Gamla dagböcker

För ett tag sen kom min mamma hem till mig med några gamla dagböcker som jag hade när jag var tonåring. Mycket The Smiths-citat, lite teckningar, listor och anekdoter ur en inte alltför munter vardag fyllde sidorna. Mycket hämmade aggressioner mot min mor gick även att urskilja. Det var liksom min handstil och jag kunde minnas fragment av händelserna som utspelade sig men det kändes verkligen som att nån annan måste ha skrivit det här. Varför mår hon så dåligt? På nåt ställe hade jag skrivit att jag antagligen är död innan 30, en framtidsvision som tack och lov aldrig infriades.

Tänkte på det när jag lyssnade på Siri Husvedts sommarprat också. Det är verkligen så att vi är samma, men ändå inte samma, genom hela livet. Från vaggan till graven. Och jag har alltid fascinerats av detta. Jag känner så med mina föräldrar också. Dom är inte samma personer som jag växte upp med. Vi kan prata på ett annat sätt. Är rädd och har mycket ångest just nu, drömmer konstigt på nätterna. Rädd att som alltid tidigare ta fel beslut och få ångra mig bittert i efterhand. Men det är inte för att jag känner att jag inte har nånting att leva för. Så kände jag nog då, när jag skrev i dom här dagböckerna. Det är precis tvärt om nu.

Lyssnade också på en podd med temat "spelet mellan könen" och fick mig en hel del tankeställare. Förmodligen berodde mitt dåliga mående mycket på att jag aldrig fann mig själv här. Jag kunde inte hantera den sortens uppmärksamhet, den gjorde mig förvirrad. Jag känner än idag att jag inte har någon "läggning". Antagligen behövs lång och djupgående terapi för att reda ut det här men, det orkar jag verkligen inte just nu. Jag är så trött.

 

[Tajger]

Har också tänkt på det när jag nån gång ögnat igenom mina gamla dagböcker. Var den där ångestfyllda, negativa tonåringen verkligen jag?! Bra att komma ihåg när ens egna barn är i den åldern, hade det varit riktigt illa hade jag visat dem. Behövdes aldrig, som tur är