Gråt

[athena_arabians]

Oj, dena tråd har rörtupp gamla sår och jobbiga minnen.
Jag har gråtigt två gånger så att jag skrek.
första gången var när min son dog.
andra gången var när jag begravde honnom.
Smärtan var outhärdlig och det var ett svart hål som öppnade sig. det tog tre år för mig att kravla upp ur det så jag orkade möta andra utan att vara förstörd.
Efter det har jag lättare att gråta än tidigare.

*stor kram*

 

[supersonic]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

heart

 

[supersonic]

Gråter nästan aldrig. Jag är nog helt enkelt inte sådan. Grät inte så ofta när jag var yngre heller, iaf så långt jag kan minnas. När min mormor dog, jag var 11, kände jag mig bara kall och tom. Jag älskade min mormor. Minns att jag kände mig dålig som inte kunde gråta när mamma var så hemskt ledsen. Grät inte heller på begravningen utan hade mest svårt att greppa att det var verkligt. 10 år senare dog morfar och då blev jag väldigt ledsen men skrikgrät inte. Däremot gjorde jag det under förlossningen tidigare i år pga smärta. Och jag kan gråta när jag blir riktigt arg, vilket inte händer så ofta.
Är en ganska introvert person.

 

[nightcrawler]

Har nog inte skrikgråtit sen jag var liten men jag gråter ofta och det varierar mellan tårar som bara rinner till ångestgråt. Ångestgråten är helt omöjlig att kontrollera. Tycker det är väldigt jobbigt när folk vill trösta och hålla om när jag gråter. Då vill jag inte att nån tar i mej.

 

[Singoalla]

19 år har gått. Och nu när jag skriver om det så kommer jag på mig själv att gråta . Ligger i sängen och gråter för saknaden är fortfarande stark.

Vilken sorg. Så orättvist

 

[Singoalla]

Jag har aldrig skrikgråtit, vilket jag tror tyder på att jag aldrig har drabbats av den graden av sorg i mitt liv. Det är jag tacksam för. Jag har gråtit mycket, länge, hulkat. Som mest dagar i sträck och jag har undrat hur det fortfarande kan finnas tårar kvar. Men jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den sorgen som gör att benen viker sig och man skriker rakt ut. Tänker på er som varit med om det.

 

[clusia]

Jag skrekgråt häromveckan efter att min pappa fått en stroke framför mig och blev förlamad på ena sidan. Höll skenet upp när allt hände men sen när jag kom hem till sambon brast det.

Grät väldigt mycket när vi förlorade ett sto med föl vid sidan också. Gråter ganska ofta men jag är en rätt känslosam person överlag.