Gravid som "äldre"

[MML]

Först tyckte han det var superknäppt, fan du är ju gammal morsan men sen skiftade det och han längtade så mkt. De har superfin relation, stora sonen flyttade hemifrån lite längre bort i höstas när lillen var 2,5 men de facetimar och vi hälsar på varandra Så just det har gått jättebra!
Hela våran släkt har tyckt det varit superroligt med en liten också

Det låter jättefint!

Vi har ingen jättestor släkt (som vi har kontakt med) men jag tror att de närmsta skulle tycka att det var väldigt mysigt med en bebis i släkten igen

 

[Tantan]

Jag vet inte hur långt det är mellan dina barn. Men det jag märker på mina fyra barn är att det även är det individuella som spelar in. Tex min 20 åring är mer nära sin syster på 3 år än den broder som snart fyller 9 år. Jag kan även lämna 20 åringen själv med sin lillasyster utan att tveka men skulle aldrig kunna lämna 20 åringen själv med blivande 9 åringen. Mina barn fyller 21, 12, 9 och 4 i år.

Ca 8 år mellan.

 

[Roheryn]

Jag har långt mellan barnen, det man får komma ihåg är att de räknas som ensambarn och ibland kan jag märka det. Jag har två barn som båda vill ha mycket egentid med mig. De älskar varandra men har ju inte jättemycket gemensamt just nu. En planerar att flytta hemifrån, en lär sig läsa. De har helt olika intressen i livet. Det kan ju hända öven med närmare i ålder, men jag har reflekterat över det och hoppas de kommer närmare varandra igen när de blir äldre.

Jag tänker att det inte är ett självändamål att syskonen står jättenära varandra, så länge som de har det bra? Min bror är ganska exakt sju år yngre än jag och jag måste erkänna att jag var djupt ointresserad av honom när han föddes och hans första 3-4 år. Jag hade ju precis börjat skolan och börjat upptäcka världen utanför familjen när han var bebis och jag har aldrig, varken då eller senare, tyckt att bebisar är särskilt intressanta. Efter några år hade vi såklart en syskonrelation, men vi har ju aldrig lekt tillsammans eller haft gemensamma vänner. Jag flyttade hemifrån när jag var 19, då var han 12. Visst hade vi en vardag och ett liv ihop innan jag flyttade, men med många år emellan så blir det ju inte den där väldigt täta relationen kanske. Idag (54 respektive 47 år gamla) har vi en bra relation. En del omständigheter har gjort att det varit en "bumpy ride" bitvis, men med oss stämmer nog det där att blod är tjockare än vatten. Det finns en självklarhet mellan oss som jag inte har med så många andra människor, även om det kan gå lång tid mellan det att vi ses eller pratar. Skulle något verkligen skita sig i mitt liv så skulle jag ringa honom, och jag tror och hoppas att det gäller åt andra hållet med.

 

[Roheryn]

En sak, @MML som jag funderat på om jag skulle eller inte skulle skriva i den här tråden kommer ändå här: Mina föräldrar var 39 respektive 40 när min bror föddes. Och tyvärr drabbades mamma av sjukdom och gick bort alltför tidigt, min bror var bara 22 när hon dog. Pappa gick bort senare, men blev inte mer än 76, och då var min bror 36 år. Han var ganska arg efter pappas bortgång. Det fanns många orsaker till det, men en orsak var att han på något sätt kände sig lurad på tid med våra föräldrar för att de "skaffat" honom så sent i livet. Han tyckte på något sätt att han inte skulle behövt drabbas av våra föräldrars bortgång förrän han själv var i 50-årsåldern, han tyckte att hans barn borde ha fått uppleva (mer av) sin farmor och farfar (sin farmor träffade de ju aldrig) osv. Jag säger inte att hans ilska var rimlig eller genomtänkt, men den fanns där absolut och det är kanske något att ha om inte främst i åtanke så i alla fall som en liten baktanke. Att sätta ett barn till livet är ett livstidsåtagande (det vet jag ju att du vet!) och det åtagandet tar inte nödvändigtvis slut vid 18-årsdagen. Vi har alla förhoppningar om att få så mycket tid som möjligt med våra nära, och den förhoppningen har ju barnen gentemot sina föräldrar också. Och man vill kanske inte bara själv ha tid med sina föräldrar, utan önskar även sina barn tid men far- och morföräldrar.

 

[Fjordfrälst]

En sak, @MML som jag funderat på om jag skulle eller inte skulle skriva i den här tråden kommer ändå här: Mina föräldrar var 39 respektive 40 när min bror föddes. Och tyvärr drabbades mamma av sjukdom och gick bort alltför tidigt, min bror var bara 22 när hon dog. Pappa gick bort senare, men blev inte mer än 76, och då var min bror 36 år. Han var ganska arg efter pappas bortgång. Det fanns många orsaker till det, men en orsak var att han på något sätt kände sig lurad på tid med våra föräldrar för att de "skaffat" honom så sent i livet. Han tyckte på något sätt att han inte skulle behövt drabbas av våra föräldrars bortgång förrän han själv var i 50-årsåldern, han tyckte att hans barn borde ha fått uppleva (mer av) sin farmor och farfar (sin farmor träffade de ju aldrig) osv. Jag säger inte att hans ilska var rimlig eller genomtänkt, men den fanns där absolut och det är kanske något att ha om inte främst i åtanke så i alla fall som en liten baktanke. Att sätta ett barn till livet är ett livstidsåtagande (det vet jag ju att du vet!) och det åtagandet tar inte nödvändigtvis slut vid 18-årsdagen. Vi har alla förhoppningar om att få så mycket tid som möjligt med våra nära, och den förhoppningen har ju barnen gentemot sina föräldrar också. Och man vill kanske inte bara själv ha tid med sina föräldrar, utan önskar även sina barn tid men far- och morföräldrar.

Jag tänker såhär; givetvis ökar chansen att få ha sina föräldrar längre om man är yngre när man får dem men ingen garanti för det. Mormor och morfar var äldre, 40+ med mina yngsta mostrar, och de har fått ha dem länge i livet ändå. Visserligen gick mormor- som min mellanmoster jämt kallade "tant" - bort redan vid 76 år men hon var så sjuk. Morfar har de än så länge kvar, han blir 90 i maj.

Min fd granne dog tyvärr i cancer 37 år gammal och hennes barn var 12 och 15; tyvärr fick de inte behålla mamma länge fast de kom tidigt.

Min sambos föräldrar fick honom inte sent men vad hjälper det när hans morbror dog före (hjärtat vill jag minnas) och hans farfar dog redan vid 60 pga bilolycka så han har aldrig träffat vare sig sin morfar eller farfar
....

Men visst är det så att yngre bör ha längre tid men....

 

[MML]

En sak, @MML som jag funderat på om jag skulle eller inte skulle skriva i den här tråden kommer ändå här: Mina föräldrar var 39 respektive 40 när min bror föddes. Och tyvärr drabbades mamma av sjukdom och gick bort alltför tidigt, min bror var bara 22 när hon dog. Pappa gick bort senare, men blev inte mer än 76, och då var min bror 36 år. Han var ganska arg efter pappas bortgång. Det fanns många orsaker till det, men en orsak var att han på något sätt kände sig lurad på tid med våra föräldrar för att de "skaffat" honom så sent i livet. Han tyckte på något sätt att han inte skulle behövt drabbas av våra föräldrars bortgång förrän han själv var i 50-årsåldern, han tyckte att hans barn borde ha fått uppleva (mer av) sin farmor och farfar (sin farmor träffade de ju aldrig) osv. Jag säger inte att hans ilska var rimlig eller genomtänkt, men den fanns där absolut och det är kanske något att ha om inte främst i åtanke så i alla fall som en liten baktanke. Att sätta ett barn till livet är ett livstidsåtagande (det vet jag ju att du vet!) och det åtagandet tar inte nödvändigtvis slut vid 18-årsdagen. Vi har alla förhoppningar om att få så mycket tid som möjligt med våra nära, och den förhoppningen har ju barnen gentemot sina föräldrar också. Och man vill kanske inte bara själv ha tid med sina föräldrar, utan önskar även sina barn tid men far- och morföräldrar.

Så tragiskt för din bror att känna att han blev "lurad" på tid med era föräldrar!

Tyvärr går det ju aldrig att veta hur länge någon kommer att leva. Jag räknar med att finnas i minst 40 år till (usch, nu fick jag lite ångest!) men jag skulle ju kunna råka ut för en olycka eller akut sjukdom och gå bort i eftermiddag. Man vet helt enkelt inte.

Min nu 18-åriga dotter har aldrig träffat sin morfar, eftersom han dog när jag var tonåring. Mormor träffade hon några gånger som liten, men även hon gick bort relativt tidigt efter att mer eller mindre ha sagt upp kontakten med mig/oss några år dessförinnan. Dotterns farmor och farfar lever, men bor i ett annat land och de träffas väldigt sällan och har i stort sett ingen kontakt. Så just det här med relation till äldre släktingar är jag väl på så sätt van vid att den "inte finns", varken för mig själv eller för min dotter (som jag ju fick när jag var relativt ung).

Jag har däremot känt en hel del ilska mot min pappa, så den biten kan jag i alla fall till viss del förstå din brors känslor kring.

 

[Roheryn]

Så tragiskt för din bror att känna att han blev "lurad" på tid med era föräldrar!

Tyvärr går det ju aldrig att veta hur länge någon kommer att leva. Jag räknar med att finnas i minst 40 år till (usch, nu fick jag lite ångest!) men jag skulle ju kunna råka ut för en olycka eller akut sjukdom och gå bort i eftermiddag. Man vet helt enkelt inte.

Min nu 18-åriga dotter har aldrig träffat sin morfar, eftersom han dog när jag var tonåring. Mormor träffade hon några gånger som liten, men även hon gick bort relativt tidigt efter att mer eller mindre ha sagt upp kontakten med mig/oss några år dessförinnan. Dotterns farmor och farfar lever, men bor i ett annat land och de träffas väldigt sällan och har i stort sett ingen kontakt. Så just det här med relation till äldre släktingar är jag väl på så sätt van vid att den "inte finns", varken för mig själv eller för min dotter (som jag ju fick när jag var relativt ung).

Jag har däremot känt en hel del ilska mot min pappa, så den biten kan jag i alla fall till viss del förstå din brors känslor kring.

Jag vet inte om han fortfarande känner så - det var väldigt mycket för oss båda i samband med att pappa gick bort och för hans del rann det nog över i form av ilska gentemot pappa. Det fanns också fler anledningar till den ilskan, så att våra föräldrar var lite äldre när min bror föddes var en av flera saker.

För oss - mig och min bror - är det väl snarare så att vi båda fick väldigt mycket tid med våra mor- och farföräldrar (farfar blev 80, farmor blev 94, morfar och mormor 87 respektive 88 och framförallt mormor och morfar var väldigt involverade i vår uppväxt) och jag tror att min bror väldigt starkt kände att han ville ge sina barn samma sak och så blev det inte alls detsamma, liksom. Mamma gick bort tidigt, pappa gifte om sig med en kvinna min bror inte alls gillade och sen gick han också och dog...

Men precis som både du och @Fjordfrälst säger finns det ju inga garantier för någon av oss - vem som helst kan ryckas bort närsomhelst även om risken givetvis ökar med stigande ålder.

Min brors synpunkter, och vår mammas alltför tidiga bortgång, har dock fått mig att tänka att man nog helst vill hänga med inte bara tills ens barn blivit vuxna utan helst ett litet tag till. Både för de egna barnen, såklart, men också för eventuella barnbarn.

 

[strawberrysylt]

En sak, @MML som jag funderat på om jag skulle eller inte skulle skriva i den här tråden kommer ändå här: Mina föräldrar var 39 respektive 40 när min bror föddes. Och tyvärr drabbades mamma av sjukdom och gick bort alltför tidigt, min bror var bara 22 när hon dog. Pappa gick bort senare, men blev inte mer än 76, och då var min bror 36 år. Han var ganska arg efter pappas bortgång. Det fanns många orsaker till det, men en orsak var att han på något sätt kände sig lurad på tid med våra föräldrar för att de "skaffat" honom så sent i livet. Han tyckte på något sätt att han inte skulle behövt drabbas av våra föräldrars bortgång förrän han själv var i 50-årsåldern, han tyckte att hans barn borde ha fått uppleva (mer av) sin farmor och farfar (sin farmor träffade de ju aldrig) osv. Jag säger inte att hans ilska var rimlig eller genomtänkt, men den fanns där absolut och det är kanske något att ha om inte främst i åtanke så i alla fall som en liten baktanke. Att sätta ett barn till livet är ett livstidsåtagande (det vet jag ju att du vet!) och det åtagandet tar inte nödvändigtvis slut vid 18-årsdagen. Vi har alla förhoppningar om att få så mycket tid som möjligt med våra nära, och den förhoppningen har ju barnen gentemot sina föräldrar också. Och man vill kanske inte bara själv ha tid med sina föräldrar, utan önskar även sina barn tid men far- och morföräldrar.

Jag tänker såhär; givetvis ökar chansen att få ha sina föräldrar längre om man är yngre när man får dem men ingen garanti för det. Mormor och morfar var äldre, 40+ med mina yngsta mostrar, och de har fått ha dem länge i livet ändå. Visserligen gick mormor- som min mellanmoster jämt kallade "tant" - bort redan vid 76 år men hon var så sjuk. Morfar har de än så länge kvar, han blir 90 i maj.

Min fd granne dog tyvärr i cancer 37 år gammal och hennes barn var 12 och 15; tyvärr fick de inte behålla mamma länge fast de kom tidigt.

Min sambos föräldrar fick honom inte sent men vad hjälper det när hans morbror dog före (hjärtat vill jag minnas) och hans farfar dog redan vid 60 pga bilolycka så han har aldrig träffat vare sig sin morfar eller farfar
....

Men visst är det så att yngre bör ha längre tid men....

Så tragiskt för din bror att känna att han blev "lurad" på tid med era föräldrar!

Tyvärr går det ju aldrig att veta hur länge någon kommer att leva. Jag räknar med att finnas i minst 40 år till (usch, nu fick jag lite ångest!) men jag skulle ju kunna råka ut för en olycka eller akut sjukdom och gå bort i eftermiddag. Man vet helt enkelt inte.

Min nu 18-åriga dotter har aldrig träffat sin morfar, eftersom han dog när jag var tonåring. Mormor träffade hon några gånger som liten, men även hon gick bort relativt tidigt efter att mer eller mindre ha sagt upp kontakten med mig/oss några år dessförinnan. Dotterns farmor och farfar lever, men bor i ett annat land och de träffas väldigt sällan och har i stort sett ingen kontakt. Så just det här med relation till äldre släktingar är jag väl på så sätt van vid att den "inte finns", varken för mig själv eller för min dotter (som jag ju fick när jag var relativt ung).

Jag har däremot känt en hel del ilska mot min pappa, så den biten kan jag i alla fall till viss del förstå din brors känslor kring.

Jag tog upp just detta idag på jobbet faktiskt.
Jag och min sambo är ju inte jätteunga och min sambos föräldrar börjar bli till åldern. Mina föräldrar är lite yngre.

Jag tror att de som väljer att försöka bli föräldrar lite senare har tänkt på det här. Men samtidigt, som @Fjordfrälst och @MML skriver, man kan aldrig veta.
Jag sa på jobbet att min sambos föräldrar börjar bli gamla, men att jag hoppas att de orkar och ffa vill träffa sitt barnbarn mycket.
Min kollega sa att hennes föräldrar är relativt unga, men inte har så mycket intresse av att träffa barnbarnen... Medans hennes sambos mamma är äldre, sjuk och skröplig, men gärna leker med barnbarnen.
Så, man vet inte.

Sen tror att för min del, kommer jag i många aspekter bli en bättre förälder nu än om jag blivit förälder för x antal år sen. Och det är ju nu jag träffat pappan till mitt/mina barn.
Men absolut har jag/vi tänkt på detta.

 

[Tantan]

Jag tänker att det inte är ett självändamål att syskonen står jättenära varandra, så länge som de har det bra? Min bror är ganska exakt sju år yngre än jag och jag måste erkänna att jag var djupt ointresserad av honom när han föddes och hans första 3-4 år. Jag hade ju precis börjat skolan och börjat upptäcka världen utanför familjen när han var bebis och jag har aldrig, varken då eller senare, tyckt att bebisar är särskilt intressanta. Efter några år hade vi såklart en syskonrelation, men vi har ju aldrig lekt tillsammans eller haft gemensamma vänner. Jag flyttade hemifrån när jag var 19, då var han 12. Visst hade vi en vardag och ett liv ihop innan jag flyttade, men med många år emellan så blir det ju inte den där väldigt täta relationen kanske. Idag (54 respektive 47 år gamla) har vi en bra relation. En del omständigheter har gjort att det varit en "bumpy ride" bitvis, men med oss stämmer nog det där att blod är tjockare än vatten. Det finns en självklarhet mellan oss som jag inte har med så många andra människor, även om det kan gå lång tid mellan det att vi ses eller pratar. Skulle något verkligen skita sig i mitt liv så skulle jag ringa honom, och jag tror och hoppas att det gäller åt andra hållet med.

Nej, men jag kan tycka det är utmanande att göra saker som passar båda. Jag är själv med mina barn så det är klurigt att hitta bra grejer som funkar. Ts skulle kanske ha andra utmaningar.

 

[MML]

Nej, men jag kan tycka det är utmanande att göra saker som passar båda. Jag är själv med mina barn så det är klurigt att hitta bra grejer som funkar. Ts skulle kanske ha andra utmaningar.

Vår situation är ganska långt ifrån din. Dottern är 18 nu, så hon behöver förstås inte underhållas av oss föräldrar. Jag tror att om det bör någon bebis för oss, så blir det så stor åldersskillnad att det känns väldigt osannolikt att det skulle bli någon typ av konkurrens mellan barnen.

Säkert dyker det upp annat längs vägen, men just åldersskillnaden mellan dottern och ett eventuellt småsyskon ser jag som ett icke-problem.

 

[Skrottiskrott]

Jag var 30 när jag födde första barnet, kommer att vara 36 när jag föder tredje barnet som jag alltså är gravid med nu... Och jag KÄNNER mig så extremt mycket äldre än vad jag borde kanske! Mycket mer än 6 år äldre än med första. Sååå trött och sliten. Men men, jag misstänker att det egentligen inte har så mycket med de där 6 åren att göra alls. När jag tänker efter är det inte konstigt, jag har ju två små, väldigt energiska och bestämda barn, jobbar dessutom med barn så jag går typ alltid på någon obefintlig energireserv kring mina egna barn, är i sämre fysisk form än någonsin på grund av bristande motion och mycket sötsaker, får inte sova särskilt bra på grund av mina barn... Ptja, som sagt, inte så konstigt att jag plötsligt känner mig "gammal".

 

[Fibusen]

Jag hade precis fyllt 37 när jag plussade, blev ett ”hoppsan”. Jag var orolig och velade länge då jag trodde jag var klar med barn (tidigare barn hade precis fyllt 11) men beslutade att behålla tillslut iallafall. Jag hade lite högt undertryck en gång som jag fick åka in extra för. Jag hade även moderkakan för utgången så att säga så var flera veckor där jag inte fick lyfta tungt och vara allmänt försiktig så jag inte skulle få moderkaksavlossning då det är mycket högre risk för det då. Fick ett extra UL för att se så moderkakan växte upp med livmodern, annars så hade det blivit kejsarsnitt. Men annars så låg socker, vikt och blodtryck mycket bra.

Bebis låg väldigt högt upp och tryckte på magsäcken så hade hemsk halsbränna och uppstötningar, det väckte mig på nätterna flera gånger. När bebis blev större så blev det ett väldigt tryck på revbenen då han kilade fast sig på snedden över magen, så jag kände mig väldigt begränsad då jag knappt kunde röra mig, var som stelopererad. Fick lite foglossning och ischias också som pricken över i:et.

Jag upplevde det väldigt jobbigt då jag normalt sätt rörde mig mycket, jag jobbar dessutom inom vården så fick ju gå hem tidigt från jobbet också.
Och höggravid under sommaren… Inte kul!

Såklart var allt värt det tillslut, men det var lättare att vara gravid som 25,26 år än som 36,37!

Förlossningen däremot blev huuuuur bra som helst, och jag var ute och promenerade dag 2, och red igen efter typ 4 veckor.

 

[MML]

Jag var 30 när jag födde första barnet, kommer att vara 36 när jag föder tredje barnet som jag alltså är gravid med nu... Och jag KÄNNER mig så extremt mycket äldre än vad jag borde kanske! Mycket mer än 6 år äldre än med första. Sååå trött och sliten. Men men, jag misstänker att det egentligen inte har så mycket med de där 6 åren att göra alls. När jag tänker efter är det inte konstigt, jag har ju två små, väldigt energiska och bestämda barn, jobbar dessutom med barn så jag går typ alltid på någon obefintlig energireserv kring mina egna barn, är i sämre fysisk form än någonsin på grund av bristande motion och mycket sötsaker, får inte sova särskilt bra på grund av mina barn... Ptja, som sagt, inte så konstigt att jag plötsligt känner mig "gammal".

Jag skulle vilja säga att det hade varit konstigare om du inte kände dig trött och sliten!

 

[MML]

Jag hade precis fyllt 37 när jag plussade, blev ett ”hoppsan”. Jag var orolig och velade länge då jag trodde jag var klar med barn (tidigare barn hade precis fyllt 11) men beslutade att behålla tillslut iallafall. Jag hade lite högt undertryck en gång som jag fick åka in extra för. Jag hade även moderkakan för utgången så att säga så var flera veckor där jag inte fick lyfta tungt och vara allmänt försiktig så jag inte skulle få moderkaksavlossning då det är mycket högre risk för det då. Fick ett extra UL för att se så moderkakan växte upp med livmodern, annars så hade det blivit kejsarsnitt. Men annars så låg socker, vikt och blodtryck mycket bra.

Bebis låg väldigt högt upp och tryckte på magsäcken så hade hemsk halsbränna och uppstötningar, det väckte mig på nätterna flera gånger. När bebis blev större så blev det ett väldigt tryck på revbenen då han kilade fast sig på snedden över magen, så jag kände mig väldigt begränsad då jag knappt kunde röra mig, var som stelopererad. Fick lite foglossning och ischias också som pricken över i:et.

Jag upplevde det väldigt jobbigt då jag normalt sätt rörde mig mycket, jag jobbar dessutom inom vården så fick ju gå hem tidigt från jobbet också.
Och höggravid under sommaren… Inte kul!

Såklart var allt värt det tillslut, men det var lättare att vara gravid som 25,26 år än som 36,37!

Förlossningen däremot blev huuuuur bra som helst, och jag var ute och promenerade dag 2, och red igen efter typ 4 veckor.

Jag är några år till, men är i alla fall i bättre fysisk form nu än jag var som 20-nånting. Det kanske är till min fördel i alla fall

Om allt går bra ska bebis komma runt månadsskiftet september - oktober Jag kommer med andra ord att vara ganska så ordentligt gravid i sommar, så jag får se hur det är.

 

[Blyger]

Jag är några år till, men är i alla fall i bättre fysisk form nu än jag var som 20-nånting. Det kanske är till min fördel i alla fall

Om allt går bra ska bebis komma runt månadsskiftet september - oktober Jag kommer med andra ord att vara ganska så ordentligt gravid i sommar, så jag får se hur det är.

Mitt barn kom en månad senare, men 2018 vilket var en rekordvarm sommar. Vet inte om jag kan rekommendera att vandra i berg () men annars störde inte värmen mig så mycket faktiskt

Så det måste inte vara jättejobbigt det heller

 

[falukorw]

Jag var 34 med första barnet och hade precis fyllt 40 med andra. Har inte på något vis upplevt att det jobbigare med graviditet 1 än 2, hade samma bekymmer med båda och var sjukskriven de sista månaderna. Hade kunnat tänka mig barn nr 2 tidigare men olika omständigheter gjorde att det inte blev förrän det blev.

Nr 1 föddes normalt men med nr 2 blev det snitt, men det berodde inte på ålder utan på att moderkakan låg i framkant och för där han skulle ut.

 

[PathOfClovers]

Jag var 36 när dottern föddes. Hade en helt okomplicerad graviditet och förlossning. Åt Trombyl från v. 12-36 pga förhöjd risk för havandeskapsförgiftning i screening som gjordes på KUB, men hade jättebra blodtryck hela vägen. Återhämtade mig snabbt efter förlossningen, kunde ha alla mina vanliga kläder inkl tighta jeans 2 veckor efter.