Hälsojakten fortsätter

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har en dröm. Jag skulle så oerhört gärna vilja ut och VANDRA. Först och främst Sörmlandsleden, eftersom jag bor i Sörmland, men jag skulle även gärna vilja åka på vandringsutflykter eller –semestrar. Jag tycker att det verkar vara ett underbart sätt att uppleva naturen på.
Men nu är det tyvärr så att jag rent hälsomässigt inte klarar av att vandra... :(

Ibland tänker jag att jag kanske borde ge upp, inte drömma om saker jag inte klarar, utan anpassa mina drömmar efter min hälsa. För inte kan det väl vara bra för min hälsa att försöka pressa mig till saker utanför mina gränser, när jag nu hamnat i ohälsa mycket på grund av att jag är så bra på att pressa mig och inte lyssna till kroppen?...

Men samtidigt tänker jag att jag bara inte kan lägga mig ner och ge upp. Kan det verkligen vara för mycket begärt att kunna vandra? Ja – om du frågar någon som t ex är helförlamad eller inte har några ben så är det kanske för mycket begärt, så det beror väl på utgångsläget förstås. Men ibland kan man ju hitta vägar att nå sina mål ändå – även om det vid en första anblick kan verka lite hopplöst. Så skulle det inte på något sätt kunna vara möjligt för mig att uppfylla den drömmen?...

När det gäller vandringen är mitt allra största problem energibristen. Jag försöker promenera två timmar om dagen när jag får möjlighet på helgerna, men det är inte riktigt njutbart. Energin i min kropp är så låg att all tillgänglig energi går åt till att försöka förmå benen att förflytta sig framåt, vilket innebär att jag knappt upplever nånting alls av omvärlden runt omkring mig eftersom hjärnan stänger av och allting är som i dimma och jag knappt hör eller ser eller orkar tänka. Det finns inte heller någon energi att öka tempot, utan jag måste pressa allt vad jag kan – gasen i botten – för att ens bara ta mig framåt i ett ganska långsamt tempo, och hela kroppen värker. Kommer det ett litet uppförslut så börjar jag må illa och får gå myrsteg, för jag har inte tillräckligt med energi för uppförsbackar, det är bara som ett totalt vacuum i kroppen. Ibland får min man hjälpa till och dra/putta upp mig uppför backar. Ibland orkar jag inte ens gå promenader överhuvudtaget, utan sitter på en cykel och rullar med brevid istället.

Så vad jag funderar på är såklart om det finns något sätt att påverka min energi på. Jag har alltid varit mer eller mindre orkeslös. Att det är något som är knas med mig har jag förstått. VAD det är som är knas är svårare att förstå... Jag har varit till olika läkare flera gånger för att undersöka min orkeslöshet, men det är en återvändsgränd, för de kan inte hjälpa mig. Efter att under många år ha läst på om alla möjliga och omöjliga sjukdomar och diagnoser har jag ändå kokat ihop det till två som känns mest träffande för mig. Det ena är järnbrist, och det andra är underfunktion i sköldkörteln (alternativt ”hypo2”).

När det gäller järnet så har jag både för lågt serumferritin, plasmajärn, MCH och MCV – plus uttalade symptom. Men i och med att mitt Hb är normalt så menar läkarna att det inte är några problem, så de kan inte hjälpa mig. För länge sen (kanske 15-20 år sen?) så var det en läkare som reagerade på att mitt ferritin låg så lågt (då på 4, och referensvärdet är 10-150) och gav mig järntabletter. Efter att ha käkat dessa någon/några månader fick jag komma tillbaks på provtagning. Då låg ferritinet på 2. Inte så verksamt med järntabletter för mig, nej... :grin: Men då kom läkaren på att hon glömt kolla mitt Hb. Det låg då på närmare 160 (– lite väl högt kanske?!), varpå läkaren såg lättad ut och sa ”men då har du inga problem!”. Så fick jag gå hem, fast jag fortfarande mådde lika dåligt.

Sedan har jag tagit prover lite då och då, och mina järnvärden har alltid legat lågt - ofta under lägsta gräns men ibland runt gränsen - men Hb har alltid varit OK. Men det här med att serumferritinet och plasmajärnet skulle vara depåer, och att låga nivåer av dessa efter ett tag visar sig i lågt Hb stämmer inte på mig i alla fall. Jag har så länge jag vet alltid haft lågt S-Fe och P-Järn, men OK Hb. Så jag funkar tydligen på något annat sätt. Och OK Hb är INTE lika med ”symptomfri” för mig tyvärr...

Orsak saknas ju inte heller, för jag har mensblödningar from hell och har alltid haft. Efter att jag läste att man normalt sett inte bör blöda mer än 120 ml per menstruation så kunde jag inte låta bli att försöka mäta. Nu är det ju lite svårmätt, eftersom det är svårt att mäta i binda och det som rinner ut när man är på toaletten, men under ett dygn tömde jag i alla fall 2,1 dl ur menskopp, plus 5 tämligen fulla nattbindor. Så på ett enda dygn blödde jag kanske nånstans kring 2,5-3 dl. Och jag blöder i 7-10 dagar – visserligen inte lika mycket hela tiden, men de flesta dagar kan jag inte använda något annat än nattbinda dygnet runt. Så det här med 120 ml per mens är ju ett gigantiskt SKÄMT om du frågar mig!! (men kan ju förklara varför jag alltid haft så svårt för att hitta mensskydd som räcker till...) Tranexamsyra (CykloF och liknande) funkar inte så jättebra på mig heller – visserligen stryper det blödningen tillslut efter X antal tabletter, men det verkar fortfarande som att kroppen vill ha ut samma mängd blod för det enda som händer är att mensen aldrig tar slut och att jätteblödningarna kommer igång igen efter ett tag när jag slutat med tabletterna.

Nu har jag försökt hitta egna sätt att påverka järnnivåerna. Jag äter ju inte kött, men testar med flytande järntillskott, och har faktiskt lyckats få upp järnnivåerna en liiiiiiten aning med hjälp av att envist hälla i mig järnsaft. Det är ju tyvärr inte så höga nivåer av järn i de tillskotten, men eftersom jag har erfarenhet av att inte ta upp nånting alls av tillskott i tablettform så tänker jag att det kanske åtminstone kan vara en liten hjälp i alla fall. Och emellanåt mår jag faktiskt lite bättre och har lite mer energi sen jag började med järnsaften (fast det åker tyvärr ner på noll igen vid varje mens :( ).

När det gäller underfunktion i sköldkörteln känner jag också igen mig i mycket och har alltid gjort (och min mamma, morbror och mormor går/gick på Levaxin). En bok som jag läste om underfunktion i sköldkörteln kände jag igen mig så väl i att jag tyckte att boken i stort sett kunde vara en manual till min kropp! Men även här är mina TSH, T3 och T4-värden normala, så enligt läkarna finns inget underlag för att jag skulle lida av någon sköldkörtelunderfunktion. I boken jag läste som handlade om vävnadshypotyreos (eller hypo2), som inte är en erkänd diagnos i Sverige, så menar de att man kan ha problem även fast de vanliga mätvärdena ligger inom referens. Där skrev läkaren om att testa sin morgontemp i 14 dagar, och om den konstant låg under en viss temperatur så tyckte den läkaren att det - tillsammans med symptomen - visade på att problem förelåg. Självklart kunde jag inte låta bli att mäta min morgontemp, och visst låg jag under den temperaturgränsen när jag mätte...

Well well – enligt läkarvetenskapen lider jag alltså varken av järnbrist eller sköldkörtelproblem, eftersom det inte går att påvisa med gängse mätvärden. Och även om jag kanske eventuellt med god vilja och mycket tur skulle kunna lyckas tjata till mig hjälp, så är jag tyvärr inte intresserad av de lösningar som finns, eftersom min kropp inte fixar hormonpreparat (har testat, aldrig mer), och någon form av ingrepp är inte heller aktuellt. Det enda som jag eventuellt skulle tycka var intressant vore intravenöst järn, men ser det som i stort sett omöjligt att få. Alltså är jag hänvisad till att hitta mina lösningar på egen hand.

Jag konsulterar alla möjliga alternativmedicinska terapier och behandlingar för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både rikliga blödningar och låg ämnesomsättning är ju hormonellt styrda aktiviteter, så jag försöker också sätta mig in i hormonsystemet och egenvårdsaktiviteter som ska vara hormonbalanserande. När det gäller hormonell balans och självläkning så har jag hittat 7 livsstilsområden som är väldigt viktiga och som jag försöker både praktisera och fördjupa mig mer i, och dessa är: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, andning och god tarmhälsa. Jag ägnar mig åt meditation och yoga som ska vara hormonbalanserande, jag funderar på att gå på akupunkturbehandlingar igen (det har hjälpt mig med andra problem tidigare) och jag vet att något av det mest hormonbalanserande som man kan göra är att motionera - men när jag inte ens orkar motionera så känns det ibland lite hopplöst... :cry:

Om det finns någon som har något egenvårdstips för att få mer energi eller komma tillrätta med hormonella obalanser så tipsa gärna! :up:
Jag skulle bli helt salig av lycka om jag en vacker dag kunde klara av att ge mig ut och vandra!! :love:
 

Jag har en dröm. Jag skulle så oerhört gärna vilja ut och VANDRA. Först och främst Sörmlandsleden, eftersom jag bor i Sörmland, men jag skulle även gärna vilja åka på vandringsutflykter eller –semestrar. Jag tycker att det verkar vara ett underbart sätt att uppleva naturen på.
Men nu är det tyvärr så att jag rent hälsomässigt inte klarar av att vandra... :(

Ibland tänker jag att jag kanske borde ge upp, inte drömma om saker jag inte klarar, utan anpassa mina drömmar efter min hälsa. För inte kan det väl vara bra för min hälsa att försöka pressa mig till saker utanför mina gränser, när jag nu hamnat i ohälsa mycket på grund av att jag är så bra på att pressa mig och inte lyssna till kroppen?...

Men samtidigt tänker jag att jag bara inte kan lägga mig ner och ge upp. Kan det verkligen vara för mycket begärt att kunna vandra? Ja – om du frågar någon som t ex är helförlamad eller inte har några ben så är det kanske för mycket begärt, så det beror väl på utgångsläget förstås. Men ibland kan man ju hitta vägar att nå sina mål ändå – även om det vid en första anblick kan verka lite hopplöst. Så skulle det inte på något sätt kunna vara möjligt för mig att uppfylla den drömmen?...

När det gäller vandringen är mitt allra största problem energibristen. Jag försöker promenera två timmar om dagen när jag får möjlighet på helgerna, men det är inte riktigt njutbart. Energin i min kropp är så låg att all tillgänglig energi går åt till att försöka förmå benen att förflytta sig framåt, vilket innebär att jag knappt upplever nånting alls av omvärlden runt omkring mig eftersom hjärnan stänger av och allting är som i dimma och jag knappt hör eller ser eller orkar tänka. Det finns inte heller någon energi att öka tempot, utan jag måste pressa allt vad jag kan – gasen i botten – för att ens bara ta mig framåt i ett ganska långsamt tempo, och hela kroppen värker. Kommer det ett litet uppförslut så börjar jag må illa och får gå myrsteg, för jag har inte tillräckligt med energi för uppförsbackar, det är bara som ett totalt vacuum i kroppen. Ibland får min man hjälpa till och dra/putta upp mig uppför backar. Ibland orkar jag inte ens gå promenader överhuvudtaget, utan sitter på en cykel och rullar med brevid istället.

Så vad jag funderar på är såklart om det finns något sätt att påverka min energi på. Jag har alltid varit mer eller mindre orkeslös. Att det är något som är knas med mig har jag förstått. VAD det är som är knas är svårare att förstå... Jag har varit till olika läkare flera gånger för att undersöka min orkeslöshet, men det är en återvändsgränd, för de kan inte hjälpa mig. Efter att under många år ha läst på om alla möjliga och omöjliga sjukdomar och diagnoser har jag ändå kokat ihop det till två som känns mest träffande för mig. Det ena är järnbrist, och det andra är underfunktion i sköldkörteln (alternativt ”hypo2”).

När det gäller järnet så har jag både för lågt serumferritin, plasmajärn, MCH och MCV – plus uttalade symptom. Men i och med att mitt Hb är normalt så menar läkarna att det inte är några problem, så de kan inte hjälpa mig. För länge sen (kanske 15-20 år sen?) så var det en läkare som reagerade på att mitt ferritin låg så lågt (då på 4, och referensvärdet är 10-150) och gav mig järntabletter. Efter att ha käkat dessa någon/några månader fick jag komma tillbaks på provtagning. Då låg ferritinet på 2. Inte så verksamt med järntabletter för mig, nej... :grin: Men då kom läkaren på att hon glömt kolla mitt Hb. Det låg då på närmare 160 (– lite väl högt kanske?!), varpå läkaren såg lättad ut och sa ”men då har du inga problem!”. Så fick jag gå hem, fast jag fortfarande mådde lika dåligt.

Sedan har jag tagit prover lite då och då, och mina järnvärden har alltid legat lågt - ofta under lägsta gräns men ibland runt gränsen - men Hb har alltid varit OK. Men det här med att serumferritinet och plasmajärnet skulle vara depåer, och att låga nivåer av dessa efter ett tag visar sig i lågt Hb stämmer inte på mig i alla fall. Jag har så länge jag vet alltid haft lågt S-Fe och P-Järn, men OK Hb. Så jag funkar tydligen på något annat sätt. Och OK Hb är INTE lika med ”symptomfri” för mig tyvärr...

Orsak saknas ju inte heller, för jag har mensblödningar from hell och har alltid haft. Efter att jag läste att man normalt sett inte bör blöda mer än 120 ml per menstruation så kunde jag inte låta bli att försöka mäta. Nu är det ju lite svårmätt, eftersom det är svårt att mäta i binda och det som rinner ut när man är på toaletten, men under ett dygn tömde jag i alla fall 2,1 dl ur menskopp, plus 5 tämligen fulla nattbindor. Så på ett enda dygn blödde jag kanske nånstans kring 2,5-3 dl. Och jag blöder i 7-10 dagar – visserligen inte lika mycket hela tiden, men de flesta dagar kan jag inte använda något annat än nattbinda dygnet runt. Så det här med 120 ml per mens är ju ett gigantiskt SKÄMT om du frågar mig!! (men kan ju förklara varför jag alltid haft så svårt för att hitta mensskydd som räcker till...) Tranexamsyra (CykloF och liknande) funkar inte så jättebra på mig heller – visserligen stryper det blödningen tillslut efter X antal tabletter, men det verkar fortfarande som att kroppen vill ha ut samma mängd blod för det enda som händer är att mensen aldrig tar slut och att jätteblödningarna kommer igång igen efter ett tag när jag slutat med tabletterna.

Nu har jag försökt hitta egna sätt att påverka järnnivåerna. Jag äter ju inte kött, men testar med flytande järntillskott, och har faktiskt lyckats få upp järnnivåerna en liiiiiiten aning med hjälp av att envist hälla i mig järnsaft. Det är ju tyvärr inte så höga nivåer av järn i de tillskotten, men eftersom jag har erfarenhet av att inte ta upp nånting alls av tillskott i tablettform så tänker jag att det kanske åtminstone kan vara en liten hjälp i alla fall. Och emellanåt mår jag faktiskt lite bättre och har lite mer energi sen jag började med järnsaften (fast det åker tyvärr ner på noll igen vid varje mens :( ).

När det gäller underfunktion i sköldkörteln känner jag också igen mig i mycket och har alltid gjort (och min mamma, morbror och mormor går/gick på Levaxin). En bok som jag läste om underfunktion i sköldkörteln kände jag igen mig så väl i att jag tyckte att boken i stort sett kunde vara en manual till min kropp! Men även här är mina TSH, T3 och T4-värden normala, så enligt läkarna finns inget underlag för att jag skulle lida av någon sköldkörtelunderfunktion. I boken jag läste som handlade om vävnadshypotyreos (eller hypo2), som inte är en erkänd diagnos i Sverige, så menar de att man kan ha problem även fast de vanliga mätvärdena ligger inom referens. Där skrev läkaren om att testa sin morgontemp i 14 dagar, och om den konstant låg under en viss temperatur så tyckte den läkaren att det - tillsammans med symptomen - visade på att problem förelåg. Självklart kunde jag inte låta bli att mäta min morgontemp, och visst låg jag under den temperaturgränsen när jag mätte...

Well well – enligt läkarvetenskapen lider jag alltså varken av järnbrist eller sköldkörtelproblem, eftersom det inte går att påvisa med gängse mätvärden. Och även om jag kanske eventuellt med god vilja och mycket tur skulle kunna lyckas tjata till mig hjälp, så är jag tyvärr inte intresserad av de lösningar som finns, eftersom min kropp inte fixar hormonpreparat (har testat, aldrig mer), och någon form av ingrepp är inte heller aktuellt. Det enda som jag eventuellt skulle tycka var intressant vore intravenöst järn, men ser det som i stort sett omöjligt att få. Alltså är jag hänvisad till att hitta mina lösningar på egen hand.

Jag konsulterar alla möjliga alternativmedicinska terapier och behandlingar för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både rikliga blödningar och låg ämnesomsättning är ju hormonellt styrda aktiviteter, så jag försöker också sätta mig in i hormonsystemet och egenvårdsaktiviteter som ska vara hormonbalanserande. När det gäller hormonell balans och självläkning så har jag hittat 7 livsstilsområden som är väldigt viktiga och som jag försöker både praktisera och fördjupa mig mer i, och dessa är: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, andning och god tarmhälsa. Jag ägnar mig åt meditation och yoga som ska vara hormonbalanserande, jag funderar på att gå på akupunkturbehandlingar igen (det har hjälpt mig med andra problem tidigare) och jag vet att något av det mest hormonbalanserande som man kan göra är att motionera - men när jag inte ens orkar motionera så känns det ibland lite hopplöst... :cry:

Om det finns någon som har något egenvårdstips för att få mer energi eller komma tillrätta med hormonella obalanser så tipsa gärna! :up:
Jag skulle bli helt salig av lycka om jag en vacker dag kunde klara av att ge mig ut och vandra!! :love:
Jobbigt det låter! Skulle du kunna skriva ner allt och skicka som egenremiss till läkare? Jag fick hjälp av Levaxin trots normala värden. Hade tur och träffade en läkare som lyssnade på mig och vågade prova.
 
Det är inte lätt att ge råd, när du har kunskaper som vida överstiger mina, inte bara om ditt eget fall utan också om näringslära. Jag vill dock fråga varför du inte äter kött? När jag under en längre period avstår från kött, känner jag mig kraft- och orkeslös, trots att jag i övrigt äter varierat.

Om inget annat hjälper återstår nog endast att vända dig till de hopplösa fallens skyddshelgon, S:t Judas Thaddeus, och be om hans förböner för dig.
 
Jag har inte läst den själv, men Martina Johanssons bok Hormonbibeln 2.0 ska tydligen vara väldigt bra om man är intresserad av sitt hormonsystem.
Funderar på beställa den till mig själv
 
Jobbigt det låter! Skulle du kunna skriva ner allt och skicka som egenremiss till läkare? Jag fick hjälp av Levaxin trots normala värden. Hade tur och träffade en läkare som lyssnade på mig och vågade prova.
Tack för tipset, ska kolla upp det! :)
 
Om inget annat hjälper återstår nog endast att vända dig till de hopplösa fallens skyddshelgon, S:t Judas Thaddeus, och be om hans förböner för dig.
:laugh::laugh::up:
Det har jag nog redan gjort... ;)

Kött vägrar jag för att jag bara inte kan med att stödja köttindustrin och hanteringen av djuren där! :yuck: :cry:
Hade jag haft full koll på en köttbits proveniens hade jag kunnat äta den (och har så också gjort, men det är ytterst sällan jag ramlar på sånt kött). Vilt skulle jag eventuellt kunna äta, men jag har inte fått något riktigt bra svar på hur jag ska veta att köttet inte är väldigt blyberikat från ammunitionen... (jo visst kan man tycka att jag är överdrivet petig, men så länge jag har möjlighet att välja så använder jag gärna den möjligheten)
 
:laugh::laugh::up:
Det har jag nog redan gjort... ;)

Kött vägrar jag för att jag bara inte kan med att stödja köttindustrin och hanteringen av djuren där! :yuck: :cry:
Hade jag haft full koll på en köttbits proveniens hade jag kunnat äta den (och har så också gjort, men det är ytterst sällan jag ramlar på sånt kött). Vilt skulle jag eventuellt kunna äta, men jag har inte fått något riktigt bra svar på hur jag ska veta att köttet inte är väldigt blyberikat från ammunitionen... (jo visst kan man tycka att jag är överdrivet petig, men så länge jag har möjlighet att välja så använder jag gärna den möjligheten)

När det gäller kött, är jag själv noga. Så länge ICA Malmborgs slde ekologiskt kött från djur, som betade på Revingehed, köpte jag alltid det. Nu får det bli det ekologiska som finns. När det gäller vissa varor avstår jag, om det inte finns rättvisemärkt, för då handlar det om andra människor, men kött äter jag, även om jag inte vet säkert hur djuren har haft det; då handlar det om min hälsa.
 
Vilt skulle jag eventuellt kunna äta, men jag har inte fått något riktigt bra svar på hur jag ska veta att köttet inte är väldigt blyberikat från ammunitionen...

Hur sannolikt är det att köttet skulle bli "väldigt blyberikat"? Hur snabbt skulle bly tas upp av djuret och vilka mängder? Dessutom upphör cirkulationen, när djuret dödas, och styckningen påbörjas vad jag förstår omgående. Då skulle jag vara mer orolig för vad djuret har ätit och eventuell radioaktivitet.
 
Hur sannolikt är det att köttet skulle bli "väldigt blyberikat"? Hur snabbt skulle bly tas upp av djuret och vilka mängder? Dessutom upphör cirkulationen, när djuret dödas, och styckningen påbörjas vad jag förstår omgående. Då skulle jag vara mer orolig för vad djuret har ätit och eventuell radioaktivitet.
Enligt Livsmedelsverkets rapport från 2014 (finns på deras hemsida) så är det tyvärr ett problem med bly i viltkött. Personer som äter viltkött har högre halter bly i blodet.
Här är en sammanfattning om det:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/nya-rad-for-att-minska-bly-i-viltkott

Och med tanke på eventuella effekter av för mycket bly:
"Blyförgiftning ger oklara symtom som trötthet och dålig aptit. Bly skadar de röda blodkropparna och kan leda till blodbrist. Bly kan också skada nervsystemet."
- effekter som jag verkligen inte behöver mer av... ;) - så väljer jag att tillämpa försiktighetsprincipen i det fallet. :)
 
Enligt Livsmedelsverkets rapport från 2014 (finns på deras hemsida) så är det tyvärr ett problem med bly i viltkött. Personer som äter viltkött har högre halter bly i blodet.
Här är en sammanfattning om det:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/nya-rad-for-att-minska-bly-i-viltkott

Och med tanke på eventuella effekter av för mycket bly:
"Blyförgiftning ger oklara symtom som trötthet och dålig aptit. Bly skadar de röda blodkropparna och kan leda till blodbrist. Bly kan också skada nervsystemet."
- effekter som jag verkligen inte behöver mer av... ;) - så väljer jag att tillämpa försiktighetsprincipen i det fallet. :)

Intressant! Du är en ständig källa till kunskap. Själv kommer jag dock att ta fasta på detta:

"Styckdelar som däremot ligger långt ifrån sårkanalen kan konsumeras som de är. Det gäller exempelvis normalt sett hals, lår och filé till exempel."
 
Du kan också gå med i köldkörtelföreningen för någon hundring. De kan sen rek läkare som jobbar lite mer uppdaterat än Svenska läkare.

Jag har min sköldkörtelläkare i annat land. Och får då annan medicin än bara levaxin.
Den har verkligen gett mig livet åter.
Min innehåller naturligt hormon ihop med liothyrin och levaxin.

Jag mår dåligt av hormon-preventivmedel. Men inte av det här.
 
Enligt Livsmedelsverkets rapport från 2014 (finns på deras hemsida) så är det tyvärr ett problem med bly i viltkött. Personer som äter viltkött har högre halter bly i blodet.
Här är en sammanfattning om det:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/nya-rad-for-att-minska-bly-i-viltkott

Och med tanke på eventuella effekter av för mycket bly:
"Blyförgiftning ger oklara symtom som trötthet och dålig aptit. Bly skadar de röda blodkropparna och kan leda till blodbrist. Bly kan också skada nervsystemet."
- effekter som jag verkligen inte behöver mer av... ;) - så väljer jag att tillämpa försiktighetsprincipen i det fallet. :)

Ett tips för att undvika bly i största möjliga mån är att undvika färs, grytbitar samt bog, eftersom de det är de delarna som troligtvis är närmst träffen :)
Vi är högkonsumenter av viltkött och jag har ätit viltkött flera gånger i veckan i hela mitt 27-åriga liv. Än så länge har det inte haft någon påverkan på min hälsa.

Gällande vandringen och att få energi, kan det räcka med att bara vistas i skog och mark? :) Kanske (när det blir varmare) ta med en bok, en filt och lite fika ut i skogen?
 
Gällande vandringen och att få energi, kan det räcka med att bara vistas i skog och mark? :) Kanske (när det blir varmare) ta med en bok, en filt och lite fika ut i skogen?
Jag brukar försöka gå hundpromenader på mellan 1-2 timmar på helgerna, och gärna rakt ut i skogen där det inte finns några stigar! :D (åtminstone när det är barmark... ;) ) Men jag brukar gå med min man och han håller ett för mig ganska högt tempo, så då hamnar jag bara i läget att jag måste pressa mig max för att hänga med, vilket gör att jag knappt upplever skogen. Går jag själv med hunden kan jag gå lite långsammare, men jag har svårt att acceptera att jag måste gå långsamt utan hamnar gärna i läget där jag pressar mig att försöka gå snabbare istället. Och när det gäller att sitta still så är varken hund eller make intresserade av det, så i så fall får jag gå utan dem. Men att gå ut och bara sitta i skogen är något jag verkligen längtar efter, så jag kanske måste försöka få till det ändå nu under våren! :)
 
Jag brukar försöka gå hundpromenader på mellan 1-2 timmar på helgerna, och gärna rakt ut i skogen där det inte finns några stigar! :D (åtminstone när det är barmark... ;) ) Men jag brukar gå med min man och han håller ett för mig ganska högt tempo, så då hamnar jag bara i läget att jag måste pressa mig max för att hänga med, vilket gör att jag knappt upplever skogen. Går jag själv med hunden kan jag gå lite långsammare, men jag har svårt att acceptera att jag måste gå långsamt utan hamnar gärna i läget där jag pressar mig att försöka gå snabbare istället. Och när det gäller att sitta still så är varken hund eller make intresserade av det, så i så fall får jag gå utan dem. Men att gå ut och bara sitta i skogen är något jag verkligen längtar efter, så jag kanske måste försöka få till det ändå nu under våren! :)

Skit i maken :D gå själv! Jag brukar plugga in en ljudbok i öronen och bara strosa :) Bestäm en tid du ska vara hemma, och om turen tar 1h i raskt tempo så lägg på en halvtimme.
När vi skogstränar unghundarna (inför jakten) så är det mycket stubb-sittning, så då brukar jag ta med en bok, filt och kaffe och bara sitta. Men då är det ju meningen att hundarna ska söka ut självständigt, och det kan jag tänka mig att du inte vill med din :p
Men man kan ju även lägga ut ett litet godissök, göra "godisträd" osv som gör att de kan tänka sig att vara på samma plats en stund :)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Förra helgen drog ner mig i en rejäl grop som jag inte trodde var möjlig. Jag hade ingen aning om att en marknad kunde dränera en på så...
Svar
1
· Visningar
701
  • Artikel
Dagbok Jag tänker mycket, vilket är ett problem. Problem säger du, det är väl bara bra att tänka? Och du kanske har rätt, om det ur tanken föds...
Svar
13
· Visningar
955
Senast: bettysmatte
·
  • Artikel
Dagbok Först tänkte jag skriva i en kropp som inte orkar, men grejen är att ju längre tid jag varit sjuk desto mer en del av mig känns kroppen...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 296
Senast: manda
·
  • Artikel
Dagbok När jag bestämde mig för att skilja mig så lovade jag mig själv att jag INTE ska låta det faktum att jag lever ensam begränsa mig på...
Svar
13
· Visningar
1 814
Senast: Görel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Ännu en tråd om hundfoder
  • Black & tan?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp