Det har jag märkt stor skillnad på i mina hästar!
Islandshästen som gått i flock hela uppväxten och dessutom blivit tränad nån typ av horsemanship innan lyssnar jättebra på mitt kroppsspråk och följer mig jättefint, är jätterolig att jobba med och den självklara ledaren i min lilla flock.
Varmblodet å andra sidan som växt upp och bott i travstall största delen av tiden, förmodligen inte gått med andra hästar annat än som föl och när hon själv hade föl, har dels extrem separationsångest och är inte alls trygg i att vara utan hästkompis en liten stund, och dels förstår hon inte alls mitt kroppsspråk utan har huvet i molnen och stressar upp sig när hon inte förstår vad jag vill och jag försöker lära henne signaler. Då slår hon bara av i huvet och hela situationen blir stressfylld istället, när det enda jag ber henne om är att hon ska vara lugn och lyssna på vad jag ber henne om (t.ex flytta sig lite åt sidan, backa eller vända undan rumpan…) Eftersom hon är en väldigt extrovert häst blir det att hon springer när hon är stressad. Hon är mellerst i rang av de tre som går tillsammans och försvarar sin Lóa (islandshästen) med näbbar och klor. När nykomlingen till shettis flyttade in fick han inte alls komma nära islänningen eller oss människor, hon jagade bort honom från oss, men hon kunde stå nära honom sålänge hon stod närmre den hon försvarade än nykomlingen. Hon är så fäst vid islänningen då de gick tillsammans bara de två som enda hästar på gården i drygt 2 år innan jag köpte dem. Kan säga att det var väldigt nyttigt att ta hem en tredje häst för att få mer harmoni i flocken. Just nu är varmblodet iväg på tillridning en period i hopp om att dels bygga muskler men också bryta hennes starka behov av att vara nära islänningen. Det funkar liksom inte i längden.
