Hantera en narcissist

Tack! Det jag vet är att det fanns en kvinna som själv hade det oerhört tufft pga sjukdom som såg mig och som kontaktade både bup och socialen vid upprepade tillfällen. Jag har som vuxen också träffat den kvinna som var min förskollärare under min tid på lekis, dvs. det som nu är förskoleklass, och som bad om ursäkt för att hon inte gjorde något. Hon slutade jobba som förskollärare när jag slutade lekis och det var enligt henne själv för att hon tyckte att det var omöjligt att fortsätta jobba med barn när det inte fanns några verktyg att ta till när barn for illa. Det här var 77-78 och lagen om förbud mot att aga barn kom ju senare men att hon såg mig, hade sett mig och hade försökt gjorde skillnad för mig.

Jag tror att man ska undvika att säga/göra något inför föräldern. Det kan precis som du skriver bli värre av det. Det har jag också råkat ut för. Däremot att säga som min mormor sa vid något tillfälle när vi var ensamma, att hon tyckte att de (mina föräldrar) gjorde fel, gjorde skillnad för mig. Visst kan det leda till att barnet skäms över sina föräldrar men ett barn som är utsatt och vet att det föräldern gör är fel har också helt andra verktyg än de barn som växer upp i tron att föräldern har och gör rätt, att det är alla andra inklusive barnet som gör fel och det är förödande, själsdödande. Att min mormor var kärleksfull, att hon såg mig och gav beröm ibland, sa att det inte var mitt fel gjorde att jag orkade fortsätta andas ännu en stund till. Det var när hon sa ifrån mot mina föräldrar som det blev värre. Jag fick inte träffa henne alls under flera år och hon var ju min livlina, mitt andningshål och det faktum att jag inte fick träffa henne gjorde mig enormt illa.

Lagen om förbud mot barnaga tror jag kom 1979 eller 1980. Jag vet att jag fick kraft att bryta mig loss då den kom. Var till skolsköterskan 1979 då jag gick i 1:a ring och fick stöd. Mina föräldrar blev helt tokiga när lagen kom för de ansåg att ingen skulle lägga sig i när ungarna behövde ett kok stryk. Jag flyttade hemifrån 1980 - hade inte överlevt annars. Tack vare annan vuxen kvinna, som blev min reservmamma, fick man en vuxen person att luta sig mot.

Har du någon relation med dina föräldrar idag? Mina föräldrar lever inte längre, men de insåg aldrig att sättet de använde för "uppfostring" var fel, och min relation till dem var tämligen isig.

/Lizzie
 
Tack!

Ja det gör det och har man dessutom föräldrar som skrämmer med polisen, skrämmer med att hamna på fosterhem, skrämmer med vad som kan hända om man säger något, ja då håller barn tyst. Det är därför relationer med andra vuxna är så oerhört viktiga. För egen del var det först när det blev så illa, att dödshoten blev så tydliga, att allt det där de hade hotat med framstod som himmelriket som jag sa något. Att leva som hemlös på gatan som trettonåring var bättre än att leva i den familj jag föddes.

Jag hade det inte så illa men jag vet hur bra det kan kännas som vuxen när man förstått att det funnits andra omkring som försökt ingripa. Även om man inte märkte något då är det en bra bekräftelse på den egna känslan att något var riktigt fel och att det inte var jag som var felet.
 
Lagen om förbud mot barnaga tror jag kom 1979 eller 1980. Jag vet att jag fick kraft att bryta mig loss då den kom. Var till skolsköterskan 1979 då jag gick i 1:a ring och fick stöd. Mina föräldrar blev helt tokiga när lagen kom för de ansåg att ingen skulle lägga sig i när ungarna behövde ett kok stryk. Jag flyttade hemifrån 1980 - hade inte överlevt annars. Tack vare annan vuxen kvinna, som blev min reservmamma, fick man en vuxen person att luta sig mot.

Har du någon relation med dina föräldrar idag? Mina föräldrar lever inte längre, men de insåg aldrig att sättet de använde för "uppfostring" var fel, och min relation till dem var tämligen isig.

/Lizzie

Den kom 1979. Jag hade inte det problemet men kände de som lagen kom som en lättnad för.
 
Lagen om förbud mot barnaga tror jag kom 1979 eller 1980. Jag vet att jag fick kraft att bryta mig loss då den kom. Var till skolsköterskan 1979 då jag gick i 1:a ring och fick stöd. Mina föräldrar blev helt tokiga när lagen kom för de ansåg att ingen skulle lägga sig i när ungarna behövde ett kok stryk. Jag flyttade hemifrån 1980 - hade inte överlevt annars. Tack vare annan vuxen kvinna, som blev min reservmamma, fick man en vuxen person att luta sig mot.

Har du någon relation med dina föräldrar idag? Mina föräldrar lever inte längre, men de insåg aldrig att sättet de använde för "uppfostring" var fel, och min relation till dem var tämligen isig.

/Lizzie
Ja den lagen kom -79. Den hjälpte mig dock inte alls. Dels för att jag inte visste om den (jag var sju år när den kom och nya lagar var inget som informerades om på ett sådant sätt att jag som sjuåring visste om dem) och dels för att jag inte blev trodd. Att bli slagen var inte heller det värsta i min barndom. Det att jag inte blev trodd var en av få saker mina föräldrar hade rätt i. När jag som trettonåring berättade för skolsköterskan blev jag meddragen till socialen som skickade mig till bup för att avgöra om jag ljög. Bup menade att jag inte ljög men när jag kom tillbaka till socialen klappade socialchefen mig på huvudet och sa att han kände min pappa och att han aldrig skulle göra så. Då hade jag enbart berättat om dödshoten, inget annat överhuvudtaget. Jag berättade för att jag på allvar fruktade för mitt liv. Samma eftermiddag kallades mina föräldrar till samtal hos socialen. Det blev ett uppsluppet samtal där det skämtades om barns livliga fantasi och socialchefen föreslog att de skulle sätta en hasp på min dörr så att jag kunde låsa om mig på nätterna och på så sätt känna mig trygg. När vi kom ut därfifrån sa min mamma att jag inte behövde komma hem mer. Jag hade förstört deras fasad. Pappa bevärdigade mig inte med en blick. Jag gick tillbaka in till socialen och sa som det var. De frågade om jag inte hade någon pojkvän jag kunde åka till och bo hos. Jag var tretton år. Jag fick en bussbiljett till min dåvarande pojkvän och sedan var det egentligen överspelat för socialens del. Jag och mina föräldrar fick var för sig gå i samtal hos bup, det var vad som hände. Jag trodde att jag skulle få hjälp där, att de skulle hjälpa mig att få någonstans att bo och när jag efter ett tag slutade vara så naiv att jag trodde att jag skulle få hjälp slutade jag gå där. Vi hade vid ett tillfälle ett uppföljningsmöte hos socialen. Det fanns fortfarande inga fosterhem (mina föräldrar "gick med på" att jag fick placeras) utan det jag erbjöds var en plats på ett hem för ungdomsbrottslingar. Jag skulle bli inlåst till min artonårsdag och det alternativet tyckte min pappa var jättebra trots att alla visste att det flödade av narkotika, övergrepp och misär på det där hemmet. Jag vägrade och ville vänta tills det fanns någon plats på ett vanligt fosterhem men det kom aldrig någon så jag "valde" att hellre vara hemlös så med socialens goda minne var jag hemlös mellan 13 till 17 år. (Pojkvännen tog det ju snart slut med, vilken tretton och femtonåring kan bo ihop i ett litet rum som vi delade med hans lillasyster? Hans mamma var den kvinna jag skrev om ovan som upprepade gånger kontaktade både bup och socialen för min räkning. Även långt efter vi hade gjort slut. Jag kommer alltid att älska henne för det.)
Som sjuttonåring lyckades jag av en lycklig slump få tag i en lägenhet ihop med dåvarande pojkvännen och jag visste var jag skulle sova nästa natt. Befrielsen var oerhörd trots att den pojkvännen inte var snäll någonstans så var det alternativet så mycket bättre än det liv jag hade levt innan och det tog många år innan jag insåg att han faktiskt inte var snäll utan väldigt elak. Allting är ju relativt, i jämförelse med mina föräldrar var han snäll men inte i jämförelse med andra människor.

Någon relation i äkta bemärkelse med mina föräldrar har jag aldrig haft. Jag känner dem inte och de känner inte mig. Min pappa har jag aldrig fört ett normalt samtal med. Mamma har jag verkligen försökt ha en relation med (märkligt nog kan man vilja ha en relation även med en elak förälder även som vuxen, önskan om föräldrar är så stark och jag var nog närmare trettio innan jag helt gav upp) men det går inte. Mamma anser inte att de har gjort något fel men kommentarerna har genom åren varit många och märkliga vilket säger mig att hon visste mycket mer än vad hon gav sken av men att hon har valt att inte se och att glömma. Jag ser det som ett skydd. Ingen normal människa hade kunnat leva med vetskapen om vad som hände och veta att de lät det hända och att de inte gjorde något åt det.
 
Jag hade det inte så illa men jag vet hur bra det kan kännas som vuxen när man förstått att det funnits andra omkring som försökt ingripa. Även om man inte märkte något då är det en bra bekräftelse på den egna känslan att något var riktigt fel och att det inte var jag som var felet.
Verkligen! Av någon outgrundlig anledning hade mina föräldrars journaler hamnat i min journal hos bup och när jag gjorde upp med min barndom (läs, försökte få en förklaring på varför och vad det var för fel på mig) bland annat genom att läsa gamla journaler så läste jag även journalerna från bup. Att få läsa professionella åsikter om mina föräldrar var fantastiskt bra för min självkänsla och det de hade sagt förklarade också delvis varför ingen agerade. Ingen trodde på mig när jag sa att jag inte hade någonstans att bo för mina föräldrar sa att jag bodde hos dem igen och att allt numera var bra.
 
Ja den lagen kom -79. Den hjälpte mig dock inte alls. Dels för att jag inte visste om den (jag var sju år när den kom och nya lagar var inget som informerades om på ett sådant sätt att jag som sjuåring visste om dem) och dels för att jag inte blev trodd. Att bli slagen var inte heller det värsta i min barndom. Det att jag inte blev trodd var en av få saker mina föräldrar hade rätt i. När jag som trettonåring berättade för skolsköterskan blev jag meddragen till socialen som skickade mig till bup för att avgöra om jag ljög. Bup menade att jag inte ljög men när jag kom tillbaka till socialen klappade socialchefen mig på huvudet och sa att han kände min pappa och att han aldrig skulle göra så. Då hade jag enbart berättat om dödshoten, inget annat överhuvudtaget. Jag berättade för att jag på allvar fruktade för mitt liv. Samma eftermiddag kallades mina föräldrar till samtal hos socialen. Det blev ett uppsluppet samtal där det skämtades om barns livliga fantasi och socialchefen föreslog att de skulle sätta en hasp på min dörr så att jag kunde låsa om mig på nätterna och på så sätt känna mig trygg. När vi kom ut därfifrån sa min mamma att jag inte behövde komma hem mer. Jag hade förstört deras fasad. Pappa bevärdigade mig inte med en blick. Jag gick tillbaka in till socialen och sa som det var. De frågade om jag inte hade någon pojkvän jag kunde åka till och bo hos. Jag var tretton år. Jag fick en bussbiljett till min dåvarande pojkvän och sedan var det egentligen överspelat för socialens del. Jag och mina föräldrar fick var för sig gå i samtal hos bup, det var vad som hände. Jag trodde att jag skulle få hjälp där, att de skulle hjälpa mig att få någonstans att bo och när jag efter ett tag slutade vara så naiv att jag trodde att jag skulle få hjälp slutade jag gå där. Vi hade vid ett tillfälle ett uppföljningsmöte hos socialen. Det fanns fortfarande inga fosterhem (mina föräldrar "gick med på" att jag fick placeras) utan det jag erbjöds var en plats på ett hem för ungdomsbrottslingar. Jag skulle bli inlåst till min artonårsdag och det alternativet tyckte min pappa var jättebra trots att alla visste att det flödade av narkotika, övergrepp och misär på det där hemmet. Jag vägrade och ville vänta tills det fanns någon plats på ett vanligt fosterhem men det kom aldrig någon så jag "valde" att hellre vara hemlös så med socialens goda minne var jag hemlös mellan 13 till 17 år. (Pojkvännen tog det ju snart slut med, vilken tretton och femtonåring kan bo ihop i ett litet rum som vi delade med hans lillasyster? Hans mamma var den kvinna jag skrev om ovan som upprepade gånger kontaktade både bup och socialen för min räkning. Även långt efter vi hade gjort slut. Jag kommer alltid att älska henne för det.)
Som sjuttonåring lyckades jag av en lycklig slump få tag i en lägenhet ihop med dåvarande pojkvännen och jag visste var jag skulle sova nästa natt. Befrielsen var oerhörd trots att den pojkvännen inte var snäll någonstans så var det alternativet så mycket bättre än det liv jag hade levt innan och det tog många år innan jag insåg att han faktiskt inte var snäll utan väldigt elak. Allting är ju relativt, i jämförelse med mina föräldrar var han snäll men inte i jämförelse med andra människor.

Någon relation i äkta bemärkelse med mina föräldrar har jag aldrig haft. Jag känner dem inte och de känner inte mig. Min pappa har jag aldrig fört ett normalt samtal med. Mamma har jag verkligen försökt ha en relation med (märkligt nog kan man vilja ha en relation även med en elak förälder även som vuxen, önskan om föräldrar är så stark och jag var nog närmare trettio innan jag helt gav upp) men det går inte. Mamma anser inte att de har gjort något fel men kommentarerna har genom åren varit många och märkliga vilket säger mig att hon visste mycket mer än vad hon gav sken av men att hon har valt att inte se och att glömma. Jag ser det som ett skydd. Ingen normal människa hade kunnat leva med vetskapen om vad som hände och veta att de lät det hända och att de inte gjorde något åt det.

Det låter skrämmande likt min "fosterdotters" öde. Dock kunde hon inte fly förrän hon blev arton och då åkte hon direkt hit.

Att ingen trott, eller fattat, hur hon haft det på riktigt är för mig fullständigt ofattbart.
 
Det låter skrämmande likt min "fosterdotters" öde. Dock kunde hon inte fly förrän hon blev arton och då åkte hon direkt hit.

Att ingen trott, eller fattat, hur hon haft det på riktigt är för mig fullständigt ofattbart.
Det fanns en tid då jag önskade att mina föräldrar hade "vanliga" jobb. Typ i fabrik eller så. Hade de haft det så hade sannolikheten varit enormt mycket större att jag hade blivit trodd.
 
@TinyWiny Fruktansvärt det du berättar om. Och även detaljerna du inte berättar om gör att man förstår att det var gräsligt, oacceptabelt och hemskt.
Med din bakgrund förstår jag inte hur du har blivit den du är idag.
Du är varm, insiktsfull berättar om saker utan att få andra att känna sig pressade.
Jag har inte träffat dig men jag vågar påstå att du är en av de finaste människa jag känner trots att vi aldrig träffats. :heartbow::heart
 
Jag har båda haft gräsliga föräldrar, dock inte alls på den nivån vi pratar om i tråden.
Det tog mig över 50 år att komma till en punkt där det inte gjorde mig illa mer.

Min mamma dog nyligen. Hon var otacksam och otrevlig ända in i döden.
Ändå gjorde jag och mina syskon allt för henne. Och vi saknar henne. Hur är det ens möjligt kan man ju fråga sig.
Min pappa är skruttig och börjar bli dement. Han säger själv att han inte förtjänar vår omtanke idag.
Jag förklarade för honom att man kanske inte får det man förtjänar utan att man får det man faktiskt behöver.
Till skillnad mot min mamma lider han av att varit en skitstövel under vår uppväxt.

Min sambo tyckte jag var hård när jag sa så. Kanske det, men han kan aldrig förstå tror jag.
Hans uppväxt var bra och lite till och hans numera gamla mamma är en underbar farmor.

Till ts vill jag säga, anmäl. Du gör barnet en stor tjänst.
 
Det är nog svårare idag men förr var det mycket enklare. Vi har tex 2 personer i mitt stall som är förtidspensionärer båda för rygg och knä problem och blev sjukskrivna för typ 20 år sedan. Men de är i stallet rider mockar röjer mm varje dag utan problem. När vi har arbetsdagar i stallet typ kör hö, bygger staket, skurar och målar mm är det de som röjer mest. De skulle ju utan problem klara av tex ett kontorsjobb..
Man bör vara väldigt försiktig med att uttala sig om vad andra kan och inte, det finns ofta mer bakom än vad folk berättar. Allt syns liksom inte, det kan också vara så att dom klarar av det men får problem efteråt men gör det ändå för att dom vill.

Det kan vara väldigt olika med vad och hur man kan jobba så man bör inte tro så mycket.
 
Jag frågar alltid barnet hur hen mår och hur det går i skolan när vi träffas men svaret blir alltid ”bra” och då brukar jag tyvärr lämna det där. Jag är så himla osäker på hur jag ska gå vidare i samtalet utan att riskera att skada eller göra barnet obekvämt. Jag vill att hen ska fortsätta att känna sig trygg hos oss. Tar gärna emot tips på hur man leder ett sådant samtal!

Det är inte många gånger jag har behövt tänka i de här banorna, men jag försöker ändå att leda samtalet in på vardagliga saker, till att börja med sådant som känns tryggt och roligt, sådant jag vet barnet gärna berättar om och kanske lägger ut orden om.

Att göra en växling till "vad gör du på rasterna då?" kan då bli naturligt, och sedan därifrån till "jaha, är ni hemma hos Vivecka efter skolan också eller det är bara i skolan ni träffas?" kan gå över till "ojdå, bor hon långt därifrån?" och utifrån det kanske det går att få ett mönster hur umgänge och vardag fungerar (skola och fritid). Det tycker jag brukar säga en hel del om hur tillvaron ser ut, gemensamma middagar med roliga och uppmärksamma föräldrar, eller smyga in genom dörren så sent som möjligt utan så mycket som en macka i magen etc.
 
@TinyWiny Fruktansvärt det du berättar om. Och även detaljerna du inte berättar om gör att man förstår att det var gräsligt, oacceptabelt och hemskt.
Med din bakgrund förstår jag inte hur du har blivit den du är idag.
Du är varm, insiktsfull berättar om saker utan att få andra att känna sig pressade.
Jag har inte träffat dig men jag vågar påstå att du är en av de finaste människa jag känner trots att vi aldrig träffats. :heartbow::heart
Tack! Det värmer! :heart

Även om jag önskar att livet varit lättare så är det väl genom det jag är som jag är. Tror jag.
 
Tack! Det värmer! :heart

Även om jag önskar att livet varit lättare så är det väl genom det jag är som jag är. Tror jag.
Det tror jag också.
Men det viktigaste är att du tog lärdom av det. Det är ingen självklarhet.
Underskatta inte dig själv.
Du har blivit den du är pga dina erfarenheter och att du bröt mönstret.
Att bryta mönstret är det svåraste. Att se det är lättare. Du har gjort både och. Det är det som är det unika.
Du är unik och jag tror inte det är någon tillfällighet att du är en av bukes mest omtyckta personer och jag sticker ut hakan och vågar påstå att jag har rätt I den frågan.
 
Det är inte många gånger jag har behövt tänka i de här banorna, men jag försöker ändå att leda samtalet in på vardagliga saker, till att börja med sådant som känns tryggt och roligt, sådant jag vet barnet gärna berättar om och kanske lägger ut orden om.

Att göra en växling till "vad gör du på rasterna då?" kan då bli naturligt, och sedan därifrån till "jaha, är ni hemma hos Vivecka efter skolan också eller det är bara i skolan ni träffas?" kan gå över till "ojdå, bor hon långt därifrån?" och utifrån det kanske det går att få ett mönster hur umgänge och vardag fungerar (skola och fritid). Det tycker jag brukar säga en hel del om hur tillvaron ser ut, gemensamma middagar med roliga och uppmärksamma föräldrar, eller smyga in genom dörren så sent som möjligt utan så mycket som en macka i magen etc.
Tack för tipset! Jag ska försöka tänka på att inte ge upp och istället försöka att inte ställa så ledande frågor och hitta naturliga övergångar för att hålla konversationen mer levande.

En familjemedlem till mig som jobbar inom psykiatrin med inriktning på personlighetssyndrom ringde mig idag och jag började spontant fråga hen om hur hen skulle hanterat situationen, hen upplever liknande varje dag. Hen har träffat Max vid några tillfällen och bekräftar att det finns någon form av personlighetsstörning utan att börja kasta omkring diagnoser. Hen sa att om skolornas personal gör det de ska så kan det redan finnas orosanmälningar därifrån och att det kan vara bra om det kommer ifrån fler håll. Jag fick också tips på hur jag ska hantera Max i framtiden och precis som ni redan sagt så gäller neutralt och lågaffektivt bemötande och lämna rummet om stämningen växlar och börjar bli konfrontativ eller om jag känner att jag blir för påverkad. Jag ska INTE försöka ändra, gå emot eller hjälpa, för det går inte.

Jag har börjat formulera ett brev som ska bli min orosanmälan men behöver lite mer tid för att få med alla delar som min oro berör och finslipa texten lite innan jag skickar in den.
Någon föreslog att ringa och prata direkt med socialtjänsten så det ska jag göra imorgon.
 
Det tror jag också.
Men det viktigaste är att du tog lärdom av det. Det är ingen självklarhet.
Underskatta inte dig själv.
Du har blivit den du är pga dina erfarenheter och att du bröt mönstret.
Att bryta mönstret är det svåraste. Att se det är lättare. Du har gjort både och. Det är det som är det unika.
Du är unik och jag tror inte det är någon tillfällighet att du är en av bukes mest omtyckta personer och jag sticker ut hakan och vågar påstå att jag har rätt I den frågan.

Det är sant. Mönstrena och att bryta dem var självklart för mig redan som väldigt liten och det var egentligen inte svårt för mig. Det som var svårt var rädslan för att göra som de ändå trots att jag visste. Det som också var (är) svårt var att möta människor som inte såg några mönster och som inte ansåg att det fanns något eller någon anledning till att förändra. Jag var tvungen att läsa på om faktorerna bakom för min egen skull för att inte fullständigt gå i spinn av ilska och frustration, gå sönder av gamla minnen, var gång jag träffade någon som inte såg något fel i det utan istället för mig själv skapa möjligheten att diskutera sakligt och kanske förhoppningsvis få någon att se, att förstå och förhoppningsvis också förändra sig. Det kan fortfarande skapa en enorm frustration hos mig när vuxna människor inte tar ansvar för sig själva och för sitt eget liv utan tycker att någon annan ska lösa allt åt dem. Även om jag även där vet faktorerna som ofta ligger bakom (även där var jag tvungen att läsa på för att inte gå sönder av frustration) så har jag så svårt med det. Hjälp behöver vi alla då och då och det är inte det jag syftar på utan när människor inte tar ansvar för sitt eget liv utan förväntar sig att andra ska fixa åt dem, att de ser det som okej att utnyttja andra istället för att ta ansvar för sig själva och sitt eget liv. Det gör fysiskt ont i mig. Hur kan man lägga ansvaret på någon annan för det absolut viktigaste vi har? Dvs. våra liv.

Vi är alla unika men jag blir väldigt glad av det du skriver :heart
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 794
Senast: mars
·
Övr. Barn Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och...
Svar
12
· Visningar
1 816
Senast: Pilot
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
14 701
Senast: Badger
·
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Koppel som släppte
  • Oseriös avel 2023
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp