G
Galathea
Jag läste MrsScabtrees inlägg om hur mycket hon saknar Harley, och det brast lite för mig då. Det var som att någon knuffade mig över kanten som jag kämpat så för att hålla mig ifrån.
Jag har en tid nu haft sådan ångest för min gamla dobermanntant som jag har. Hon är 10 år nu och lever och mår bra. Men hon börjar bli gammal. Hon är stelare nu och när hon legat och sovit en längre stund haltar hon lite när hon går upp. Veterinären säger att hon är fin men stel, att hon helt enkelt börjar bli gammal. Hon har fått några vita hårstrån som är utspridda ett och ett lite här och var på kroppen, starkt signalerande att åldern börjar ta ut sin rätt. So far so good. Alla hundar åldras och det är livets gång.
Problemet för mig är min skuld jag känner.
När jag var 17 fick min far för sig att skaffa hund och kom hem med en liten (oregistrerad såklart) dobermannvalp. Carmen. Jag minns nästan inget från den tiden. Min far var/är psykiskt sjuk och alkoholist och vi barn bodde hos honom för att försöka kontrollera honom. Vi kunde ingenting om valpar på det viset, trots att vi var uppvuxna med afghanhundar. Det är ändå stor skillnad på afghaner och dobermanns. Dessutom hade vi fullt upp att överleva, och knappast någon ork över till en hund.
När jag flyttade något år senare hade jag så dåligt samvete för lilla Carmen. Jag visste att dom inte skötte henne ordentligt, hon fick knappt någon träning och knappt ens promenader. Ändå älskade hon sin husse, min pappa, över allt annat.
När Carmen var 5 åkte pappa till Thailand och jag åkte upp till sthlm för att hämta henne och ha henne hos mig den månad pappa skulle vara bortrest. Vi tränade och gick på promenader och försökte lugna ner henne. Hon var så understimulerad och stressad. När pappa kom hem från Thailand krävde han att jag skulle komma tillbaka med hans hund, och rädd som jag var för honom så gjorde jag som han sade. Men jag saknade henne så otroligt. Jag är ändå van vid att ha hund och det var plötsligt väldigt tomt hemma. Jag visste dessutom att hon inte hade det bra. Så jag ringde upp pappa. Av erfarenhet visste jag att det inte skulle fungera att anklaga honom, så jag manipulerades helt enkelt genom att säga hur skönt det skulle bli att inte behöva ta hand om hunden, att han skulle tjäna in pengar på foder och på alla andra sätt livet skulle bli lättare för honom.
Så tillslut åkte vi och hämtade henne. Hon var nästan 6 år då och levde sitt liv i en källare. Då och då fick hon vara med pappa och hans familj på övervåningen, men "misskötte" hon sig blev hon nedknuffad för en trappa och instängd i ett förråd. Där inne fick hon sitta. I källaren var allting dessutom fördraget så hon inte skulle se ut. Om nätterna fick hon sällskap av min bror som sov där nere. Promenader fick hon inga. Hon fick kissa på vedbacken en eller två gånger om dagen typ, så dom menade bestämt att hon ju inte var rumsren. Hon var så stressad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, och hon gjorde utfall mot andra hundar, skällde på människor och betedde sig allmänt ociviliserat.
Det är där min ångest tar vid. Hur kunde jag låta dom ha henne så länge? Hur kunde dom behandla henne så, min lilla prinsessa. Hon är världens snällaste hund och skulle aldrig kröka ett hårstrå på någon, men alla trodde att hon var aggressiv och kissade och bajsade inne. När vi tog över henne hade vi fullt sjå. Hon var livrädd för att gå i trappor, hon kunde inte lämnas ensam för då skrek hon, och hon gjorde utfall. När man tog ut henne panikkissade hon i vad som kändes som flera minuter precis utanför dörren, för hon trodde väl att hon inte skulle få gå ut mer, eller få gå längre än så. Rumsren var hon givetvis, bara hon fick gå ut mer än två gånger om dagen.
Det gör så ont när jag tänker på den tiden av hennes liv. Idag är hon världens gladaste och älskar att leka med min 1åriga afghanhund. Hon älskar människor och barn och vill gärna ligga i knät på alla som kommer på besök. Det tog tid att bli av med vissa saker, och än idag försöker vi tänka på att inte utsätta henne för saker som kan göra att hon går upp i stress för mycket. Men hon förändrades ändå snabbt. Jag minns den dag hon plötsligt började leka med leksaker! Hon hade aldrig fattat att man kunde leka med sakerna, men så plötsligt en dag började hon kasta runt med en pipleksak. Hon gjorde lekinviter och busade och var glad. Och jag var så glad då att det gjorde ont i hela mig! Och sedan dess har hon fortsatt busa. Mitt lilla hjärta.
Men jag är samtidigt så ledsen. Jag är rädd att hon ska dö ifrån mig varje dag. Ligger hon för stilla blir jag rädd och måste titta om hon lever. Kommer hon inte genast till dörren när man kommer hem får jag panik och hjärtat slår hårt hårt. Jag ligger långa stunder och myser med hennes mjuka, lena öron och pussar på hennes mjuka nos tills den ser alldeles skrynklig ut av pussar. Vi går långa promenader om dagarna när jag är ledig och min andra hund är på dagis, då sitter vi i parken och solar och bara njuter. Men det gör så ont att veta hur dåligt hon hade det innan jag hämtade henne. Det gör så ont att veta aldrig kommer kunna kompensera hennes första år i livet. Det gör så ont att veta vad dom gjorde mot henne.
Jag vet att jag inte ska tänka på det. Jag har som sagt försökt hålla mig borta från den där kanten, men MrsScabtrees historia om Harley gjorde ont i hjärtat på mig och allt bara rasade ur mig. Jag har bestämt att hon aldrig ska behöva lida mer min Carmen, och den dag det är dags så är det dags. Men jag förstår inte hur jag en dag ska kunna fatta det beslutet och samtidigt behålla mitt eget förstånd.
Min mysgris. Jag har sådan fruktansvärd ångest över allt.
Jag har en tid nu haft sådan ångest för min gamla dobermanntant som jag har. Hon är 10 år nu och lever och mår bra. Men hon börjar bli gammal. Hon är stelare nu och när hon legat och sovit en längre stund haltar hon lite när hon går upp. Veterinären säger att hon är fin men stel, att hon helt enkelt börjar bli gammal. Hon har fått några vita hårstrån som är utspridda ett och ett lite här och var på kroppen, starkt signalerande att åldern börjar ta ut sin rätt. So far so good. Alla hundar åldras och det är livets gång.
Problemet för mig är min skuld jag känner.
När jag var 17 fick min far för sig att skaffa hund och kom hem med en liten (oregistrerad såklart) dobermannvalp. Carmen. Jag minns nästan inget från den tiden. Min far var/är psykiskt sjuk och alkoholist och vi barn bodde hos honom för att försöka kontrollera honom. Vi kunde ingenting om valpar på det viset, trots att vi var uppvuxna med afghanhundar. Det är ändå stor skillnad på afghaner och dobermanns. Dessutom hade vi fullt upp att överleva, och knappast någon ork över till en hund.
När jag flyttade något år senare hade jag så dåligt samvete för lilla Carmen. Jag visste att dom inte skötte henne ordentligt, hon fick knappt någon träning och knappt ens promenader. Ändå älskade hon sin husse, min pappa, över allt annat.
När Carmen var 5 åkte pappa till Thailand och jag åkte upp till sthlm för att hämta henne och ha henne hos mig den månad pappa skulle vara bortrest. Vi tränade och gick på promenader och försökte lugna ner henne. Hon var så understimulerad och stressad. När pappa kom hem från Thailand krävde han att jag skulle komma tillbaka med hans hund, och rädd som jag var för honom så gjorde jag som han sade. Men jag saknade henne så otroligt. Jag är ändå van vid att ha hund och det var plötsligt väldigt tomt hemma. Jag visste dessutom att hon inte hade det bra. Så jag ringde upp pappa. Av erfarenhet visste jag att det inte skulle fungera att anklaga honom, så jag manipulerades helt enkelt genom att säga hur skönt det skulle bli att inte behöva ta hand om hunden, att han skulle tjäna in pengar på foder och på alla andra sätt livet skulle bli lättare för honom.
Så tillslut åkte vi och hämtade henne. Hon var nästan 6 år då och levde sitt liv i en källare. Då och då fick hon vara med pappa och hans familj på övervåningen, men "misskötte" hon sig blev hon nedknuffad för en trappa och instängd i ett förråd. Där inne fick hon sitta. I källaren var allting dessutom fördraget så hon inte skulle se ut. Om nätterna fick hon sällskap av min bror som sov där nere. Promenader fick hon inga. Hon fick kissa på vedbacken en eller två gånger om dagen typ, så dom menade bestämt att hon ju inte var rumsren. Hon var så stressad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, och hon gjorde utfall mot andra hundar, skällde på människor och betedde sig allmänt ociviliserat.
Det är där min ångest tar vid. Hur kunde jag låta dom ha henne så länge? Hur kunde dom behandla henne så, min lilla prinsessa. Hon är världens snällaste hund och skulle aldrig kröka ett hårstrå på någon, men alla trodde att hon var aggressiv och kissade och bajsade inne. När vi tog över henne hade vi fullt sjå. Hon var livrädd för att gå i trappor, hon kunde inte lämnas ensam för då skrek hon, och hon gjorde utfall. När man tog ut henne panikkissade hon i vad som kändes som flera minuter precis utanför dörren, för hon trodde väl att hon inte skulle få gå ut mer, eller få gå längre än så. Rumsren var hon givetvis, bara hon fick gå ut mer än två gånger om dagen.
Det gör så ont när jag tänker på den tiden av hennes liv. Idag är hon världens gladaste och älskar att leka med min 1åriga afghanhund. Hon älskar människor och barn och vill gärna ligga i knät på alla som kommer på besök. Det tog tid att bli av med vissa saker, och än idag försöker vi tänka på att inte utsätta henne för saker som kan göra att hon går upp i stress för mycket. Men hon förändrades ändå snabbt. Jag minns den dag hon plötsligt började leka med leksaker! Hon hade aldrig fattat att man kunde leka med sakerna, men så plötsligt en dag började hon kasta runt med en pipleksak. Hon gjorde lekinviter och busade och var glad. Och jag var så glad då att det gjorde ont i hela mig! Och sedan dess har hon fortsatt busa. Mitt lilla hjärta.
Men jag är samtidigt så ledsen. Jag är rädd att hon ska dö ifrån mig varje dag. Ligger hon för stilla blir jag rädd och måste titta om hon lever. Kommer hon inte genast till dörren när man kommer hem får jag panik och hjärtat slår hårt hårt. Jag ligger långa stunder och myser med hennes mjuka, lena öron och pussar på hennes mjuka nos tills den ser alldeles skrynklig ut av pussar. Vi går långa promenader om dagarna när jag är ledig och min andra hund är på dagis, då sitter vi i parken och solar och bara njuter. Men det gör så ont att veta hur dåligt hon hade det innan jag hämtade henne. Det gör så ont att veta aldrig kommer kunna kompensera hennes första år i livet. Det gör så ont att veta vad dom gjorde mot henne.
Jag vet att jag inte ska tänka på det. Jag har som sagt försökt hålla mig borta från den där kanten, men MrsScabtrees historia om Harley gjorde ont i hjärtat på mig och allt bara rasade ur mig. Jag har bestämt att hon aldrig ska behöva lida mer min Carmen, och den dag det är dags så är det dags. Men jag förstår inte hur jag en dag ska kunna fatta det beslutet och samtidigt behålla mitt eget förstånd.
Min mysgris. Jag har sådan fruktansvärd ångest över allt.
