Sv: Hjälp behövs
Hittade ännu bättre info
Med armbågsledsartros menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden.
Denna förslitning ses oftast inte på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar, vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen på går.
Avläsningen av röntgenbilder av armbågar går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och om så är fallet registreras omfattningen av dessa.
Orsaker till armbågsledsartros
En av orsakerna till förslitningen av ledbrosket och de senare uppkomna pålagringarna, är olika typer av tillväxtrubbningar i och runt leden.
Dessa rubbningar utvecklas under hundens uppväxttid och kan sällan påvisas före 3,5 månaders ålder.
Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas pga. rubbad utveckling i omgivande benvävnad.
Den vanligaste rubbningen förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan.
Detta kallas fragmenterad processus coronoideus, FPC (i engelsk litteratur FCP).
Den näst vanligaste rubbningen förekommer på överarmens inre ledrulle, nästan mittemot den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma.
Ledbrosket har där förtjockats, har sprickbildningar och är ibland helt lossnat från underliggande ben.
Detta kallas osteochondrosis dissecans, OCD.
En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos bl.a. schäferhundar. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan lösgörs en relativt stor bendel som är väl synlig på en röntgenbild av leden.
Detta kallas ununited processus anconeus, UPA ( eng. litt. UAP ).
Ledbroskdefekter kan även ses i andra delar av leden men är ovanliga.
Vanligt förekommande samlingsbegrepp för ovanstående olika typer av utvecklingsrubbningar är osteochondros (benbroskskada, degeneration)
eller armbågsledsdysplasi (felaktig utveckling av armbågsleden).
Det bör observeras att det enbart är UPA, som är lätt att identifiera på en röntgenbild. Den vanligaste defekten, FPC, är oftast mycket svår att urskilja. Till skillnad från metodiken vid avläsning av röntgenbilder av höftleder där man
direkt bedömer det eventuella felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur stora pålagringar som tillkommit (artrosgrad), är det när det gäller armbågsleder oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och sedan gradera dessa. Hos hundar med tydliga kliniska symtom (bl.a. hälta) på grund av defekter i armbågsleden ses benpålagringar vid röntgenundersökning tidigast inom 1 månad efter det att de första symtomen på en ledskada har uppmärksammats. Tyvärr ger inte graden av atros någon säker upplysning om hur allvarlig den ursprungliga defekten i leden är, speciellt inte hos äldre hundar, eftersom artrosen ökar med åldern och även är starkt beroende av det sätt hunden motioneras på.
Drabbade raser
Armbågsledsartros har de senaste 30 åren uppmärksammats och diagnostiserats hos hundar av många raser.
Liksom vid HD är armbågsledsartros vanligare hos storvuxna raser och utgör ett problem för ett antal av dessa.
För några av de mest utsatta raserna är det en vanligare orsak till hälta än HD.
Sedan början av 1980-talet har förekomsten av armbågsledsartros kontrollerats hos berner sennenhund och rottweiler.
Fr.o.m. 1998 sker central registrering för samtliga raser.
Arvbarheten har visats ligga i nivå med eller strax under den som gäller för HD.
Gradering
Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna graderas armbågsledsartros ennligt följande skala, som nu också används internationellt:
0 inga påvisbara förändringar
I lindriga benpålagringar, upp till 2 mm
II måttliga benpålagringar, 2 - 5 mm
III kraftiga benpålagringar, över 5 mm
I de fall man helt säkert kan ställa diagnosen FPC, UPA eller OCD graderas dessa som III oavsett pålagringens storlek Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom finns inte, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.
Symtom hos hundar med armbågsledsartros
Många hundar med lindriga pålagringar konstaterade efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta).
De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att ett kirurgiskt ingrepp ska göra hunden besvärsfri.
Operationens syfte är att avlägsna alla eventuella lösa ben/ broskfragment samt att i förekommande fall korrigera nivåskillnader i ledens belastningsytor.
En led som redan har pålagringar blir dock aldrig fri dessa. Pålagringarna ökar ofta något, även efter en lyckad operation. Hundar med lindriga symtom och som opereras tidigt brukar dock kunna bli besvärsfria om de inte hålls i alltför högt hull och inte ansträngs kraftigt, såsom vid draghundsarbete eller hård brukshunds- eller jakthundsträning.
När hundarna är halta och har stora förändringar i lederna blir operationsresultatet osäkrare.
Oftast får man i stället inrikta sig på att försöka få hunden besvärsfri genom viktminskning, ändrad motion och eventuellt även genom att ge smärtstillande medel.
Vid kroniska, grava hältor som inte svarar på behandling kan av djurskyddsskäl avlivning vara den enda utvägen.
Bedömning av hundens lämplighet för avel Vetenskapliga studier visar att utvecklingenav armbågsledsartros hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt betingad.
Mycket återstår dock att studera, som skillnader i arvbarhet mellan olika raser och värdet av en formaliserad avkommebedömning och uträkning av s.k. avelsindex.
Som en generell rekommendation gäller att endast hundar utan artrosförändringar användes till avel.
Av SKKs registreringsbestämmelser framgår vilka krav som ställs på föräldradjuren i din ras för att en valpkull ska kunna registreras.
