Hjälp mig innan jag blir galen!

[tåvven]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Hejsan ! Jag vet inte om jag håller med dej. Vill nog försvara henne lite. Detta verkar ha spårat ur en aning. Tycker inte du det ?

 

[Inte_Ung]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Jag tror att den här leken är ett sätt för flickan och familjen att hitta ett normal-liv och ett normal-beteénde.
Genom att låta flickan leka att hon är en helt frisk ungdom, så blir nog flickan friskare och utvecklas närmare sin egen ålder.
Det kan faktiskt vara så att detta är en träning som de håller på med och som du inte bör störa.

Jag tycker nog snarare att du skall spela med i spelet.
Men samtidigt inte låta dig behandlas illa.

Prova med att säga saker av typen "Men så skulle min syster aldrig göra", när flickan uppträder på ett sätt som du tycker är otrevligt.
Det går att som den vuxne, som ju du måste betraktas som, styra leken och på det viset få till ett trevligt beteénde.

Och vad göller körkort, så är det samma krav för dem med Downs som för andra.
Klarar de testerna så får de körkort.
Jag vet helt säkert en person med Downs som har körkort.
Men då fick det bli muntligt teoriprov, vilket alla har rätt att få.
Och ny medicinsk prövning varje år.

 

[millansnillan]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Prova med att säga saker av typen "Men så skulle min syster aldrig göra", när flickan uppträder på ett sätt som du tycker är otrevligt.
Det går att som den vuxne, som ju du måste betraktas som, styra leken och på det viset få till ett trevligt beteénde.

Det var en bra idé, men någon gång måste hon tillbaka till att vara sig själv. Hur gör man då om hon i flera år låtsas vara någon annan. Hur ska hon få en egen personlighet?

 

[Inte_Ung]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

När hon skall tillbaka till sig själv, så har man ju redan bevisat vad hon faktiskt kan.
Och antagligen så följer hon den normala utvecklingen för barn, bara mycket senare, och då så kommer hon att bli sig själv igen av sig själv om några år.
Som ett nästa steg i utvecklingen.

 

[Thera]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Har svårt att se att någon skulle vara avundsjuk på ett barn med Down syndrom. Låter gaaanska orimligt, va?

Jag förstår problemet, jag hade också tröttnat och bara för att ett barn har DS betyder inte det att de kan göra hur de vill. Min erfarenhet av barn med handikapp är att de snarare behöver mer regler och struktur än andra för att utvecklas positivt.
Klart lite sent nu när hon är 17 år.

Tycker också att du ska snacka med din familj att du tycker det är jobbigt och sen ha ett möte med den andra familjen. Man ska aldrig tumma på sin personliga integritet för andras skull.

 

[Cronis]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

-lån-

Tack för era svar.
Håller med er, Thera å Millan.

Men inte ung, nu vet jag inte vart du är ute å cyklar, men jag tycker inte ditt inlägg klingar bra i mitt huvve.
Jag har sagt till dottern att jag accepterar en LEK, men bara när vi är hemma och när vi busar, alltså inte i det vardagliga livet.
Hon måste, (enl mig) kunna skilja på lek och allvar(vardagligt liv), även föräldrarna.
Gällande körkort så har VI tagit reda på om dottern får ta. Vilket hon inte får.

 

[Thera]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Föräldrarna låter som ett större problem än dottern, de är ju både friska och utan handikapp (eller?)

 

[Cronis]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Föräldrarna är helt friska, ja.
Men när man börjar tala allvar OM dotterna, oavsett vad det gäller så är man fel i huvvet, eftersom det är synd om dottern. Därfrö får hon göra som hon vill, åch behandlas bärefter. Vilket ger till följd att hon behandlar vännerna som skit.
Man försöker hålla god min, (eftersom denna familj är inget man vill bråka med) men nångon gång rinner det över.
Min familj har kännt denna familj sen min syster och den omtalade dottern gick på dagis. Redan då va min syster ett favorit objekt, men när man är liten är det ju inte samma sak.
Jag har kommit in i deras familj mer å mer sista 5-6 åren. Vilket jag är både glad över, eftersom jag tycker om dottern, mycket! Och mamman och pappan, men beteendet gillar jag inte.
Även om man försöker bryta mönstret försiktigt så hamnar man åter i fällan.

I söndags, (det va i lördags jag hade samtalet med dottern) när vi satt i bilen så klagade dottern över att jag inte va bra. Utan jag tjatade hela tiden, och bstämde vad dottern fick och inte fick göra... osv... Och det MÄRKS så tydligt att dottern i vissa lägen utnyttjar sitt HK, det låter kanske fel å säga så, men så är det.
Detta va ett av de tillfällena, där hon utnyttjade det, och fick medhåll av föräldrarna, vilket resulterade i att jag inte FICK följa med henne på denna helgs hästtävlingar, (jag har alltid följt med som hästskötare å lite coatch).
Och mamman tyckte naturligtvis jättesynd om dottern i bilen, å jag kunde se hur dottern bara "mös".
I det läget kanske man ska gå in å bryta, å tala om hur det egentligen låg till vid det tillfälle hon talade om. Men hur ska jag säga. Hur ska jag tala om det så att det inte blir nervärderande, eftersom man hela tiden, enl. föräldrarna nervärderar dottern om man pratar om henne...(om det inte är i goda ord då...)

 

[Enya]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Jag förstår att du tycker att detta är jobbigt! Jag vill inte säga att flickan utnyttjar sitthandikapp, men däremot utnyttjar hon föräldrarna. Mina barn har en kusin som har ett viss handíkapp och de behandlar henne som om hon vore en bebis trots sina 11 år. Jag håller ibland på att bli vansinnig på det. Jag vet att med rätt behandling så hade den här flickan mått bättre och varit betydligt mycket närmare sin egen ålder, alltså 11 år och inte 3 år eller något. Att man behandlar handikappade barn på ett annat sätt är ju en självklarhet, men jag tycker också att det är viktigt att de så mycket det går också får lära sig hur man ska vara mot andra människor. DS är ändå inget "stort" handikapp så jag tror att barn med DS faktiskt kan lära sig att vara trevlig mot sina kompisar. Dessutom tycker jag att det är viktigt att de blir behandlade så mycket normalt det går. Min syster har ungefär samma handikapp som mina barns kusin och hon är nu 18 år. Hon har inte blivit daltade med som den andra flickan och har lyckats lära sig en massa. Jag tror att det stärker ett barn med problem om den lär sig så mycket som möjligt, i alla fall verkar det vara så för min syster.

Mitt råd är att prata med föräldrarna och tjejen. Vill du inte vara med i detta rollspelet så säg nej till det. Säg att du inte vill vara med men att hon kan leka när du inte är där. Jag hade gjort så. Varför ska du tvingas vara med på något du inte tycker är ok?

 

[Cronis]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

HK-barn blir särbehandlade. Inte något fel i det. Men bara för att dom har ett handikapp ska dom inte få bete sig hur som helst!
(som i detta fall)

När dottern är bortbjuden, till mig och min sambo, eller hem till mina föräldrar UTAN hennes familj är det toppen och hon är som hon brukade vara. Det är en annan tjej! Men är mamman med så är det daltande å rollspel, hela tiden...
Och jag har ju satt en gräns, nu, gällande detta rollspel. Men det verkade inte som om det passade galoscherna. Det gör mig sur.
Jag kan förstå att detta är känsligt för föräldrarna, men jag vill ju bara väl. Inte något elakt.

 

[Tokmaja]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Nu har inte jag läst alla andras inlägg.... men..
en sak förstår jag inte, nån pratar om att det är ok att göra såhär men om jag skulle jämföra henne med min son så (på 2½) och han skulle leka en sådan rollek som sedan skulle gå "överstyr" som den här har gjort, inte skulle det väl HJÄLPA honom om jag inte satte stopp för det som förälder, utan fortsatte spela med?!
Nån stans måste ju det här sluta, är det inte bättre för föräldrarna att sluta när det här ändå är hanterbart.
Kan inte risken vara stor att hon går in så mycket i att vara "din syster" att hon helt enkelt i sin skalle inte är något annat, och rasar den bilden rasar hennes värld... är det inte bättre att sätta stopp för det innan tycker jag.
Bara en reflektion på att några sa att de tyckte att det var fullt normalt och ok och att de ansåg att du skulle fortsätta spela med i det här...

Du måste ju ta ett snack med föräldrarna, nog måste det väl såra dom att deras dotter vill leva en annan människas liv?!
Jag tycker att man ska stoppa det NU, för det verkar ju redan vara på gränsen till att gå över styr, och som sagt, vem vet hur hon reagerar om det får fortsätta och bubblan spricker....

 

[Björk]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Föräldrarna är helt friska, ja.
Men när man börjar tala allvar OM dotterna, oavsett vad det gäller så är man fel i huvvet, eftersom det är synd om dottern.

Tyvärr är det nog ganska vanligt hos en del personer som har handikappade barn att man får svårare att sätta gränser och ställa krav på ett sådant barn och då blir det som du säger "synd om barnet" och de får göra som de vill. Jag håller med dig om att även om hon har DS så bör hon ändå få vissa gränser och lära sig saker; som hur man umgås socialt med andra (efter SIN förmåga förstås). Risken är ju att när de låter henne göra precis som hon vill och hennes vilja styr hela familjens liv så blir hon svår för andra att ha att göra med. Det är förresten inte bara en risk; det har redan skett. ...

Jag har tyvärr inga bra tips på hur du ska göra. Det är naturligtvis svårt att kritisera - föräldrarna vill ju henne väl och blir förstås arga och irriterade när du säger något negativt. Och tar det som att du är "dum" just för att hon har DS. Kanske om du försöker tala om för dem ur ett perspektiv av hur du känner? Att du talar om att du tycker om henne mycket, att du talar om hennes positiva sidor, MEN att du tillägger att "det här och det här blir väldigt jobbigt för mig och jag känner att jag blir arg på NN och det vill jag inte". Fråga dem sen hur de tycker ni ska lösa det. Förklara att du vill ha en fortsatt relation med deras dotter, men inte på det sättet som det är nu. Att det blir så jobbigt för dig att du istället börjar känna att du tar avstånd, fast du egentligen inte vill det. Utgå från att du ska tala om dina känslor och hur du upplever det hela. Jag har ingen aning om det funkar tyvärr. Men, det kanske är värt ett försök?

 

[Cronis]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!


Instämmer!!

Kan bara hålla med just nu (är alldeles för trött för att lägga energi på detta just nu)

 

[Timsetim]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Hobbypsykologen Timsetim skriver ett inlägg!! :smirk:

Kan det inte vara så att föräldrarna gör det "lätt för sig" genom att deltaga i detta rollspel? Konflikten/erna mellan föräldrarna och flickan kanske minskar när hon får "leka" någon annan så att de av ren bekvämlighet spelar med? Jag har ingen som helst erfarenhet av människor med DS, så detta är bara spekulationer. Att ha ett handikappat barn kan väl på vissa sätt vara "betungande", pga ständiga konfliker runt omkring tex skola, myndigheter, okunniga osv, vilket kanske leder till att om man hittar ett "system"/livsstil som fungerar så väljer man den?! I mina ögon har detta gått för långt, framförallt om/när föräldrarna alltid kallar henne vid din systers namn och inte skiljer på verklighet och fiction. Hur ser dina föräldrar och syster på det hela? Kan ni inte göra gemensam sak och prata med familjen, så du får stöd och inte behöver möta dom själv?

/Timsetim

 

[General_beseiged]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

usch så jobbit! jag skulle bara ställa mej å skrika typ

men de går ju inte att de ska ropas din syrras namn i högtalarna!! tänk om din syrra ska vara med i samma tävling då då tror folk typ att hon rider olika hästar å blir helt för dom ser väll inte heller helt lika ut...

 

[break_a_leg]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Men är mamman med så är det daltande å rollspel, hela tiden...

Flickan du skriver om är ju mentalt på ett ganska litet barns nivå rent mentalt, men även små barn vet ju att utnyttja sina föräldrar till max känslomässigt...Det här beteende ser man ju hos "friska", små barn - de kan bete sig på ett sätt när föräldrarna är med och vara som änglar ihop med andra vuxna.

Jag har ju jobbat med funktionshindrade barn och deras föräldrar och en del föräldrar har oerhört svårt att faktiskt ta till sig att deras barn är såpass svårt funktionshindrat att det aldrig kommer att kunna leva ett liv som "alla andra". Dessa föräldrar försöker i stället "normalisera" sitt barn och låtsas som om funktionshindret inte finns, men det är ju bara att sticka huvudet i sanden.

 

[Cronis]

Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!

Hobbypsykologen Timsetim skriver ett inlägg!! :smirk:

Kan det inte vara så att föräldrarna gör det "lätt för sig" genom att deltaga i detta rollspel? Konflikten/erna mellan föräldrarna och flickan kanske minskar när hon får "leka" någon annan så att de av ren bekvämlighet spelar med? Jag har ingen som helst erfarenhet av människor med DS, så detta är bara spekulationer. Att ha ett handikappat barn kan väl på vissa sätt vara "betungande", pga ständiga konfliker runt omkring tex skola, myndigheter, okunniga osv, vilket kanske leder till att om man hittar ett "system"/livsstil som fungerar så väljer man den?! I mina ögon har detta gått för långt, framförallt om/när föräldrarna alltid kallar henne vid din systers namn och inte skiljer på verklighet och fiction. Hur ser dina föräldrar och syster på det hela? Kan ni inte göra gemensam sak och prata med familjen, så du får stöd och inte behöver möta dom själv?

/Timsetim

Ditt inlägg låter helt logiskt!
Min syster tycker det är fruktansvärt jobbigt, eftersom dottern hela tiden härmar henne. I allt!
Har min syster nya skor, kommer dottern dagen efter med exakt likadana... Osv...
Det min syster sa härom sistens va dock att det kändes "så jävla gött" att dottern inte kunde ta körkort.
Men det är nått som min syster kan, vilket känns skönt. Både för mig å min syster. Jag vet, man kanske inte ska tänka så, men det känns jävligt gött. För mig oxå!

Mina föräldrar är inte sååå insatta i just detta eftersom dom inte träffar dottern(familjen) lika ofta som min syster, eller mig. Men jag berättar för dom. Det gör jag. Å jag vet inte vad de tycker. Än. De har inte direkt sagt nån "bra" åsikt. Liksom.