DU SKRIVER ATT HENNES BETEENDE ÄR VRICKAT. Och att du blir ledsen över att hon blir ledsen av att utsättas för det här.
Det verkar ju som om du har en resonabel och vettig partner som har stor förståelse för din reaktion. Varför inte ha separata sängar bara. Han verkar ju inte vara en som tar illa upp. Så, jag röstar för två lite större sängar med ett nattduksbord emellan så ni kan ha ett lagom samliv som passar dig men sova separatKanske någon kan komma med smarta infallsvinklar.
Jag har en historia av misshandel (fysiskt och psykiskt) samt sexuella övergrepp i bagaget via exet.
Idag lever jag i en väldigt fin relation med en som är helt jävla godhjärtad på alla vis. Hen är min klippa!
Det har hänt 2 gånger nu senaste året (vi har känt varandra i knappt 4 år, sovit ihop ungefär lika länge) att hen börjat kladda på mig i sömnen. Jag har då varit vaken och både sagt nej samt flyttat undan hens händer. Men partnern har fortsatt en stund. Aldrig med våld på något vis.
Jag tycker det där är så sjukt obehagligt och det skaver verkligen i mig. Båda gångerna har partnern sovit på soffan i flera nätter efteråt. Hen minns ingenting alls och jag tror på det. Det här hade aldrig någonsin hänt om hen varit vaken.
Men jag blir så illa berörd. Och tycker det är så respektlöst ändå, fast att det kanske då inte är medvetet. En liten del av mig tänker att ”ja det är ju lätt att skylla på att man sover”. Men jag vet ju att hen gör det.
Jag tycker ändå jag har rett ut efterförloppet av all misshandel ganska bra - så går inte runt till vardags och mår dåligt över det direkt men klart det har satt sina spår.
Och jag vet fan inte hur jag ska tänka. Kan parterapi hjälpa? Jag vill inte ha delade sovrum. Jag vill kunna (om det händer igen) lappa till honom, säga skärp dig jag sover, sen släppa det. Jag vill inte behöva vara ledsen i veckor efteråt.
Partnern är helt färdig, hen menar verkligen inget illa och skulle som sagt aldrig uppföra sig så här vaken. Finns inte en enda gång jag känt mig otrygg med hen annars.
Herregud, vad du är enkelspårig. TS och hennes partner har ett problem. TS partner råkar, ovilligt, utsätta TS för något som gör henne djup obekväm och rädd. Givetvis ska de gå i terapi tillsammans och hitta en lösning. Kanske kommer TS känna sig mindre obekväm och ser det som ett praktiskt problem istället för ett övergrepp? Kanske kan TS partner få råd om lösningar för den här typen av problem? Kanske kan TS partner få information och förståelse så att hen inte behöver må dåligt när detta råkar hända? Etc.
Ja, och vill man dela säng så kanske en sån sovorm för bebisar vara bra? På allvar alltså. För att få en tydlig avgränsning mellan sig när man sover. Det kan ju också hjälpa kanske.Det verkar ju som om du har en resonabel och vettig partner som har stor förståelse för din reaktion. Varför inte ha separata sängar bara. Han verkar ju inte vara en som tar illa upp. Så, jag röstar för två lite större sängar med ett nattduksbord emellan så ni kan ha ett lagom samliv som passar dig men sova separat
Det var ju en lysande idé
TS vet väl bättre än någon annan vad hon behöver få för att vara trygg.
Jag är inte ett dugg intresserad av att hacka på TS! Hon kan väl inte hjälpa att det är såhär. Nu är det nog din tur att läsa lite noggrannare. Jag kan också förstå hennes ilska mot den som sover "fel". Men I tråden har det ju stått att problemet är hans, han är dum i huvudet som inte kan sova "rätt", och det är i mitt tycke helt obegripligt. Han verkar vara inne på det spåret själv också, eftersom det alltid (?) är han och inte hon som sover på soffan. Om problemet är gemensamt, varför turas de inte om att sova på soffan?
Jag har precis som du varit utsatt för mycket och jag har slagits i sömnen flera gånger med personer som inte fattar att nej är nej och att man banne mig inte tafsar på mig när jag sover.Kanske någon kan komma med smarta infallsvinklar.
Jag har en historia av misshandel (fysiskt och psykiskt) samt sexuella övergrepp i bagaget via exet.
Idag lever jag i en väldigt fin relation med en som är helt jävla godhjärtad på alla vis. Hen är min klippa!
Det har hänt 2 gånger nu senaste året (vi har känt varandra i knappt 4 år, sovit ihop ungefär lika länge) att hen börjat kladda på mig i sömnen. Jag har då varit vaken och både sagt nej samt flyttat undan hens händer. Men partnern har fortsatt en stund. Aldrig med våld på något vis.
Jag tycker det där är så sjukt obehagligt och det skaver verkligen i mig. Båda gångerna har partnern sovit på soffan i flera nätter efteråt. Hen minns ingenting alls och jag tror på det. Det här hade aldrig någonsin hänt om hen varit vaken.
Men jag blir så illa berörd. Och tycker det är så respektlöst ändå, fast att det kanske då inte är medvetet. En liten del av mig tänker att ”ja det är ju lätt att skylla på att man sover”. Men jag vet ju att hen gör det.
Jag tycker ändå jag har rett ut efterförloppet av all misshandel ganska bra - så går inte runt till vardags och mår dåligt över det direkt men klart det har satt sina spår.
Och jag vet fan inte hur jag ska tänka. Kan parterapi hjälpa? Jag vill inte ha delade sovrum. Jag vill kunna (om det händer igen) lappa till honom, säga skärp dig jag sover, sen släppa det. Jag vill inte behöva vara ledsen i veckor efteråt.
Partnern är helt färdig, hen menar verkligen inget illa och skulle som sagt aldrig uppföra sig så här vaken. Finns inte en enda gång jag känt mig otrygg med hen annars.
Det finns mycket annat att höra. Min far har ptsd och slåss i sömnen. Det är inget han vill utsätta sin fru för så han går i terapi och han byggde upp en vägg av kuddar mellan dem och han sover i gästrummet när det är som värst. Han kan inte direkt påverka vad han gör i sömnen men eftersom han inte vill göra sin partner illa så tar han ansvar på de sätt han kan.
Fast först kallar du henne vrickad och sen slänger du hennes historia i ansiktet på henne.
Typiskt sett bygger (straffrättsligt) ansvar på medvetande om vad för handling som utförs. Finns ju en hel ”ursäktskatalog” för sömnsex i våldtäktsmål tex.
Givetvis! Däremot uppfattade jag ts som att hon när viljan att slåss kom över henne var fullt vaken och medveten. Att slåss vaken anser jag vara värre än att slåss i drömmen, pga just medvetandegraden.
Ja, alltså att Vilja lappa till ngn som beter sig så kan jag fullt ut relatera till! I det där läget tror jag dock att ställa sig upp och väcka personen är bättre för relationen, om man fortsatt vill ha en sån… Liksom bryta vederbörandes dröm eller vad det nu är.
Det var inte TS jag pratade om nu utan hen som tafsar. Vad TS gör eller inte gör tar inte bort det beteendet eller dess allvar, eller vem som har ansvar för det.
Nej, det straffrättsliga är inte nödvändigtvis intressant här (förutsatt att partnern alltså faktiskt sover). Men givetvis har man ett moraliskt ansvar att inte lägga sig i samma säng med någon annan om det är en överhängande risk att man utsätter den för våld eller skada på något vis. Jag ser inte heller något som tyder på att TS partner INTE vill ta sitt ansvar och reda ut situationen - det är alltså bara ett gäng oberoende personer på Bukefalos som tycker att partnern inte behöver göra det. Vilket är märkligt, minst sagt.
