Vad fint! Är det en nyckelring? Funderar på liknande, sambo är så svår att köpa present till men en nyckelring kan ju alla använda och känns fint
Men shiiiiit, en farsdagpresent är ju något jag totalt förträngt
Tack för påminnelsen!
Här kommer min förlossningsberättelse
Igår kväll den 3/11 hade jag en del molvärk på kvällen men tänkte inte så mycket på det. Jag gick och la mig och somnade runt 21:30. En timme senare, ca 22:30, vaknade jag av vad som kändes som rätt så kraftig mensvärk, det kom med hyfsat jämna mellanrum men kändes inte tydligt som separerade värkar. Så jag tänkte att det kommer säkert klinga av och så får jag fortsätta vänta. Gick på toa och kissade, sa till maken (som skulle vara vaken men hemma på natten pga jobbets dygnsrytm) att jag hade ont men att jag inte visste vad det betydde. Gick och la mig igen och tänkte försöka somna om.
La mig och lyssnade på podd nån halvtimme, mensvärken fortsatte komma men fortfarande väldigt hanterbart och kändes inte säkert som riktiga värkar. Sen plötsligt vid ca 23:40 hördes ett högt KNÄPP, ungefär som att man knackar hårt på en träbit. Funderade några sekunder innan jag insåg att jag nog borde resa mig ur sängen och gå mot badrummet... väl där forsade vattnet ut! Ropade till maken ”eh, vattnet har gått...!” , han ringde sin mamma som skulle passa dottern. Jag ringde förlossningen vid 23:55 och vi kom överens om att jag skulle avvakta hemma lite eftersom jag upplevde värkarna som hanterbara. Tog en alvedon.
Strax därefter ändrade värkarna karaktär och blev distinkta och smärtsamma, jag fick använda allt mitt fokus för att gå in i mig själv och hantera dem. Började klä på mig och packa ihop, makens mamma anlände och ungefär där kände jag att det var dags att åka med tanke på att vi har ca 40 minuter till förlossningen. Det visade sig ju vara ett mycket bra beslut..!
Ringde förlossningen igen när vi åkt iväg, ca 00:45. Sa att det eskalerat och tog en värk under samtalet, vi var välkomna in sa de. Bilresan blev jobbigare och jobbigare ju längre tiden gick, maken höll väl inte riktigt hastigheten för han hörde ju hur jag lät mer och mer och hade det tufft. Här var det säkert 4-5 värkar per 10 minuter, sista minuterna kände jag hur trycket nedåt började öka. Vi parkerade kanske 01:20? och sen tog det en stund att komma in till avdelningen eftersom jag fick stanna och ta värkar.
Strax innan 01:30 kom vi in till förlossningsrummet och jag sa direkt att jag kände att det tryckte på. Fick frågan om lustgas och jag sa ja tack, det var dock inte förberett så någon sprang och hämtade grejer. Jag fortsatte säga att det tryckte på, de tog av mig kläder på underkroppen och gjorde en snabb undersökning som visade att jag var öppen 10 cm och fullt retraherad..! Nu tog värkarna i så att jag blev ganska stressad och lite rädd pga intensiteten, men lyckades ändå ta till mig av instruktionerna från maken och personalen så att jag kunde hämta tillbaka mörka rösten och andningen. Lustgasen var bara att glömma nu.
Det var bara att börja krysta, eller rättare sagt så tog kroppen det i egna händer och tryckte på som bara den samtidigt som jag halvt medvetet och halvt omedvetet lät som en riktig grottmänniska
Fick upp bebis på bröstet, han behövde lite massage innan han kom igång att skrika men allt såg jättefint ut. Moderkakan tog lite tid på sig, förstod det som att livmodern inte alltid hänger med när det går så fort. Men jag fick två oxytocinsprutor och sen kom moderkakan ut fint på en liten krystning. Jag blev sydd med två stygn och fick lite skrubbsår, bebis fick amma, jag fick duscha, vi fick fika och bebis blev mätt och vägd.
Jag var extremt adrenalinstinn efter födseln och låg bara och skakade och skakade, nästan lite komiskt. Men det la sig efter ett tag. Kände mig oförskämt pigg timmarna efteråt men tröttheten kom smygande och jag sov nån halvtimme på morgonkvisten.
Sammanfattningsvis en extremt snabb men bra förlossning, jag hängde inte riktigt med mentalt men känner mig tillfreds med hur det blev nu i efterhand. Föda utan smärtlindring hade jag definitivt inte tänkt mig men det gick ju det med
Ah, jag tyckte det var så svårt att komma på något. Och vet inte om jag kommer fortsätta fira fars/morsdag, men första känns ändå fint att uppmärksamma
Haha ibland undrar man hur man tänker alltså!
Tanke 1: ”Skönt ändå att vår bebis inte hinner komma innan fars dag så jag slipper tänka på det”
Tanke 2: ”Eh, vi har ju visst redan två barn”
Alltså jag har haft två extremt olika förlossningar! Första var igångsättning innan bf, tog 24 timmar, fick all möjlig smärtlindring inklusive epidural, långdraget förlopp eftersom bebis inte åkte ner och vred sig rätt. Den här gången spontan start, väldigt snabbt förlopp och ingen smärtlindring.@zassoo så härligt med en snabb förlossning! Hur upplevde du denna förlossningen om du jämför med första?
Kroppen visste precis vad den skulle göra
Ganska häftigt.Här kommer min förlossningsberättelse
Igår kväll den 3/11 hade jag en del molvärk på kvällen men tänkte inte så mycket på det. Jag gick och la mig och somnade runt 21:30. En timme senare, ca 22:30, vaknade jag av vad som kändes som rätt så kraftig mensvärk, det kom med hyfsat jämna mellanrum men kändes inte tydligt som separerade värkar. Så jag tänkte att det kommer säkert klinga av och så får jag fortsätta vänta. Gick på toa och kissade, sa till maken (som skulle vara vaken men hemma på natten pga jobbets dygnsrytm) att jag hade ont men att jag inte visste vad det betydde. Gick och la mig igen och tänkte försöka somna om.
La mig och lyssnade på podd nån halvtimme, mensvärken fortsatte komma men fortfarande väldigt hanterbart och kändes inte säkert som riktiga värkar. Sen plötsligt vid ca 23:40 hördes ett högt KNÄPP, ungefär som att man knackar hårt på en träbit. Funderade några sekunder innan jag insåg att jag nog borde resa mig ur sängen och gå mot badrummet... väl där forsade vattnet ut! Ropade till maken ”eh, vattnet har gått...!” , han ringde sin mamma som skulle passa dottern. Jag ringde förlossningen vid 23:55 och vi kom överens om att jag skulle avvakta hemma lite eftersom jag upplevde värkarna som hanterbara. Tog en alvedon.
Strax därefter ändrade värkarna karaktär och blev distinkta och smärtsamma, jag fick använda allt mitt fokus för att gå in i mig själv och hantera dem. Började klä på mig och packa ihop, makens mamma anlände och ungefär där kände jag att det var dags att åka med tanke på att vi har ca 40 minuter till förlossningen. Det visade sig ju vara ett mycket bra beslut..!
Ringde förlossningen igen när vi åkt iväg, ca 00:45. Sa att det eskalerat och tog en värk under samtalet, vi var välkomna in sa de. Bilresan blev jobbigare och jobbigare ju längre tiden gick, maken höll väl inte riktigt hastigheten för han hörde ju hur jag lät mer och mer och hade det tufft. Här var det säkert 4-5 värkar per 10 minuter, sista minuterna kände jag hur trycket nedåt började öka. Vi parkerade kanske 01:20? och sen tog det en stund att komma in till avdelningen eftersom jag fick stanna och ta värkar.
Strax innan 01:30 kom vi in till förlossningsrummet och jag sa direkt att jag kände att det tryckte på. Fick frågan om lustgas och jag sa ja tack, det var dock inte förberett så någon sprang och hämtade grejer. Jag fortsatte säga att det tryckte på, de tog av mig kläder på underkroppen och gjorde en snabb undersökning som visade att jag var öppen 10 cm och fullt retraherad..! Nu tog värkarna i så att jag blev ganska stressad och lite rädd pga intensiteten, men lyckades ändå ta till mig av instruktionerna från maken och personalen så att jag kunde hämta tillbaka mörka rösten och andningen. Lustgasen var bara att glömma nu.
Det var bara att börja krysta, eller rättare sagt så tog kroppen det i egna händer och tryckte på som bara den samtidigt som jag halvt medvetet och halvt omedvetet lät som en riktig grottmänniska
Fick upp bebis på bröstet, han behövde lite massage innan han kom igång att skrika men allt såg jättefint ut. Moderkakan tog lite tid på sig, förstod det som att livmodern inte alltid hänger med när det går så fort. Men jag fick två oxytocinsprutor och sen kom moderkakan ut fint på en liten krystning. Jag blev sydd med två stygn och fick lite skrubbsår, bebis fick amma, jag fick duscha, vi fick fika och bebis blev mätt och vägd.
Jag var extremt adrenalinstinn efter födseln och låg bara och skakade och skakade, nästan lite komiskt. Men det la sig efter ett tag. Kände mig oförskämt pigg timmarna efteråt men tröttheten kom smygande och jag sov nån halvtimme på morgonkvisten.
Sammanfattningsvis en extremt snabb men bra förlossning, jag hängde inte riktigt med mentalt men känner mig tillfreds med hur det blev nu i efterhand. Föda utan smärtlindring hade jag definitivt inte tänkt mig men det gick ju det med
grymt bra jobbat av dig (er) 
Haha!!
Svårt att komma undan med det där kanske.
Haft så flera gånger innan men inte alla så mycket så jag tänkte att "nu går vattnet" för det kändes så konstigt. Men nä. 
@Sleepan fattar att du är trött på det, det är ju din tur nu! Hoppas bebis fattar det med snart!
Jaa, alltså. Jag är så kluven bara
Jag mår ju fortsatt väldigt bra ändå, både fysiskt och psykiskt. Men trött på folks frågor, att hålla koll på ungen där inne och att inte kunna planera livet. Det fattar jag iofs att drt inte är så lätt med nyföding heller, men ändå
Förstår det börjar bli lite tröttsamt! Jag är skitleds och har ju en månad kvarOkej, nu börjar jag bli lite trött på det ändå
Mest på att jag vaknar och känner efter, låg och kände efter fosterrörelser en lång stund tidigt imorse. Tog ett tag men sen kände jag lite. Och jag vet ju att hon inte är alla aktiv på nätterna/tidig morgon så det är ju bara korkat, men lite trött på det där ansvaret att hela tiden ha koll - när jag har en unge som sällan är sådär jätteaktiv
Sen är hunden ett orosmoment. Det kommer lösa sig, men känns mycket enklare vardagar än helg, även om det förmodligen löser sig då med. Eller ja, det måste det ju bara.
Trodde dessutom det hände något när jag var uppe och kissade innan för då var det typ som att något (huvudet?) gled ner som en propp och ilade till som fan
Förstår det börjar bli lite tröttsamt! Jag är skitleds och har ju en månad kvar
Det där att nånting åker ner i snippan och ilar till är ju skapligt spännande.. min gör samma sak, misstänker det är när bebisen skruvar lite på huvudet och kommer åt nerver vid bäckenet. Hoppas dock att det i ditt fall innebär att hon är på gång ut!
Jag stod nyss och stånkade mot ett gäng apelsiner i affären för det kändes som jag hade ett huvud mellan benen som tryckte, mindre angenäm upplevelse.
Sjukt obehagligt! 
