Instämmer helt med Linta här
@Inglorion. Har han haft problem i tidigare förhållanden så är det hans problem, inte ditt. Visst att man berättar om det för en ny partner men sedan äger man själv problemet och lösningen av det.
Tror du är nåt på spåren här. Hade lite klåda på insidan och olustkänslor efter ditt förra inlägg. Var rädd om dig!
Jag håller med, är inte särskild bekväm med att det svänger så snabbt
Det kan vara liksom helt fantastiskt sne slår det om till att han blir sur över något (ofta egentligen inte relaterat till mig men det projiceras på mig eller så sägs det vill jag ska känna eller tycka
). Det går liksom från att vara helt fantastiskt till att vara otroligt hemskt och jobbigt för mig att hänga med och följa. Är egentligen rätt konflikträdd och har väl insett att jag egentligen hanterar konflikter rätt dåligt (det är väl en bra sak han har fått mig att inse), jag vill ta ett steg tillbaka och tänka igenom och det blir inget bra när det är så in my face på en gång och det ska tvingas fram svar. Helst undviker jag konflikter helt men om slutsatsen är att jag måste ta tag i problemet så gör jag det också. Morsan var ju alltid otroligt aggressiv och på och det spelade liksom ingen all vad du sa för hon attackerade bara mer, så har väl tyvärr lärt mig att det är bättre att inte reagera eller säga något just där och då.
han projicerar definitivt problem på mig som inte är mina. Egentligen har ju jag en bakgrund där jag inte borde lita på folk (exet ljög ju konstant t.ex., helst om skit som det var lätt att kolla på en gång
Eller som han egentligen visste att man skulle inse att han har ljugit). Men det är ju inte en framtida karls fel vad som har hänt i min barndom eller i föregående förhållande.
En gång så sa M argt till mig att han faktist inte skulle behöva säga till mig precis allt som hänt i hans liv innan mig, jag försökte påpeka att jag faktist aldrig hade bett om att få veta de här sakerna. De hade liksom tvingats på mig väldigt aggressivt och på ett obehagligt sätt, men det vändes fortfarande om till att han inte hade gjort något fel men att på något sätt så var det nu fel av mig att ens påpeka det. Att jag inte drar upp eller projicerar mina föregående relations problem eller liknande reflekteras det inte ens över, att det liksom finns massvis med mer grejer som han inte vet och som jag inte har något behov av att dela med mig.
Jag stop faktist upp för mig själv ordentlig när vi var på universitetet där han på ett väldigt underminerande sätt sa till mig att jag skulle leverera en övningspresentation till honom så att jag hade tid att korrigera det han ville att jag skulle korrigera för det var ju lätt att folk trodde att de var bra på att leverera presentationer + och han hade ju ett ansvar till universitetet. Hela sättet det levererades på fick mig att inse att jag skulle bli sjukt osäker och stressad över att leverera presentationen överhuvudtaget om han såg den innan. Det levererades så stensäkert på något sätt att jag skulle vara dålig
. Jag har liksom varit sjukligt rädd för presentationer, men har leveraret tillräckligt många på konferenser osv för att det ska vara lugnt nu.
Jag påpekade till slut att jag faktist var väldigt van vid att leverera övningspresentationer, att vi gör det konstant på mitt universitet. Att jag är van vid att både få och ge kritik på ett sätt som inte bryter ned personen, och att han borde tänka över sättet att han säger saker, det är liksom inget krav, utan man erbjuder sig och det är upp till personen själv om de vill ta emot hjälpen. Att sättet han sa det på faktist fick mig att känna mig osäker och dålig (det sista var ju mitt eget problem tydligen just där och då
Men han verkade ta åt sig i slutändan när han tänkt efter lite). Det är väl det bra, kanske, att han faktist funderar igenom kritik även oms e inte händer på en gång. Det går att säga de här negativa sakerna har jag insett efter ett tag och han tänker igenom det, han kanske inte håller med men det går i alla fall att säga det.
