Hur delaktig är din partner gällande hundar?

[Sofie.S]

Jag har ibland känt att det är tråkigt att min man inte delar mitt hundintresse men har samtidigt kommit underfund med hur delaktig han faktiskt är. Han sa för åtta år sedan när vi skaffade vår första gemensamma hund att han a l d r i g skulle ut och gå med någon hund. Men han har verkligen ändrat sin attityd gällande hundar. Han har aldrig haft ett enda djur under sin uppväxt och jag är rena motsatsen.

Han stöttar, hjälper och anpassar sig. Ibland svär han över hur håriga kläderna blir av hundarna men vem ligger och myser med hundarna i soffan? Han! Just nu har vi en valp hemma och jag har praktik i tio veckor vilket innebär att han under sina nattveckor endast sover 1-2 h i stöten på dagarna när jag inte är hemma. Men han ställer upp på det. Är jag sjuk så tar han med någon av hundarna på joggingtur och han ser till att de har det bra under tiden jag är sjuk.

Hur delaktig är din partner när det kommer till hundar?

 

[Happimess]

Mycket mer delaktig än vad jag faktiskt hade trott! Visst, vi köpte hund tillsammans och var överens om att det var ett gemensamt projekt, men jag trodde inte han skulle ställa upp så mycket som han gör. Vi delar i princip lika på alla promenader och även på aktivering och träning.

Jag var den med kunskap med mig dock, för min sambo är det hans första djur någonsin. Så under framför allt första året stod jag för den mesta av träningen, planering, omhändertagande osv. Vi hade ganska många gräl när han ifrågasatte att jag ville göra på ett visst sätt eller ville att han skulle göra någonting annorlunda, han har svårt att vara nybörjare på något och hade svårt att acceptera att jag, som har haft häst, hund och katt hela livet och verkligen brinner för djur, var duktigare än honom. Många saker som var helt självklara för mig var helt otänkbara för honom och jag hade inte tålamod att alltid förklara i detalj varför vi skulle göra de - helt uppenbara - sakerna. Jag hade verkligen önskat att han bara hade litat på min kunskap i sådana lägen.

Men! Det har definitivt tonats ner i takt med att han blivit duktigare själv och nu tycker jag att han ibland hittar bra lösningar på kluriga situationer. Jag har mer uppbackning i mina resonemang nu och han kan lättare se varför jag vill göra på vissa sätt. Han följer gärna med på kurser och vill lära sig mer.

Det är fortfarande jag som klipper klor, duschar, borstar, borstar tänder, köper mat, beställer hem ben, godis och utrustning. Jag har tagit på mig det ansvaret själv eftersom jag vet att han gör det några gånger och sen glömmer bort det om jag lägger över det på honom (klassisk kvinnofälla). Men bara att han kan läsa hunden väl och förstår vilka behov hon har av aktivering/rörelse och agerar därefter, gör att det definitivt är lättare att vara två i hundägarrollen än om jag hade varit själv. Och han älskar, verkligen älskar, hunden innerligt.

 

[Fruentimber]

På sin höjd tar han ut hundarna på promenad i skogen då och då. Det har hänt att nån av hundarna också fått följa med på hans jobb, vi har burar i båda bilarna. I övrigt sköter jag allt annat, och är nöjd över att ha det så.

Men han interagerar och myser givetvis med hundarna, varje dag! Vi har inga barn, hundarna är våra gemensamma familjemedlemmar, helt enkelt. Ibland tar han fram godbitar och tränar extremt basic-saker som typ sitt och stanna kvar, bara på skoj.

Men all motion, vård, hälsa, mat, inköp, vet-besök och träning sköter jag.

 

[tuaphua]

Jag har ibland känt att det är tråkigt att min man inte delar mitt hundintresse men har samtidigt kommit underfund med hur delaktig han faktiskt är. Han sa för åtta år sedan när vi skaffade vår första gemensamma hund att han a l d r i g skulle ut och gå med någon hund. Men han har verkligen ändrat sin attityd gällande hundar. Han har aldrig haft ett enda djur under sin uppväxt och jag är rena motsatsen.

Han stöttar, hjälper och anpassar sig. Ibland svär han över hur håriga kläderna blir av hundarna men vem ligger och myser med hundarna i soffan? Han! Just nu har vi en valp hemma och jag har praktik i tio veckor vilket innebär att han under sina nattveckor endast sover 1-2 h i stöten på dagarna när jag inte är hemma. Men han ställer upp på det. Är jag sjuk så tar han med någon av hundarna på joggingtur och han ser till att de har det bra under tiden jag är sjuk.

Hur delaktig är din partner när det kommer till hundar?

Vi är djurmänniskor båda två. Både som hobby och till yrket, även om det är inom häst.
Det är min hund som jag skaffat själv. Så det är ju i grunden mitt ansvar. Jag har haft samma ras i över 30 år och kommer nog alltid ha.
Sambon har haft Border Collies och Sheltie förut. Han tyckte att en liten Papillon kan väl liksom inte vara så jäkla kul. Larvhund! Även om han sett duktiga pappisar på agilityn så kändes de inte som hans grej.
Och en hund sitter INTE vid bordet eller kanske ens bredvid bordet då man äter. De sover INTE i sängen. Och man ska inte behöva pip-prata med en hund.
Gissa vem som tar fram extra stol till matbordet, matar hunden vid bordet, pip-pratar och försöker övertala alla om att Papillon är livets hund och skryter om sin älskade pyssling som en stolt far. Vi måste också ha fler Pappisar tydligen.

Hunden är lite enmanshund. Men vi har gjort så att han får mata och ge ben/godis etc och jag gör allt hunden inte gillar, typ bada etc. Så han får en positiv connection. Han har lärt sig bli lite mer signalkänslig och medveten om vad han sänder ut för "energier/kroppsspåk" tack vare den här lilla, känsliga hunden. De kan iom det ha mysstunder eller sova ihop etc.
Träning etc sköter jag. Han kan göra lite små tricks etc hemma eller kasta lite leksaker.
Går vi på promenad följer han ju gärna med. Men han brukar inte ta ut henne själv om jag är hemma.
Nu ska han bygga agility-hinder till oss på eget bevåg.

Jag är heltrygg i att han ser till att djurens behov ses till. Han vill med till veterinär, han ser till att behandla hunden vid behov, han ser till att jag kan behandla henne med hans maskiner nu när hon skadade sig, han tänker igenom hur vi bäst gör med hunden om vi ska iväg och hon med etc. Och han tar givetvis hand om henne om jag ska bort.
Sambon brukar vara borta 7-10 dagar/månad ca i jobb. Då saknar han hunden. Det är gulligt!

Jag har inga krav på att en partner ska vara delaktig i mitt hunderi. Men jag skulle inte kunna leva med någon som inte tycker om mina djur och förstår att deras behov måste skötas och att det kan ta tid eller akuta saker kan ske.

 

[Red_Chili]

Nu har vi bara träffats (förvisso dagligen) i snart ett år och vi bor inte ihop, men ja.
Han är hundallergiker och var innan vi träffades helt ovan vid hund. Han hade på sin höjd klappat lite på någon hund någon gång. Som tur är så fungerar det utmärkt så länge han tar allergimedicin.

Som det är nu så hjälper han till med rastning när det behövs, då tar han dem runt parkeringen utanför eftersom det är gräs runt den där hundarna kan kissa. Han har vid något tillfälle gått liiite längre, men vid de tillfällena har hundarna själva fått välja när de vänt hemåt igen (de tycker inte om att gå promenader utan mig) Han håller annars koll så att det finns vatten i skålen och när det varit kris på mitt jobb och mycket övertid har han även gett dem kvällsmat. Jag har då redan gjort i ordning maten, men han ser till att hundarna får rätt skålar osv. Slutar han tidigare än mig på jobbet så åker han till mig direkt och tar ut dem. Sover han över och går senare än mig till jobbet så rastar han dem det sista han gör innan han åker. Och ja, han har "såklart" kört till veterinären när det behövts också.

I övrigt myser han jättemycket med dem i soffan, hälsar glatt på dem och bäddar ner dem under filtar när de vill det. Han följer gärna med på skogspromenader och kör oss gärna till nya promenadställen. Men ja, det är solklart att det är jag som har huvudansvaret. Han hakar på och gör småsaker för att underlätta vardagen, och ska vi iväg någonstans så räknar han alltid med hundarna i planeringen så att de antingen kan följa med eller inte behöver vara hemma för länge.

Själv tycker jag att det är väldigt lagom att ha det så, och vet att om jag tex skulle bryta benet eller bli så sjuk att jag under längre tid inte skulle kunna motionera dem, då skulle han se till att ta ut dem längre också. Han vet också vad de äter för mat och på ett ungefär hur mycket, så om jag skulle hamna på sjukhus eller liknande så kan han se till att de iaf klarar sig.

Jag skulle inte bli förvånad om han senare blir mer involverad i hundarna, framförallt inte när det börjar gå att tävla igen osv. Men ja, jag har alltid sagt att OM jag ska ha en partner, då ska det vara en som är fullt införstådd med att hundarna går först. Det är inte "partner som gör det möjligt för mig att ha hund" utan "partner kan få vara med i bilden om han inte krånglar till något" Det var också något han snabbt fick veta när vi började umgås, så det har aldrig blivit diskussion om det.

 

[tuaphua]

Jag var den med kunskap med mig dock, för min sambo är det hans första djur någonsin. Så under framför allt första året stod jag för den mesta av träningen, planering, omhändertagande osv. Vi hade ganska många gräl när han ifrågasatte att jag ville göra på ett visst sätt eller ville att han skulle göra någonting annorlunda, han har svårt att vara nybörjare på något och hade svårt att acceptera att jag, som har haft häst, hund och katt hela livet och verkligen brinner för djur, var duktigare än honom. Många saker som var helt självklara för mig var helt otänkbara för honom och jag hade inte tålamod att alltid förklara i detalj varför vi skulle göra de - helt uppenbara - sakerna. Jag hade verkligen önskat att han bara hade litat på min kunskap i sådana lägen.

Men! Det har definitivt tonats ner i takt med att han blivit duktigare själv och nu tycker jag att han ibland hittar bra lösningar på kluriga situationer. Jag har mer uppbackning i mina resonemang nu och han kan lättare se varför jag vill göra på vissa sätt. Han följer gärna med på kurser och vill lära sig mer.

Det där har jag tänkt på, när man tycker olika. Jag har ju haft vänner etc som rykt ihop som attan med partner med annan syn på det hela.

Det är bland annat därför jag ALLTID genom åren köpt mina hundar till mig. Nu har ju sambon samma syn på typ allt inom djur-biten. Men det skulle ju kunnat krocka.
Vi träffades ju via jobb(häst) och gjorde det några år innan vi började dejta. Så där hade vi ju koll på varann just i den biten av livet.

Nu har sambon mer erfarenhet av träning a la agility, vallning, spår etc. Men jag har bättre förmåga att läsa av djur, kommunicera med dem, mer kunskap om det mentala och en god insikt vad gäller inlärning och arbeta med att förändra beteenden etc.
Jag tränar mina djur på känsla och kan arbeta mkt i träningen med små kroppssignaler och hitta rätt "sug" i hunden för att göra trick eller annat. Jag jobbar ofta mer med kontakt och energi sas än ord och större signaler.
Den här hunden jag har nu är väldigt känslig för sånt och har lätt att släppa kontakten.
Med mig är hon kvar i det och jag vet hur jag ska fånga den mkt, mkt lätt. Då funkar allt kanon.
Men för sambon, som ändå alla höjer ang att han är så bra med svåra hästar tex, funkar inte det där helt.
Och eftersom jag liksom format hunden efter mig själv och hur jag vill ha vår relation och kommunikation så blir det ju svårt för honom när han försöker göra på sitt sätt eller försöka imitera mitt utan att riktigt "känna det", de pytte-nyanserna. Då kan det bli att hon antingen kollar på mig med "Måste jag?-blick" eller som då han skulle kolla att hon är ren när han släppt ut henne och hon liksom bara stelnar till ngt, sänker sig lite, fäller ner öronen och bara stirrar rakt fram och pinnar bort till mig.

Iom detta känns det rätt bra att jag själv står för mesta träningen. Han tar emot tips och råd och försöker lära sig. Han har också lärt sig mycket. Men det är en bra bit kvar.

Det är ändå rätt roligt att se hur hon styr honom. 3 kg som kör över en man som är mkt svår att köra över.
Han har liksom halvt gett upp och låter numer ibland uppgivet frågande om han ber henne om ngt.
Hade det varit en annan typ av hund hade han nog varit mer noga med att driva igenom saker.

 

[Maniac123]

När min sambo flyttade in hos mig hade han aldrig haft en hund i familjen, han var en kattmänniska. Han är dessutom allergisk.

Han går med mig på alla promenader, och han tar ut den själv när jag behöver avlastning. Vi ger dem mat lika ofta, men jag bestämmer vad de ska äta och han får en foderstat. Vi delar på typ alla kostnader runt hundarna (vi delar på alla kostnader i hushållet). Han badar dem om jag ber honom och har klippt klorna några gånger men tycker det är läskigt och slipper helst.

Han har gått kurser i agility, viltspår och utställning med den ena hunden och har nu köpt hem grejer för att börja springa med en annan hund. Han har ställt ut den ena på inoff utställning och ska ställa officiellt när det drar igång. Han har köpt ”utställningsoutfits”

Så ja, han är mycket delaktig. Men jag bestämmer vad de ska äta, när de ska badas, när de ska få nya täcken, vilken försäkring de ska ha osv. Det är mitt största intresse och utan mitt intresse skulle vi nog ha katt istället. Skulle vi gå isär så följer hundarna med mig i första hand, om han inte vill ha den som står honom närmast.

 

[inverterad]

Hundträning är mitt intresse, inte min partners, likaså är hunden min på pappret (jag köpte honom innan jag träffade partner) och även kommande hundar kommer vara juridiskt mina. Följaktligen väljer jag ras, kön, uppfödare och allt sådant. Jag köper hundprylar, hundmat, tränar, tävlar, fixar försäkring, klipper klor, etc. Promenader delar vi dock lika (i perioder går partner betydligt fler promenader än jag). Partner gullar och gosar lika mycket som jag, pratar ofta om hunden och ser lika mycket hunden som en familjemedlem som jag gör. Så det är vår hund men mitt intresse, om det nu är begripligt för någon. Partner är kattmänniska och ramlade rakt in i mitt liv med en brukshund som då var några månader gammal och ett hår av hin, och han stannade och lärde sig älska hunden trots bitmärken i armar, trasiga kavajer och glasögon, och hundhår och smuts överallt. Det säger liksom allt. Jag skulle aldrig kunna leva med en person som inte verkligen älskade djur, men inte heller nån som la sig i träning eller ville bestämma saker och ting kring hundarna.

 

[Tajger]

Jag har ibland känt att det är tråkigt att min man inte delar mitt hundintresse men har samtidigt kommit underfund med hur delaktig han faktiskt är. Han sa för åtta år sedan när vi skaffade vår första gemensamma hund att han a l d r i g skulle ut och gå med någon hund. Men han har verkligen ändrat sin attityd gällande hundar. Han har aldrig haft ett enda djur under sin uppväxt och jag är rena motsatsen.

Han stöttar, hjälper och anpassar sig. Ibland svär han över hur håriga kläderna blir av hundarna men vem ligger och myser med hundarna i soffan? Han! Just nu har vi en valp hemma och jag har praktik i tio veckor vilket innebär att han under sina nattveckor endast sover 1-2 h i stöten på dagarna när jag inte är hemma. Men han ställer upp på det. Är jag sjuk så tar han med någon av hundarna på joggingtur och han ser till att de har det bra under tiden jag är sjuk.

Hur delaktig är din partner när det kommer till hundar?

Det är hans hundar och jag som är delaktig Fast vi har väl mer olika delar i det Han tävlar agility, det går först. Jag tävlar rally när det funkar. Jag går oftast vardagspromenaderna, han har huvudansvar för mat, och det är han som klipper dem. Så det är nog våra hundar

 

[Voeux]

Hunden är min sedan innan vår relation, så det faller sig naturligt att jag ansvarar för kostnader, veterinärbesök, kloklippning mm. I vardagen är vi dock lika delaktiga, nu har han dessutom tagit betydligt mer ansvar än mig eftersom det är han som arbetar hemifrån och således har hunden dagtid. De älskar verkligen varandra, de där två!

 

[Bison]

Ruben är min sen många år tillbaka, sambon har funnits i våra liv i två år.
Han är djurvän men har inte haft några egna djur.
Nu när vi bor ihop är han lika delaktig som jag i hunden. Matar, rastar, leker, lämnar och hämtar hos hundvakten osv.
Han brukar säga att Ruben är värsta sortens hund, bortskämd och olydig
Samtidigt som han är den som skämmer bort honom mest

 

[Ainon]

Min man var rädd för hundar när vi blev tillsammans

Han rastar och leker med hunden hunden på gården, matar och kelar och hänger med på hundresor om jag vill ha sällskap. Är positiv till att vi lägger pengar på mitt hundintresse.

Däremot så tränar han inte med hunden eller är ute och går några promenader om han inte måste pga att jag ex är sjuk. Passar mig bra då jag helst sköter det själv.

Han hade helst velat ha en lat kelig sällskapshund av liten modell. Vi har border collie

 

[Miao]

Maken kom in i förhållandet nästan helt utan hunderfarenhet. Nu är han (minst) lika engagerad som jag i alla aspekter som har med hundarna att göra, från motion till träning och tävling. Han har gått trimkurser för dvärgschnauzrarnas vardagstrimning, han går privatlektion i agility varje vecka, han kör barmarksdrag (både springandes och med cykel/kickbike), han har tävlat elitklass bruksspår och tagit upp två hundar till klass 3 i agility. Och mycket mer.

Det enda jag gör som han inte gör är att träna skydd och klippa klor !

 

[em-pirre]

100%. Det är en gemensam livsstil. Vi är båda aktiva inom vår klubb och inom förbundet, drar träningar, ansvarar för tävlingar osv.

Det skulle inte funka för oss annars.

(vi har fem, snart sex hundar som syns, hörs och tar plats)

 

[TeamLundVer]

Vi skaffade hund tillsammans men mannen tar nästan alla promenader numera då min kropp inte klarar ryck längre. I övrigt är det 50/50

 

[Malibu_Stacy]

Både jag och min sambo har hund. Vi betalar för våra egna hundar och ansvarar själva för träning och aktivering, men delar på rastningar/promenader (när vi inte går tillsammans) samt kostnad för tuggben/godis. Maten köper vi var för sig då de ändå äter olika mat. Hundarna är med på jobbet om vi båda jobbar eller hemma med den som är hemma.

Kloklippning sköts av mig då sambons hund är lugnast med mig vid just kloklipp. Sambons hund kräver ingen pälsvård men mina gör och det sköts av mig.

 

[Snurrfian]

Maken går promenader när jag säger till, men det är mest rastningar helt enkelt. Så till vardags är det min hund, maken rastar när jag är iväg på jobb i och med att han har 2 min hem och jag 20 min hem, han har dessutom regelbundna raster och det har jag sällan.
Men han är gärna hundförare när vi jagar, eftersom han tycker att det är trist att stå still på pass, precis som jag. Men mat, omvårdnad, träning osv är min avdelning.

 

[Hedinn]

De två hundar vi har nu hade sambon när vi träffades, så de är hans. Dock är det jag som tar största ansvaret, på alla plan, idag. Mest för att jag har ett träningsintresse som han saknar. Men vi går regelbundet gemensamma promenader och han rastar dem på egen hand då och då.

 

[snorp]

Hunden/hundarna är min/mina och bara mitt ansvar. Sambon kelar och släpper ut på gräsmattan men gör annars ingenting om jag inte ber om det. I helgen frågade jag om sambon kunde ta ut Viktor på en promenad när jag lagade mat, tror det var typ 2-3 gången på 8 års samboskap som jag frågade om han kunde ta en promenad och det gjorde han. Sambon hänger ibland med på kortare rundor men aldrig på långpromenad.

Det är precis så jag vill ha det. Jag tränar, tävlar, ger mat, klipper klor, promenerar, fixas passning om det nån gång skulle behövas osv osv osv. Sambon ger så klart mat om jag inte är hemma när det är dags för Viktor att få mat. Jag frågar då i förväg om han kan göra det och förklarar vilken mat, mängd och tid det ska serveras. Sambon är inte intresserad av att ha hund men förstår så klart att det är mitt intresse och är helt okej med att jag har hund men han skulle aldrig skaffa hund själv.

 

[Kilauea]

När jag är hemma har jag störst ansvar, men han tar promenader tex. När husse och hund är ensamma skedar de i sängen och då klagar inte husse minsann .