Hur få partner att söka arbete?

[vinkelina]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

 

[Korven]

Vilka pengar drar han in?

 

[Gimlan]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

Det är mer än okej att pusha och berätta hur andra gör som söker jobb.

 

[tanten]

Det låter som om TS möjliggör sambons liv?

Han behöver inte ta tag i något för det funkar ändå, eftersom @vinkelina roddar det?

Är lösningen att bli särbo ett tag?

 

[sthu]

Oj. Jag hade definitivt pushat. Och förmodligen sagt att antingen söker han jobb eller så flyttar vi isär tills han fått ordning på torpet igen.

Det kan vara svårt att få nytt jobb, det har jag full förståelse för. Har själv suttit i den sitsen. Men man måste i alla fall försöka, och det ordentligt. Min sambo är arbetslös efter egen uppsägning men han söker massor med jobb och har gått på ett par intervjuer. Visst är det tufft ekonomiskt men han har i varje fall a-kassa nu. Jag hade blivit vansinnig om han inte sökte allt som dyker upp!

 

[athena_arabians]

Jag är lite inne på samma sak som @tanten @vinkelina

Någonstans måste han ju för familjens skull (men också för sin egen) se till att styra upp situationen. Tror du han är på väg in i en depression igen? Är det så måste han ju kontakta vården och få hjälp. Är det motigt att få iväg ansökningar får han väl kontakta finska motsvarigheten till Arbetsförmedlingen och få hjälp med det där. Att inte göra ett skit är definitivt inte ett alternativ och du ska ju inte behöva vara som någon förälder för honom också.

 

[stjarnhimmel]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

Vad säger han själv?
Om ni knappt kan försörja er så tänker jag att alla vuxna borde göra det man kan så ens barn inte blir hemlös?
Är han deprimerad eller vad är det som inte stämmer?

 

[Petruska]

Jag tänker att antingen är han deprimerad, och då behöver han en läkarkontakt och möjligen sjukskrivning. Då kommer det ju också in lite pengar.

Om han varken tar tag i att söka hjälp eller söker jobb på allvar, så kan jag inte föreställa mig något annat än att som partner ge upp om honom. Det är det enda jag kan komma på.

 

[MJLee]

Är han inskriven på AF och har a-kassa? Eller har han något skyddsnät när du blir föräldraledig? Han kan väl jobba extra inom området där han har erfarenhet och parallellt söka jobb? Ja, du ska absolut pusha, men fundera på det sätt som fungerar bäst så att du inte bara upplevs som tjatig och han blir stressad/deprimerad och 'stänger av.' Jobba tillsammans för att lösa situationen. Lättare sagt än gjort men, tror jag, enda vägen ur er nuvarande situation. Det känns spontant att han är förlamad/överväldigad av hela er situation och att det är vad som ligger bakom hans apati.

 

[escodobe]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

Om det är okey att pusha?
Är han inte sjuk och tar hjälp hade jag nog redan sparkat ut honom vid det här läget.

Det går inte att vara sådan slappröv om det går ut över andras ekonomi

 

[Sleepy]

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Flytta isär. Låt honom stå på egna ben. Det har blivit för bekvämt.

 

[Anna]

Det låter som om TS möjliggör sambons liv?

Han behöver inte ta tag i något för det funkar ändå, eftersom @vinkelina roddar det?

Är lösningen att bli särbo ett tag?

Ja men eller hur. Det låter ju som ett medberoende (jag säger inte att det finns missbruk här men principen, eller vad en ska säga, är ju densamma) och det hjälper ju de facto ingen i slutändan.

 

[mandalaki]

Och ni har ett nytt, planerat barn på väg? Jösses. Om han inte är sjuk måste han ha ett jobb!

 

[Hyacinth]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

Ärligt: lämna. Flytta isär. Bli särbos. Men stanna inte kvar och ta kål på dig själv.
Man kan försörja en sjuk partner. Man kan ha en arbetslös partner. Men inte så som du beskriver att du mår av det. Så många inlägg du gjort om hur miserabelt ni verkar ha det. Vad GER han dig???

 

[Kiwifrukt]

Innan jag fick mitt nuvarande jobb var jag "arbetslös" länge (skriver inom "" eftersom jag pluggade kurser på distans samtidigt = fick åtminstone csn), och jag blev helt galen när folk i omgivningen tjatade om att söka jobb. Men då sökte jag också som en dåre och det kändes liksom som salt i såren när någon annan gnällde och tjatade. Ja, jag vet att jag är värdelös och inte kan få något jobb, du behöver inte påpeka det, typ.

Men din sambo verkar ju inte söka alls, och då hade jag blivit vansinnig i ditt läge. Du har all rätt att ställa krav på honom, hans (obefintliga) ekonomi ställer ju även dig i en jobbig situation och dessutom har ni barn (!) tillsammans. Vad jag vill komma fram till, det kan vara jobbigt om någon annan pressar på, även om det är i all välmening, ifall man redan gör allt man kan för att få ett jobb. Men det har din sambo inte gjort, och därmed har du rätt att lägga dig i. Varför söker han bara ett jobb i taget? Vad har han för orsak?

 

[Görel]

Tala om för honom att han har två alternativ. Det ena är att söka läkarhjälp om han är deprimerad. Det andra är att ordna sin del av familjens försörjning och sin egen försörjning och att du struntar i hur. Nuvarande situation är inte ett alternativ om han vill leva tillsammans med dig och er familj. Har har dessutom skyldighet enligt lag att försörja sitt barn så då måste han ordna det på något sätt.

 

[escodobe]

Jag hade i tonåren en sambo som fuckade upp så att han stod utan inkomster i ett par månader. Hade det dröjt mycket längre än så hade jag nog skickat ut honom, och då var vi ändå unga, vana vid att vara fattiga som kyrkråttor och utan ansvaret för barn!

 

[mandalaki]

@Görel TS bor väl i Finland men lagen om att försörja egna barn borde rimligen vara rätt lika där.

 

[Heulwen]

Låter som han är deprimerad, med tanke på hans historia. Har han någon läkar/samtalskontakt? Antidepressiva? Hur fungerar han i det vardagliga? Tar ansvar för hem och barn?

Ni måste ha ett öppet samtal om detta för att se hur ni ska gå vidare. Om han är deprimerad finns inget annat alternativ än att söka hjälp. Om han är bekväm kommer inte ert förhållande hålla, det blir inte lättare att lämna för man väntar.

 

[tornblomma]

TS det där låter som ett helt oacceptabelt beteende.
Antingen söker han hjälp eller så tar han ett jobb? Du kan ju självklart peppa honom, men du kan ju som egenskap av partner inte behöva tjata på honom att ta tag i jobbsökandet?
Dessutom fattar jag inte hur han anser att han kan rata vissa jobb? Om ni har barn, ni knappt klarar er och då tycker han att han kan välja bort jobb som inte faller honom i smaken? Klart man kan göra det, men inte i hans situation rent krasst.