hur funkar det vara inlagd på psykavd?

[Lillefrun]

Ja det krävs en hel del för LPT men när jag under en lång period varit på väg att bli inlagd och träffat läkaren 3-4 dagar i veckan och sen varken orkade eller stod ut med det längre så gick jag inte till någon av mina kontaktpersoner ( var 3-4 dagar i veckan på öppenvården) och därmed inte träffade läkaren så kom en av mina kontaktpersoner och läkaren hem till. Läkaren skrev ett vårdintyg och så väntade dom tills det kom dom som skulle köra upp mig till piva. Kom inte ens undan dom genom att vara hemma. Det var nog värre att inte få ha mitt hem som en trygg och säker plats. Gick igenom samma procedur en gång till.

Jag VET att när dom hotar med LPT så är det smartare att gå med på det för om jag håller inne med allt är det lättare att få åka hem när man själv vill men i och med att jag hamnade i det där med att dom var allvarliga med att konvertera till LPT om jag skulle skriva ut mig och då blev kvarhållen i 3 månader under det hotet känns inte det heller helt säkert . Dom vägrade skriva ut mig fast jag försökte på alla ronder. Men ibland har det varit lättare att bara kunna skriva ut mig men när jag hamnar i en situation med tal om inläggning låser jag mig helt av panik och bara säger jag vill inte om och om igen blandat med nej, nej,nej,nej och börjar vrida och vända på händerna och blir ibland så rädd att det liksom inte går att föra en dialog med mig.

Jag är så fruktansvärt rädd för slutenvården, som anorexipatient finns det en "manual" på typ 6 sidor om regler och rutiner och där tar man inte hänsyn till individen och man får aldrig vara ifred. Man blir galen. Det har blivit bättre med vården senaste åren men första gångerna runt 2008,2009,2010 höll dom fast mig och tryckte ner mig i sängen, fick inte röra en enda tå (ordagrant) inte ha mobil, var tvungen att gå på toa när någon tittade på, var tvungen att be om lov för att få använda toaletten och hade vak större delen av tiden med olika förstående personal om man säger så, vet inte hur ofta jag fick skäll, fick ibland inga permissioner eller ens gå ut och så höll det på i 3 månader i sträck många perioder. Efter ett tag kunde jag få gå ut på gräsmattan precis utanför med anhöriga. Bättre sista gångerna då dom uppdaterat manualen och gag hade min autism diagnos för då fick jag mer anpassat efter mig men jag har sådan extrem skräck för psyk att jag inte alltid kan resonera och prata.

Nu i januari däromkring lyckades jag ju prata mig ur ett LPT. Kanske märks på mina sätt att reagera att jag inte ser slutenvården som hjälp utan som ett fängelse. Har nästan fått lite ptsd. Jag önskar det skulle vara tvärtom för egentligen kan jag behöva mer hjälp ibland men efter en stor överdos när läget var akut fick jag gå på 3 läkarbesök på 2 dagar, fick nygammal medici och så hörde psyk av sig till boendestödet och pga hög suicidal risk hoppade jag fram i kön och det som skulle tagit ytterligare 2-3 månader gick på en/två veckor. Därmed hade jag min terapeut 2 ggr/vecka som kom hem till mig för att jag var för deprimerad för att orka gå till mottagningen och nu har vi telefonsamtal pga att jag är sjuk plus boendestöd 2 gģr/vecka som kommer hem till mig men nu när jag har varit sjuk pratar vi också i telefon, sms kontakt med terapeuten varje dag och jag får ringa alla tre när det behövs. Så måndag till fredag har jag stark uppsatt hjälp på hemmaplan. Har fått lite nummer man kan ringa vid kris men har aldrig vågat.

Nästan som ett mellanting av slutenvård och öppenvård. Men jag förstår att alla inte kan få det eftersom man måste ha LSS för boendestöd men det kanske finns mobila teamet? Eller som jag skrev extra tider med din kontaktperson?


Hoppas du kan få må bättre snart! Hur känns det nu?

 

[Lillefrun]

@Bapelsin @parellikusken @Wonderwoman @Grazing @Problematisk @Lillefrun

stort tack för era svar . har väldigt dåliga erfarenheter i bagaget -- fastän inte från inläggning av dethär slaget.. -- så hjälper få ngn slags bild hur det kan vara.

hade önskat det fanns ngt mellanting mellan träffa kontaktpersonen bara ngn gång i veckan o inläggning.. pgutav komplicerat har jag inga andra pågående insatser nu utom medicin. rädd för mista kontaktpersonen med fall jag blir inlagd nu.. med annan personal o läk osv.. vet inte hur det funkar.

det är väldigt tungt nu men får se vart dethär landar tillslut. men känns väldigt skönt få höra av era erfarenheter.. tack för ni vill dela med er.

En inläggning är ju dock inte för alltid, jag har alltid fått ha kvar dom när jag varit inlagd på sjukhuset men ibland fått bryta när jag bott på behandlingshem och varit borta länge. Du kanske till och med kan ha telefonkontakt med hen om du är inlagd?

 

[parellikusken]

Ja det krävs en hel del för LPT men när jag under en lång period varit på väg att bli inlagd och träffat läkaren 3-4 dagar i veckan och sen varken orkade eller stod ut med det längre så gick jag inte till någon av mina kontaktpersoner ( var 3-4 dagar i veckan på öppenvården) och därmed inte träffade läkaren så kom en av mina kontaktpersoner och läkaren hem till. Läkaren skrev ett vårdintyg och så väntade dom tills det kom dom som skulle köra upp mig till piva. Kom inte ens undan dom genom att vara hemma. Det var nog värre att inte få ha mitt hem som en trygg och säker plats. Gick igenom samma procedur en gång till.

Jag VET att när dom hotar med LPT så är det smartare att gå med på det för om jag håller inne med allt är det lättare att få åka hem när man själv vill men i och med att jag hamnade i det där med att dom var allvarliga med att konvertera till LPT om jag skulle skriva ut mig och då blev kvarhållen i 3 månader under det hotet känns inte det heller helt säkert . Dom vägrade skriva ut mig fast jag försökte på alla ronder. Men ibland har det varit lättare att bara kunna skriva ut mig men när jag hamnar i en situation med tal om inläggning låser jag mig helt av panik och bara säger jag vill inte om och om igen blandat med nej, nej,nej,nej och börjar vrida och vända på händerna och blir ibland så rädd att det liksom inte går att föra en dialog med mig.

Jag är så fruktansvärt rädd för slutenvården, som anorexipatient finns det en "manual" på typ 6 sidor om regler och rutiner och där tar man inte hänsyn till individen och man får aldrig vara ifred. Man blir galen. Det har blivit bättre med vården senaste åren men första gångerna runt 2008,2009,2010 höll dom fast mig och tryckte ner mig i sängen, fick inte röra en enda tå (ordagrant) inte ha mobil, var tvungen att gå på toa när någon tittade på, var tvungen att be om lov för att få använda toaletten och hade vak större delen av tiden med olika förstående personal om man säger så, vet inte hur ofta jag fick skäll, fick ibland inga permissioner eller ens gå ut och så höll det på i 3 månader i sträck många perioder. Efter ett tag kunde jag få gå ut på gräsmattan precis utanför med anhöriga. Bättre sista gångerna då dom uppdaterat manualen och gag hade min autism diagnos för då fick jag mer anpassat efter mig men jag har sådan extrem skräck för psyk att jag inte alltid kan resonera och prata.

Nu i januari däromkring lyckades jag ju prata mig ur ett LPT. Kanske märks på mina sätt att reagera att jag inte ser slutenvården som hjälp utan som ett fängelse. Har nästan fått lite ptsd. Jag önskar det skulle vara tvärtom för egentligen kan jag behöva mer hjälp ibland men efter en stor överdos när läget var akut fick jag gå på 3 läkarbesök på 2 dagar, fick nygammal medici och så hörde psyk av sig till boendestödet och pga hög suicidal risk hoppade jag fram i kön och det som skulle tagit ytterligare 2-3 månader gick på en/två veckor. Därmed hade jag min terapeut 2 ggr/vecka som kom hem till mig för att jag var för deprimerad för att orka gå till mottagningen och nu har vi telefonsamtal pga att jag är sjuk plus boendestöd 2 gģr/vecka som kommer hem till mig men nu när jag har varit sjuk pratar vi också i telefon, sms kontakt med terapeuten varje dag och jag får ringa alla tre när det behövs. Så måndag till fredag har jag stark uppsatt hjälp på hemmaplan. Har fått lite nummer man kan ringa vid kris men har aldrig vågat.

Nästan som ett mellanting av slutenvård och öppenvård. Men jag förstår att alla inte kan få det eftersom man måste ha LSS för boendestöd men det kanske finns mobila teamet? Eller som jag skrev extra tider med din kontaktperson?


Hoppas du kan få må bättre snart! Hur känns det nu?

Jag tillhör inte LSS och har boendestöd. Det krävs bara att behovet finns typ.

 

[Lillefrun]

Jag tillhör inte LSS och har boendestöd. Det krävs bara att behovet finns typ.

Aha, då hade jag missförstått. Vilken tur att fler kan få hjälp

 

[Vallmo]

Jag har legat inne på psyk massor sedan 2013. Säkert ett helt år om man räknar ihop det hela.

För mig har det mestadels varit positivt. Fram till förra året så var det på en vårdavdelning för enbart vårdpersonal. Den avdelningen var helt underbar och det var frihet under ansvar. Ingen kollade väskor eller tog laddare osv.
Det fanns alltid någon att prata med. Man fick även taktil massage om behovet fanns.
Tyvärr bestämde vår dåvarande sjukvårdspolitiker Ann Starbrink att vårdpersonal skulle inte ha något gräddfil så avdelningen stängdes efter 50 år av fungerande och helt underbar vård.

Efter det har det varit lite blandade erfarenheter.
Har varit på en av capios vårdavdelningar och inte varit så jätteimponerad.
För det första så går dom igenom allt. Man får inte ha laddare osv trots att de enbart har HSL patienter. Reglerna är många och för det mesta omotiverade.
Sen, det tristaste av allt. Man får känslan av att ingen bryr sig. Det är ganska sällan personal pratar med patienter fast det är en lugn avdelning.

Sen har jag varit en sväng på beroendeakuten för att jag råkat ta för mycket mediciner.
Den avdelningen var vidrig. Man fick inte ha något personligt alls. Alla kläder av, inklusive Bh.
Klientelet på avdelningen var väl inte heller det roligaste om man säger så.

Sen har jag varit på en tredje avdelningen där jag vårdades enligt LPT.
Jag hade gjort ett suicidförsök, därav LPT.
Den avdelningen var jättebra. Man erbjöds alltid ett samtal om dagen med personal. Och promenad för dom som fick gå ut.
Och dom hade verkligen koll på en. Första dygnet kollades jag var 15 minut sen glesades det ut.
Fick HSL efter ett par dagar och kunde gå ut själv om jag ville.

Ska jag läggas in fler gånger har jag bett min läkare att försöka få en plats där.

 

[vtok]

tack igen för era alla era svar. ger mkt höra om era erfarenheter så Tack för ni vill dela med er!

har inte blivit inlagd -- fastän haft lite prat om det fortsatt.. -- men kommer evt blivit slussad vidare till annan läk. vet just ingenting längre men vill nog inte bli inlagd så tacksam så länge det i vart fall funkar. är lite orolig vad som händer fortsatt men försöker ta en dag i taget. träffar min kontaktperson varje vecka -- så mest orolig inför hens semester snart. känns så nästan orimligt tryggt bara Veta jag kan komma i direktkontakt fall det skulle vara ngt men när hen är borta har jag ingen annan. kan inte lita på jag skulle klara evt kontakta akuten fall det blir för mkt.. men får se vad som händer.. en dag i taget somsagt. kan inte fatta ens det är sommar redan. hela året är ett stort blurr. men på ngt sätt har dagarna i vart fall kommit o gått.

 

[Problematisk]

tack igen för era alla era svar. ger mkt höra om era erfarenheter så Tack för ni vill dela med er!

har inte blivit inlagd -- fastän haft lite prat om det fortsatt.. -- men kommer evt blivit slussad vidare till annan läk. vet just ingenting längre men vill nog inte bli inlagd så tacksam så länge det i vart fall funkar. är lite orolig vad som händer fortsatt men försöker ta en dag i taget. träffar min kontaktperson varje vecka -- så mest orolig inför hens semester snart. känns så nästan orimligt tryggt bara Veta jag kan komma i direktkontakt fall det skulle vara ngt men när hen är borta har jag ingen annan. kan inte lita på jag skulle klara evt kontakta akuten fall det blir för mkt.. men får se vad som händer.. en dag i taget somsagt. kan inte fatta ens det är sommar redan. hela året är ett stort blurr. men på ngt sätt har dagarna i vart fall kommit o gått.

Kan du inte få en annan kontaktperson under tiden din ordinarie har semester?
Jag hade en sommar ganska tät kontakt med min kontakt på psyk, och fick då under dennes semester en "stand-in" som jag träffade ett par gånger innan och nån gång under ordinaries semester, just för att ha en person att vända mig till.

 

[vtok]

Kan du inte få en annan kontaktperson under tiden din ordinarie har semester?
Jag hade en sommar ganska tät kontakt med min kontakt på psyk, och fick då under dennes semester en "stand-in" som jag träffade ett par gånger innan och nån gång under ordinaries semester, just för att ha en person att vända mig till.

vet inte. inget som varit påtal iaf men kan kanske lyfta frågan.. vet inte fall dom anser det vara lönt med ngn annan kontakt när det bara handlar om x veckor o så snart. men hade vart väldigt skönt med iaf en telefontid eller ngt för ha ngn kontakt även under semesterveckorna.

när det känns så jobbigt jag inte vet vart jag ska ta vägen är psykkontakten ngt av en räddning även jag sällan tar spontan kontakt mellan träffarna. men känns tryggt ha den fastän jag kan vara nojjig vad vården kan ta sig för -- även jag eg inte tror dom bedömer några tvångsåtgärder. men brakar jag ihop helt vet jag vem jag kan kontakta utan behöva ringa Akuten. för det händer inte.

ska förövrigt ta mig ut o träffa folk imorgon. första ggn på månader jag träffar ngn annan än närmsta vän o familj eller går som en trashank genom mataffären. personer som inte sett mig på många veckor.. mår eg så dåligt av sitta instängd men vill samtidigt inte visa mig ens för ngn längre . bara orka tvätta håret.. fyfan så kontraproduktiv en är..

 

[Lillefrun]

Jag förstår din oro att bli lämnad ensam, min terapeut har lite uppdelad semester och jag kommer då ha telefonkontakt med två i vården jag känt i åratal sen 2007 när jag började dagvård med den ena och sen 2009 med den andra. Så det känns tryggt men jag vet inte om jag egentligen har lust att prata med dom bara några gånger så där men min terapeut vill att jag ska ha kontakt med psykiatrin eftersom jag ju faktiskt mår bättre men är skör. Det som oroar mig är att jag fått så nära kontakt med mina boendestödjare och jag kommer behöva byta helt för att dom bara är i uppstartsteamet och börja om med nya. Det känns tungt, tog mig 4-5 månader att våga börja prata med dom ordentligt och inte vara rädd. Och vem ska jag prata med när dom är på semester?

 

[Lillefrun]

Vad har du fått för hjälp för att undvika inläggning? Känner du dig mer stabil nu? Helt krasst så var det mediciner som räddade mig igen. Äter sjukt, sjukt mycket mediciner men började med Litium igen i februari och i maj kände jag efter flera upptrappningar att jag började må bättre och hade terapeutisk effekt av Litiumet och när jag lämnade bodprover nu i veckan syntes det där också, jag har tagit mig upp ur depressionen även om jag så klart har det kämpigt ibland känner jag mig inte deprimerad. Nu är ångesten och självhatet dom stora problemen. Har fått extra ångestdämpande som jag tar vid kris och som håller mig flytande.

Har du någon medicin eller funderar på att börja? Just Litium är ju för bipolära men det finns ju andra mediciner. Det löser inte allt men jag har ofta fått väldigt stor hjälp av dom då det är kemisk obalans i min hjärna och det ofta inte finns någon tydlig sak som utlöser depressioner och maniska eller hypomaniska perioder och ångest.

Jag orkar inte heller fixa mig när jag är dålig, trassligt hår, smutsiga kläder, samma kläder varje dag, udda strumpor, osminkad, konstigt ihop parade kläder som kanske inte passar ihop egentligen, tappar alla matvanor osv. Du är inte ensam

 

[Vallmo]

Permission får vi inte nu, heller inte ta emot besök. Coronatider..
Men vi får ta en promenad varje dag med personal i slottsparken som ligger bakom sjukhuset. Vi får även gå med personal till pressbyrån.

Har på min vanliga avdelning alltid delat rum med tre till patienter, men på denna avdelning har jag eget rum. För mig är det bra då samtalen på rummet lätt eskalerar och blir destruktiva.
Jag försöker att inte socialisera så mycket med andra patienter när jag ligger inne, min erfarenhet är att jag lätt drar på mig deras problem också.

Men ja.. Träffade en av mina närmsta vänner inne på psyk i somras, så helt asocial är jag inte alltid.

Den behandling som ges är medicinsk, så medicin eller ECT är vad som erbjuds.

Jag har en långvarig djup depression så legat inne minst tio gånger senaste 1,5 åren. Så är det något mer du vill veta så har jag nog koll.

Ett hett tips är att köpa en väldigt kort sladd att ladda telefonen med då kan man ladda den på rummet.

Fick en sån sladd av min sambo sist. Guld värt.

 

[vtok]

Jag förstår din oro att bli lämnad ensam, min terapeut har lite uppdelad semester och jag kommer då ha telefonkontakt med två i vården jag känt i åratal sen 2007 när jag började dagvård med den ena och sen 2009 med den andra. Så det känns tryggt men jag vet inte om jag egentligen har lust att prata med dom bara några gånger så där men min terapeut vill att jag ska ha kontakt med psykiatrin eftersom jag ju faktiskt mår bättre men är skör. Det som oroar mig är att jag fått så nära kontakt med mina boendestödjare och jag kommer behöva byta helt för att dom bara är i uppstartsteamet och börja om med nya. Det känns tungt, tog mig 4-5 månader att våga börja prata med dom ordentligt och inte vara rädd. Och vem ska jag prata med när dom är på semester?

åh förstår din känsla . har med jättesvårt för öppna mig för nya personer o tycker det är jobbigt bli runtskickad hela tiden som en blivit under åren. därför det är så skönt jag haft samma kontaktperson ett tag nu fastän jag ff har svårt för gå in så mkt på djupet.. känns så jobbigt fall jag kommer bli slussad vidare igen nu eller vad den evt nye läk bedömer.. eller vad som händer. grät lite för det imorse fastän inget alls hänt ännu. typiskt mig..

men så bra iaf det är kända ansikten du kommer få ha kontakt med under semestertiden.. så bra iaf av din terapeut se till det finns backup fall du behöver det. hoppas du kan prata med dom om du känner du behöver. spec om dina boendestödjare med har semester samtidigt.

hoppas det kommer bli bra även med dina nya boendestödjare med .

Vad har du fått för hjälp för att undvika inläggning? Känner du dig mer stabil nu? Helt krasst så var det mediciner som räddade mig igen. Äter sjukt, sjukt mycket mediciner men började med Litium igen i februari och i maj kände jag efter flera upptrappningar att jag började må bättre och hade terapeutisk effekt av Litiumet och när jag lämnade bodprover nu i veckan syntes det där också, jag har tagit mig upp ur depressionen även om jag så klart har det kämpigt ibland känner jag mig inte deprimerad. Nu är ångesten och självhatet dom stora problemen. Har fått extra ångestdämpande som jag tar vid kris och som håller mig flytande.

Har du någon medicin eller funderar på att börja? Just Litium är ju för bipolära men det finns ju andra mediciner. Det löser inte allt men jag har ofta fått väldigt stor hjälp av dom då det är kemisk obalans i min hjärna och det ofta inte finns någon tydlig sak som utlöser depressioner och maniska eller hypomaniska perioder och ångest.

Jag orkar inte heller fixa mig när jag är dålig, trassligt hår, smutsiga kläder, samma kläder varje dag, udda strumpor, osminkad, konstigt ihop parade kläder som kanske inte passar ihop egentligen, tappar alla matvanor osv. Du är inte ensam

vi pratar endel om olika alt -- mest för hantera ångesten. andningsövningar osv. har testat så många olika mediciner mest olika antidepp. fick en ny igen i vintras när jag vart jättelåg som är den som funkat bäst dvs lite biverkningar o faktiskt lite uppiggande effekt.. kanske den som hållit mig kvar på benen nu men känner mig lika dålig som i vintras igen när jag tom var nära be anhörig ta mig till akuten för blev så rädd jag skulle göra mig själv illa eller värre.

sen har jag ångestdämpande med men bara ganska låg dos. frågade fall det gick justera den ngt för ett tagsen men det ville dom inte. men tar mer ibland ändå för står inte ut bara..

samtidigt så mkt har ju hänt i vår.. så mkt yttre påverkan o har svårt ta till min vanliga ångesthantering när en knappt Får träffa folk o ’ska behöva’ känna oro för bara gå ut eller för riskera bära smitta till anhöriga osv. vet jag eg mår mkt sämre själv hemma men nu är alternativen så få.

o så hemmaarbete som innebär så mkt social isolering o det påverkar mig jättemkt o blir rundgång med för ju sämre jag mår desto mindre vill / orkar jag träffa andra ens i den utsträckning som går. o jobbet som varit katastrofjobbigt hantera hemma med jättemkt värdelöshetskänslor. mina redan svåra tankar / känslor / problem förstärks av allt.

så svårt lite veta vad som är vad nu o anledningen till varför det blivit så jättedåligt igen nu när jag först tyckte medicinen hade viss effekt. fall det är en av dom vanliga återkommande depressionerna det evt skulle kunna finnas ngn mer hjälp mot eller fall det heltenkelt är för mkt runtomkring. svårt bena ut ibland med vad som är förlamande ångest som jag kan medicinera extra mot o förlamande ’bara’ nedstämdhet / depression. det senare är nästan svårare hantera när känslan är bara helt nattsvart fastän redan har daglig medicin mot det..

 

[vtok]

puttar denhär tråden igen med följdfråga.. får en veta på förhand hur länge en blir inlagd fall en blir det? fall en tar kontakt frivilligt. har en ngn löpande dialog eller får en på förhand veta ’det är för ex. x dagar nu’?

blir inte nånstans klok på mig själv. denhär känslan en hela tiden balanserar på gränsen.. utan eg riktigt veta var är den?

hade läkarkontakt häromdan. igen var frågan om inläggning uppe -- sa nej igen.. haft sista träffen med min kontaktperson före semestern -- kommer dröja nu flera veckor innan får tid igen. känner mig mkt mer än vad som eg är okej nere för det. är så klart med på alla måste ha semester osv -- men känts så tryggt ha denhär kontakten nu.. försöker resonera med mig det är trotsallt endast nån h per vecka det handlar om o vad kan nån timme hit eller dit spela roll eg -- men bara veta det funnits en person som kommer träffa mig o kolla hur jag mår har betytt nästan allt nu. konstigt hur ngt så lite kan betyda så mkt fast mått så dåligt jag inte kunnat prata så mkt när vi setts..

iaf fått bokat extra läkarbesök om ett par veckor pgutav kontaktpersonen är borta. känns tacksamt för det men så nervöst av olika anledningar. så mkt som snurrar. hur länge orkar jag? hur länge orkar dom? även ect varit påtal. livrädd för det o isf måste jag vara inlagd enl läk. dom tycker nog nåt måste hända nu..

vet inte ut eller in. men är så trött på o vakna med klump i bröstet o så ledsen varje morgon. samtidigt måste alltid försöka hålla ihop mig o rycka upp mig för kollegor o familj annars förstör jag bara för dom också .

ett par veckor kvar på jobbet nu hur det ska gå men ser iaf inte fram mot semester -- klarar inte se fram mot ngt alls.. hur länge kan det rulla på såhär?

 

[Problematisk]

puttar denhär tråden igen med följdfråga.. får en veta på förhand hur länge en blir inlagd fall en blir det? fall en tar kontakt frivilligt. har en ngn löpande dialog eller får en på förhand veta ’det är för ex. x dagar nu’?

blir inte nånstans klok på mig själv. denhär känslan en hela tiden balanserar på gränsen.. utan eg riktigt veta var är den?

hade läkarkontakt häromdan. igen var frågan om inläggning uppe -- sa nej igen.. haft sista träffen med min kontaktperson före semestern -- kommer dröja nu flera veckor innan får tid igen. känner mig mkt mer än vad som eg är okej nere för det. är så klart med på alla måste ha semester osv -- men känts så tryggt ha denhär kontakten nu.. försöker resonera med mig det är trotsallt endast nån h per vecka det handlar om o vad kan nån timme hit eller dit spela roll eg -- men bara veta det funnits en person som kommer träffa mig o kolla hur jag mår har betytt nästan allt nu. konstigt hur ngt så lite kan betyda så mkt fast mått så dåligt jag inte kunnat prata så mkt när vi setts..

iaf fått bokat extra läkarbesök om ett par veckor pgutav kontaktpersonen är borta. känns tacksamt för det men så nervöst av olika anledningar. så mkt som snurrar. hur länge orkar jag? hur länge orkar dom? även ect varit påtal. livrädd för det o isf måste jag vara inlagd enl läk. dom tycker nog nåt måste hända nu..

vet inte ut eller in. men är så trött på o vakna med klump i bröstet o så ledsen varje morgon. samtidigt måste alltid försöka hålla ihop mig o rycka upp mig för kollegor o familj annars förstör jag bara för dom också .

ett par veckor kvar på jobbet nu hur det ska gå men ser iaf inte fram mot semester -- klarar inte se fram mot ngt alls.. hur länge kan det rulla på såhär?

Det kan nog vara olika, men jag har aldrig i förväg vetat hur länge jag ska vara inlagd mer än "några dagar". Men det har aldrig sagts något exakt antal.

 

[Wonderwoman]

För min del så fick jag vara inne en natt innan jag fick träffa läkare. Men fick ej veta hur länge jag skulle vara inlagd. Var inlagd 1 vecka och träffade läkare flera gånger under den veckan.

Men de vill ju att en skall bli utskriven så fort som möjligt. För att en inte skall fastna där. Men även för att de många gånger behöver platsen också tyvärr.

 

[Tofs]

En gång fick jag efter någon dag ett utskrivningsdatum ca 2 veckor framåt i tiden. Tyckte att det var märkligt. Men ändå så blev det ganska bra. Jag själv hade nog kunnat vara kvar några dagar till men då var de rätt bestämda på att det datumet var bestämt sedan tidigare.

 

[Rialavargen]

Det kanske är värt att prova inläggning? Då kan du kopplas bort från ditt ordinarie liv och få vila dina känslor ❤

 

[parellikusken]

Jag har varit inlagd väldigt mycket, men aldrig fått reda på hur länge jag ska vara inlagd. Varit inlagd allt ifrån en helg till åtta veckor. Beror på hur man mår och vilken behandling man får om hur den fungerar.

 

[vtok]

stort tack för era svar.

Det kanske är värt att prova inläggning? Då kan du kopplas bort från ditt ordinarie liv och få vila dina känslor ❤

vore det inte för jobbet o så livrädd för konsekvenserna för frånvaro skulle jag nog kapitulerat nu.. men fortsätter försöka ta en dag i taget. längre än så orkar jag inte tänka.

 

[Rialavargen]

stort tack för era svar.



vore det inte för jobbet o så livrädd för konsekvenserna för frånvaro skulle jag nog kapitulerat nu.. men fortsätter försöka ta en dag i taget. längre än så orkar jag inte tänka.

Man får kapitulera och retirera när hälsan sviker❤