Bukefalos 28 år!

Hur hantera talanglöshet?

hljomalind

Trådstartare
Jag har ridit islandshäst i över 20 år (med uppehåll på nåt år då och då). Visst kan jag rida. Teoretiskt kan jag en hel massa, och jag kan rida barbacka i alla gångarter i bra balans, jag känner skillnad på grisepass och tölt och jag kommer överens med och kan kontrollera de flesta hyfsat normala hästar, även känsliga och pigga. Men i övrigt stämmer min erfarenhet väldigt dåligt ihop med min ridkunnighet. Sitsen är åt helvete, och gångartskänslan likaså. Nyligen red jag en kompis "töltsäkra" häst, och lik förbannat gick den i travtölt när jag satt på (och jag kände det inte ens). Är allmänt dålig på att driva, få igång bakdelen, och när jag försöker driva med sätet börjar jag vagga och förstärker passtakt. Rider för instruktör emellanåt, men det känns som att det är oöverstigligt, alldeles för mycket som skulle behöva jobbas på för att göra några stora framsteg. Kanske att om jag hade egen häst och red för instruktör 2 ggr i veckan så skulle jag komma nån vart. Men jag är bara medryttare och rider en gång i veckan. Har inte tid/råd med mer i nuläget.

Oftast kan jag ju förstå att det är jag själv och mina prioriteringar som gör att jag inte utvecklas som jag skulle vilja göra, att jag ändå duger som jag är, och att det är okej att vara skogslufsryttare. Men ibland känns det också väldigt jobbigt. Jag vill ha tips på hur jag kan tänka kring detta, eller kanske bara höra om det finns nån mer som jag.
 
Jag skulle inte heller känna om takten var perfekt första gången jag red en ny häst. Jag skulle inte heller kunna få en ny häst att jobba vettigt, jag behöver mer tid för att känna in mig helt enkelt. Jag har ridit islänning i nästan 30 år ;)

Men jag tänker att det inte är min medfödda talang som är poängen, utan förmågan att identifiera vad jag behöver träna på. Jag tycker också det här med form och bakben är svårt, men jag har jobbat på det. Läst böcker, tittat på youtube filmer och provat andra discipliner. Jag tyckte att jag lärde mig se bättre och känna av att lära mig lite akademiskt och tömkörning

Sen har min ridning gått kräftgång sista 5-6 åren pga tidsbrist, svåra hästar och barntillskott. Men jag tänker att jag kommer att ha mer tid i framtiden och har inte varit beredd att ge upp än. Vissa perioder i livet står hästarna på stand-by och det kan vara svårt att hitta inspirationen. Särskilt i mörkret och blöten!
 
Jag har ridit islandshäst i över 20 år (med uppehåll på nåt år då och då). Visst kan jag rida. Teoretiskt kan jag en hel massa, och jag kan rida barbacka i alla gångarter i bra balans, jag känner skillnad på grisepass och tölt och jag kommer överens med och kan kontrollera de flesta hyfsat normala hästar, även känsliga och pigga. Men i övrigt stämmer min erfarenhet väldigt dåligt ihop med min ridkunnighet. Sitsen är åt helvete, och gångartskänslan likaså. Nyligen red jag en kompis "töltsäkra" häst, och lik förbannat gick den i travtölt när jag satt på (och jag kände det inte ens). Är allmänt dålig på att driva, få igång bakdelen, och när jag försöker driva med sätet börjar jag vagga och förstärker passtakt. Rider för instruktör emellanåt, men det känns som att det är oöverstigligt, alldeles för mycket som skulle behöva jobbas på för att göra några stora framsteg. Kanske att om jag hade egen häst och red för instruktör 2 ggr i veckan så skulle jag komma nån vart. Men jag är bara medryttare och rider en gång i veckan. Har inte tid/råd med mer i nuläget.

Oftast kan jag ju förstå att det är jag själv och mina prioriteringar som gör att jag inte utvecklas som jag skulle vilja göra, att jag ändå duger som jag är, och att det är okej att vara skogslufsryttare. Men ibland känns det också väldigt jobbigt. Jag vill ha tips på hur jag kan tänka kring detta, eller kanske bara höra om det finns nån mer som jag.
Jag har också svårt med nya hästar, speciellt om de har dålig motor eller svarar långsamt på hjälperna.


Är ganska medel, har turen att "råkat" föda upp en urflott häst som jag älskar att rida! Men hennes fulla kapcitet kommer jag aldrig få fram själv.

Se det inte som du ät talanglös. Rider man sällan för tränare går man ner sig ganska mycket och lägger på sog alla möjliga olater.
Rid för det är så underbart roligt!
 
Jag har ridit islandshäst i över 20 år (med uppehåll på nåt år då och då). Visst kan jag rida. Teoretiskt kan jag en hel massa, och jag kan rida barbacka i alla gångarter i bra balans, jag känner skillnad på grisepass och tölt och jag kommer överens med och kan kontrollera de flesta hyfsat normala hästar, även känsliga och pigga. Men i övrigt stämmer min erfarenhet väldigt dåligt ihop med min ridkunnighet. Sitsen är åt helvete, och gångartskänslan likaså. Nyligen red jag en kompis "töltsäkra" häst, och lik förbannat gick den i travtölt när jag satt på (och jag kände det inte ens). Är allmänt dålig på att driva, få igång bakdelen, och när jag försöker driva med sätet börjar jag vagga och förstärker passtakt. Rider för instruktör emellanåt, men det känns som att det är oöverstigligt, alldeles för mycket som skulle behöva jobbas på för att göra några stora framsteg. Kanske att om jag hade egen häst och red för instruktör 2 ggr i veckan så skulle jag komma nån vart. Men jag är bara medryttare och rider en gång i veckan. Har inte tid/råd med mer i nuläget.

Oftast kan jag ju förstå att det är jag själv och mina prioriteringar som gör att jag inte utvecklas som jag skulle vilja göra, att jag ändå duger som jag är, och att det är okej att vara skogslufsryttare. Men ibland känns det också väldigt jobbigt. Jag vill ha tips på hur jag kan tänka kring detta, eller kanske bara höra om det finns nån mer som jag.


Detta är vad du tänker om dig själv och din ridning, är du säker på att andra ser det på samma sätt?

Man har ju väldigt lätt för att bli självkritisk och ibland behöver man lyfta fram det man faktiskt är BRA på :) tänker att en bra tränare bör kunna hjälpa dig med det :)

När jag tyckte jag var sämst i världen (grät typ efter ett pass för jag tyckte min sits var katastrof och hade noll känsla i kroppen) kom in till en instruktör och spydde ur mig vad jag avskydde med mig själv och min ridning och instruktören bad mig värma upp och säger att min sits är allt annat än katastrof utan snarare riktigt bra. Växte väldigt mycket med det och fick en hel del verktyg för att jobba på självförtroendet.

Kanske behöver du någon som kan förstärka dina positiva sidor? Tror inte man är helt värdelös efter så många år i hästsammanhang :) Lite tankar bara... :)
 
Jag har ridit islandshäst i över 20 år (med uppehåll på nåt år då och då). Visst kan jag rida. Teoretiskt kan jag en hel massa, och jag kan rida barbacka i alla gångarter i bra balans, jag känner skillnad på grisepass och tölt och jag kommer överens med och kan kontrollera de flesta hyfsat normala hästar, även känsliga och pigga. Men i övrigt stämmer min erfarenhet väldigt dåligt ihop med min ridkunnighet. Sitsen är åt helvete, och gångartskänslan likaså. Nyligen red jag en kompis "töltsäkra" häst, och lik förbannat gick den i travtölt när jag satt på (och jag kände det inte ens). Är allmänt dålig på att driva, få igång bakdelen, och när jag försöker driva med sätet börjar jag vagga och förstärker passtakt. Rider för instruktör emellanåt, men det känns som att det är oöverstigligt, alldeles för mycket som skulle behöva jobbas på för att göra några stora framsteg. Kanske att om jag hade egen häst och red för instruktör 2 ggr i veckan så skulle jag komma nån vart. Men jag är bara medryttare och rider en gång i veckan. Har inte tid/råd med mer i nuläget.

Oftast kan jag ju förstå att det är jag själv och mina prioriteringar som gör att jag inte utvecklas som jag skulle vilja göra, att jag ändå duger som jag är, och att det är okej att vara skogslufsryttare. Men ibland känns det också väldigt jobbigt. Jag vill ha tips på hur jag kan tänka kring detta, eller kanske bara höra om det finns nån mer som jag.

Aj!
Fast grunden för att kunna förbättras är ju att vilja se förbättring och utveckling, och att vilja se sina svagheter...
Jag tycker att det viktigaste med ridningen är att man har roligt! Det måste ju vara det som är meningen med ridningen.
I övrigt: det är inte alltid den snyggaste sitsen som fungerar bäst i praktisk ridning.
Att känna vad en häst gör som man inte är bekant med, och att kunna korrigera den, är banne mig inte enkelt.

Att ha roligt när man rider är viktigast.
Att vilja utveckling är positivt - men frustrerande när man inte får till det.
Att se sina brister är en fantastisk utgångspunkt för att kunna utvecklas och förbättra sig!!!

Kram på dig!
(från en glad hobbyryttare)
 
Jag skulle inte heller känna om takten var perfekt första gången jag red en ny häst. Jag skulle inte heller kunna få en ny häst att jobba vettigt, jag behöver mer tid för att känna in mig helt enkelt.

Vissa perioder i livet står hästarna på stand-by och det kan vara svårt att hitta inspirationen. Särskilt i mörkret och blöten!

Jo, du har nog rätt i att jag inte ska ta det så hårt att jag inte kan få en helt ny häst att tölta. Just i det läget med min kompis häst blev det väl bara droppen för mig då jag stunden innan satt och kämpade med min egen medryttarhäst utan att det gick speciellt bra. Men tänker jag efter så går det ju mycket bättre nu än vad det gjorde i början med den hästen, jag var inte alltid säker på om han gick i pass eller trav första ridturerna, kunde inte alls känna in gångarterna. Nu kan jag till och med få honom att tölta rent åtminstone ibland.

Och ja, kan det ha nåt att göra med mörkret och blöten att det kommer en dipp just nu kanske? När det är ruggigt, mörkt och halt och man känner sig förvisad in i ridhuset ibland. Har för mig att jag ganska lyckligt ridit runt under fina vårdagar och sommarkvällar utan att tänka så mycket på hur "bra" det går... Så där finns nog en poäng. :)
 
Detta är vad du tänker om dig själv och din ridning, är du säker på att andra ser det på samma sätt?

Man har ju väldigt lätt för att bli självkritisk och ibland behöver man lyfta fram det man faktiskt är BRA på :) tänker att en bra tränare bör kunna hjälpa dig med det :)

När jag tyckte jag var sämst i världen (grät typ efter ett pass för jag tyckte min sits var katastrof och hade noll känsla i kroppen) kom in till en instruktör och spydde ur mig vad jag avskydde med mig själv och min ridning och instruktören bad mig värma upp och säger att min sits är allt annat än katastrof utan snarare riktigt bra. Växte väldigt mycket med det och fick en hel del verktyg för att jobba på självförtroendet.

Kanske behöver du någon som kan förstärka dina positiva sidor? Tror inte man är helt värdelös efter så många år i hästsammanhang :) Lite tankar bara... :)

Tack för dina tankar, jo du har säkert rätt. Har varit med om just det en gång för flera år sen då jag kände mig rätt körd i botten, red en gång för en ny instruktör som peppade mig väldigt mycket och sa att jag verkar ha mycket bättre koll på allt än vad jag själv tror. Henne hade jag väldigt gärna ridit för igen, men det är i en annan del av landet. Kanske ändå inte en dum tanke att försöka hitta nån som kan peppa mig. Eller att bara vara mer ärlig inför andra med att jag känner så här, skulle kunna ge lite pepp tillbaks.
 
Aj!
Fast grunden för att kunna förbättras är ju att vilja se förbättring och utveckling, och att vilja se sina svagheter...
Jag tycker att det viktigaste med ridningen är att man har roligt! Det måste ju vara det som är meningen med ridningen.
I övrigt: det är inte alltid den snyggaste sitsen som fungerar bäst i praktisk ridning.
Att känna vad en häst gör som man inte är bekant med, och att kunna korrigera den, är banne mig inte enkelt.

Att ha roligt när man rider är viktigast.
Att vilja utveckling är positivt - men frustrerande när man inte får till det.
Att se sina brister är en fantastisk utgångspunkt för att kunna utvecklas och förbättra sig!!!

Kram på dig!
(från en glad hobbyryttare)

Tack, bra tankar! Så dumt att börja tänka prestation i allting och jämföra med andra. Jag tycker ju egentligen att hästlivet ska få vara en frizon från det, där man är i nuet och har roligt utan grubbel. I det roliga ingår förstås för min del även en viss utveckling, men man måste ju också kunna njuta av att ha en härlig ridtur även om det inte gick så bra med exakt alla moment.

Ibland är det svårt det där, men alla era svar peppar mig och hjälper mig att tänka lite vettigare! :)
 
Få hästar rids på toppen av sin förmåga. De flesta hästar skulle gå bättre med en annan ryttare som rider bättre än en själv.svårt att erkänna men så är det. Sen är det svårt för en amatörryttare att få ett vettigt ridpass om man provar någon annans häst nån enstaka gång. Tänk att kunna rida barbacka, vilken balans! Att få träna tillsammans med sin häst, det blir bättre o bättre tar bara lite längre tid. Man kan inte jämföra sig med andra. Avsluta ridpassen med det som du och din häst är bäst på så finns den känslan kvar till nästa ridpass.
 
Jag har ridit islandshäst i över 20 år (med uppehåll på nåt år då och då). Visst kan jag rida. Teoretiskt kan jag en hel massa, och jag kan rida barbacka i alla gångarter i bra balans, jag känner skillnad på grisepass och tölt och jag kommer överens med och kan kontrollera de flesta hyfsat normala hästar, även känsliga och pigga. Men i övrigt stämmer min erfarenhet väldigt dåligt ihop med min ridkunnighet. Sitsen är åt helvete, och gångartskänslan likaså. Nyligen red jag en kompis "töltsäkra" häst, och lik förbannat gick den i travtölt när jag satt på (och jag kände det inte ens). Är allmänt dålig på att driva, få igång bakdelen, och när jag försöker driva med sätet börjar jag vagga och förstärker passtakt. Rider för instruktör emellanåt, men det känns som att det är oöverstigligt, alldeles för mycket som skulle behöva jobbas på för att göra några stora framsteg. Kanske att om jag hade egen häst och red för instruktör 2 ggr i veckan så skulle jag komma nån vart. Men jag är bara medryttare och rider en gång i veckan. Har inte tid/råd med mer i nuläget.

Oftast kan jag ju förstå att det är jag själv och mina prioriteringar som gör att jag inte utvecklas som jag skulle vilja göra, att jag ändå duger som jag är, och att det är okej att vara skogslufsryttare. Men ibland känns det också väldigt jobbigt. Jag vill ha tips på hur jag kan tänka kring detta, eller kanske bara höra om det finns nån mer som jag.
Är du inte lite hård mot dig själv nu?

Hur är det man säger nu? Att det behövs göras en 1000 gånger för att bli bra på något. Att det ska sitta som ett rinnande vatten. 20 år minus något år. Och bara då rida en häst några gånger i veckan blir ju inga tusen gånger . Men bra balans barbacka är väl jättebra :-)
 

Liknande trådar

Hästmänniskan För ungefär ett tag sen tog jag upp ridningen efter ett uppehåll på ca 6 år, och går på ridskola en gång i veckan. Jag har väl alltid...
Svar
5
· Visningar
1 214
Senast: Lager
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok En kompis kontaktade mig och frågade om jag inte ville hänga med och rida tur på islandshäst. Först skrattade jag och sa att jag är för...
Svar
0
· Visningar
1 032
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag är verkligen inne i ett flow nu när det gäller ridningen. Det är SÅ roligt, och som @Araminta skrev något som jag måste försöka ta...
Svar
0
· Visningar
426
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Skrev visst inget om ridningen förra veckan. Red först en lektion på min fina gamla favorit Dell, den kantiga flugskimmeln. När jag...
Svar
0
· Visningar
2 163
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp