Hur hanterar jag detta? Kroppsförändring vid viktnedgång

[vtok]

Kort bakgrund: jag mådde väldigt dåligt i tonåren vilket ledde till att jag var inaktiv, tröståt en massa o gick upp väldigt mycket i vikt. Som ung vuxen började jag må bättre o lyckades i takt med att måendet stabiliserade sig gå ner ganska mycket i vikt, ca. 40 kg. Jag har nu varit viktstabil i ungefär två, tre år o visst är jag glad över att jag har lyckats för visst mår jag bättre idag -- åtminstone rent fysiskt. Rent psykiskt däremot -- inte så bra. Min kropp har förändrats väldigt mycket o jag står bara inte ut med spegelbilden av mig själv.

Magen fladdrar, brösten hänger, armarna hänger.. O det finns ingenting jag kan göra åt det. Träning, visst, men musklerna fyller inte ut hudpåsarna. Går jag ner mer i vikt -- vilket jag försöker pga. har några kilon kvar till målvikt (o normalvikt enl. BMI) -- blir det bara ännu värre. Ge det tid -- ja, men jag har stått still på den här vikten i ett par år nu o det blir inte bättre.

Jag skulle aldrig ens drömma om att ha kortärmat på jobbet eller 'bland folk'. Bikini -- där har jag förlikat mig med tanken på att det kommer jag aldrig att kunna ha. SEX -- no way. Jag klär inte av mig naken inför nån annan.. Aldrig.

Visst må tankarna över detta sitta i mitt huvud, men jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över detta. Hela tonåren har jag levt med komplex för min övervikt o nu måste jag leva med komplex för hängande kroppsdelar -- resten av livet? Min kropp är förstörd. Jag går aldrig ens utan bh hemma för att brösten bara hoppar omkring. Det är inte bara fult, det är jobbigt o obehagligt också.

Min fula näsa, bristningarna i huden, acnen som blossar upp från o till -- det är också sånt jag inte gillar hos mig själv. Men det kan jag leva med. Jag är inte o kommer aldrig att bli någon modell, o det är ok. Men att ha en helt oformlig kropp, trots att jag kämpat så hårt med mat o träning för att må bättre, se ok ut -- det är värre.

Jag drömmer om att kunna göra mig sommarfin i en kortärmad klänning eller få svalka genom att ta på mig ett linne. Jag drömmer om att kunna se mig i spegeln o inte bara se hud som fladdrar, veckar sig. Jag drömmer om att träffa en partner. Jag drömmer om att vara nära en annan människa o bara kunna känna mig bekväm med det.

I ren desperation bokade jag tid för konsultation för fettfrysning/coolshaping av överarmarna.. bara för att få besked att den metoden funkar inte. Jag har bra med muskler, men bara lite fett o påverkar man det fett som finns kommer huden bara hänga ännu mer. Det var platt fall. Jag hoppades verkligen så på detta. Tänk om jag kunde ha kortärmat i sommar!! Men nej..

Det enda som återstår för att alls kunna göra något är alltså ren kirurgi. O det finns inte en chans att jag har råd att bekosta det.

Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?

Det är mitt sista lilla hopp. Hur gör jag annars? Hur ska jag lära mig leva med en kropp som ser ut såhär? Går det ens? Jag har mått dåligt över min kropp -- i olika skepnader -- så länge jag kan minnas .

 

[Red_Chili]

Jag har ingen koll på hur det är med operationer osv, men tänker att det inte borde vara omöjligt att få till. Vad du däremot borde testa innan operationer är att prata med en psykolog. Sedan kanske du kommer fram till att du vill operera ändå, men att ha ett sjysst tänk kring sig själv, en så realistisk bild som möjligt i alla fall, så blir många saker enklare och bättre.

Sedan går det ofta att känna sig lite bättre genom att hitta rätt kläder, att inte tänka "dölj allt!" utan mer tänka på att framhäva det som faktiskt är bra (eller minst dåligt, om det är det mest positiva som någon för stunden kan tänka om sig själv).

En av riskerna med att operera utan att först vara vän med sig själv är att det kan bli så att du istället hittar nya fel. Nya brister, nya saker som behöver förbättras osv.

 

[ztsu]

Kort bakgrund: jag mådde väldigt dåligt i tonåren vilket ledde till att jag var inaktiv, tröståt en massa o gick upp väldigt mycket i vikt. Som ung vuxen började jag må bättre o lyckades i takt med att måendet stabiliserade sig gå ner ganska mycket i vikt, ca. 40 kg. Jag har nu varit viktstabil i ungefär två, tre år o visst är jag glad över att jag har lyckats för visst mår jag bättre idag -- åtminstone rent fysiskt. Rent psykiskt däremot -- inte så bra. Min kropp har förändrats väldigt mycket o jag står bara inte ut med spegelbilden av mig själv.

Magen fladdrar, brösten hänger, armarna hänger.. O det finns ingenting jag kan göra åt det. Träning, visst, men musklerna fyller inte ut hudpåsarna. Går jag ner mer i vikt -- vilket jag försöker pga. har några kilon kvar till målvikt (o normalvikt enl. BMI) -- blir det bara ännu värre. Ge det tid -- ja, men jag har stått still på den här vikten i ett par år nu o det blir inte bättre.

Jag skulle aldrig ens drömma om att ha kortärmat på jobbet eller 'bland folk'. Bikini -- där har jag förlikat mig med tanken på att det kommer jag aldrig att kunna ha. SEX -- no way. Jag klär inte av mig naken inför nån annan.. Aldrig.

Visst må tankarna över detta sitta i mitt huvud, men jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över detta. Hela tonåren har jag levt med komplex för min övervikt o nu måste jag leva med komplex för hängande kroppsdelar -- resten av livet? Min kropp är förstörd. Jag går aldrig ens utan bh hemma för att brösten bara hoppar omkring. Det är inte bara fult, det är jobbigt o obehagligt också.

Min fula näsa, bristningarna i huden, acnen som blossar upp från o till -- det är också sånt jag inte gillar hos mig själv. Men det kan jag leva med. Jag är inte o kommer aldrig att bli någon modell, o det är ok. Men att ha en helt oformlig kropp, trots att jag kämpat så hårt med mat o träning för att må bättre, se ok ut -- det är värre.

Jag drömmer om att kunna göra mig sommarfin i en kortärmad klänning eller få svalka genom att ta på mig ett linne. Jag drömmer om att kunna se mig i spegeln o inte bara se hud som fladdrar, veckar sig. Jag drömmer om att träffa en partner. Jag drömmer om att vara nära en annan människa o bara kunna känna mig bekväm med det.

I ren desperation bokade jag tid för konsultation för fettfrysning/coolshaping av överarmarna.. bara för att få besked att den metoden funkar inte. Jag har bra med muskler, men bara lite fett o påverkar man det fett som finns kommer huden bara hänga ännu mer. Det var platt fall. Jag hoppades verkligen så på detta. Tänk om jag kunde ha kortärmat i sommar!! Men nej..

Det enda som återstår för att alls kunna göra något är alltså ren kirurgi. O det finns inte en chans att jag har råd att bekosta det.

Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?

Det är mitt sista lilla hopp. Hur gör jag annars? Hur ska jag lära mig leva med en kropp som ser ut såhär? Går det ens? Jag har mått dåligt över min kropp -- i olika skepnader -- så länge jag kan minnas .

Olika landsting har olika regler men generellt är det bara buken som de går in och bekostar, och då ska det vara ett visst antal centimeter i häng (antalet centimeter är också olika i olika landsting). Jag tillhör VG och här bekostar de bara buken.

Jag har gått ner 65 kilo och bara bestämt mig för att jag vägrar skämmas över den bedriften. Jag går gladeligen i både bikini, linne och kortkort, trots hud som fladdrar.
Utöver det rent kosmetiska är det enda egentliga problemet jag har mina lår, som skaver när jag har jeans.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att du främst behöver arbeta med din självbild. Jag är rädd att det kan bli så att du kommer må dåligt av ärren istället om du opererar bort hud, utan att också arbeta med din egen syn på dig själv och din kropp. Det blir stora ärr.

 

[vallhund]

Jag tänkte i samma banor som @RedChili när jag läste ditt inlägg. Börja med att kontakta psykolog.

 

[vtok]

Jag har ingen koll på hur det är med operationer osv, men tänker att det inte borde vara omöjligt att få till. Vad du däremot borde testa innan operationer är att prata med en psykolog. Sedan kanske du kommer fram till att du vill operera ändå, men att ha ett sjysst tänk kring sig själv, en så realistisk bild som möjligt i alla fall, så blir många saker enklare och bättre.

Sedan går det ofta att känna sig lite bättre genom att hitta rätt kläder, att inte tänka "dölj allt!" utan mer tänka på att framhäva det som faktiskt är bra (eller minst dåligt, om det är det mest positiva som någon för stunden kan tänka om sig själv).

En av riskerna med att operera utan att först vara vän med sig själv är att det kan bli så att du istället hittar nya fel. Nya brister, nya saker som behöver förbättras osv.

Eftersom jag mått dåligt under perioder -- ffa. tidigare i livet -- har jag vid tillfällen haft kontakt med psykiatrin. Jag har nu sen några veckor tillbaka kontakt med en kbt-terapeut igen men jag kan inte förstå hur h*n ska kunna hjälpa mig med detta. Vi pratar mycket om mat, träning, självbild o ångest runt detta o jag får höra att 'du ser helt normal ut' etc. Jaha tack, men det kanske är för att jag sitter här fullt påklädd i jeans o tjock-kofta . Sen skäms jag så mycket att det även är svårt att prata om. Den bollen ligger hos mig -- handlar kanske även om förtroende -- men som läget är just nu känns det mest som att köra in i en återvändsgränd.

Sen förstår jag helt din -- även @ztsu -- tanke om att bara hitta andra fel, men jag känner inte så. Som jag skrev -- jag är inte modell. Jag kommer aldrig bli modell. Men jag strävar inte heller efter att bli modell. Jag har annat jag inte är nöjd med. Jag har bristningar -- också till följd av vikten -- men det kan jag förlika mig med. Jag är inte perfekt, det är ok.

Men jag har kämpat o strävat efter att nå ett mål. Det gör besvikelsen extremt svår att hantera när jag 1) varit kraftigt överviktig 2) med stor möda lyckats göra något åt saken 3) nu står här med visserligen fettet borta, men huden kvar.. En kostym som inte passar.

 

[tanten]

Eftersom jag mått dåligt under perioder -- ffa. tidigare i livet -- har jag vid tillfällen haft kontakt med psykiatrin. Jag har nu sen några veckor tillbaka kontakt med en kbt-terapeut igen men jag kan inte förstå hur h*n ska kunna hjälpa mig med detta. Vi pratar mycket om mat, träning, självbild o ångest runt detta o jag får höra att 'du ser helt normal ut' etc. Jaha tack, men det kanske är för att jag sitter här fullt påklädd i jeans o tjock-kofta . Sen skäms jag så mycket att det även är svårt att prata om. Den bollen ligger hos mig -- handlar kanske även om förtroende -- men som läget är just nu känns det mest som att köra in i en återvändsgränd.

Sen förstår jag helt din -- även @ztsu -- tanke om att bara hitta andra fel, men jag känner inte så. Som jag skrev -- jag är inte modell. Jag kommer aldrig bli modell. Men jag strävar inte heller efter att bli modell. Jag har annat jag inte är nöjd med. Jag har bristningar -- också till följd av vikten -- men det kan jag förlika mig med. Jag är inte perfekt, det är ok.

Men jag har kämpat o strävat efter att nå ett mål. Det gör besvikelsen extremt svår att hantera när jag 1) varit kraftigt överviktig 2) med stor möda lyckats göra något åt saken 3) nu står här med visserligen fettet borta, men huden kvar.. En kostym som inte passar.

Få är nöjda med sina kroppar.
Men man får leva med dem för de går inte att byta ut.

Det är iockså så att man själv besväras mer än någon annan skulle göra. Jag har övervikt och är 50+ medordentliga gäddhäng på mina armar. Går inte barärmad och skulle aldrig ha linne när jag under visar t.ex. Bara tanken på att fladdra med mina häng när jag skriver på tavlan gör att jag ryser. MEN folk runt mig ser helt oförstående ut när jag säger det. Alltså är det min hjärna som har problem. Inte min kropp.

Jag tror att du måste fundera ut hur du hade tänkt att allt skulle bli när du gått ner i vikt?

Hade du väldigt stora förhoppningar om förändring? Exakt vad skulle förändras? Dvs inte midjemått etc utan allt runtomkring - vad skulle du kunna göra som du inte gjorde som överviktig t.ex.?

Kanske ska du inse att det som händer när du går ner i vikt är just bara det - att du minskar antalet kilo. Du är samma person, har samma kropp och samma personlighet.

(och som en passus... jag hade löshud eftermin graviditet som jag kunde ta tag i och dra ut halvvägs mot knäna när jag satt ner. Det var många år sedan men det är helt borta. Den löshuden existerar inte längre.)

 

[Pudlan]

Kort bakgrund: jag mådde väldigt dåligt i tonåren vilket ledde till att jag var inaktiv, tröståt en massa o gick upp väldigt mycket i vikt. Som ung vuxen började jag må bättre o lyckades i takt med att måendet stabiliserade sig gå ner ganska mycket i vikt, ca. 40 kg. Jag har nu varit viktstabil i ungefär två, tre år o visst är jag glad över att jag har lyckats för visst mår jag bättre idag -- åtminstone rent fysiskt. Rent psykiskt däremot -- inte så bra. Min kropp har förändrats väldigt mycket o jag står bara inte ut med spegelbilden av mig själv.

Magen fladdrar, brösten hänger, armarna hänger.. O det finns ingenting jag kan göra åt det. Träning, visst, men musklerna fyller inte ut hudpåsarna. Går jag ner mer i vikt -- vilket jag försöker pga. har några kilon kvar till målvikt (o normalvikt enl. BMI) -- blir det bara ännu värre. Ge det tid -- ja, men jag har stått still på den här vikten i ett par år nu o det blir inte bättre.

Jag skulle aldrig ens drömma om att ha kortärmat på jobbet eller 'bland folk'. Bikini -- där har jag förlikat mig med tanken på att det kommer jag aldrig att kunna ha. SEX -- no way. Jag klär inte av mig naken inför nån annan.. Aldrig.

Visst må tankarna över detta sitta i mitt huvud, men jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över detta. Hela tonåren har jag levt med komplex för min övervikt o nu måste jag leva med komplex för hängande kroppsdelar -- resten av livet? Min kropp är förstörd. Jag går aldrig ens utan bh hemma för att brösten bara hoppar omkring. Det är inte bara fult, det är jobbigt o obehagligt också.

Min fula näsa, bristningarna i huden, acnen som blossar upp från o till -- det är också sånt jag inte gillar hos mig själv. Men det kan jag leva med. Jag är inte o kommer aldrig att bli någon modell, o det är ok. Men att ha en helt oformlig kropp, trots att jag kämpat så hårt med mat o träning för att må bättre, se ok ut -- det är värre.

Jag drömmer om att kunna göra mig sommarfin i en kortärmad klänning eller få svalka genom att ta på mig ett linne. Jag drömmer om att kunna se mig i spegeln o inte bara se hud som fladdrar, veckar sig. Jag drömmer om att träffa en partner. Jag drömmer om att vara nära en annan människa o bara kunna känna mig bekväm med det.

I ren desperation bokade jag tid för konsultation för fettfrysning/coolshaping av överarmarna.. bara för att få besked att den metoden funkar inte. Jag har bra med muskler, men bara lite fett o påverkar man det fett som finns kommer huden bara hänga ännu mer. Det var platt fall. Jag hoppades verkligen så på detta. Tänk om jag kunde ha kortärmat i sommar!! Men nej..

Det enda som återstår för att alls kunna göra något är alltså ren kirurgi. O det finns inte en chans att jag har råd att bekosta det.

Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?

Det är mitt sista lilla hopp. Hur gör jag annars? Hur ska jag lära mig leva med en kropp som ser ut såhär? Går det ens? Jag har mått dåligt över min kropp -- i olika skepnader -- så länge jag kan minnas .

Det handlar lite om vad du har för bild av dig o vad du jämför dig med. Var stolt över dig själv o din prestation. Gå i klänning om du vill. Använd bikini vid badet!
Jag har också tappat runt 60-65 kg på några år. Det är inga fylliga bröst o platt mage, lår o armar gar extra hud. Visar mig i bikini o tycker någon att det är osmakligt då får de se åt ett annat håll. Jag ser ut så här. Är mycket glad åt min vikt nedgång åven om många kg årerstår. Med glad åt de kg jag tappat.

Var glad o stolt över dig som du är du är unik!

 

[dressyrtjejen]

Kan du ta ett lån och operera dig för dom pengarna?

 

[Zewz]

Håller med föregående. Vet i alla fall om en person som fått lån beviljat för kosmetiska ingrepp. Inget jag förespråkar eller rekommenderar, men mår man så dåligt av det så varför inte? Folk har tagit lån för betydligt märkligare saker.

Har man grava komplex för något så hjälper det nog inte att "jobba på sin självbild" eller liknande. Och jag vet också vad en operation kan göra för en människas livskvalité.

 

[ameo]

Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?.

såvitt jag har förstått så kräver de flesta landsting att överskottshuden orsakar någon form av besvär för att de ska hjälpa till med operationen
jag personligen får svamputslag i bilringsvecket, där överskottshuden efter mina graviditeter hänger ner och skapar en lufttät miljö. jag tror att jag skulle få hjälp om jag bad om det, men helt ärligt så orkar jag inte bry mig längre. Jag har mina knep att minimera besvären och är rätt nöjd med det.

 

[tanten]

Återkommer till ämnet....
TS var inte nöjd med kroppen som överviktig.
Nu är hen smalare och inte nöjd med kroppen.

Kanske är det så enkelt att kroppen får bli arena för det missnöje med livet som vi alla väl i någon måbn har? Att det blir en projektion på kroppen.

Det låter larvigt klyschigt men kanske är enda lösningen att flytta koncentrationen från kroppen, till annat i livet?
För sanningen är antagligen att det inte är så förfärligt stora fel på den där kroppen. Men att det blir ett ställe att rikta sitt missnöje mot?

Min egen kropp har i stort sett alltid varit en källa till sorg och bedrövelse. Den har alltid varit ful och numera är den inte speciellt välfungerande. I deppstunder tittar jag på andra kvinnors fylliga bröst - gärna sådana som är är äldre än jag. I djup sorg och avundsjuka. Men inser efter en stunds gosande i offerkoftan inser jag att det är bättre att koncentrera sig på att hålla sig på fötter än att tänka på det där bröstet som amputerades.

Vi lever i en tid där bilder manipuleras - eftersom den naturliga kvinnokroppen (och även mäns) inte duger som den är. Vi vill se ut som plastdockor. Släta här, bulliga där.

När jag var ung (och överviktig) var normen att man skulle väga som sin längd plus/minus fem kilo. Jag som är 1,68 hade alltså en idealvikt på 63-73 kg. Idag fnyser man flesta åt det och anser att även 63 i min längd inte är speciellt smalt.