S
Sand
Anonymt nick, om någon vet vem jag är så håll det för er själva tack, det är jobbigt redan som det är.
Jag har aldrig varit helt hundfri utom ca ett år när jag var 17. Jag blev sjuk för ett par år sedan, isolerade mig och flyttade ut i ett hus på landet med mina hundar. Jag tog hand om flera omplaceringar men som av olika själ stannade kvar hos mig. Jag kraschade efter ett par år ganska rejält i min sjukdom. Jag dog nästan och fick mer eller mindre akut göra mig av med flera hundar genom avlivning på kort varsel. Det var bland det absolut jobbigaste jag någonsin har gjort även om veterinären stöttade mig till 100% och tyckte jag gjorde rätt val för hundarnas skull. Jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta...
Två hundar av mindre ras behöll jag. Men skaffade sen en ny (inte förstörd) omplacering efter ett tag i större format då jag ville ha en hund att träna med då dom andra två är äldre.
Jag jag har jobbat häcken av mig för att bli frisk, mitt liv har förändrats massor och inte alls som jag trodde eller planerade. Dessutom har mitt hundintresse svalnat och dom får vad om behöver men inte mycket mer. Jag tror mest det beror på att jag känner att det är mer än jag orkar med igentligen med tre hundar (jobbig insikt). Jag vill dra ner på antalet och helst bara ha en, jag behöver välja...men hur fan väljer man igentligen?
Jag tänker på det här varje dag nu och får ingen ordning på det...ena stunden vill jag behålla gammeltiken, i nästa stund hanen i nästa stund den stora, sen två kanske eller fan alla tre eller ingen...
Jag vet igentligen inte riktigt vad jag vill med det här, jag vill inte bli dömd, jag vet att jag inte alltid har gjort dom bästa valen men jag vill få ordning på det här inte bara för min skull utan även för mina hundars skull....
Så...den ena är en en omplaceringstik, blandras ca 2 år, följsam och underbar. En hund som älskar och fungerar med allt och alla och man kan ta med henne hem till folk och överallt utan problem. Dock kräver hon en tydlig och klar ledare för att för att vara lugn och harmonisk.
Den andra är min gammeltik av terrier ras, hon blir 8 år i år men pigg som en 2 åring. Lätt att ha och göra med även om hon oxå kräver sin ledare för att kunna gå lös osv. Lite hoppig och lyssnar inte alltid toppen men go och glad. Mycket svår och speciell vid kloklippning. Hon har dessutom gett mig 3 fina kullar under våra år tillsammans och hon är ju pensionär nu så jag vill ju att hon ska ha det bästa.....
Sen har vi en kastrerad hane , egen uppfödning från första kullen på gammeltiken. Han är 6 år i år. Han leker inte med andra hundar sen hans bror försvann. Underbar i lydnad och gör allt för att göra rätt för sig i alla lägen. Superlydig. Kan inte umgås med småbarn pga att han inte kan leka utan att ta i hårt alt bli för ivrig i sin lek. Han har kräver en mycket stadig ledare för att fungera tryggt. Han har haft det ganska tufft imellanåt och var ute på foder första halvåret men hon som hade han var inte snäll mot honom så jag fick ta hem honom. Därav hans osäkerhet som visar sig ibland.
Jag vill ha en hund för att kunna leva ett liv jag aldrig fått möjligheten att leva förr nu när jag är frisk. Jag har varit hundfri 1 dygn på 5 år och det var när jag opererades........................................ Jag vill ha igentligen bara ha en hund för det är så mycket lättare att tex fixa hundvakt, ta med osv. Jag vill kunna slappna av och bara njuta lite...det ska ju faktiskt vara roligt att ha hund har jag ju hört
Funderar på att omplacera gammeltiken, men vet inte om det känns schysst mot henne?! och vem vill ha en visserligen 2 årig hund i sinnet men 8 på pappret? Och hur ska jag kunna lita på och hitta någon som kan ta henne?
Den stora känns som ett naturligt val att behålla nästan, hon passar in i mitt liv nu och även om jag skaffar barn i framtiden osv. Jag känner mig oerhört trygg med denna hund.
Hanen är mitt allt, min underbara lilla kille som alltid gör sitt bästa, men han är svår att ha hundvakt åt eftersom han inte kan umgås med barn, man måste lixom skydda han mot sig själv där han är inte agressiv utan älskar barn men för tuff vid lek. Är inte alls säker på att han fungerar i mitt liv med tex barn och familj i framtiden om några år, men han har mitt hjärta.
Jag avskyr det här men måste hitta en lösning. jag tror att jag skulle behöva lite olika sätt att se på det hela kanske....och nej jag har tyvärr ingen som jag känner som kan ta hand om en hund eller två. och jag är ärligt talat livrädd för att lämna ut hundarna till främlingar....
Kan nån därute hjälpa att reda lite?
Jag har aldrig varit helt hundfri utom ca ett år när jag var 17. Jag blev sjuk för ett par år sedan, isolerade mig och flyttade ut i ett hus på landet med mina hundar. Jag tog hand om flera omplaceringar men som av olika själ stannade kvar hos mig. Jag kraschade efter ett par år ganska rejält i min sjukdom. Jag dog nästan och fick mer eller mindre akut göra mig av med flera hundar genom avlivning på kort varsel. Det var bland det absolut jobbigaste jag någonsin har gjort även om veterinären stöttade mig till 100% och tyckte jag gjorde rätt val för hundarnas skull. Jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta...
Två hundar av mindre ras behöll jag. Men skaffade sen en ny (inte förstörd) omplacering efter ett tag i större format då jag ville ha en hund att träna med då dom andra två är äldre.
Jag jag har jobbat häcken av mig för att bli frisk, mitt liv har förändrats massor och inte alls som jag trodde eller planerade. Dessutom har mitt hundintresse svalnat och dom får vad om behöver men inte mycket mer. Jag tror mest det beror på att jag känner att det är mer än jag orkar med igentligen med tre hundar (jobbig insikt). Jag vill dra ner på antalet och helst bara ha en, jag behöver välja...men hur fan väljer man igentligen?
Jag tänker på det här varje dag nu och får ingen ordning på det...ena stunden vill jag behålla gammeltiken, i nästa stund hanen i nästa stund den stora, sen två kanske eller fan alla tre eller ingen...
Jag vet igentligen inte riktigt vad jag vill med det här, jag vill inte bli dömd, jag vet att jag inte alltid har gjort dom bästa valen men jag vill få ordning på det här inte bara för min skull utan även för mina hundars skull....
Så...den ena är en en omplaceringstik, blandras ca 2 år, följsam och underbar. En hund som älskar och fungerar med allt och alla och man kan ta med henne hem till folk och överallt utan problem. Dock kräver hon en tydlig och klar ledare för att för att vara lugn och harmonisk.
Den andra är min gammeltik av terrier ras, hon blir 8 år i år men pigg som en 2 åring. Lätt att ha och göra med även om hon oxå kräver sin ledare för att kunna gå lös osv. Lite hoppig och lyssnar inte alltid toppen men go och glad. Mycket svår och speciell vid kloklippning. Hon har dessutom gett mig 3 fina kullar under våra år tillsammans och hon är ju pensionär nu så jag vill ju att hon ska ha det bästa.....
Sen har vi en kastrerad hane , egen uppfödning från första kullen på gammeltiken. Han är 6 år i år. Han leker inte med andra hundar sen hans bror försvann. Underbar i lydnad och gör allt för att göra rätt för sig i alla lägen. Superlydig. Kan inte umgås med småbarn pga att han inte kan leka utan att ta i hårt alt bli för ivrig i sin lek. Han har kräver en mycket stadig ledare för att fungera tryggt. Han har haft det ganska tufft imellanåt och var ute på foder första halvåret men hon som hade han var inte snäll mot honom så jag fick ta hem honom. Därav hans osäkerhet som visar sig ibland.
Jag vill ha en hund för att kunna leva ett liv jag aldrig fått möjligheten att leva förr nu när jag är frisk. Jag har varit hundfri 1 dygn på 5 år och det var när jag opererades........................................ Jag vill ha igentligen bara ha en hund för det är så mycket lättare att tex fixa hundvakt, ta med osv. Jag vill kunna slappna av och bara njuta lite...det ska ju faktiskt vara roligt att ha hund har jag ju hört
Funderar på att omplacera gammeltiken, men vet inte om det känns schysst mot henne?! och vem vill ha en visserligen 2 årig hund i sinnet men 8 på pappret? Och hur ska jag kunna lita på och hitta någon som kan ta henne?
Den stora känns som ett naturligt val att behålla nästan, hon passar in i mitt liv nu och även om jag skaffar barn i framtiden osv. Jag känner mig oerhört trygg med denna hund.
Hanen är mitt allt, min underbara lilla kille som alltid gör sitt bästa, men han är svår att ha hundvakt åt eftersom han inte kan umgås med barn, man måste lixom skydda han mot sig själv där han är inte agressiv utan älskar barn men för tuff vid lek. Är inte alls säker på att han fungerar i mitt liv med tex barn och familj i framtiden om några år, men han har mitt hjärta.
Jag avskyr det här men måste hitta en lösning. jag tror att jag skulle behöva lite olika sätt att se på det hela kanske....och nej jag har tyvärr ingen som jag känner som kan ta hand om en hund eller två. och jag är ärligt talat livrädd för att lämna ut hundarna till främlingar....
Kan nån därute hjälpa att reda lite?
tyvärr verkar några av er fått det hela lite om bakfoten ang tiken. 
