Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

Hon låter som mig under min uppväxt, jag var hur lugn och snäll som helst i skolan, men när jag kom hem föll masken och jag kunde inte hjälpa att ha ett hett humör och en väldigt kort stubin. Jag hade också problem med magen sen jag var bebis, otroligt osäker och rädd för att allt nytt och för att att göra fel, så därför kunde jag bli otroligt arg när det blev fel eller så tvärvägrade jag att prova på nya saker. Sen så hade jag också svårt att somna och hade mycket mardrömmar och kom vandrande till mammas sovrum tills hon sa ifrån när jag var ca 11, att jag var för gammal för det.

Min mamma var också ensam om att uppfostra mig mig, sen mina föräldrar gick isär när jag var ca 5 år gammal. Vi bråkade konstant från att jag var i tidig skolålder fram till att jag flyttade hemifrån när jag var 18 och hade kontakt med BUP från att jag var 15, men ingenting hjälpte. Jag blev ofta kallad familjen svarta får, min mamma hade svårt att hantera mina känsloutbrott, kallade mig neurotisk och mina tårar för krokodiltårar.

Jag blev diagnostiserad med autism när jag var 36 år, efter att haft tät kontakt med psykiatrin sen tonåren, de missade helt grundorsaken. Jag har istället diagnoser som ångest, depression, social fobi i bagaget, som bara var symtom på på varför jag mått dåligt sen jag var liten. Som tur är blev min relation till min mamma så mycket bättre i vuxen ålder och jag undrar hur hon skulle ha ställt sig till min diagnos, för hon arbetade som arbetsterapeut på barnhabiliteringen i många år och sen som lärare på en särskola fram tills hon gick bort i cancer när jag var 24 år. Som en person som arbetade med barn med autism, så missade hon min diagnos. Vet inte om hon ens anade något eller om det gick henne helt förbi. Nu är det visserligen många år sen jag var ung och kunskapen om autism har gått väldigt mycket framåt, men faktum var att hon som en utbildad person som arbetade med autistiska barn inte såg att hennes egen dotter vär autistisk. Så det är inte så lätt alla gånger, precis som Tony Attwood psykolog, en känd författare och föreläsare inom autism, missade att hans son var autistisk tills sonen var vuxen.

Nu säger jag inte att bara för jag upplever att din dotter och jag är så lika, så måste det betyda att hon är autist precis som jag. Det kan vara värt att poängtera att det är så så vanligt bland autister att vi är som natt och dag hemma och i skolan, att när vi kommer hem har vi maskat hela dagen, haft masken på för att passa in att vi inte orkar hålla den uppe längre efter en lång dag ibland en massa människor, fylld av känslointryck.
Det jag känner är att det är värt att lyfta, att ni inte missar det som de gjorde i mitt fall och fortfarande allt för ofta görs när det kommer till att diagnostisera unga tjejer med autism så väl som ADHD. Istället sägs vi ha tonårsproblem, vara deprimerad/ångest när anledningen att vi mår som vi mår bara är toppen på isberget.

Om du är nyfiken på hur autism kan yttra sig hos unga tjejer, varför det så ofta missas, om du helt enkelt vill lära dig mer om autism så kan jag varmt rekommendera den här videon som jag tycker är så bra.

"Flickor med autism är ofta mindre utåtagerande än pojkar och därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet."

Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 1
Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 2
 
Hon låter som mig under min uppväxt, jag var hur lugn och snäll som helst i skolan, men när jag kom hem föll masken och jag kunde inte hjälpa att ha ett hett humör och en väldigt kort stubin. Jag hade också problem med magen sen jag var bebis, otroligt osäker och rädd för att allt nytt och för att att göra fel, så därför kunde jag bli otroligt arg när det blev fel eller så tvärvägrade jag att prova på nya saker. Sen så hade jag också svårt att somna och hade mycket mardrömmar och kom vandrande till mammas sovrum tills hon sa ifrån när jag var ca 11, att jag var för gammal för det.

Min mamma var också ensam om att uppfostra mig mig, sen mina föräldrar gick isär när jag var ca 5 år gammal. Vi bråkade konstant från att jag var i tidig skolålder fram till att jag flyttade hemifrån när jag var 18 och hade kontakt med BUP från att jag var 15, men ingenting hjälpte. Jag blev ofta kallad familjen svarta får, min mamma hade svårt att hantera mina känsloutbrott, kallade mig neurotisk och mina tårar för krokodiltårar.

Jag blev diagnostiserad med autism när jag var 36 år, efter att haft tät kontakt med psykiatrin sen tonåren, de missade helt grundorsaken. Jag har istället diagnoser som ångest, depression, social fobi i bagaget, som bara var symtom på på varför jag mått dåligt sen jag var liten. Som tur är blev min relation till min mamma så mycket bättre i vuxen ålder och jag undrar hur hon skulle ha ställt sig till min diagnos, för hon arbetade som arbetsterapeut på barnhabiliteringen i många år och sen som lärare på en särskola fram tills hon gick bort i cancer när jag var 24 år. Som en person som arbetade med barn med autism, så missade hon min diagnos. Vet inte om hon ens anade något eller om det gick henne helt förbi. Nu är det visserligen många år sen jag var ung och kunskapen om autism har gått väldigt mycket framåt, men faktum var att hon som en utbildad person som arbetade med autistiska barn inte såg att hennes egen dotter vär autistisk. Så det är inte så lätt alla gånger, precis som Tony Attwood psykolog, en känd författare och föreläsare inom autism, missade att hans son var autistisk tills sonen var vuxen.

Nu säger jag inte att bara för jag upplever att din dotter och jag är så lika, så måste det betyda att hon är autist precis som jag. Det kan vara värt att poängtera att det är så så vanligt bland autister att vi är som natt och dag hemma och i skolan, att när vi kommer hem har vi maskat hela dagen, haft masken på för att passa in att vi inte orkar hålla den uppe längre efter en lång dag ibland en massa människor, fylld av känslointryck.
Det jag känner är att det är värt att lyfta, att ni inte missar det som de gjorde i mitt fall och fortfarande allt för ofta görs när det kommer till att diagnostisera unga tjejer med autism så väl som ADHD. Istället sägs vi ha tonårsproblem, vara deprimerad/ångest när anledningen att vi mår som vi mår bara är toppen på isberget.

Om du är nyfiken på hur autism kan yttra sig hos unga tjejer, varför det så ofta missas, om du helt enkelt vill lära dig mer om autism så kan jag varmt rekommendera den här videon som jag tycker är så bra.

"Flickor med autism är ofta mindre utåtagerande än pojkar och därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet."

Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 1
Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 2
Exakt just precis såhär tänker jag
 
Hon låter som mig under min uppväxt, jag var hur lugn och snäll som helst i skolan, men när jag kom hem föll masken och jag kunde inte hjälpa att ha ett hett humör och en väldigt kort stubin. Jag hade också problem med magen sen jag var bebis, otroligt osäker och rädd för att allt nytt och för att att göra fel, så därför kunde jag bli otroligt arg när det blev fel eller så tvärvägrade jag att prova på nya saker. Sen så hade jag också svårt att somna och hade mycket mardrömmar och kom vandrande till mammas sovrum tills hon sa ifrån när jag var ca 11, att jag var för gammal för det.

Min mamma var också ensam om att uppfostra mig mig, sen mina föräldrar gick isär när jag var ca 5 år gammal. Vi bråkade konstant från att jag var i tidig skolålder fram till att jag flyttade hemifrån när jag var 18 och hade kontakt med BUP från att jag var 15, men ingenting hjälpte. Jag blev ofta kallad familjen svarta får, min mamma hade svårt att hantera mina känsloutbrott, kallade mig neurotisk och mina tårar för krokodiltårar.

Jag blev diagnostiserad med autism när jag var 36 år, efter att haft tät kontakt med psykiatrin sen tonåren, de missade helt grundorsaken. Jag har istället diagnoser som ångest, depression, social fobi i bagaget, som bara var symtom på på varför jag mått dåligt sen jag var liten. Som tur är blev min relation till min mamma så mycket bättre i vuxen ålder och jag undrar hur hon skulle ha ställt sig till min diagnos, för hon arbetade som arbetsterapeut på barnhabiliteringen i många år och sen som lärare på en särskola fram tills hon gick bort i cancer när jag var 24 år. Som en person som arbetade med barn med autism, så missade hon min diagnos. Vet inte om hon ens anade något eller om det gick henne helt förbi. Nu är det visserligen många år sen jag var ung och kunskapen om autism har gått väldigt mycket framåt, men faktum var att hon som en utbildad person som arbetade med autistiska barn inte såg att hennes egen dotter vär autistisk. Så det är inte så lätt alla gånger, precis som Tony Attwood psykolog, en känd författare och föreläsare inom autism, missade att hans son var autistisk tills sonen var vuxen.

Nu säger jag inte att bara för jag upplever att din dotter och jag är så lika, så måste det betyda att hon är autist precis som jag. Det kan vara värt att poängtera att det är så så vanligt bland autister att vi är som natt och dag hemma och i skolan, att när vi kommer hem har vi maskat hela dagen, haft masken på för att passa in att vi inte orkar hålla den uppe längre efter en lång dag ibland en massa människor, fylld av känslointryck.
Det jag känner är att det är värt att lyfta, att ni inte missar det som de gjorde i mitt fall och fortfarande allt för ofta görs när det kommer till att diagnostisera unga tjejer med autism så väl som ADHD. Istället sägs vi ha tonårsproblem, vara deprimerad/ångest när anledningen att vi mår som vi mår bara är toppen på isberget.

Om du är nyfiken på hur autism kan yttra sig hos unga tjejer, varför det så ofta missas, om du helt enkelt vill lära dig mer om autism så kan jag varmt rekommendera den här videon som jag tycker är så bra.

"Flickor med autism är ofta mindre utåtagerande än pojkar och därför svårare att upptäcka. Detta gör att många flickor med autism inte fångas upp i tid och får sin diagnos sent i livet. Svenny Kopp är läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Här berättar hon om hur man kan upptäcka, förstå och stötta flickor med autism. Inspelat den 29 oktober 2018 på Linköping konsert och kongress. Arrangör: Autism- och Aspergerförbundet."

Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 1
Svenny Kopp - Flickor och kvinnor med autism - del 2

Svenny är att lita på. Jag fick min diagnos genom hennes Flickprojekt. Får nog titta på det där, det verkar handla om just oss.


TS. Jag betedde mig precis som din dotter när jag var liten. Det är verkligen inte lätt, varken som barn eller förälder i er situation. Hoppas att ni får rätt hjälp nu!
 
Tack alla för funderingar och egna erfarenheter. Väldigt tacksam att så många engagerar sig.

Den stora svårigheten är väl just att hon är så ombytlig. De flesta som träffar henne uppfattar henne ju som exemplarisk i sitt uppförande, artig och försiktig. Så de tror ju att man hittar när på man berättar att man misstänker att något är galet. På förskolan kunde de aaaaldrig tro att den där flickan kunde explodera i vredesutbrott, så de reagerade ju aldrig.

Hennes pappa upplever inte riktigt samma nivå på jävelskap men är ju med på tåget om hon behöver utredning och hjälp. Han är alltid snabb med att påpeka att ”här är det inte så farligt, det funkar bra med farmor” osv, så jag fick luft häromdagen och sa som jag kände, att hade vi delat på föräldraskapet från början så hade min relation med henne kanske sett lite annorlunda ut också. Det var ju jag och dottern/döttrarna 24/7 i sex år innan jag tog mig i kragen och flyttade, så självklart har hon lite revirtänk kring mig, och relationen ser annorlunda ut än de andra hon har.

Kära nån, det finns så många punkter och infallsvinklar på det här så det kräver nog lite struktur om jag ska kunna berätta sansat om mina och dotterns svårigheter... O_o
 
Tack alla för funderingar och egna erfarenheter. Väldigt tacksam att så många engagerar sig.

Den stora svårigheten är väl just att hon är så ombytlig. De flesta som träffar henne uppfattar henne ju som exemplarisk i sitt uppförande, artig och försiktig. Så de tror ju att man hittar när på man berättar att man misstänker att något är galet. På förskolan kunde de aaaaldrig tro att den där flickan kunde explodera i vredesutbrott, så de reagerade ju aldrig.

Hennes pappa upplever inte riktigt samma nivå på jävelskap men är ju med på tåget om hon behöver utredning och hjälp. Han är alltid snabb med att påpeka att ”här är det inte så farligt, det funkar bra med farmor” osv, så jag fick luft häromdagen och sa som jag kände, att hade vi delat på föräldraskapet från början så hade min relation med henne kanske sett lite annorlunda ut också. Det var ju jag och dottern/döttrarna 24/7 i sex år innan jag tog mig i kragen och flyttade, så självklart har hon lite revirtänk kring mig, och relationen ser annorlunda ut än de andra hon har.

Kära nån, det finns så många punkter och infallsvinklar på det här så det kräver nog lite struktur om jag ska kunna berätta sansat om mina och dotterns svårigheter... O_o
Tänk på att du har det du redan skrivit i tråden med! Det är ju många som känner igen sig bara i det du skrivit hittills :)

Har tyvärr inga råd att ge utöver de du fått, men hoppas ni ska få den hjälp ni behöver ❤️
 
Tack alla för funderingar och egna erfarenheter. Väldigt tacksam att så många engagerar sig.

Den stora svårigheten är väl just att hon är så ombytlig. De flesta som träffar henne uppfattar henne ju som exemplarisk i sitt uppförande, artig och försiktig. Så de tror ju att man hittar när på man berättar att man misstänker att något är galet. På förskolan kunde de aaaaldrig tro att den där flickan kunde explodera i vredesutbrott, så de reagerade ju aldrig.

Hennes pappa upplever inte riktigt samma nivå på jävelskap men är ju med på tåget om hon behöver utredning och hjälp. Han är alltid snabb med att påpeka att ”här är det inte så farligt, det funkar bra med farmor” osv, så jag fick luft häromdagen och sa som jag kände, att hade vi delat på föräldraskapet från början så hade min relation med henne kanske sett lite annorlunda ut också. Det var ju jag och dottern/döttrarna 24/7 i sex år innan jag tog mig i kragen och flyttade, så självklart har hon lite revirtänk kring mig, och relationen ser annorlunda ut än de andra hon har.

Kära nån, det finns så många punkter och infallsvinklar på det här så det kräver nog lite struktur om jag ska kunna berätta sansat om mina och dotterns svårigheter... O_o

Det ser kanske olika ut i olika delar av landet, men i mitt fall så ringde jag BUPs öppna telefon och berättade kort om vår situation. jag var inte jättestrukturerad eller specifik utan berättade rätt övergripande. Personen jag pratade med sa att de skulle ta upp oss på behandlingskonferensen senare i veckan och strax därefter fick vi komma på bedömningssamtal inför utredning och sen var det igång.

Jag menar bara att jag inte tror att man måste uttrycka sig extremt strukturerat eller vältaligt eller så utan berätta vad som inte fungerar. Personalen på BUP har ju erfarenhet och kan läsa av och göra en bedömning på ett professionellt sätt.
 
Kära nån, det finns så många punkter och infallsvinklar på det här så det kräver nog lite struktur om jag ska kunna berätta sansat om mina och dotterns svårigheter... O_o

Jättebra att du söker hjälp! Ombytlighet beroende på situation är inte ovanligt och psykologer/kuratorer ska vara vana i att gräva i och räta ut den typen av trassel. Du behöver inte ha allt klart för dig från början. Lägg ansvaret på att ställa rätt frågor och dra i rätt trådar på samtalsledaren. Det enda du behöver vara är öppen och ärlig. Känslor är helt okej!

Lycka till!
 
Förra veckan försökte jag hantera dotter som om hon helt enkelt inte förstod att hon gjorde fel, inte förstod att hon reagerade onaturligt, och jag gjorde allt för att hålla mig lugn och saklig. I och med att hon är så mogen, lillgammal, smart och verbal så tar man kanske för givet att hon ska förstå att hon gör fel, förstå varför jag blir arg, men det kanske inte är så enkelt.
Men jag tror att det hjälpte lite. Var också benhård på enkla regler och principer.
Lillasyster ville tex pussla med mig. Satte mig med henne, storasyster kom och krävde att jag skulle hjälpa henne göra om på rummet.
”Det gör vi efter att vi pusslat klart. Vill du hjälpa till?”
Men det ville hon inte. Så hon kastade bort pusselbitar, klippte sönder kartongen till pusslet och jämrade sig över att ”du bryr dig bara om E! (lillasyster). Du gör ALDRIG något med mig!”
Jag tog oberört ifrån henne sax och kartong, plockade upp pusselbitar och sa lugnt att vi gör det sen, efter pusslet, vill du sitta med och hjälpa till?
Hon satt bredvid och tjurade och uttryckte sitt missnöje, påtalade att lillasyster var värdelös på att pussla osv, men jag pusslade klart med lillasyster :heart Sen valde storasyster att vi skulle snickra hundhinder tillsammans, så då gjorde vi det. Allt slutade ju bra men det tar sån energi att vara en robot, att se lilla E komma i kläm och få utstå nedvärderande utbrott från den stora.

Var även mer konsekvent vid matbordet. Ibland har man bara gett upp och låtit dom härja fritt för man orkar inte ta fighten jämt. Men var lika lugn där och krävde ett visst mått av uppförande. Inga hutlösa krav, bara lite hyfs. Hon verkade förvånad först men fann sig hyfsat, men verkade förvånad över vändningen. Tex så blev hon förbannad för det var fel sorts sås till tacosen, så hon vände upp och ner på skålen med majs, hällde ut alltihopa.
Förklarade att så där gör man inte, och bad henne lugnt gå från bordet. Hon fick inte vara med. (Hon hade fått i sig lite redan, så jag svälter henne inte.)

Det är vansinnigt påfrestande att hela tiden gå på tå, nästan huka sig lite mentalt för man vet inte vad som blir nästa grej :cautious:
 
Förra veckan försökte jag hantera dotter som om hon helt enkelt inte förstod att hon gjorde fel, inte förstod att hon reagerade onaturligt, och jag gjorde allt för att hålla mig lugn och saklig. I och med att hon är så mogen, lillgammal, smart och verbal så tar man kanske för givet att hon ska förstå att hon gör fel, förstå varför jag blir arg, men det kanske inte är så enkelt.
En tanke kan också vara att dela på förståelse och förmåga, som man gärna utgår ifrån att de hänger någorlunda samman.

Om det nu skulle vara någon variant av högfungerande NPF så är det inte helt ovanligt att å ena sidan begripa hur fel man gör (i alla fall på ett övergripande plan, även om analysen av detaljerna i vad som blir fel kanske inte klaffar helt), men å andra sidan sakna möjlighet att ersätta beteende och reaktioner med något som fungerar bättre (i alla fall utan omfattande och specifik hjälp).
 
Det får stå för dig.
Jag har dock väl grundade orsaker till mitt inlägg.
Läs i länken som jag lade in.

Grundade orsaker? En hemsida från en psykolog om särbegåvning? Det har väl absolut inget med TS situation att göra. Ingenstans framgår att TS och dotterns problem är att dottern skulle vara särbegåvad.

Det du skriver går emot allt som BUP och övriga vårdinstanser i Sverige lär ut på sina kurser och skriver i sina informationsmaterial om hur barn med NPF fungerar och hur de bäst bemöts. Det är det enda jag orkar säga.
 
Det du skriver går emot allt som BUP och övriga vårdinstanser i Sverige lär ut på sina kurser och skriver i sina informationsmaterial om hur barn med NPF fungerar och hur de bäst bemöts. Det är det enda jag orkar säga.
Alla besvärliga barn har inte diagnoser.
Vissa är bara frustrerade och arga ändå.
Jag tror inte att TS barn har någon diagnos.

Läs länken jag lade in i mitt inlägg.
 
Häromdagen var jag på ett inledande samtal "råd och stöd för föräldrar" inom familjesektionen i kommunen.
Mannen jag pratade med var väldigt lättsam och förstående, och verkar ha träffat många familjer med olika sorters problematik. Han förstod på mig att jag försökt med många olika strategier och det var väldigt skönt att få prata med någon som förstår att det kan vara s k i t t u f f t, även om det inte alltid syns utanför hemmet.
Han nämnde ju barn- och ungdomshälsan, som första, lite mildare instans innan BUP, men höll väl med om att vi kan testa lite olika strategier först, och jag ska själv läsa mig igenom COPE-föräldrautbildning, och vi följer upp varannan vecka på telefon. (Nästa fysiska utbildning började i augusti så vi gjorde såhär.)
Jag ska testa någon strategi i taget, och det är ju som han sa sådant som jag troligen testat innan, men man ska ge lite mer, vara ännu tydligare, även om det kan kännas basalt ibland.
Men vi kom fram till att hon troligen behöver väldigt mycket positiv respons, hon vill vara delaktig och hjälpa till, och att man kan försöka avleda och distrahera med humor, för det har hon en hel del av.
Han påminde mig också om att vara snäll mot mig själv, och att landa i att ibland kan det liksom inte bli helt bra, då får man acceptera det och göra nåt vettigt av det. Har tex lillasyster kompis hemma så får jag helt enkelt vara storasysters kompis under den tiden, för hon klarar inte riktigt att hantera det annars.
Han erbjöd sig också att ha ett gemensamt samtal med mig och dottern, bara för att samtala och få hennes syn på vår miljö hemma, inte för att bedöma eventuell hälsotillstånd eller så. Hon är väldigt verbal och pratsam så det tror jag absolut skulle kunna funka. Kanske har hon lättare att berätta om sin upplevelse då, och känner kanske att jag verkligen vill att vi ska ha det bra.

Men nu har det, peppar peppar, varit bra de första dagarna på veckan. De har varit delaktiga båda två i olika sysslor och jag är extra noga med att uppmärksamma positiva grejer.
 

Ingenstans framgår att TS och dotterns problem är att dottern skulle vara särbegåvad.
Jo här.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

I och med att hon är så mogen, lillgammal, smart och verbal så tar man kanske för givet att hon ska förstå att hon gör fel, förstå varför jag blir arg, men det kanske inte är så enkelt.
Inget som jag kan läsa i tråden tyder jag som NPF.
Inget.
Särbegåvade barn får ibland en felaktig diagnos p.g.a. sitt uppförande.
Men de är mest arga för att de har svårt att passa in och tycker att folk är korkade.
 
Inget som jag kan läsa i tråden tyder jag som NPF.
Inget.
Särbegåvade barn får ibland en felaktig diagnos p.g.a. sitt uppförande.
Men de är mest arga för att de har svårt att passa in och tycker att folk är korkade.
Och särbegåvade barn blir ibland utan diagnos.
För att de är för duktiga på att överprestera, så ytan som de visar upp blir "tillräckligt ok" genom att de kompenserar med intelligensen. Men på sikt blir det för tärande.

Det är fullt möjligt att det kan vara NPF med den beskrivningen, men givetvis är det inget som går att avgöra på det underlaget - dock inte utesluta heller.
 
Vet du vad. Om du inte är utbildad inom specialpedagogik (och modern sådan) så är det allra bäst att du inte alls ger några råd.
Om korrekt utbildning skulle krävas för att alls få ge råd på Bukefalos, så kan nog Gunnar stänga ner siten tror jag.

Eller det kanske bara gäller för de ämnen som Du bestämmer eller just bara Mig?
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag är lite rådvill... dottern vill ju ha ett husdjur, och jag har tittat på massor av olika djur som kanske kunde funka men jag vet...
2 3
Svar
41
· Visningar
2 962
Övr. Barn Jag har en son och vi har varit på fyraårskontroll på BVC. Jag känner att jag begriper inte detta: Fungerar det på "alla" fyraåringar...
2
Svar
36
· Visningar
3 204
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 003
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp