Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

[Zewz]

Hej! Nu har det gått så gott som exakt 3år. Hur har allting gått?

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

 

[skiesabove]

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

Hoppas ni får den hjälp ni behöver snart, det låter fruktansvärt för både barnet och er vuxna .

Och det låter absolut som NPF, kanske till och med både ADHD och autism?

Hon borde ju vara 11 år eller något nu? Vad säger hon själv, det finns ju massvis med info på sociala medier om neurodiversitet hos tjejer, har hon sett något material hon kan relatera till?

Min dotter (10 år) har redan hittat mycket stöd online, visst är man en minoritet som neurodivergent men det är inte en särskilt liten minoritet, nu när alla vågat prata om det. Vi har inte ställt henne i kön för utredning än men skolans specialpedagog och kurator tror på AuDHD och vi håller båda med.

Livet här hemma har också blivit betydligt lättare och lugnare sen jag tog henne under skolveckorna och pappan varannan helg. Att köra varannan vecka var inte alls en bra lösning för oss, det blev kaos för henne. Att bo mer hos mig är dels pga att jag bor nära skolan men också för att hemmalivet är lugnt och strukturerat här (för att både jag och min man är autistiska också, och behöver tydliga rutiner och strukturer och lugn hemmamiljö), och för att citera henne själv "det går inte att prata med pappa".

Skulle det kunna vara en lösning för er, att ni frågar henne om hon skulle vilja bo mest hos en av er och varannan helg hos den andra?

När vi körde varannan vecka tog det 3-4 dagar innan hon var sig själv igen hemma hos mig, och då var det ju snart dags för byte igen. Nu varvar hon ner snabbare och är allmänt mycket lugnare och tryggare.

 

[Zewz]

Hoppas ni får den hjälp ni behöver snart, det låter fruktansvärt för både barnet och er vuxna .

Och det låter absolut som NPF, kanske till och med både ADHD och autism?

Hon borde ju vara 11 år eller något nu? Vad säger hon själv, det finns ju massvis med info på sociala medier om neurodiversitet hos tjejer, har hon sett något material hon kan relatera till?

Min dotter (10 år) har redan hittat mycket stöd online, visst är man en minoritet som neurodivergent men det är inte en särskilt liten minoritet, nu när alla vågat prata om det. Vi har inte ställt henne i kön för utredning än men skolans specialpedagog och kurator tror på AuDHD och vi håller båda med.

Livet här hemma har också blivit betydligt lättare och lugnare sen jag tog henne under skolveckorna och pappan varannan helg. Att köra varannan vecka var inte alls en bra lösning för oss, det blev kaos för henne. Att bo mer hos mig är dels pga att jag bor nära skolan men också för att hemmalivet är lugnt och strukturerat här (för att både jag och min man är autistiska också, och behöver tydliga rutiner och strukturer och lugn hemmamiljö), och för att citera henne själv "det går inte att prata med pappa".

Skulle det kunna vara en lösning för er, att ni frågar henne om hon skulle vilja bo mest hos en av er och varannan helg hos den andra?

När vi körde varannan vecka tog det 3-4 dagar innan hon var sig själv igen hemma hos mig, och då var det ju snart dags för byte igen. Nu varvar hon ner snabbare och är allmänt mycket lugnare och tryggare.

Tack
Hon har precis hunnit fylla tolv.
Tror inte hon läser så mycket om det på nätet, det kan ju absolut vara en idé att leta lite stöd där. Hon har någon klasskamrat med ett par diagnoser, det kan nog hjälpa henne lite.

Hon vill inte bo hos någon av oss, hon hatar oss båda två. Hon uttrycker ofta önskan att få flytta till ”fosterfamilj”, såpass mycket att soc bjudit in henne att prata om saken. Kanske för att hon ska förstå allvaret, jag vet inte.

Igår var ändå en bra dag. Inga utbrott, inga utskällningar. Hon följde med och delade en pizza i stan, och hon var med i samtalen och klarade omgivningen bra, det var rätt lugnt där just då. Blev lipfärdig av lättnad när jag skrev och berättade för pappan. Man har sannerligen lärt sig uppskatta de små sakerna

 

[skiesabove]

Tack
Hon har precis hunnit fylla tolv.
Tror inte hon läser så mycket om det på nätet, det kan ju absolut vara en idé att leta lite stöd där. Hon har någon klasskamrat med ett par diagnoser, det kan nog hjälpa henne lite.

Hon vill inte bo hos någon av oss, hon hatar oss båda två. Hon uttrycker ofta önskan att få flytta till ”fosterfamilj”, såpass mycket att soc bjudit in henne att prata om saken. Kanske för att hon ska förstå allvaret, jag vet inte.

Igår var ändå en bra dag. Inga utbrott, inga utskällningar. Hon följde med och delade en pizza i stan, och hon var med i samtalen och klarade omgivningen bra, det var rätt lugnt där just då. Blev lipfärdig av lättnad när jag skrev och berättade för pappan. Man har sannerligen lärt sig uppskatta de små sakerna

Familjehem/stödhem kan väl vara en utmärkt avlastning?

Oavsett så låter det jättebra att soc nu är inblandade, så att ni alla 3 (eller ja, 4) får hjälp.

 

[Dorinda]

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

Det låter helt fruktansvärt
Hoppas hoppas ni nu får bra hjälp! För sådär kan ni ju inte ha det.

fungerar det fortfarande bättre hos pappan? Kan hon bo där mera?

Inte för att det var lika fysiskt, men jag såg en ungdom bete sig fruktansvärt illa. Där failade även skolan, helt. 10-14år var vidrigt. 15 började man ana något annat och vid 16 landade, allt! Barnet var plötsligt en ung klok vuxen.
Det finns hopp!

 

[Blyger]

Fyfan för att samhället inte är bättre än så här.
Hoppas så att nya familjebehandlaren kan hjälpa

 

[Johanna1988]

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

Men så fruktansvärt ni har det! Har lillasyster också fått hjälp va bup?

Kan du driva på om avlastning, om hon nu vill ha sk fosterfamilj så borde ju avlastning fungera för både henne och er?

Och sen, jag vet att det tar emot ENORMT, man du / ni kanske faktiskt ska polisanmäla nästa gång, det handlar ju faktiskt om din egen och ditt andra barns säkerhet? Och det kanske bidrar till att ni kan få mer omfattande hjälp?

 

[Zewz]

Det låter helt fruktansvärt
Hoppas hoppas ni nu får bra hjälp! För sådär kan ni ju inte ha det.

fungerar det fortfarande bättre hos pappan? Kan hon bo där mera?

Inte för att det var lika fysiskt, men jag såg en ungdom bete sig fruktansvärt illa. Där failade även skolan, helt. 10-14år var vidrigt. 15 började man ana något annat och vid 16 landade, allt! Barnet var plötsligt en ung klok vuxen.
Det finns hopp!

Det är lika illa hos oss båda nu. Maten funkar nog lite bättre hemma hos mig.

Vi hoppas ju också att hon mognar och växer till sig. Hon är tidig med allt så det är säkert hormoner som ställer till det nu också.

 

[Zewz]

Men så fruktansvärt ni har det! Har lillasyster också fått hjälp va bup?

Kan du driva på om avlastning, om hon nu vill ha sk fosterfamilj så borde ju avlastning fungera för både henne och er?

Och sen, jag vet att det tar emot ENORMT, man du / ni kanske faktiskt ska polisanmäla nästa gång, det handlar ju faktiskt om din egen och ditt andra barns säkerhet? Och det kanske bidrar till att ni kan få mer omfattande hjälp?

Lillasyster har också fått bra samtal med soc, och har kontakt med kuratorn på skolan. Numera är hon ju inte lika utsatt eftersom de inte behöver bo på samma ställe samtidigt. Men hon är påverkad också, naturligtvis.

Vi har ett bokat möte med soc på torsdag angående dotterns starka önskan att flytta härifrån, så då kanske vi kan bolla idéer med dom. Vad som helst som kan bryta mönstret vore bra.

Får hon liknande utbrott igen kanske jag faktiskt gör något så drastiskt som att ringa 112. Helt sjukt, men det var ju så de sa på BUP.

 

[Johanna1988]

Lillasyster har också fått bra samtal med soc, och har kontakt med kuratorn på skolan. Numera är hon ju inte lika utsatt eftersom de inte behöver bo på samma ställe samtidigt. Men hon är påverkad också, naturligtvis.

Vi har ett bokat möte med soc på torsdag angående dotterns starka önskan att flytta härifrån, så då kanske vi kan bolla idéer med dom. Vad som helst som kan bryta mönstret vore bra.

Får hon liknande utbrott igen kanske jag faktiskt gör något så drastiskt som att ringa 112. Helt sjukt, men det var ju så de sa på BUP.

Ja, och de kanske sa det av en anledning? Du, ni är inga dåliga föräldrar, Barn är svårt! Ni gör ju helt klart allt ni förmår, och ibland räcker det inte, det är toppen att ni verkar börja få lite mer hjälp och jag håller tummarna att det kanske kan ge lite stöd och hjälp för er. Jag tänker att en polisanmälan nästa gång kanske faktiskt leder till något bra?

Jag hoppas du kan finna stöd i att vi känner med dig, att vi lyssnar här, och förhoppningsvis kanske kan ge lite råd.

Jag har jobbat med barn som din dotter, men då låg det trauma bakom, så jag känner inte att jag vill ge råd utifrån er situation, utan mer heja på er, och som någon skrev tidigare, det brukar mjukna, landa, tonåren och därkring är svårt och frustrerande och jobbigt.

 

[Libbsticka]

Jag tycker absolut det låter dom en utmärkt idé med förstärkt familjehem till dottern för att bryta mönster och få andra infallsvinklar. Tycker absolut du ska ringa 112 om det urartar. Poliser har en otroligt lugnande effekt och bryter situationen snabbare. Det är verkligen katastrof hur dåligt BUP är och hur lite hjälp man får

 

[Zewz]

Idag ringde BUP och meddelade att hon inte längre står i kö för utredning för att
1. hon funkar så bra i skolan.
2. hon är för arg.

Blev så ställd att jag knappt visste vad jag skulle säga. Argumenterade naturligtvis emot, dels att skolan har noll koll och hade förmodligen inte ens märkt om dottern uteblev en vecka. Och att hon är arg. Jotack, vi vet, det är ju det vi vill ha hjälp med

 

[cherie]

Idag ringde BUP och meddelade att hon inte längre står i kö för utredning för att
1. hon funkar så bra i skolan.
2. hon är för arg.

Blev så ställd att jag knappt visste vad jag skulle säga. Argumenterade naturligtvis emot, dels att skolan har noll koll och hade förmodligen inte ens märkt om dottern uteblev en vecka. Och att hon är arg. Jotack, vi vet, det är ju det vi vill ha hjälp med

Pratade de något med er om planen framåt istället, vilken hjälp eller stöd ni kan få? Det låter som att ni har jättestort behov att att försöka hitta sätt och vägar framåt för att förändra situationen. Ingen av er mår ju bra i det som är nu, fy, så kämpigt det låter!

 

[Johanna1988]

Idag ringde BUP och meddelade att hon inte längre står i kö för utredning för att
1. hon funkar så bra i skolan.
2. hon är för arg.

Blev så ställd att jag knappt visste vad jag skulle säga. Argumenterade naturligtvis emot, dels att skolan har noll koll och hade förmodligen inte ens märkt om dottern uteblev en vecka. Och att hon är arg. Jotack, vi vet, det är ju det vi vill ha hjälp med

Men vad tänker de är BUPs uppdrag då???

 

[Zewz]

Pratade de något med er om planen framåt istället, vilken hjälp eller stöd ni kan få? Det låter som att ni har jättestort behov att att försöka hitta sätt och vägar framåt för att förändra situationen. Ingen av er mår ju bra i det som är nu, fy, så kämpigt det låter!

Inget om framtiden. Vi har kvar ett planerat psykologbesök i början av juni, och jag antar att läkaren fortsätter ringa och stämma av medicinbehandligen.
Men jag blir så frustrerad. Hon har så mycket svårigheter som stämmer så väl in på flera olika NPF-diagnoser, det skulle ju hjälpa henne och oss om vi fick rätt medicin, rätt information. Att hon är så arg är ju troligen bara symtom på hur hon går omkring och mår hela dagarna.

 

[Krystalline]

Alltså ursäkta mig men nu blir jag vansinnig. "Funkar i skolan" jotack, vet de ingenting om tjejer med npf!?
"För arg"!?!?!?

När jag var i din dotters ålder var jag hopplöst jobbig för mina föräldrar. Det har de aldrig sagt men nu som vuxen förstår jag ju det. Jag var ARG. På ALLA. Enda räddningen för oss var att jag hittade hästarna som 12-åring och började hänga i stallet 7dgr/v.
Det ledde också till att jag fick stödfamilj (min underbara ridlärare ), vilket verkligen var guld värt. De fick vila, jag fick vara glad.

Vilken kommun bor ni i? Jag har haft turen att få fantastisk hjälp med min dotter. Verkligen stöd från alla håll i vård och skola, och hon ska utredas nästa månad. Vi har väl väntat... två månader kanske?

Tänker att ibland är det värt att rycka upp rötterna och flytta. Gräset är tydligen grönare på vissa andra sidor.
Ugh vad tufft, önskar jag kunde hjälpa er

*Edit: Jag fick också medicin mot min ilska som barn. Jag vägrade ta den, för när jag tog den, och inte hade samma känslorespons som vanligt, blev jag arg för att jag inte blev arg, om det makear sense. Nu kan jag sucka åt det. Medicinen räddar mitt liv nu. Önskar att jag kunde inse det som liten.

 

[Ajda]

Bedrövligt att inte BUP tar sig an henne! Hur ska man då få vettig hjälp?! De ska ju vara experterna. Blir så arg!
Att skolan fungerar är ju jättebra, men livet är större än så. Det ska vara bra i sin helhet. Barn ska få må bra. Föräldrar och syskon likaså.

 

[Myzan87]

Inte för att det hjälper dig just nu men en liten solskenshistoria.
Min brorsdotters klasskompis har fått flytta till en fosterfamilj just pga sina diagnoser. Fosterfamiljen är utbildade i att hantera den typen av problematik och diagnoser. Det som har hjälpt klasskompisen till att ha en fungerande vardag har varit en stor mix av många olika saker som är allt ifrån mat (kosten, inget socker bland annat), mediciner till regler och rutiner.

Min svägerskas son har autism och har haft en väldigt trasslig vardag. Det har varit många svängar i polisbilens baksäte till till barnpsyk 20mil bort mitt i natten. Soc har också varit inkopplad hela tiden. För drygt en månad sedan bad sonen om att få flytta till ett hem - tydligen trivs han väldigt bra där och är lugnare.

 

[Zewz]

Vi hade en bra vecka. Inga större katastrofer, hon har kunnat umgås och skämta.
Igår var vi en kort sväng på stan (hon orkar ungefär 20 minuter på HM, sen vill hon hem), och jag fick med henne ut och rida. Inte utan några skarpa svängar dock. Ena hästen har lagt på sig lite så det tog några minuter extra med sadelgjorden, då stövlade hon iväg och tänkte INTE rida. Stod där med två färdiga hästar, men fick dit sadeln och skickade ett SMS till henne att jag var klar. Då kom hon tillbaka. Vi mötte en liten regnskur, så blev hon förbannad och skulle slå mig av hästen jag satt på och sen försökte hon vända. Hade dock hennes häst som handhäst så det löste sig. Sen hade vi trevligt

På kvällen föreslog jag att hon skulle ta en dusch, nu när vi varit i stallet osv. (Hon har inte duschat på hela veckan). Hon vill duscha sent på kvällen, jag vill inte att hon duschar efter 21, dels för hennes skull med håret osv, dels för att jag har sovrummet vägg i vägg med badrummet, och jag behövde sova.
Då bröt helvetet lös, igen. Hon spottade på mig, kastade tre uppsättningar av sin medicin, kastade glas med vatten, slog på mina händer när jag höll i tabletterna, böjde sönder en kaminfläkt (!?), kastade ut grejer på gatan.
Så ingen medicin. Ingen dusch. Måste köpa ny kaminfläkt…

 

[julgrisen]

Jag vet inte var ni bor någonstans men i västra götalandsregionen finns något som heter Ungas psykiska hälsa (UPH), där man kan få hjälp om BUP inte tycker att det är ”tillräckligt illa”, de är toppen, ringer upp för första rådgivningssamtal inom 72 h och har flera grupper för både barn och föräldrar kring bland annat oro, ångest eller utagerande beteende. Kanske finns det något liknande hos er?