Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

[Zewz]

Hej! Nu har det gått så gott som exakt 3år. Hur har allting gått?

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

 

[skiesabove]

Lite komiskt att du svarar på den här gamla tråden just idag. Letade själv upp den häromdagen för att minnas lite hur och när saker hände.
Det har gått käpprätt åt skogen. Vi har sökt åtskilliga gånger hos barn- och ungdomshäldan, men aldrig fått någon riktig hjälp. (Mest för att skolan funkar…)
Situationen hemma har sakta blivit värre och värre. Jag får stryk, lillasyster får stryk och materiella saker slås sönder.
I julas särade vi på barnen för bådas skull, de byter fortfarande varannan vecka men vi har en i taget.
Vi sökte hjälp igen, jag rår inte på henne längre. Hon är lika lång som jag nu och jag kan inte freda mig längre. BUH ville att vi skulle gå en föräldrautbildning, Affekt. Jag ville bara ta livet av mig.
BUH skickar orosanmälan till SOC för att jag fått bli fysisk med dottern när hon hotade att döda mig och lillasyster. Dottern börjar skära sig, slutar äta och sover knappt. Och efter att de fått in orossamtal från skolan för lillasysters säkerhet när hon kommit blåslagen till skolan kom vi äntligen till BUP. Där ska dottern försöka prata med en läkare som knappt tar sig fram på svenska. Läkaren skriver ut medicin som ska stabilisera hennes humör, och sömnmedicin. Mediciner som jag ska hämta ut och introducera för henne. Ingen på BUP har berättat om medicinen eller vad den är bra för, utan det får jag försöka med. Hon hatar ju mig så medicinen hamnar väldigt ofta kastad i väggen.
Vid det här laget står vi i kö till utredning. På BUP kan kötiden vara ett år (!!!!), men hos privat aktör något kortare, vilket vi godtar.

Vid det här laget kryper det ju också fram att det finns svårigheter i skolan med fokus, störningar osv som skolan inte sett innan.

SOC inleder en utredning och vill inledningsvis att jag ska gå en kurs ”tryggare barn” för de verkar tro att jag slår henne. De inser nog snart att våra problem ligger lite bortom en föräldrautbildning och skickar oss till familjebehandlare.

Under den här tiden hinner hon hota att knivhugga mig när jag sover, hon hotar att bränna ner huset. Hon har sönder elektronik och inredning för runt 50 000 hemma hos mig.
Häromnatten väckte hon sin pappa, arg för att hon inte kunde sova. Kastade grejer, hotade att döda osv. Den dagen fick vi ett akut möte med BUP som inte kan göra något utan rådde oss att ringa polis och ambulans (!?!) när det hände igen.
De pratade dock med henne och hon lovade att ta sin stämningsstabiliserande medicin.

Idag (!) har vi haft ett första möte med en familjebehandlare, en väldigt bra karl, verkar det som, den första som verkar ta oss på allvar. Hoppas han kan hjälpa oss med situationen och att det blir en utredning ang NPF snart, för nu börjar jag bli rätt urlakad.

Hoppas ni får den hjälp ni behöver snart, det låter fruktansvärt för både barnet och er vuxna .

Och det låter absolut som NPF, kanske till och med både ADHD och autism?

Hon borde ju vara 11 år eller något nu? Vad säger hon själv, det finns ju massvis med info på sociala medier om neurodiversitet hos tjejer, har hon sett något material hon kan relatera till?

Min dotter (10 år) har redan hittat mycket stöd online, visst är man en minoritet som neurodivergent men det är inte en särskilt liten minoritet, nu när alla vågat prata om det. Vi har inte ställt henne i kön för utredning än men skolans specialpedagog och kurator tror på AuDHD och vi håller båda med.

Livet här hemma har också blivit betydligt lättare och lugnare sen jag tog henne under skolveckorna och pappan varannan helg. Att köra varannan vecka var inte alls en bra lösning för oss, det blev kaos för henne. Att bo mer hos mig är dels pga att jag bor nära skolan men också för att hemmalivet är lugnt och strukturerat här (för att både jag och min man är autistiska också, och behöver tydliga rutiner och strukturer och lugn hemmamiljö), och för att citera henne själv "det går inte att prata med pappa".

Skulle det kunna vara en lösning för er, att ni frågar henne om hon skulle vilja bo mest hos en av er och varannan helg hos den andra?

När vi körde varannan vecka tog det 3-4 dagar innan hon var sig själv igen hemma hos mig, och då var det ju snart dags för byte igen. Nu varvar hon ner snabbare och är allmänt mycket lugnare och tryggare.