Hur ska jag tänka?

huahua

Trådstartare
Nygammal användare som skriver här - enda stället jag vet jag får raka och kloka svar. Vill inte outa för mycket.

Kort sammanfattning: vi är en liten familj på två vuxna och två barn under 4 år. I familjen finns också fyra hundar som är till sällskap, utställning och tanken var avel i väldigt liten skala.

Minsta barnet på 1,5 år har varit sjuk sen födseln, hens första tid handlade mest om besök på diverse vårdinrättningar. Det var ett tufft år för hela familjen inkl mitt och min partners förhållande. Vi återhämtade oss och trodde allt var över och vi var på väg upp. För en månad sen fick vi veta att minstingen fortfarande är sjuk. Hur "allvarligt" vet vi inte än men det väntar mer sjukhusvistelser, behandlingar och utredningar.

Senaste året har hundarna bara fått vara. Det har varit ett dåligt samvete hela tiden att tiden inte räcker till åt dom. Men jag tänkte att bara vi kommer ur den här sjukhusspiralen så plockar vi upp hundarna igen. Nu kom det här... och jag känner hur all energi försvann. Samtidigt som vi måste orka fortsätta för vårt barn och vårdkarusellen vi är på väg in i.

Men vad ska vi göra med hundarna? Fortsätta ha de på "stand-by"? Orken och tiden kommer inte finnas och det dåliga samvetet gnager... Men hur säljer man sina familjemedlemmar? Vill/klarar jag vara helt utan hund? Nej jag tror inte det, hundarna är samtidigt ett andningshål mitt i allt. Dra ner på antal? Men hur väljer man ut vem som får stanna? Ena hunden på två år kom till oss för bara ett halvår sen då jag fick möjlighet att köpa den utav uppfödaren (linjer jag gärna ville ha.) Det var starten på min tänkta lilla lilla avelsverksamhet. Men nu kommer den hamna på is. Tiden eller ekonomin kommer inte finnas då vi får gå ner i arbetstid.
De tre övriga är en till 2-åring, en 5-åring och en 8-åring. 2-åringen var min första tilltänkta avelsstjärna men visade sig sen ha dåliga knän. Hennes psyke är inte utav denna värld och hon är fantastisk med barnen. En riktig familjehund. Gillar allt och alla. 5-åringen är mer reserverad, en riktig enmanshund. Gillar inte främlingar och ffa inte barn. Det blir en del passande på henne och barnen. 8-åringen kom till oss som omplacering. Med trasslig bakgrund och väldigt skygg och tanke på åldern är inte ett nytt hem ett alternativ.

Hur klarar en hund en flytt? Och ev separera från flocken? Hur hittar jag vettiga och seriösa köpare? Ska prata med mina uppfödare såklart och se om de har kontakter eller möjlighet till hjälp. Men om de inte kan...Det är en liten hundras som lätt drar till sig oseriösa köpare. När jag kikar runt på olika annonssajter får jag kalla kårar när jag läser annonser där folk söker "min" hundras.

Tips, råd och erfarenheter tas gärna emot. Även ni som omplacerat era hundar. Hur ni klarat det och hur hunden klarat det.

Jag är så himla ledsen och villrådig just nu bara. Sjukt barn som vi inte vet hur sjukt, ev behöva göra sig av med hundarna, lägga avelsverksamheten på hyllan på obestämd framtid. Mest såklart över minstingen som är sjuk men det andra är en besvikelse och så känns det som jag sviker mina hundar. :cry:

// ledsen mamma och matte
 
5-åringen hade jag försökt hitta ett passande hem för. 8-åringen hade jag troligen funderat på att få vandra vidare.

Det senaste tillskottet hade jag försökt lämna tillbaka till uppfödaren, och behållt familjehunden.
 
Hur ser du på avelsbiten? Vill du och kan du kanske ändå? I så fall hade jag behållt den tänkta stamhunden och 8åringen. Enmanshunden och den hund som inte kan användas i avel - nya anpassade hem. Vi har gjort så och det har fungerat jättebra. Två tikar där allt verkligen så toppen ut men som trots noga val och bra linjer inte höll hela vägen. Men jag hade inte stressat. Vet inte vad som är fel på liten - men samtidigt gå ner i tid ska ni väl inte göra = tjänstledigt, sluta jobba. Det handlar väl om tillfälligt och då är det väl vård av barn eller vad det heter när det är längre perioder. Det där kan kuratorerna i vården. Sen som sagt inget hastigt beslut. Få alla fakta först och sist men inte minst gör det som känns rätt för dig.
 
Skriver från telefonen så det blir kort men jag har en omplacering som kom till mig som tvååring. Inte minsta problem för henne att byta hem, jag tror att för de flesta stabila och trygga hundar är det faktiskt rätt lätt att "bo in sig" i en ny flock. Ha alltså inte dåligt samvete om ni beslutar er för att omplacera en eller flera av hundarna.
Lättast att hitta nya hem tror jag är genom munmotmun-metoden eller att slänga ut lite blänkare här och var, som i lämpliga FB -grupper tex.
Jag hittade min pärla på fejjan :-).
Lycka till hur ni än gör och ta hand om varandra!
 
Men är det hundar som behöver mycket aktivering då? Visar de stressbeteenden som pekar på att de är understimulerade?
Bara för att hundrasen inte behöver mycket aktivering betyder det inte att det är lätt att ha fyra hundar.
De behöver änåd mat, omvårdnad, promenader och passning. Lägg dessutom till den konstanta passningen med femåringen som inte fungerar med barnen.
Sen hundvakt, lättare att få till två/en hundar än fyra.

Lägg dessutom till problem med barnet och så har du väldigt snabbt en övermäktig situation.

(jag hade gjort mig av med femåringen oberoende av sjukdom, har haft den konstanta passningen barn/hund, nej tack.
Hade behållit tvååringen med avelsvärde, minst. Jag hade börjat med att göra mig av med femåringen och efter det avgöra om de andra hundarna)
 
Tycker du resonerar sunt att du behöver dra ner på antalet. Du behöver ju din tid och ork till familjen i första hand nu. Du får lägga lite tid på att hitta sunda hem åt dem, ta en i taget. Femåringen till att börja med kanske? Nyttja alla kontakter du har och undvik annonser. Hittar du rätt personer så blir det jättebra.
 
Bara för att hundrasen inte behöver mycket aktivering betyder det inte att det är lätt att ha fyra hundar.
De behöver änåd mat, omvårdnad, promenader och passning. Lägg dessutom till den konstanta passningen med femåringen som inte fungerar med barnen.
Sen hundvakt, lättare att få till två/en hundar än fyra.

Lägg dessutom till problem med barnet och så har du väldigt snabbt en övermäktig situation.

Fast jag tycker det beror på! Mår inte hundarna dåligt så förstår jag inte varför man måste göra sig av med dem om man känner att man inte kan lägga ned alltför mycket tid på dem. Det beror på ens egna definition av vad mycket tid är och tidigare ambitionsnivå. En hund mår inte dålig av att inte ställas ut eller avlas på och är den inte så motionskrävande utan är nöjd med normala mängden promenader och bara få vara med så kanske samvetet gnager i onödan, det är det jag frågar efter. Ibland när man tidigare haft en hög ambitionsnivå är det svårt att lägga sig på något lägre och tycka att det duger, fast det kanske gör det egentligen.

Idag är det sådan hysteri att man måste träna och motionera massor med sin hund annars mår den inte bra, oavsett ras och aktivitetsnivå. Facebook är överfullt av folk som på en och samma dag både joggat, kört lydnadspass, tagit en långpromenad och hunnit bada och borsta alla hundar innan klockan är 12. Men inte alla behöver det för att vara lyckliga helt enkelt. Jag tränar och motionerar mina massor men skulle jag bli sjuk skulle de bli nöjda med att få vara med mig och hålla sig till normala promenader. De skulle inte lida för det och vara minst lika lyckliga med mig ändå. Och jag har just 4 stycken, vilket är nästan lättare för de umgås och leker då med varandra istället för att kräva mig på uppmärksamhet hela tiden. Jag har i perioder av intensivt pluggande inte alls haft samma tid för dem och de har varit lika glada och nöjda hundar för det.

Är det ekonomin som tryter så är det en annan sak. Visar hundarna att de är uttråkade så är det en annan sak. Men är det bara så att man får dåligt samvete för att alla på facebook ska berätta att de minsann varit ute och powerwalkat med sin hund i tre timmar idag så kanske man kan omvärdera. Av det jag kan luska så har TS inga stora krävande hundar heller och inga som kostar nog multum att äga i foder t. ex.?
 
Hunden ni haft kortast tid kanske kan flytta tillbaka till uppfödaren? 5åringen borde ju gå att omplacera. Inte alla vill ha supersociala hundar och barn. Sedan kanske ni kan behålla "familjehunden" och 8åringen, förutsatt att 8åringen fungerar med barn trots skyggheten?
 
Jag omplacerade mina två hundar av liknande skäl. Min hälsa var dålig och vi blev (lite oplanerat tidigt) gravida med barn nr 2 när jag precis kommit igenom svårigheterna med första graviditeten. Först flyttade den lite äldre superenkla och snälla tiken, främst för att det var lättare att hitta ett nytt hem åt henne. Kvar blev den lilla unga hanhunden som var mitt "framtidshopp". Tyvärr kom jag aldrig tillrätta med hans osäkerhet kring barn och pga av att han gärna nafsade så insåg jag till slut att gränsen var nådd när han började sikta efter ansiktet på min son... I elfte timmen dök rätt person upp och var intresserad. Båda hundarna fick det suveränt mycket bättre i sina nya hem än hos oss och jag... Lättnaden. Jag säger bara - lättnaden... Självklart saknad och sorg också, men framförallt den sköna känslan av att ha tid, ork och känna att man räcker till.

Har du möjlighet att sätta ut avelshunden på foder/sälja med bibehållen avelsrätt?
Den som är skygg runt barn skulle jag omedelbart försöka omplacera till ett barnlöst hem.
Familjehunden och den äldre (om den funkar med barnen) skulle jag behålla en tid och känna efter hur det känns.
 
Justja, jag kan även tillägga att det som fick min nyaste hunds förra ägare att bestämma sig för att omplacera var just att hon inte litade på hunden kring barn. Förra ägaren hade nämligen fått barn och hunden hade väl börjat vakta eller något, morra gjorde hon visst men det lät egentligen som om hunden vaktade barnet och inte ville att mamman skulle komma nära. Jag vet inte riktigt, men mamman ville med tanke på barnet omplacera hunden i alla fall. Hunden har hos mig fått ett hem där hon verkligen passar in. Hon är en helt fantastisk hund som passar mig och mitt liv som handen i handsken. Alla som kommer i kontakt med henne här älskar henne och hon är hur lätt och fin som helst på alla sätt och vis. Dessutom börjar hon vänja sig hyfsat med barn nu även om hon var rädd i början :)

Så även om en av hundarna inte känns säker i ert hem med barn osv så kan det vara så enkelt att hunden inte egentligen passar med er. Det som är en fantastisk hund för någon är en jättejobbig hund för en annan, det är ju därför det finns så många raser osv, för att man passar med olika hundar. Man ska inte behöva känna sig dum eller få skuldkänslor för att man inte kan ha kvar en hund eller erbjuda den ett bra liv, inte heller måste man känna sig tvingad att sälja bara för att man sätter ut hunden på annons. Är man bara ärlig mot eventuella köpare och tar sig tid att lära känna eventuella köpare (för att inte själv bli lurad) så finns absolut chanserna att hundarna kan få underbara nya hem.
 
Ja men det är ju därför jag frågar vad det är hon inte orkar @Kethets ? Orkar hon inte tillgodose hundarnas behov eller är det så att hon bara TROR att hundarna måste ha mer.
Det var detta jag försökte få fram med mitt inlägg. I en pressad situation är det lätt att ta ett förhastat beslut och så sitter man och ångrar sig senare. Därför - sitt i båten, få en diagnos på vad som är problemet först. Du vet ju just nu att något är fel men ....du hamnar i den sitsen att från att sett fram emot att NU ska allt bli bra så blir det x steg bakåt. Då blir det nog extra tungt och lätt att ett beslut inte kanske blir som man tänkt.
 
Det var ju det där med tiden... Men nu så ska jag försöka svara.

@Pigan Uttryckte mig lite fel, vi kommer inte att gå ner i tid men det kommer att bli en del vab vilket innebär lägre inkomst. Det jag ser som talar emot att behålla stamhunden är att jag inte vet när jag kan komma att para henne. Det kan vara nästa år men det kan lika gärna vara om fyra år. Vi vet inte hur det ser ut med våra sjukhusvistelser, det kan komma plötsligt om liten blir akut dålig och då kan det innebära allt från någon dag till ett par veckor. Så jag vågar inte riskera att valpning blir i samband med en sjukhusvistelse. Hänger du med på hur jag tänker? Har vänt och vridit på det här senaste veckorna för att komma fram till ett bra beslut för hundarna och familjen. Uppskattar verkligen dina inputs!

@Lona Tack :)

@Belethien Nej det är inga hundar som egentligen kräver mycket aktivering eller motion. Inte heller är de särskilt dyra i matkostnader, De hade funkat som soffhundar, absolut. Men just nu bara är dom. Jag orkar knappt göra någonting med dom. Och varje grej jag behöver göra med dom (ex klippa klor, bada, borsta) känns mer som en todo-syssla än som en kul grej som jag har känt innan. Du vet lite sådär som att man drar ut på det och gör det till slut för att man måste. De får mat och promenader men inget mer. Du kanske har rätt i att det är jag som måste vänja mig och sänka min ambitionsnivå.. Men det känns så himla konstigt att bara ha dom till "ingenting". Sen är @Kethets lite inne på det här med passningen också. Vi har fått ett större behov av passning nu än förut och vi har begränsad tillgång på hundvakt tyvärr. Ännu svårare blir det med 5-åringen som är reserverad mot främlingar och avelshunden är också lite åt det hållet.

@Skogstrollet Ja men lite så känner jag också - ork och tid och räcka till åt barn, sambo, hundar och jobb. Och till mig själv. Fodervärd till avelshunden var en bra idé. Det ska jag absolut tänka ett varv till på. Hur hittade du nya hem åt dina?

@Red_Chili Tack för uppmuntran. Behöver höra det. Barnen och deras välmående kommer först har jag alltid sagt, men det är lätt att säga innan man hamnar i sitsen att kanske behöva lämna bort sin hund/ar...


Vi har ett rum som är avgränsat med grind. Dit kan hundarna gå som de vill genom en kattlucka men barnen kommer inte in. Barnen är inte så intresserade av hundarna så det är aldrig något tal om att de jagar dom. Men när de leker och stojar blir det lätt högljutt och leksaker som far runt. 8-åringen samt 2-åringen går in där när de tröttnar på barnen eller vill vara i fred. Men det gör inte 5-åringen eller avelshunden, de biter ifrån istället om barnen kommer nära eller går förbi. Därav passandet eller stänga in. Som det ser ut nu lutar det åt att jag letar efter lämpligt hem åt 5-åringen. Det är en väldigt trevlig liten hund egentligen men väldigt mycket enmanshund. Jag börjar där och kollar alternativ för avelshunden.

Tack igen för era tankar och erfarenheter. Det hjälper att få en utomståendes syn på det hela.
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hej! Det är spännande tider för mig och min familj, då vi äntligen känner att det är en bra tid att skaffa hund. Tanken är att besöka...
2 3
Svar
40
· Visningar
1 800
Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
16
· Visningar
1 716
Senast: YlvaG
·
Övr. Hund Jag skulle behöva tips på hur man överlever sin hunds bortgång. Just nu känner jag ingen anledning till att ens existera själv då han...
Svar
3
· Visningar
502
Senast: Myrten
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 264

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp