Alexandra_W
Trådstartare
Pappa har haft brukshundar sen Eldkvarn brann ungefär. Men med stigande ålder tycks hans blödiga gener helt löpt amok. Om vi tar tre senaste hundarna så får man en rätt god bild:
Hund D - uppfostrad som de andra. Trevlig, lydig, när hunden var inne låg den i sin korg i hallen, inget tiggande, inget gnällande etc. Hoppade inte på folk, drog inte i kopplet, totalt pålitlig lös etc. Så har alla hundar innan varit med. Han har uppfostrat dem med konsekvent, fast (inte elak) hand sen de varit små. När D var gammal fick hon börja komma in i köket och hämta en smörgås vid frukosten, men den skulle ätas i korgen. Men det var också enda 'eftergiften'.
Pappa har alltid älskat sina hundar högt, så trots lydnaden etc har han kelat mycket med dem osv, de är med överallt etc. Bara som en parantes.
Sen kom hunden S som tyvärr inte var bra mentalt. För mycket vakt och för skarp, dock med vekt inslag. Sämsta möjliga kombination. Hon vaktade redan som ung sina saker och matskålar alldeles för hårt, tyvärr misslyckades pappa med att få bort beteendet. Hon hade en del andra grejer för sig med, t ex så när det ringde skenade hon in på kontoret och la sig under skrivbordet. Väl medveten om att husse är i telefonen och kan inte göra något åt det. Det 'fejkringdes' och togs tag i problemet, men hundrackaren lärde sig snabbt att lyssna på samtalet ett stund, och pep in om det var riktiga samtal. Pappa gav upp och hon fick vara på kontoret.
Hon hade en del andra saker som misslyckades att korrigera som hon alltså mer eller mindre tilläts, t ex hoppa på folk. Största problemet var och förblev dock att hon vaktade sina saker för hårt och var för skarp. Det gick inte ta saker från henne utan risk för fingeramputationer. Pappa vägrade erkänna problemet och tyckte att han kunde minsann ta. Och jo, om man anser det är 'okej' att man måste ta hunden i nackskinnet med ena handen och hon morrar och är aggresiv, och ta skålen med andra handen. Hon högg tyvärr ett par ggr, frågar man pappa idag har hunden aldrig huggit någon, han har helt förträngt att hon vid ett tillfälle högg pappa..
I övrigt var hon dock hur konstigt det än låter en bra hund lydnadsmässigt, och hon gick prima i koppel, kom alltid på inkallning, gick och la sig när man sa till etc. Däremot TIGGDE hundkräket både högt och ljudligt, och ju äldre hon blev dessto mer UPPMUNTRADE pappa det hela
Nåväl, nu har han hund N, och där han inledningsvis tyckte att nu skulle han se till att det inte blev som med S (vilket han skyller på min bror, jag anser att man lämnar inte ansvaret för en valp till en 12-åring..). Bra tyckte vi andra.
Men inte.. Hund N är en väldigt trevlig individ mentalt tack och lov. Lite väl mesig kanske, vaktinstinkten hitills är väl ungefär minus tre. Pappa bekymras en del över det, och tycker att det är illa att hon inte ens vaktar maten *sliter håret* Hunden var ganska mopsig på andra hundar som valp, och mina vovvar blev inkallade för att råda bot på problemet. De varnade flera ggr men hon gav sig inte, varvid min tik helt korrekt nöp till henne och la ner henne. Valpen ylade i högan sky, och pappa började ömka tills jag röt att 'du ömkar henne INTE'. (Hon är sedan hon som valp upprepade gånger fick träffa mina, som är snälla och toleranta men säger ifrån när det är över the line, men säger ifrån på ett ytterst korrekt sätt, inga som helst problem med andra hundar sålänge det är åldersskillnad nackdel henne. Hon är fortfarande för tuff lekmässigt med jämngamla eller yngre. Inget elakt, hon bara fattar inte när det är nog och inte roligt för den andra hunden längre)
Pappa är överlag alldeles för blödig med valpen, och även hon har nu börjat tigga med ljudeffekt t ex.
Idag var de här och hälsade på och under ca 40 minuters tid hann följande hända:
(Hon är åtta månader nu förresten)
Hon far in som en stormvind, hoppar på folk, drar i kopplet etc. Jag tar kopplet och säger åt henne att sitta, vilket hon tokiggar. Jag tar tag i henne och sätter henne och hon lyssnar. Hon får hälsa. Pappa tycker 'ja men lilla N, är de duuumma' och hunden börjar ju fara runt igen. Jag sätter henne återigen och pappa tycker 'ja men hon måste få hääälsa'. Jag tycker att 'hon FÅR hälsa, men hon kan inte riva huset för det'.
Hundar och folk hälsar, mina hundar går och lägger sig igen (självmant). Pappas kommentar 'vad är det för fel med hanen, han bara ligger ju där och tittar?'. Jag 'err..vad SKULLE han göra då tycker du? Han har hälsat och det finns ingen anledning att fara omkring som en yr höna?'. Redan där började jag känna att 'hallå, alzheimers?'
Nåväl, vi fikar, och när pappa tar en kaka börjar hunden gnälla. Jag säger åt henne att vara tyst och berömmer när hon är det och iggar sen. Då börjar hon ligga och gny. Varvid pappa tycker 'nej men N, är det trååkigt, kom här'. Och jag tycker att 'men uppmuntra inte när hon gnyr' och pappa svarar att 'ja men hon vill bara prata'. Jovisst, jag tror SÄKERT hon bara vill prata - med kakan..
Hunden är klipsk och inser rätt snart att 'elak kärring det där (jag), man får väl ligga här då'. Jag släpper lös henne och hon börjar storma. Jag säger nej, och hon ger sig, men pappa tycker 'men låt henne springa, ni har väl inga dyra prydnadsvaser?' *suck igen*
Nåväl, sen ska de åka och hunden släpps ut i trädgården, där hon fullständigt ignorerar pappas inkallning. Jag tycker lite skämtsamt att 'hur går det med inkallningen eg?' och pappa tycker att 'det går jättebra när vi är ensamma, och hade jag haft godis hade det gått bra, men utan godis och med annat runtomkring är hon hopplös'. Jag tycker bara lite fint att 'ja, det är ju jättebra att det går bra ensamt, dags att träna med störning då..'.
Pappa ryar i åt hunden som kommer halvvägs, han går fram till henne och kopplar henne. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att 'nej, jag skulle inte heller komma'. Jag har ALDRIG hört honom berömma hunden när den kommer, och vad fasiken ska hon komma då för?
Saken är ju att pappa KAN egentligen, han har bara fått någon allmän hjärnblödning. Dessutom om MINA hundar t ex skulle bete sig som hans gör, så skulle han kritisera rejält, och tycka att 'det där och det där måste du ju ta tag i innan det går för långt, sådär går ju inte att ha det', men han är totalt hemmablind eller något med sina egna nuförtiden.. Och försöker man prata med honom så endera skämtar han bort det eller urskuldrar sig. Nu har det från övrigt håll flera ggr kommit påstötningar om att jag ska låna hunden någon vecka och köra lite uppfostran med henne. Det ÄR en klipsk och arbetsvillig hund, och det krävs otroligt lite för att motivera henne och att hon ska fungera prima. Så jag är rätt säker på att en vecka här med mild konsekvens och hon är på rätt spår.
Men hur i hela friden får jag rätsida på PAPPA? Det gäller ju att han fortsätter arbetet på hemmaplan sen, annars kommer hon ju vara exakt likadan igen sen?
Och i april nästa år får bror som bor på samma gård som pappa tillökning, och hunden slår ju redan nu (inte ens fullvuxen) omkull barn som bowlingkäglor t ex, och bror har flera ggr pratat med pappa, som bara svarar med att 'men hon vill bara leka'. Och det är sant, men det blir ju inte omkullslagna ungar lyckligare för.. Men det är problemet i ett nötskal, pappa tycks ha blivit alldeles blind för det mesta och tycker en massa 'hon vill bara leka', 'hon vill bara prata' etc etc. Så hur sjutton får man honom att fatta att han måste ta tag i det innan det är försent, det går inte att ha en såpass stor hund såpass ouppfostrad!
Hund D - uppfostrad som de andra. Trevlig, lydig, när hunden var inne låg den i sin korg i hallen, inget tiggande, inget gnällande etc. Hoppade inte på folk, drog inte i kopplet, totalt pålitlig lös etc. Så har alla hundar innan varit med. Han har uppfostrat dem med konsekvent, fast (inte elak) hand sen de varit små. När D var gammal fick hon börja komma in i köket och hämta en smörgås vid frukosten, men den skulle ätas i korgen. Men det var också enda 'eftergiften'.
Pappa har alltid älskat sina hundar högt, så trots lydnaden etc har han kelat mycket med dem osv, de är med överallt etc. Bara som en parantes.
Sen kom hunden S som tyvärr inte var bra mentalt. För mycket vakt och för skarp, dock med vekt inslag. Sämsta möjliga kombination. Hon vaktade redan som ung sina saker och matskålar alldeles för hårt, tyvärr misslyckades pappa med att få bort beteendet. Hon hade en del andra grejer för sig med, t ex så när det ringde skenade hon in på kontoret och la sig under skrivbordet. Väl medveten om att husse är i telefonen och kan inte göra något åt det. Det 'fejkringdes' och togs tag i problemet, men hundrackaren lärde sig snabbt att lyssna på samtalet ett stund, och pep in om det var riktiga samtal. Pappa gav upp och hon fick vara på kontoret.
Hon hade en del andra saker som misslyckades att korrigera som hon alltså mer eller mindre tilläts, t ex hoppa på folk. Största problemet var och förblev dock att hon vaktade sina saker för hårt och var för skarp. Det gick inte ta saker från henne utan risk för fingeramputationer. Pappa vägrade erkänna problemet och tyckte att han kunde minsann ta. Och jo, om man anser det är 'okej' att man måste ta hunden i nackskinnet med ena handen och hon morrar och är aggresiv, och ta skålen med andra handen. Hon högg tyvärr ett par ggr, frågar man pappa idag har hunden aldrig huggit någon, han har helt förträngt att hon vid ett tillfälle högg pappa..
I övrigt var hon dock hur konstigt det än låter en bra hund lydnadsmässigt, och hon gick prima i koppel, kom alltid på inkallning, gick och la sig när man sa till etc. Däremot TIGGDE hundkräket både högt och ljudligt, och ju äldre hon blev dessto mer UPPMUNTRADE pappa det hela
Nåväl, nu har han hund N, och där han inledningsvis tyckte att nu skulle han se till att det inte blev som med S (vilket han skyller på min bror, jag anser att man lämnar inte ansvaret för en valp till en 12-åring..). Bra tyckte vi andra.
Men inte.. Hund N är en väldigt trevlig individ mentalt tack och lov. Lite väl mesig kanske, vaktinstinkten hitills är väl ungefär minus tre. Pappa bekymras en del över det, och tycker att det är illa att hon inte ens vaktar maten *sliter håret* Hunden var ganska mopsig på andra hundar som valp, och mina vovvar blev inkallade för att råda bot på problemet. De varnade flera ggr men hon gav sig inte, varvid min tik helt korrekt nöp till henne och la ner henne. Valpen ylade i högan sky, och pappa började ömka tills jag röt att 'du ömkar henne INTE'. (Hon är sedan hon som valp upprepade gånger fick träffa mina, som är snälla och toleranta men säger ifrån när det är över the line, men säger ifrån på ett ytterst korrekt sätt, inga som helst problem med andra hundar sålänge det är åldersskillnad nackdel henne. Hon är fortfarande för tuff lekmässigt med jämngamla eller yngre. Inget elakt, hon bara fattar inte när det är nog och inte roligt för den andra hunden längre)
Pappa är överlag alldeles för blödig med valpen, och även hon har nu börjat tigga med ljudeffekt t ex.
Idag var de här och hälsade på och under ca 40 minuters tid hann följande hända:
(Hon är åtta månader nu förresten)
Hon far in som en stormvind, hoppar på folk, drar i kopplet etc. Jag tar kopplet och säger åt henne att sitta, vilket hon tokiggar. Jag tar tag i henne och sätter henne och hon lyssnar. Hon får hälsa. Pappa tycker 'ja men lilla N, är de duuumma' och hunden börjar ju fara runt igen. Jag sätter henne återigen och pappa tycker 'ja men hon måste få hääälsa'. Jag tycker att 'hon FÅR hälsa, men hon kan inte riva huset för det'.
Hundar och folk hälsar, mina hundar går och lägger sig igen (självmant). Pappas kommentar 'vad är det för fel med hanen, han bara ligger ju där och tittar?'. Jag 'err..vad SKULLE han göra då tycker du? Han har hälsat och det finns ingen anledning att fara omkring som en yr höna?'. Redan där började jag känna att 'hallå, alzheimers?'
Nåväl, vi fikar, och när pappa tar en kaka börjar hunden gnälla. Jag säger åt henne att vara tyst och berömmer när hon är det och iggar sen. Då börjar hon ligga och gny. Varvid pappa tycker 'nej men N, är det trååkigt, kom här'. Och jag tycker att 'men uppmuntra inte när hon gnyr' och pappa svarar att 'ja men hon vill bara prata'. Jovisst, jag tror SÄKERT hon bara vill prata - med kakan..
Hunden är klipsk och inser rätt snart att 'elak kärring det där (jag), man får väl ligga här då'. Jag släpper lös henne och hon börjar storma. Jag säger nej, och hon ger sig, men pappa tycker 'men låt henne springa, ni har väl inga dyra prydnadsvaser?' *suck igen*
Nåväl, sen ska de åka och hunden släpps ut i trädgården, där hon fullständigt ignorerar pappas inkallning. Jag tycker lite skämtsamt att 'hur går det med inkallningen eg?' och pappa tycker att 'det går jättebra när vi är ensamma, och hade jag haft godis hade det gått bra, men utan godis och med annat runtomkring är hon hopplös'. Jag tycker bara lite fint att 'ja, det är ju jättebra att det går bra ensamt, dags att träna med störning då..'.
Pappa ryar i åt hunden som kommer halvvägs, han går fram till henne och kopplar henne. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att 'nej, jag skulle inte heller komma'. Jag har ALDRIG hört honom berömma hunden när den kommer, och vad fasiken ska hon komma då för?
Saken är ju att pappa KAN egentligen, han har bara fått någon allmän hjärnblödning. Dessutom om MINA hundar t ex skulle bete sig som hans gör, så skulle han kritisera rejält, och tycka att 'det där och det där måste du ju ta tag i innan det går för långt, sådär går ju inte att ha det', men han är totalt hemmablind eller något med sina egna nuförtiden.. Och försöker man prata med honom så endera skämtar han bort det eller urskuldrar sig. Nu har det från övrigt håll flera ggr kommit påstötningar om att jag ska låna hunden någon vecka och köra lite uppfostran med henne. Det ÄR en klipsk och arbetsvillig hund, och det krävs otroligt lite för att motivera henne och att hon ska fungera prima. Så jag är rätt säker på att en vecka här med mild konsekvens och hon är på rätt spår.
Men hur i hela friden får jag rätsida på PAPPA? Det gäller ju att han fortsätter arbetet på hemmaplan sen, annars kommer hon ju vara exakt likadan igen sen?
Och i april nästa år får bror som bor på samma gård som pappa tillökning, och hunden slår ju redan nu (inte ens fullvuxen) omkull barn som bowlingkäglor t ex, och bror har flera ggr pratat med pappa, som bara svarar med att 'men hon vill bara leka'. Och det är sant, men det blir ju inte omkullslagna ungar lyckligare för.. Men det är problemet i ett nötskal, pappa tycks ha blivit alldeles blind för det mesta och tycker en massa 'hon vill bara leka', 'hon vill bara prata' etc etc. Så hur sjutton får man honom att fatta att han måste ta tag i det innan det är försent, det går inte att ha en såpass stor hund såpass ouppfostrad!
