Liten
Trådstartare
I somras kändes det som att vi var ett, vi litade på varandra. Vi hade ett samspel som var enormt. Vi hade byggt upp vår relation från att hon testade, tramsade sig och försökte ta ledarskapet, till att ligga tillsammans i hagen och vila, rida vart som helst i de flesta tempon, njuta av livet tillsammans..
I slutet av september blev jag tvungen att ställa av Honey pga hon växte ur sina sadlar, fick behandling av E.T. pga lite snett becken och lätt punkttryck vid manken. Under den tiden promenerade vi lite, och tränade ledarskap från marken, samt att hon när hagen tillät var ute (hagen blev snabbt helt söndertrampad, så senaste tiden har de knappt varit ute
, börjar bli bättre nu). När jag nu ser tillbaka skulle jag ha arbetat någon timme om dagen med henne, men nu var det inte så. När jag ledde henne gick det bra, trots att hon var uttråkad.
I december hittade jag till slut en sadel, vi provred med den och hon gick glatt. I två-tre veckor var allt frid och fröjd, vi arbetade lite dressyr och var ute i skogen, red några gånger i veckan.
Sedan krackelerade alltihop. Krasch bang boom. Jag har tappat tidsperspektiver lite, men runt julen. Honey har trampat sig över mig, helt. Hon var superpigg hela tiden, även innan detta. När vi nu red ut med andra, och kom ett par meter för långt ifrån, försökte hon sticka. När jag red och bad om något annat än skritt/lugn trav, gjorde hon allt från att slå med huvudet till att bocka, resa sig, dra iväg. Hon fick av mig två gånger när vi var ute själva, genom att gå helt perfekt i hyfsad form i trav och sen helt oväntat kasta sig tvärt runt. Första gången tror jag att hon reagerade på något, och hon stack ner till kompisarna som promenerade en bit ifrån. Andra gången var rent jäkelskap, men jag lyckades hålla i tyglarna så hon stack inte ifrån mig. Efter dessa avramlingar var jag inte rädd; lite chockad, eftersom jag aldrig tidigare ramlat av henne, men inte rädd. I slutet av en heldagsritt med de flesta hästarna i stallet (när hon exploderat på en klippa..) gick vi omkull på frusen lera, hon landade på mitt knä, kastade sig sedan upp och drog iväg (de andra fick tag i henne). Jag blev hemburen på isisen, darrande och rädd med ett knä som ett par dagar senare var ett enda enormt blåmärke i skiftande nyanser. För några dagar sedan skulle vi ut och leta efter en person, på vägen hem (när jag suttit av pga hennes explosioner) stack hon plötsligt iväg, sneglade bak mot mig och sparkade mig på benet.
I förrgår tränade vi från marken; gå 0,5-1,5m bakom, stanna, backa, flytta bakdelen. Allt som allt tog det 15min. (ca hälften av vad det brukar ta). Jag kunde lämna henne på stallplan, gå och hämta något och hon stod uppmärksamt kvar.
Igår var min plan en promenad. Vi kom ca 50m från stallet, sen började hon. Fick ner oss på ett litet fält intill landsvägen. Hon sparkade bakut (både mot mig och rätt ut i luften), reste sig, kastade. Jag provade att ställa mig ivägen men då ångade hon nästan över mig istället för att stanna. Till slut tappade jag henne, hon rusade hem i full kareta. En vän fick tag i henne, tog henne till ett litet fält och jobbade med henne en stund. Efter en stund fick hon kontakt med henne, men det var inte helt utan strid.
Jag har blivit rädd för min egen häst.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar henne, jag kan inte göra mig av med henne. Men såhär var hon inte ens i början, när jag köpte henne och hon testade som allra värst.
Jag vill ta in henne på klinik, röntga ryggen och ta lite prover. Sadeln ska bytas ut (försöker spara till en StarTrekk Espaniola). En proffesionell NH-tränare ska kontaktas.
Men sen då? Jag är rädd för henne, för hon beräknar. Hon planerar, handlar och hon trampar ledarskapsmässigt ner mig i leran. (de flesta i stallet säger samma sak; hon handlar inte bara rent impulsivt - hon beräknar sina drag).
Jag är rädd för den jag älskar mest.
I slutet av september blev jag tvungen att ställa av Honey pga hon växte ur sina sadlar, fick behandling av E.T. pga lite snett becken och lätt punkttryck vid manken. Under den tiden promenerade vi lite, och tränade ledarskap från marken, samt att hon när hagen tillät var ute (hagen blev snabbt helt söndertrampad, så senaste tiden har de knappt varit ute
I december hittade jag till slut en sadel, vi provred med den och hon gick glatt. I två-tre veckor var allt frid och fröjd, vi arbetade lite dressyr och var ute i skogen, red några gånger i veckan.
Sedan krackelerade alltihop. Krasch bang boom. Jag har tappat tidsperspektiver lite, men runt julen. Honey har trampat sig över mig, helt. Hon var superpigg hela tiden, även innan detta. När vi nu red ut med andra, och kom ett par meter för långt ifrån, försökte hon sticka. När jag red och bad om något annat än skritt/lugn trav, gjorde hon allt från att slå med huvudet till att bocka, resa sig, dra iväg. Hon fick av mig två gånger när vi var ute själva, genom att gå helt perfekt i hyfsad form i trav och sen helt oväntat kasta sig tvärt runt. Första gången tror jag att hon reagerade på något, och hon stack ner till kompisarna som promenerade en bit ifrån. Andra gången var rent jäkelskap, men jag lyckades hålla i tyglarna så hon stack inte ifrån mig. Efter dessa avramlingar var jag inte rädd; lite chockad, eftersom jag aldrig tidigare ramlat av henne, men inte rädd. I slutet av en heldagsritt med de flesta hästarna i stallet (när hon exploderat på en klippa..) gick vi omkull på frusen lera, hon landade på mitt knä, kastade sig sedan upp och drog iväg (de andra fick tag i henne). Jag blev hemburen på isisen, darrande och rädd med ett knä som ett par dagar senare var ett enda enormt blåmärke i skiftande nyanser. För några dagar sedan skulle vi ut och leta efter en person, på vägen hem (när jag suttit av pga hennes explosioner) stack hon plötsligt iväg, sneglade bak mot mig och sparkade mig på benet.
I förrgår tränade vi från marken; gå 0,5-1,5m bakom, stanna, backa, flytta bakdelen. Allt som allt tog det 15min. (ca hälften av vad det brukar ta). Jag kunde lämna henne på stallplan, gå och hämta något och hon stod uppmärksamt kvar.
Igår var min plan en promenad. Vi kom ca 50m från stallet, sen började hon. Fick ner oss på ett litet fält intill landsvägen. Hon sparkade bakut (både mot mig och rätt ut i luften), reste sig, kastade. Jag provade att ställa mig ivägen men då ångade hon nästan över mig istället för att stanna. Till slut tappade jag henne, hon rusade hem i full kareta. En vän fick tag i henne, tog henne till ett litet fält och jobbade med henne en stund. Efter en stund fick hon kontakt med henne, men det var inte helt utan strid.
Jag har blivit rädd för min egen häst.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar henne, jag kan inte göra mig av med henne. Men såhär var hon inte ens i början, när jag köpte henne och hon testade som allra värst.
Jag vill ta in henne på klinik, röntga ryggen och ta lite prover. Sadeln ska bytas ut (försöker spara till en StarTrekk Espaniola). En proffesionell NH-tränare ska kontaktas.
Men sen då? Jag är rädd för henne, för hon beräknar. Hon planerar, handlar och hon trampar ledarskapsmässigt ner mig i leran. (de flesta i stallet säger samma sak; hon handlar inte bara rent impulsivt - hon beräknar sina drag).
Jag är rädd för den jag älskar mest.
Senast ändrad: