I pandemins skugga

Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.

Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.

Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.

Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.

Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.

Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.

Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.

Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.

Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.

Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
 

Tack för tips och svar! Jag har funderat på utomhusaktiviteter och även att besöka stall i omgivningarna, men jag ligger nog lite lågt med det ett tag. Eftersom jag har blivit lite oroligt lagd av mig på sista tiden så tycker jag inte att det känns så kul med hur coronastatistiken ser ut nu... :crazy: Jag hör också fler och fler i bekantskapskretsen som råkar ut för corona, så det känns som det kryper närmre. Jag har lite svårt att avgöra hur jag ska förhålla mig till det, för egentligen så vore det väl bäst ur ett samhällsperspektiv att jag sitter här i min stuga i skogen tills andra coronavågen har lagt sig, men samtidigt så mår jag ju inte så bra av det utan isoleringen gör mig dyster och orolig, men ju mer jag sitter i min stuga och blir orolig desto mindre lust har jag att åka iväg härifrån och röra mig i samhället bland all corona...
Knepigt värre! :p Onlineträffar kanske är en bra väg att gå så länge. 😊

Vill man undvika smitta så är onlineträffar alldeles förträffligt! Framför allt om man inte har sina vänner i närheten. Vi satt utspridda - en Tanumstrand, två i Örebro och jag ute vischan vid Kilsbergens fot. Avståndet är inget hinder vid onlinetträffar och videosändning via messenger fungerar utmärkt. Det är dessutom en app som de flesta har i mobil/padda/dator, vilket gör att man inte behöver krångla till det med andra programvaror. Vi kom överens om en tid som vi skulle träffas och så drog vi igång vårt möte på utsatt klockslag.

Jag tror pandemin inte kommer vara överstökad på länge. Både jag och min man tillhör riskgrupp x flera. Därför törs vi inte träffa folk utöver det vi måste. Då får det bli till att träffa kompisar digitalt istället :D .

/Lizzie
 
Vill bara skicka en stor cyberkram. :heart Jag brukar normalt bara läsa dina dagboksinlägg och efter min senaste bukepaus var jag så nyfiken på hur det gått för dig med nytt jobb, flytt och eventuell skilsmässa. Vill bara säga att jag är så enormt imponerad av hur mycket du orkat och att du såklart har rätt att prata med nån. Ibland behöver man bara lufta saker med en oberoende part, så mår man bättre. Att en person säger att du är en stark person visar bara att den inte förstår ditt behov av att ventilera.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få tillräckligt med vila, så du får energi till att orka vidare i ditt nya spännande liv.
 
Coronan tar på oss alla.
Jag fick covid-19 tidigt 2020 och blev väldigt sjuk.
Sedan så kom det ena trasslet efter det andra.
Jag tror nu att det enda rimliga är att vänta ut att det skall gå över.
Det är verkligen skit men "This too shall pass".
 
Vill bara skicka en stor cyberkram. :heart Jag brukar normalt bara läsa dina dagboksinlägg och efter min senaste bukepaus var jag så nyfiken på hur det gått för dig med nytt jobb, flytt och eventuell skilsmässa. Vill bara säga att jag är så enormt imponerad av hur mycket du orkat och att du såklart har rätt att prata med nån. Ibland behöver man bara lufta saker med en oberoende part, så mår man bättre. Att en person säger att du är en stark person visar bara att den inte förstår ditt behov av att ventilera.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få tillräckligt med vila, så du får energi till att orka vidare i ditt nya spännande liv.
Tusen tack Habina! :love: Kram tillbaks!
(tur att det finns mailaviseringar, för jag är inte jättefrekvent här längre... :D )
Efter att jag skrev detta inlägg ramlade jag lite djupare ner i gropen och mådde ganska skit ett tag.
Men nu undrar jag om det ändå inte är så att man kan "vänja" sig vid det mesta, för det börjar kännas mer OK nu. Situationen är densamma - jag sitter bara hemma och jobbar och träffar inga människor i veckorna, men försöker att åtminstone träffa någon levande själ nån gång varje helg, för att fortsätta komma ihåg hur en människa ser ut... Men det känns ändå som att jag har "landat" lite mer i situationen. Nu när den mentala energin börjar återvända lite kan jag dessutom lägga min tid på att läsa böcker och gå en massa roliga onlinekurser! 🤩

Jag har också kontaktat en samtalsterapeut. Jag kan på ett sätt inte låta bli att tycka att det känns helt vansinnigt att pröjsa tusen spänn för att nån stackare ska stå ut med att lyssna på när jag pratar om mig själv i trekvart - och dessutom göra om det flera gånger! Vilken märklig sak att göra egentligen...
Men... Det ligger nånting väldigt kraftfullt i att formulera mina tankar och känslor i ord inför en annan människa. Det är som att det händer nånting när jag släpper ut orden och hör dem själv "utifrån" - det sätter igång helt andra processer än när tankarna bara snurrar runt för sig själva inne i skallen. Det är en välgörande process som verkar ha förmåga att förändra hela min situation. Och eftersom jag inte känner nån som frivilligt skulle stå ut med att lyssna på mitt egobabbel (utan att dessutom fälla dryga kommentarer) :p, så är det väl såhär det får vara då. Huvudsaken är att det känns som att det får mig att må bättre. :)

Och det är så vackert där jag bor. Så fantastiskt förtrollande paradisiskt magiskt ljuvligt vackert här i omgivningarna där jag hamnat, så bara att vandra runt här får mig att känna mig alldeles salig.
Naturen alltså. 💜🙏
 
Coronan tar på oss alla.
Jag fick covid-19 tidigt 2020 och blev väldigt sjuk.
Sedan så kom det ena trasslet efter det andra.
Jag tror nu att det enda rimliga är att vänta ut att det skall gå över.
Det är verkligen skit men "This too shall pass".
Det är verkligen skit ja. Men jag är väldigt glad att se att du fortfarande är här.
 
Tusen tack Habina! :love: Kram tillbaks!
(tur att det finns mailaviseringar, för jag är inte jättefrekvent här längre... :D )
Efter att jag skrev detta inlägg ramlade jag lite djupare ner i gropen och mådde ganska skit ett tag.
Men nu undrar jag om det ändå inte är så att man kan "vänja" sig vid det mesta, för det börjar kännas mer OK nu. Situationen är densamma - jag sitter bara hemma och jobbar och träffar inga människor i veckorna, men försöker att åtminstone träffa någon levande själ nån gång varje helg, för att fortsätta komma ihåg hur en människa ser ut... Men det känns ändå som att jag har "landat" lite mer i situationen. Nu när den mentala energin börjar återvända lite kan jag dessutom lägga min tid på att läsa böcker och gå en massa roliga onlinekurser! 🤩

Jag har också kontaktat en samtalsterapeut. Jag kan på ett sätt inte låta bli att tycka att det känns helt vansinnigt att pröjsa tusen spänn för att nån stackare ska stå ut med att lyssna på när jag pratar om mig själv i trekvart - och dessutom göra om det flera gånger! Vilken märklig sak att göra egentligen...
Men... Det ligger nånting väldigt kraftfullt i att formulera mina tankar och känslor i ord inför en annan människa. Det är som att det händer nånting när jag släpper ut orden och hör dem själv "utifrån" - det sätter igång helt andra processer än när tankarna bara snurrar runt för sig själva inne i skallen. Det är en välgörande process som verkar ha förmåga att förändra hela min situation. Och eftersom jag inte känner nån som frivilligt skulle stå ut med att lyssna på mitt egobabbel (utan att dessutom fälla dryga kommentarer) :p, så är det väl såhär det får vara då. Huvudsaken är att det känns som att det får mig att må bättre. :)

Och det är så vackert där jag bor. Så fantastiskt förtrollande paradisiskt magiskt ljuvligt vackert här i omgivningarna där jag hamnat, så bara att vandra runt här får mig att känna mig alldeles salig.
Naturen alltså. 💜🙏

Åh så glad jag blir! Ditt inlägg andas verkligen förhoppningar nu. Jag känner helt igen mig i din beskrivning kring hur något känns annorlunda ”enbart” för att man säger det högt till någon. Jag är så lyckligt lottad att jag har en nära vän jag pratar mycket med och så ofta som vi resonerat oss fram till helt otroliga slutsatser, fast vi först bara tänkt gnälla till varandra.

Snart kommer våren och sen den dag detta är över så kommer vi njuta lite extra. Vi får försöka se det som ett stoiskt experiment. ;)
 
Tusen tack Habina! :love: Kram tillbaks!
(tur att det finns mailaviseringar, för jag är inte jättefrekvent här längre... :D )
Efter att jag skrev detta inlägg ramlade jag lite djupare ner i gropen och mådde ganska skit ett tag.
Men nu undrar jag om det ändå inte är så att man kan "vänja" sig vid det mesta, för det börjar kännas mer OK nu. Situationen är densamma - jag sitter bara hemma och jobbar och träffar inga människor i veckorna, men försöker att åtminstone träffa någon levande själ nån gång varje helg, för att fortsätta komma ihåg hur en människa ser ut... Men det känns ändå som att jag har "landat" lite mer i situationen. Nu när den mentala energin börjar återvända lite kan jag dessutom lägga min tid på att läsa böcker och gå en massa roliga onlinekurser! 🤩

Jag har också kontaktat en samtalsterapeut. Jag kan på ett sätt inte låta bli att tycka att det känns helt vansinnigt att pröjsa tusen spänn för att nån stackare ska stå ut med att lyssna på när jag pratar om mig själv i trekvart - och dessutom göra om det flera gånger! Vilken märklig sak att göra egentligen...
Men... Det ligger nånting väldigt kraftfullt i att formulera mina tankar och känslor i ord inför en annan människa. Det är som att det händer nånting när jag släpper ut orden och hör dem själv "utifrån" - det sätter igång helt andra processer än när tankarna bara snurrar runt för sig själva inne i skallen. Det är en välgörande process som verkar ha förmåga att förändra hela min situation. Och eftersom jag inte känner nån som frivilligt skulle stå ut med att lyssna på mitt egobabbel (utan att dessutom fälla dryga kommentarer) :p, så är det väl såhär det får vara då. Huvudsaken är att det känns som att det får mig att må bättre. :)

Och det är så vackert där jag bor. Så fantastiskt förtrollande paradisiskt magiskt ljuvligt vackert här i omgivningarna där jag hamnat, så bara att vandra runt här får mig att känna mig alldeles salig.
Naturen alltså. 💜🙏


Vad skönt att höra att du mår lite bättre nu och att du orkar göra lite mer! Härligt att bo på en så vacker plats med, det kan man verkligen behöva i dessa tider. Samtalsterapeut kan absolut vara bra vid vissa tillfällen. Låter som att du är på rätt väg.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är. Ingen mer än min syster hör av sig.. Det finns nog de som inte ens har de så jag...
2
Svar
24
· Visningar
1 844
Senast: Nepenthe
·
Tjatter Jag tycker det händer mig märkligt ofta att folk jag inte känner börjar prata med mig som om de kände mig. Nu har jag ett väldigt bra...
2
Svar
23
· Visningar
1 261
Senast: Rosett
·
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
13 14 15
Svar
281
· Visningar
37 273
Senast: Tranan
·
  • Artikel
Dagbok Jag tjänar för tillfället ganska mycket mer i lön än ordinarie, då jag är utlånad och får massa extra ersättningar för det. Det har...
Svar
0
· Visningar
695
Senast: MissFideli
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp