- Svar: 8
- Visningar: 1 095
Jag har fastnat i förhållandesvackan jag nämnde tidigare i höstas, och kommer inte riktigt vidare. Vet inte vad jag ska göra. Det är inte så himla tydligt varför jag är missnöjd eller med vad... Jag bara längtar bort, och det känns så starkt att jag ibland inte kan tänka på något annat. Jag vill verkligen hitta en lösning, helst omedelbart eller igår. Det är galet jobbigt att gå omkring och må såhär.
Försöker ställa frågor till mig själv för att sätta ord på vad det är som är fel. Frågar t ex mig själv ”Vad VILL jag?”, ”Vad BEHÖVER jag just nu?”, men får inga vettiga svar. För: ”Knarka Hemnet och gå på husvisningar och köp ett eget hus!” räknar jag inte som ett vettigt svar direkt, även om det är det som mitt (barnsliga och impulsiva) hjärta skriker. ”Man löser inte ett problem så”, svarar min hjärna, ”- om det ens skulle vara praktiskt möjligt skulle det förmodligen bara bli som att hoppa ur askan in i elden i slutändan”... Men när jag frågar hjärnan HUR man löser det här problemet är det bara tomt och tyst. Samtidigt är jag nästan som förlamad av sorg och grubblerier.
Det är jävligt komplicerat att vara människa ibland.
Jag tror inte på ”Dumpa!!!” som någon generallösning. Livet är mer komplicerat än så. Det måste ju finnas ett problem, och det problemet måste ju gå att lösa genom att förändra något i vardagen. Problemet är att jag inte förstår vad som är problemet!! Jag är bara jäkligt missnöjd, irriterad, ynklig och sorgsen och hittar fel på allting... Tyvärr är jag inte så himla erfaren på relationsproblem, så jag är ingen direkt klippa på att veta hur jag ska bete mig och veta vad jag ska göra när det känns såhär...
Eftersom det rör mitt förhållande till min man så kan jag inte heller skriva eller prata om det som tynger mig med någon. Om jag ska kverulera kring vårt förhållande så anser jag att han borde vara den första att få höra det! Men eftersom kommunikationsproblem är en del av problemet så går inte det. Och då sitter jag där utan kanal att få reflektera eller lufta det som tynger mig. Och det är svårt.
Jag konstaterade dock härom dagen att jag åtminstone inte tappat livslusten. Jag vill fortfarande leva! Och det kanske låter lite märkligt att ägna utrymme åt att konstatera det, men tidigare i mitt liv så har motgångar, olycka och sorg ALLTID varit förknippat med att jag gett upp direkt och börjat längta efter döden och sett den som enda utväg. Ända sedan min långa depression tidigt i livet så har det varit som att dödslängtan alltid har bott i en undangömd del av mig, bara för att snabbt kliva fram och försöka ta över mig så snart jag blivit lite försvagad av någon livstörn. Men inte denna gång alltså!
Än så länge står jag tydligen emot – yey! 
Men det är galet vad dränerande det är att dels ha ett problem och dels inte ha nån jävla aning om ens vart jag ska börja leta efter lösningen!!...
Just nu sitter jag mest bara som i en vänthall och väntar på att någonting ska hända som tar mig ur detta jobbiga läge.
Försöker ställa frågor till mig själv för att sätta ord på vad det är som är fel. Frågar t ex mig själv ”Vad VILL jag?”, ”Vad BEHÖVER jag just nu?”, men får inga vettiga svar. För: ”Knarka Hemnet och gå på husvisningar och köp ett eget hus!” räknar jag inte som ett vettigt svar direkt, även om det är det som mitt (barnsliga och impulsiva) hjärta skriker. ”Man löser inte ett problem så”, svarar min hjärna, ”- om det ens skulle vara praktiskt möjligt skulle det förmodligen bara bli som att hoppa ur askan in i elden i slutändan”... Men när jag frågar hjärnan HUR man löser det här problemet är det bara tomt och tyst. Samtidigt är jag nästan som förlamad av sorg och grubblerier.
Det är jävligt komplicerat att vara människa ibland.
Jag tror inte på ”Dumpa!!!” som någon generallösning. Livet är mer komplicerat än så. Det måste ju finnas ett problem, och det problemet måste ju gå att lösa genom att förändra något i vardagen. Problemet är att jag inte förstår vad som är problemet!! Jag är bara jäkligt missnöjd, irriterad, ynklig och sorgsen och hittar fel på allting... Tyvärr är jag inte så himla erfaren på relationsproblem, så jag är ingen direkt klippa på att veta hur jag ska bete mig och veta vad jag ska göra när det känns såhär...
Eftersom det rör mitt förhållande till min man så kan jag inte heller skriva eller prata om det som tynger mig med någon. Om jag ska kverulera kring vårt förhållande så anser jag att han borde vara den första att få höra det! Men eftersom kommunikationsproblem är en del av problemet så går inte det. Och då sitter jag där utan kanal att få reflektera eller lufta det som tynger mig. Och det är svårt.
Jag konstaterade dock härom dagen att jag åtminstone inte tappat livslusten. Jag vill fortfarande leva! Och det kanske låter lite märkligt att ägna utrymme åt att konstatera det, men tidigare i mitt liv så har motgångar, olycka och sorg ALLTID varit förknippat med att jag gett upp direkt och börjat längta efter döden och sett den som enda utväg. Ända sedan min långa depression tidigt i livet så har det varit som att dödslängtan alltid har bott i en undangömd del av mig, bara för att snabbt kliva fram och försöka ta över mig så snart jag blivit lite försvagad av någon livstörn. Men inte denna gång alltså!
Än så länge står jag tydligen emot – yey! Men det är galet vad dränerande det är att dels ha ett problem och dels inte ha nån jävla aning om ens vart jag ska börja leta efter lösningen!!...
Just nu sitter jag mest bara som i en vänthall och väntar på att någonting ska hända som tar mig ur detta jobbiga läge.
