identiteskris någon?

[tjenixen]

I våras märkte jag att något var på gång. Jag var grinig och hade utslag i hela ansiktet och kom fram till att det måste vara pga jobbet (deltid), så jag sade upp mig och jobbade sista dagen någon vecka senare. Sedan dess har jag bara jobbat med mitt eget företag, även det på deltid.
I mitt privatliv har jag de senaste åren jobbat hårt på att förändra vissa dåliga vanor i kärleksrelationer och nu kändes det som jag helt plötsligt började ifrågasätta hela min identitet. Det var som att ha släppt lös någon sorts lavin. Allt blev liksom halt och osäkert: "Om det här inte är som jag alltid trott att det var, vad är då det andra?!"

Sedan dess har jag gått upp och ner i humöret sådet heter duga, svängt mellan att vara superfestande social och låst in mig hemma utan att prata med någon.Vissa dagar har jag inte kunnat ta mig ur soffan och vissa dagar har varit toppen.
Det första jag gjorde var att vara destruktiv tills jag blev trött på det, och sedan bli hittade jag en terapeut. Vi jobbade med att lära mig uppmärksamma mina grundläggande behov, känslor och att sedan kommunicera dem, då ... jag aldrig lärt mig / förstått att detta skulle vara av intresse för andra. Jag har aldrig tidigare gått i terapi och terapeuten var fantastisk - jag längtar tills hon kommer tillbaka från semestern.

Jag har inga diagnoser och är rätt säker på att jag inte har några heller, inte utbränd, deprimerad el dyl. Det känns mer som om jag har gått igenom någon slags tonårsrevolt jag aldrig gjorde i tonåren. Jag har sagt åt min familj att jag inte vill umgås och bett dem ge mig utrymme och tid medan jag går igenom detta för mig själv. De flesta har hanterat det fint, medan en familjemedlem mest betett sig som ... en tonåring som desperat inte vill att dess partner ska göra slut. Det har gjort ont.
Nu när min terapeut är på semester har jag istället valt att fokusera på kroppen, då huden sparkat bakut (allt sätter sig i huden på mig, speciellt emotionella saker) och gör det och lite behandlingar under sommaren.

Det är så tröttsamt faktiskt, trots att jag förstår att det är en längre process, men jag börjar känna mig som en rätt oskön människa men förmår inte annat än att vara mycket självisk just nu. Mina goda vänner förstår och har haft tålamod hittills.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden förutom att kanske skriva av mig, höra om andras erfarenheter...? Det är meningen att jag ska sluta "fixa", tänka och rationalisera allt jag känner, men HUR mycket ska en person känna / dela med sig / reagera på egentligen? Finns det hopp?!

 

[EmmaW]

Jag känner igen mig i det du skriver, det är en jobbig process i mellanåt så jag försöker ta det i etapper/perioder. Vissa perioder jobbar jag intensivt med mig själv nästan dygnet om men i perioder låter jag mig själv bara vila och stå still just där jag är för att få återhämtning och orka gå vidare...Jag har också en superbra terapeute som hjälper mig att reda i saker och ting. Hon är guld värd!

 

[tjenixen]

@EmmaW Hur tar man det i perioder? Jag finner det svårt att lägga något av det åt sidan utan att s a s falla in i mina gamla beteendemönster. Vissa av dem kommer jag ju behålla, mycket jag det är ju Jag, men det är svårt att veta vilka? Jag är rädd att det skulle hämma det jag försöker arbeta fram.

 

[EmmaW]

Det brukar komma smygande ibland kommer det och börjar med stor frustration då jag känner mig rätt upp och ner. Då är det dax att börja jobba. Att ta en paus och säga nu ska jag vila ett tag kan man bara göra när man börjat finna lugnet. I alla fall funkar det så för mig. Om jag har nåt att bearbeta så måste jag göra det klart innan jag kan en paus.

 

[tjenixen]

argh. jag har inget lugn just nu

 

[EmmaW]

Om du känner kaos sätt dig ner med papper och penna och bara skriv, Allt du har inom dig. Låt orden flöda utan uppehåll och bara skriv det som faller dig in....

 

[tjenixen]

ja, jag startade ju den här tråden även om det kanske inte riktigt är i enlighet med det kaos jag upplever inom mig. Skickade även ett sms till en kompis jag delar mycket med.
Det tar emot att skriva ner allt. Jag gjorde det mycket när jag var yngre, och jag vet inte om jag vill bemöta den självömkande sörja som skulle välla ut på det sättet.. Ha det så konkret på ett papper liksom. Ska fundera på saken. För tillfället flyr jag genom att planera en badrumsrenovering

 

[EmmaW]

ja, jag startade ju den här tråden även om det kanske inte riktigt är i enlighet med det kaos jag upplever inom mig. Skickade även ett sms till en kompis jag delar mycket med.
Det tar emot att skriva ner allt. Jag gjorde det mycket när jag var yngre, och jag vet inte om jag vill bemöta den självömkande sörja som skulle välla ut på det sättet.. Ha det så konkret på ett papper liksom. Ska fundera på saken. För tillfället flyr jag genom att planera en badrumsrenovering

Visst bär det emot, men det brukar kännas bättre sen och har man gjort det några gånger så kommer man ihåg känslan efteråt och tycker det är värt det. Ibland sitter jag där med pappret en stund, det känns som att bestiga ett berg men så kanske jag skriver ett ord och sen faller allt bara på För mig är det ett sätt att ventilera mig, att få ut allt kaos i en enda röra på papper för att sen kunna lite lugnare reda ut saker och ting i tankarna...Men innan dess flyr även jag, till det känns som om jag ska explodera av allt kaos....