Inge bra på sånt här

Status
Stängd för vidare inlägg.
Nej, jag är verkligen inge bra på sånthär. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen.
Jag känner mig som en kaviartub med locket på som pressas på från olika håll. Snart kommer jag att spricka åt nåt håll.

Den tjänst jag blev omplacerad till vid årsskiftet har fortfarande inte fått något innehåll. Nu är jag inne på tredje veckan och vet fortfarande inte vad mina arbetsuppgifter ska bli, och därför inte heller om jag ens vill ha tjänsten. Det blir ju tillslut en känsla av att jag borde vara ”tacksam” för om någon hittar på något åt mig att göra. Vilket kollegorna också verkar tycka. Jag vet inte om de försöker vara snälla eller om de ser en chans att utnyttja situationen, men det jag får höra är ”skicka det här mailet åt mig” eller ”du får se till att släppa in våra besökare” eller ”du kan väl göra fint i köket” eller ”kan inte du åka iväg med den här hårddisken till vår kollega på andra sidan stan”. Det är jag inte direkt intresserad av att arbeta med, och dessutom känns det verkligen skit att vara en meningslös piga som alla kör med... :meh: Jag tappar självförtroendet SÅ fort, undviker att vara med på fikarasterna för jag känner inte att jag orkar möta de andras blickar.

Det hade i mina ögon varit enormt mycket sjysstare att ha låtit mig vara med bland de som sades upp pga arbetsbrist från mitt gamla jobb, så hade den nya organisationen kunnat utlysa en tjänst senare, om de nu så småningom kommer fram till att de verkligen behöver en administratör.

Jag är inte heller imponerad av organisationen hos min nya arbetsgivare, och stämningen är skit. Vi har ingen chef på plats på heltid, och det hade behövts nån som samlade ihop gruppen och pekade ut vägen. Som det är nu springer det runt olika viljor och drar åt olika håll utan att prata med varandra och ingen verkar känna något ”vi”. Då blir det istället så att folk bara blir egoistiska och sura och kör sitt eget race och skiter i saker. Jag vet verkligen ingenting om vad som är på gång på jobbet, om det nu är något på gång.

Förra veckan blev jag så arg att jag var tvungen att först gå ut och ta en promenad och sedan sitta i vilrummet och meditera en stund. Det som fick mig att brista var att jag fick en uppgift att göra av en av gruppledarna (eller vad de nu har för titel). Jag ifrågasatte uppgiften flera gånger, försökte på ett fint sätt lägga fram att den inte verkade så genomtänkt. Så jag förhalade det hela, men tillslut sa gruppledaren åt mig att jag måste göra listan och maila ut info till alla, för så skulle det minsann vara. Så jag gjorde det. Och självklart var det fel. Och så hamnar jag i skottlinjen, och få ta skit för att jag har verkställt en order som tydligen inte var förankrad. Inte heller stod personen som gett mig uppgiften upp för sitt beslut, utan jag fick höra ”Men kan inte du se till att ordna upp det här nu då så att alla blir nöjda?”
No way Jose! Jag bollade tillbaks ALLT på den person som fattat beslutet. Men personen duckade och ingen plockade upp bollen, utan nu ligger även den konflikten och jäser snett i bakgrunden som en dålig surdeg.
Det är bland det absolut värsta jag vet. Jag tål det bara inte. Att andras ogenomtänkta och dåliga beslut sätter mig i skiten. Jag blir vansinnig.

När jag åkte till jobbet imorse fick jag ont i magen när jag närmade mig jobbet. Jag blev förvånad. Är det så illa?

Annars har jag kommit fram till att bilresorna till och från jobbet är det bästa med mitt liv just nu. Och det är samma bilresor som jag svor över tidigare...
För det är tungt nu. Jättetungt. Tungt på många fronter av mitt liv. Förut hade jag åtminstone jobbet som jag trivdes så enormt bra på och hämtade kraft ifrån, men nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen för att tanka positiv energi. Jag trivs inte hemma och mitt förhållande funkar inte sen ca 1½ år tillbaks. Och den biten är något jag absolut inte klarar av att ta tag i.
Så jag hittar inga lösningar. Visst, jag tittar efter nya jobb, har skickat iväg en ansökan. Men ett nytt jobb är ju inte snutet ur näven på en pisskvart direkt. Och just nu är mitt fokus bara att fly, så jag är beredd att söka jobb jag egentligen inte är jättesugen på. Och då blir det sällan bra. Men hur länge orkar jag stå ut? Jag har mått akutskit i två veckor, och två veckor är ju ingenting. Fast det känns inte som att jag orkar må akutskit särskilt länge till.

Från kurserna i personlig utveckling har jag lärt mig att det inte handlar om hur man har det, utan hur man tar det. Men jag fattar inte hur man gör. Jag har verkligen försökt att kärleksmeditera nästan dagligen, men jag mår fortfarande skit. Visst, kärleksmeditationerna är bra, de lugnar och lindrar litegrann i alla fall, gör livet uthärdligare en liten stund. Men sen bryter den akuta vantrivseln igenom igen, och jag känner mig som kvinna på gränsen till nervsammanbrott utan nånstans att fly. Jag är rädd för att jag snart bara sticker från hela skiten. Kanske köper en sistaminuten. Ta mig bara bort, snälla – jag orkar inte mer!

Och nu kommer jag att bli äcklig, men som den hälsonörd jag är så kastar jag gärna ett öga på mitt bajs (gör inte alla det?! :p:D ). Men det jag såg igår fick mig nästan att ramla baklänges. Det var inte bajs – det var bara ihoppressad mat, och jag kände igen det jag hade ätit för bara 6 timmar sen. Till och med frysta blåbär – som ju blir så sladdriga upptinade att de går sönder av sig själva – hade kommit ut helt intakta i andra änden. All mat hade passerat helt oprocessad genom min kropp. OK, jag vet att jag är dålig på att tugga, men alltså det där är ju inte bra alls – SÅ illa har det inte varit tidigare. Min kropp kan ju inte tillgodogöra sig någon näring överhuvudtaget. :cry:
Jag sov ca 5 timmar inatt och när jag tittade mig i spegeln nyss hade jag såna svarta ringar under ögonen att jag såg ut som Frankensteins monster.

Så jag mår inte bra, och min kropp reagerar också. Varför ska jag vara så himla känslig? Det funkar ju inte att leva i den här världen och vara så känslig. Jag vantrivs hemma och jag vantrivs på jobbet, men så kan det ju vara ibland – det ingår väl i sånt man måste kunna hantera.
Men jag begriper inte hur!!!
:arghh:
 
Senast ändrad:

Jag beklagar att det blivit som det blivit. Jag vet inte om jag har så mycket att säga men kanske kan en kontakt med facket vara bra. Uppenbarligen är arbetsmiljön skit och det ska du inte behöva ta.

Kanske kan en kuratorskontakt hjälpa också.

Kram.
Tack! Jag är bara så dålig på att be om hjälp och prata om problem. Jag har övat större delen av mitt liv på att bara bita ihop och aldrig låtsas som nånting, så nu när jag anser att jag ska försöka börja bete mig lite mer modigt och ansvarsfullt så märker jag att jag inte ens kan prata om sånt som är jobbigt. Orden försvinner, tungan slår knut på sig själv, rösten stockar sig och så börjar tårarna rinna utan att jag har fått fram nånting. Då är det enklare att fortsätta försöka hålla masken och spela oberörd. :cool:
Cheferna säger att de håller på att utforma min tjänst, att de jobbar på saken, men att det är mycket nu så jag får vänta lite. Och lite till. Och lite till... Så jag antar att jag måste försöka ha tålamod och vänta helt enkelt. Men det känns bara så fruktansvärt jobbigt! :arghh:
 
Tack! Jag är bara så dålig på att be om hjälp och prata om problem. Jag har övat större delen av mitt liv på att bara bita ihop och aldrig låtsas som nånting, så nu när jag anser att jag ska försöka börja bete mig lite mer modigt och ansvarsfullt så märker jag att jag inte ens kan prata om sånt som är jobbigt. Orden försvinner, tungan slår knut på sig själv, rösten stockar sig och så börjar tårarna rinna utan att jag har fått fram nånting. Då är det enklare att fortsätta försöka hålla masken och spela oberörd. :cool:
Cheferna säger att de håller på att utforma min tjänst, att de jobbar på saken, men att det är mycket nu så jag får vänta lite. Och lite till. Och lite till... Så jag antar att jag måste försöka ha tålamod och vänta helt enkelt. Men det känns bara så fruktansvärt jobbigt! :arghh:
Det låter som om du har bitit ihop alldeles för länge. :(

Men om du bestämmer dig för att prata med någon så kan det kanske vara en idé att skriva ner dina tankar i förväg och sedan bara lämna fram det du skrivit. Det skulle vara en början i alla fall.
 
Det låter som om du har bitit ihop alldeles för länge. :(

Men om du bestämmer dig för att prata med någon så kan det kanske vara en idé att skriva ner dina tankar i förväg och sedan bara lämna fram det du skrivit. Det skulle vara en början i alla fall.
Tack! :heart Jag har löpande skrivit ner alla mina tankar kring förhållandeproblemet och det har blivit till ett närmare 70-sidigt dokument.... :o Men det är verkligen bra att skriva! :bow:
 
Det där ”inte hur man har det utan hur man tar det”... Jag blir på riktigt provocerad av det uttrycket för för mig låter det som att precis allt ansvar lägga på individen och inget på omgivningen som ger det.

Visst, i slutändan faller allt på att man hanterar och accepterar. Men i vissa akuta situationer så är det så långt ifrån möjligt man kan komma att ”ta det” alls.

Känslig? Nej. Du är i obalans. Jobbet funkar inte, privatlivet funkar inte. Klart att du inte funkar då när det inte finns någon stabil plats att hämta energi ifrån. Och av erfarenhet så.. det funkar bara till en viss gräns. Har ni någon företagshälsovård så nyttja den, många kan erbjuda samtalskontakt av olika slag. Om kommunikationen mellan närmsta chef inte fungerar, går det att kommunicera med HR? Du ska inte behöva ha det som det är nu - vet det inte vad du ska göra kan de lika gärna ge dig betald ledighet pga brist på arbetsuppgifter tills de vet (tycker jag ;))

Och du. Min erfarenhet är att det är så jäkla, jäkla jobbigt att be om hjälp när man man är van vid att få lösa allt själv. Det är svårt att veta hur. Och när man försöker så knyter det sig. Men fortsätt att försöka, knuten kommer att lossa lite, lite för varje gång. Och ibland, om man inte bemöts rätt, så kommer den att också knytas åt jättehårt igen. Och man får börja om. Och det är jobbigt, jobbigt och det är så lätt att fortsätta med sin fasad. Men det håller inte i längden. Jag hoppas verkligen att du får träffa på bra folk som hjälper dig där. Så att du fortsätter våga. Att för varje gång det inte kommer mer än tårar, ändå försöka igen. För det är det vi måste göra, hur satans jäkla jobbigt det än är. För till slut kommer också ord. Och mer tårar. Och fler ord. Och det blir lite, lite mindre jobbigt att öppna sig själv.
 
Det där ”inte hur man har det utan hur man tar det”... Jag blir på riktigt provocerad av det uttrycket för för mig låter det som att precis allt ansvar lägga på individen och inget på omgivningen som ger det.

Visst, i slutändan faller allt på att man hanterar och accepterar. Men i vissa akuta situationer så är det så långt ifrån möjligt man kan komma att ”ta det” alls.

Känslig? Nej. Du är i obalans. Jobbet funkar inte, privatlivet funkar inte. Klart att du inte funkar då när det inte finns någon stabil plats att hämta energi ifrån. Och av erfarenhet så.. det funkar bara till en viss gräns. Har ni någon företagshälsovård så nyttja den, många kan erbjuda samtalskontakt av olika slag. Om kommunikationen mellan närmsta chef inte fungerar, går det att kommunicera med HR? Du ska inte behöva ha det som det är nu - vet det inte vad du ska göra kan de lika gärna ge dig betald ledighet pga brist på arbetsuppgifter tills de vet (tycker jag ;))

Och du. Min erfarenhet är att det är så jäkla, jäkla jobbigt att be om hjälp när man man är van vid att få lösa allt själv. Det är svårt att veta hur. Och när man försöker så knyter det sig. Men fortsätt att försöka, knuten kommer att lossa lite, lite för varje gång. Och ibland, om man inte bemöts rätt, så kommer den att också knytas åt jättehårt igen. Och man får börja om. Och det är jobbigt, jobbigt och det är så lätt att fortsätta med sin fasad. Men det håller inte i längden. Jag hoppas verkligen att du får träffa på bra folk som hjälper dig där. Så att du fortsätter våga. Att för varje gång det inte kommer mer än tårar, ändå försöka igen. För det är det vi måste göra, hur satans jäkla jobbigt det än är. För till slut kommer också ord. Och mer tårar. Och fler ord. Och det blir lite, lite mindre jobbigt att öppna sig själv.
Tack för dina tankar!

Jag tänker att det finns säkert nån mening och nåt bra med det där med att det handlar om hur man tar det - i princip tycker jag att det funkar så, och jag försöker mestadels leva enligt den devisen. Men i ett akut skede när allt verkligen är skit och känslostormen och vantrivseln fullkomligen överväldigar en så att man håller på att drunkna, då är i alla fall inte jag människa att "rycka upp mig". Kanske är det i såna situationer som man behöver inse att det faktiskt är dags att försöka ändra på situationen, när det inte ens går att "tänka sig ur" eländet med käcka tankar...

Det lutar nog åt att jag måste försöka börja öva på det här med att be om hjälp ändå... :wtf: :D
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Så känns det... Startar en ny depptråd på dagboksforumet. Behöver ventilera mig. Jag blev sjukskriven. Men jag är dålig på det. Blev...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 098
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är. Ingen mer än min syster hör av sig.. Det finns nog de som inte ens har de så jag...
2
Svar
24
· Visningar
1 770
Senast: Nepenthe
·
  • Artikel
Dagbok Först innan jag skriver dethär så vill jag BE att ni kan ha respekt för att det är jobbiga saker. Jag VILL skriva om det och jag VILL...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
8 065
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag hade inte tänkt starta någon ny tråd. Vill inte det. Vill inte berätta. Men ju mer jag håller saker inom mig ju mer uppäten blir...
9 10 11
Svar
203
· Visningar
19 430
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp