Det var en person från arbetsförmedlingen som ringde arbetsgivaren och frågade om mitt jobb var anpassat (jag är syn- och hörselskadad). Jag ansåg mig vara fullständigt kapabel att klara jobbet utan anpassningar, hade jobbat med det förut och ansåg inte att det behövde anpassas på några vis, jag hade ju varit på möten och sett arbetsplatsen osv redan, men arbetsgivaren ringde mig dagen efter det samtalet och talade om för mig att jag inte kunde jobba hos dem. Tog upp det med arbetsförmedlaren, som hävdade att problemet var inte alls att arbetsgivaren hade brutit ett avtal utan att han (arbetsförmedlaren) ansåg att jobbet kunde vara farligt för mig och att JAG inte hade kontaktat dem innan jag skrev på papper, som han hade talat om för mig att jag skulle göra (vilket jag inte gjorde för jag var astrött på honom och arbetsförmedlingens bristande förmåga att hjälpa mig). Det var stendött att försöka ta upp med honom om arbetsgivarens avtalsbrott eftersom han inte ansåg att jag skulle jobba där då han bara var "rädd om mig och inte ville att något skulle hända mig", så det var alltså bara jag. Jag hade ingen bakom mig, inte ens Arbetsförmedlingen.
Rent teoretiskt var det bara att släppa och gå vidare eftersom jag inte hade ork eller kunskap om att göra något annat, rent praktiskt kommer jag aldrig att förlåta arbetsförmedlaren. De får inte ringa en arbetsgivare utan att ha frågat mig först vilket de inte hade så där gjorde de fel. Sekretessbrott ovanpå allt.
Jag hade varit arbetslös i ett år och behövde verkligen ett jobb, ekonomin gick knappt runt, jag orkade liksom inte dra runt det längre och jobbet var visserligen bara 8 timmar i veckan, men jag insåg ju att 8 timmars jobb efter ett års arbetslöshet är ett bra sätt att få in en fot och att tjäna lite pengar och att träffa folk samtidigt som jag fortfarande sökte jobb resten av tiden.
Gud, det har gått 3 år, jag är fortfarande otroligt arg och besviken!
Så ja, det är en intressant hypotetisk frågeställning du har!
