Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[karamelldrottningen]

Mest stör jag mig nog på mig själv.
Visst jag kanske ”hanterar” det bättre nu än tidigare. Dvs får inget direkt sug eller så.
Men nånting väcker det helt klart. Speciellt från människor man tycker om och så inser man att nej de kommer aldrig att först mig. Aldrig helt och fullt.

 

[pepp]

Mest stör jag mig nog på mig själv.
Visst jag kanske ”hanterar” det bättre nu än tidigare. Dvs får inget direkt sug eller så.
Men nånting väcker det helt klart. Speciellt från människor man tycker om och så inser man att nej de kommer aldrig att först mig. Aldrig helt och fullt.

Det är okej att rensa rejält bland sina människor, man kan tycka om dom men fortfarande behöva bryta. Just för att det väcker grejer hos en!

 

[Palermo]

Jo, jag fattar - men hur många har istället lyckats? Hur många HAR kunnat köpa drömhästen och leva sina liv med barn och häst? Jag låtsas inte som om nåt, men väljer den positiva vägen. Jag har liiiite svårt att se var svårigheterna låg, i de fall du beskriver. Jag fattar självklart att de finns, men vad låg bakom?

I ts fall är det hela ett faktum, med barnet, och jag vill hellre visa på att möjligheterna finns. Alla fall är speciella men att utgå¨från det värsta är, för mig, att måla den där fan på sin vägg och stirra sig blind på honom.

I mitt fall var den främsta svårigheten att dygnet bara har 24 timmar. De jag har sett som "lyckats" kombinera barn och häst utöver heltidsjobb, har lagt mindre tid på barnet än jag hade kunnat stå för. Eller klarat sig på extremt lite sömn.

 

[Fjordfrälst]

Jo, jag fattar - men hur många har istället lyckats? Hur många HAR kunnat köpa drömhästen och leva sina liv med barn och häst? Jag låtsas inte som om nåt, men väljer den positiva vägen. Jag har liiiite svårt att se var svårigheterna låg, i de fall du beskriver. Jag fattar självklart att de finns, men vad låg bakom?

I ts fall är det hela ett faktum, med barnet, och jag vill hellre visa på att möjligheterna finns. Alla fall är speciella men att utgå¨från det värsta är, för mig, att måla den där fan på sin vägg och stirra sig blind på honom.

Tycker det är bra att visa båda sidorna! Att inte enbart hästlivet är slut eller självklart att kunna fortsätta. Båda måste få synliggöras.

 

[Palermo]

Tycker det är bra att visa båda sidorna! Att inte enbart hästlivet är slut eller självklart att kunna fortsätta. Båda måste få synliggöras.

De exempel som kommer upp i tråden varierar ju också mellan folk som har hästar som jobb och folk som har heltidsjobb och häst. När det gäller arbetstiden, kan man såklart lika gärna jobba med hästar som med vad som helst. När det gäller fritiden, är den ju rätt begränsad.

 

[Fjordfrälst]

De exempel som kommer upp i tråden varierar ju också mellan folk som har hästar som jobb och folk som har heltidsjobb och häst. När det gäller arbetstiden, kan man såklart lika gärna jobba med hästar som med vad som helst. När det gäller fritiden, är den ju rätt begränsad.

Beror vad jag förstår på så många olika faktorer; barnet och faderns delaktighet mm. I min omgivning finns båda delarna där det fungerar finfint med häst på fritiden och inte alls.

 

[Tantan]

I mitt fall var den främsta svårigheten att dygnet bara har 24 timmar. De jag har sett som "lyckats" kombinera barn och häst utöver heltidsjobb, har lagt mindre tid på barnet än jag hade kunnat stå för. Eller klarat sig på extremt lite sömn.

Har man hästarna som jobb är det ju enklare. Men jag håller med dig, jag hade aldrig lyckats men det finns ju de som får ihop det och är nöjda.

 

[Palermo]

Har man hästarna som jobb är det ju enklare. Men jag håller med dig, jag hade aldrig lyckats men det finns ju de som får ihop det och är nöjda.

Det är ju uppenbarligen olika. Jag visste på förhand att späckat livspussel inte är min grej, SÄRSKILT inte med småbarn i sällskap. Då ville jag kunna ta så mycket som möjligt i barnets takt, och tex inte panikstressa för att ungen inte somnar som jag tänkt mig och det blir kris med hästen.

 

[karamelldrottningen]

Vet inte om exemplen ni tar upp nu stämmer så bra med just min situation.

 

[Thaliaste]

Har nog inte tänkt så långt. Utan mer andra saker som varit avgörande i barnfrågan.
Det är först på senaste tiden jag tänkt mer ”och sen då?”
Kan oavsett inte införskaffa någon till häst. Då måste jag först ansöka om att få har fler hästar på anläggningen. Och samtidigt känns det som rätt lagom så här och inte fler.
En liten ponny blir nog nästa häst. Till barnet.
Jag kommer alltid ha hästar och rida och träna men ja jag vet inte. Det känns sorgligt på något sätt.

Du vet inte hur det blir, och förhoppningsvis så får du det relativt enkelt med barn och jobb och hästarna och allt. Men det är ju inte precis någon hemlighet att det för många blir väldigt tufft för många småbarnsföräldrar att få ihop tillvaron, särskilt om barnet har lite extra svårigheter med sömn eller kolik, eller om man har ett jobb som inte går att planera. Så jag tycker inte heller att du ska utgå från att du kommer att ha det lättare än genomsnittet, för det är ju bättre att kunna konstatera att det blev enklare än förväntat än att allt blir kaos. Visst finns det hjälp att få med barnet, men vem ska hjälpa till att fixa ditt jobb och dina hästar och gård om du inte kan?

Jag skulle vänta med fler hästar tills jag vet hur det blir med barnet, hur mycket tid och framför allt ork över till ytterligare en häst. Det är ju lång tid kvar tills det blir aktuellt för ett foster att ha någon glädje av en ponny. Det låter lite som att ponnytankarna blir en mental flykt från det som är jobbigt?

Ja, det kommer att bli väldigt annorlunda liv med ett litet barn som du har huvudansvaret för, men det kommer förhoppningsvis också bli fyllt av kärlek och glädje. Min bild är att det är väldigt vanligt att oroa sig för att "tänk om jag inte älskar mitt barn?" men att det i de allra flesta fall (med eller utan stöd från vården) kommer med tiden, även om det inte känns fantastiskt första dagen.

Men jag tänker att det är viktigt att du själv har insikt om att det är ett annat liv du har framför dig, så att den besvikelsen inte kommer senare när barnet är fött och det blir barnet som får ta den sorgen. Det är du som har önskat barnet, och inte barnet som har önskat att bli fött. Men med den insikten, och att du tar den hjälp du kan få med dina jobbiga tankar, så är jag övertygad om att du kan vara en superbra mamma. Många har lyckats trots dåliga förutsättningar tidigare, och det kommer du också att kunna göra!

 

[Thaliaste]

Har man hästarna som jobb är det ju enklare. Men jag håller med dig, jag hade aldrig lyckats men det finns ju de som får ihop det och är nöjda.

På vilket sätt blir det lättare att ha hästarna som jobb? Att ha ett skrikande barn i vagn bredvid när man rider, tränar någon annan eller leder hästar till hagen känns inte särskilt bra oavsett om det är egen häst eller om det är andras? Snarare har man bättre möjlighet att planera om ifall det är ens egen häst än om det är jobb åt någon annan. Har man inte möjlighet att vara sjukskriven eller föräldraledig tycker jag att det verkar väldigt svårt att jobba med hästar faktiskt, och ha barnet med.

 

[Tantan]

På vilket sätt blir det lättare att ha hästarna som jobb? Att ha ett skrikande barn i vagn bredvid när man rider, tränar någon annan eller leder hästar till hagen känns inte särskilt bra oavsett om det är egen häst eller om det är andras? Snarare har man bättre möjlighet att planera om ifall det är ens egen häst än om det är jobb åt någon annan. Har man inte möjlighet att vara sjukskriven eller föräldraledig tycker jag att det verkar väldigt svårt att jobba med hästar faktiskt, och ha barnet med.

Efter första året har man ju rätt till barnomsorg. Har man då häst som jobb vilket jag trodde ts har så underlättar ju det.