Jag tycker det är synd när diskussionerna utgår från att det är kvinnorna som behöver göra annorlunda för att det ska bli mer jämställt, det tror jag få som förespråkar jämställdhet tänker. Det är ju männen som ska vilja och driva på att ta mer ansvar för barn och hem, inte kvinnorna som ska ”tvinga” dem.
Det blir liksom konstigt när mammor slåss för sin rättighet att vara hemma länge med barnen, grejen är ju att papporna borde vilja slåss för det lika mycket.
Vi delade extremt ojämnt på föräldraledigheten. Ja, det fanns orsaker, till viss del självvalda, till viss del inte alls, och rent krasst hade jag inte alls velat vara hemma på heltid så länge som jag var. Jag skulle kunna redogöra för och försvara vår uppdelning, men det har jag inget som helst intresse av. För jag ser det problematiska ur ett samhällsperspektiv.
För vår son har det nog haft mindre betydelse då hans pappa jobbat hemifrån med ett väldigt flexibelt jobb, men man måste ju kunna se hur det påverkar ur ett större perspektiv, och inte bara ens egna barn/familj.
Jag har också sett betydelsen av föräldrars inställning. Då en av sonens farföräldrar sa att han måste börja förskolan så vi båda kan jobba, sonen då ett år gammal. Då hade jag varit föräldraledig ett år och hans pappa ett par månader… Men där verkade inte tanken att han kunde vara ledig ensam med sonen finnas. Det lär ju i allra högsta grad ha påverkat sonens pappa i viljan att ta ut föräldraledigt, även om det inte varit nåt uttalat eller något som speglar hans generella åsikter kring hur samhället borde se ut. Men våra föräldrar och vår uppväxt påverkar oss, så det är såklart vi föräldrar som måste vara förebilder om våra barn ska växa upp med bra värderingar. Vi kan inte sitta och säga till våra pojkar att de ska ta hand om hem och barn om vi själva har en skev fördelning på den fronten.
