Jag ska operera min instabila armbåge - söker pepp!

Jag åkte av min häst i fredags och landade dumt, så vänster armbåge gick ur led, Fick den reponerad och gipsad, men den gick ur led i gipset i söndags. Inget är brutet tack och lov, men båda ledbanden är av och sjukhuset har bedömt att armbågen är så pass instabil att den ska opereras. När det ska ske kunde de inte svara på just nu för det är tydligen bara vissa som gör den sortens operation. Skulle ha gips framöver i alla fall, hoppas det inte innebär flera månader av gipsad arm? Inser att jag inte har så mycket val, men avskyr gipset högt och heligt :angel:

Jag tror på att sjukvården generellt är duktiga och vet vad de gör, men jag är vårdrädd så det blir jobbigt ändå :o Så om det är någon som har erfarenheter av armbågsoperationer tar jag tacksamt emot.

Även annat pepp tas tacksamt emot. Jag tror som sagt på sjukvårdens kompetens, det är bara min hjärna som helst inte vill vara på sjukhus :angel:
 

Ja, vad ska jag säga ... önskar att jag hade kunnat skriva att allt gick toppen, men det hade en hel del dalar.

Kom dit i tid och fick komma in hyfsat snabbt, så inga klagomål. Lite stressat folk på avdelningen men jag kände ok klarar det här. Hårdhänt infart som jag fick profylaxandas igenom och fick någon klämkäck kommentar om att jag inte gnällde. Men ok.

Kom snabbt in till operation och fick träffa narkospersonalen som var gullig. Var tydlig med alla att jag tycker det är jobbigt med sjukhus.

Ute på uppvaket hade jag ont och fick mycket smärtstillande. Fick därefter en ångestattack deluxe, bara grät. Lyckades kommunicera så plus till mig på det, även om det var fruktansvärt ofc. Uppvakspersonalen skötte det helt ok och lyckades få fram något lugnande till mig, även om de generellt verkade rätt handfallna och frågade mig hur jag brukade lösa min oro. De fixade fram min mobil så jag kunde spela lite spel och varva ner med det lugnande, så kände mig helt okej när jag skulle återvända till avdelningen. Min man var på sjukhuset och fick lovat att han skulle kunna vara med mig på avdelningen.

Där blev det sämre. Jag var givet rätt utpumpad av att ha fått massa medicin och just haft en fullskalig gråtattack (vilket givetvis är ännu värre att ha framför massa främlingar, även om främlingarna är gulliga och visar empati), men det första som händer är att jag blir tillsagd att byta om till mina vanliga kläder och börja göra mig i ordning för att snart ska jag åka hem. Lätt chockad men försöker vara hjälpsam till dess att en sköterska var på mig så mycket om att göra saker att jag började gråta och förklarade att jag fötsökte, men att jag hade ont, var trött och inte kunde göra allt så snabbt som hon ville.

Hon backade av och bad om ursäkt så det hade säkert kunnat vara helt ok, om inte kirurgen valt att göra sitt intåg då. Jag grät fortfarande men torkade tårarna och började ställa frågor om operationen (för ingen hade ju berättat vad de skulle göra mer än att de skulle operera min armbåge).

Kirurgen blev skitsur. Någon annan skulle ha berättat vad som skulle göras för mig, det var för komplicerat för honom att förklara för mig och jag fick väl ta och googla. Han droppade casually att jag skulle vara sjukskriven i tre månader (givetvis ingen som berättat det för mig tidigare), när jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag blev bra fick jag till svar att jag inte skulle bli bra utan jag fick fatta att jag skadat min arm. När jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag kunde rida fnös han och sa att det skulle jag inte bekymra mig om nu för jag ska minsann vara gipsad och ha ortos och rehaba osv.

Jag grät, helt i chock. Han verkade mest tycka att jag var jobbig för han hade ju sagt att operationen gått bra? Jag bad om ursäkt och sa att jag inte ville vara otrevlig men att jag inte fått någon information och ville veta vad som gjorts med mig. Det svarade han inte på. Sen försvann han.

Efter det var jag helt förstörd. Sköterskan som varit orimligt på blev något mindre på, och föreslog sedan att jag och min man skulle lämna avdelningen en stund så att jag fick "komma bort". Kändes som att jag mest störde där jag satt och grät, hur diskret jag än försökte vara, men jag kunde inte sluta.

Tog evigheter innan jag lyckades kissa tillräckligt för att få komma hem. På avdelningen var det överhuvudtaget inget fokus på hur jag mådde fysiskt eller psykiskt, utan hela tiden bara pushande om att jag behövde kissa så jag kunde åka hem. Försökte givetvis, men kunde inte.

Om någon nu vill berätta att jag måste tänka på andras känslor eller respektera deras jobb så snälla låt bli. Jag har full förståelse för att man kan vara stressad på jobbet eller whatnot, men efter att ha tillbringat en dag i vad som är mitt personliga helvete (fysiskt, psykiskt och emotionellt) så orkar jag inte.

Äntligen hemma. Katt på fötterna. Gråter fortfarande, men så himla lättad över att vara här istället för kvar på sjukhuset. Har inte känt mig så totalt värdelös, jobbig och skamsen på länge, Speciellt under tiden som jag, rädd, ledsen och med ont som fan, verkligen försökte vara en bra och hjälpsam patient. Jag försökte hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt, men jag har en gräns. Den gränsen fick inte existera idag, och jag känner mig trampad på.
Men herregud, din stackare! ❤️ Det där är inte ett okej sätt att behandla dig på. Du har inte gjort något fel. Relationen patient – vårdgivare innebär en otrolig utsatthet, sårbarhet och maktobalans, där man som patient ofta är ganska rädd. Självklart finns det gränser för hur man får lov att bete sig även om man är patient, men du var inte ens i närheten av dem. Det är inte din uppgift som patient att hantera vårdgivarnas känslor eller ta upp så lite plats och ha så få behov som möjligt. Problemen med arbetsförhållandena inom vården är liksom inte din vårdbehövande kropps börda att försöka axla. Jag är hemskt ledsen att du behövde uppleva detta. Framför allt är det ju kirurgens bemötande och undanhållandet av information kring vad som gjorts med dig och din kropp, samt undanlåtandet av att förklara hur rehabiliteringen skulle se ut, som är de riktigt allvarliga bristerna tycker jag.
 
Usch, så tråkigt att det blev så, @Andromedae. Och man ska faktiskt inte behöva känna att man måste vara en "duktig patient". I synnerhet inte i en sådan pressad och omvälvande situation. Vården finns till för patienterna! Det är klart att man måste få vara rädd och orolig!
Jag tycker att du fått bra förslag att ringa om någon dag för att förhoppningsvis få lite svar.
Ta hand om dig och jag önskar dig god läkning till kropp och själ/Tualma, sjuksköterska
 
Tack för alla snälla svar hörni, jag uppskattar det verkligen :heart
Jag har vrålont och är fortfarande helt mentalt slut (och fysiskt, sover max 2h i taget för det gör så pass ont att jag vaknar av det), men jag har halvt om halvt bestämt mig för att kontakta vården med synpunkter när jag mår bättre.
 
Minns det här med att kissa innan man får gå hem, så på och stressande de kan vara, samtidigt låser kroppen sig och knappt en droppe kommer ut. Kissnödigt har jag varit men ärligt talat, är det lätt att släppa på trycket på en gemensam toalett i en stressad situation där man oroar sig att någon när som helst ska banka på dörren för att den personen behöver gå på dass?! Nu senast löste det sig till slut i sista minut innan de ville sätta kateter, men tidigare har jag helt sonika sagt att jag kunnat kissa... När jag kommit hem har jag satt mig på toa och kissat, i lugn och ro. Medalj till alla som kan kissa utan problem på sjukhus! :)
De ultraljudade så jag slapp inte undan efter att ha klämt ur mig tre droppar till samma ansträngning som det tog att föda barn :bag:
Men jaaa så jävla mycket enklare att kissa hemma! :o:rofl:
 
Ja, vad ska jag säga ... önskar att jag hade kunnat skriva att allt gick toppen, men det hade en hel del dalar.

Kom dit i tid och fick komma in hyfsat snabbt, så inga klagomål. Lite stressat folk på avdelningen men jag kände ok klarar det här. Hårdhänt infart som jag fick profylaxandas igenom och fick någon klämkäck kommentar om att jag inte gnällde. Men ok.

Kom snabbt in till operation och fick träffa narkospersonalen som var gullig. Var tydlig med alla att jag tycker det är jobbigt med sjukhus.

Ute på uppvaket hade jag ont och fick mycket smärtstillande. Fick därefter en ångestattack deluxe, bara grät. Lyckades kommunicera så plus till mig på det, även om det var fruktansvärt ofc. Uppvakspersonalen skötte det helt ok och lyckades få fram något lugnande till mig, även om de generellt verkade rätt handfallna och frågade mig hur jag brukade lösa min oro. De fixade fram min mobil så jag kunde spela lite spel och varva ner med det lugnande, så kände mig helt okej när jag skulle återvända till avdelningen. Min man var på sjukhuset och fick lovat att han skulle kunna vara med mig på avdelningen.

Där blev det sämre. Jag var givet rätt utpumpad av att ha fått massa medicin och just haft en fullskalig gråtattack (vilket givetvis är ännu värre att ha framför massa främlingar, även om främlingarna är gulliga och visar empati), men det första som händer är att jag blir tillsagd att byta om till mina vanliga kläder och börja göra mig i ordning för att snart ska jag åka hem. Lätt chockad men försöker vara hjälpsam till dess att en sköterska var på mig så mycket om att göra saker att jag började gråta och förklarade att jag fötsökte, men att jag hade ont, var trött och inte kunde göra allt så snabbt som hon ville.

Hon backade av och bad om ursäkt så det hade säkert kunnat vara helt ok, om inte kirurgen valt att göra sitt intåg då. Jag grät fortfarande men torkade tårarna och började ställa frågor om operationen (för ingen hade ju berättat vad de skulle göra mer än att de skulle operera min armbåge).

Kirurgen blev skitsur. Någon annan skulle ha berättat vad som skulle göras för mig, det var för komplicerat för honom att förklara för mig och jag fick väl ta och googla. Han droppade casually att jag skulle vara sjukskriven i tre månader (givetvis ingen som berättat det för mig tidigare), när jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag blev bra fick jag till svar att jag inte skulle bli bra utan jag fick fatta att jag skadat min arm. När jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag kunde rida fnös han och sa att det skulle jag inte bekymra mig om nu för jag ska minsann vara gipsad och ha ortos och rehaba osv.

Jag grät, helt i chock. Han verkade mest tycka att jag var jobbig för han hade ju sagt att operationen gått bra? Jag bad om ursäkt och sa att jag inte ville vara otrevlig men att jag inte fått någon information och ville veta vad som gjorts med mig. Det svarade han inte på. Sen försvann han.

Efter det var jag helt förstörd. Sköterskan som varit orimligt på blev något mindre på, och föreslog sedan att jag och min man skulle lämna avdelningen en stund så att jag fick "komma bort". Kändes som att jag mest störde där jag satt och grät, hur diskret jag än försökte vara, men jag kunde inte sluta.

Tog evigheter innan jag lyckades kissa tillräckligt för att få komma hem. På avdelningen var det överhuvudtaget inget fokus på hur jag mådde fysiskt eller psykiskt, utan hela tiden bara pushande om att jag behövde kissa så jag kunde åka hem. Försökte givetvis, men kunde inte.

Om någon nu vill berätta att jag måste tänka på andras känslor eller respektera deras jobb så snälla låt bli. Jag har full förståelse för att man kan vara stressad på jobbet eller whatnot, men efter att ha tillbringat en dag i vad som är mitt personliga helvete (fysiskt, psykiskt och emotionellt) så orkar jag inte.

Äntligen hemma. Katt på fötterna. Gråter fortfarande, men så himla lättad över att vara här istället för kvar på sjukhuset. Har inte känt mig så totalt värdelös, jobbig och skamsen på länge, Speciellt under tiden som jag, rädd, ledsen och med ont som fan, verkligen försökte vara en bra och hjälpsam patient. Jag försökte hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt, men jag har en gräns. Den gränsen fick inte existera idag, och jag känner mig trampad på.

Bemötandet är INTE ok! Men jag känner tyvärr igen det där med att man inte längre är en människa i vårdens ögon. Att ens känslor är inte värda att ta hänsyn till. Jag önskar att jag hade orkat gå vidare med det men jag mådde för dåligt. Om du orkar tycker jag att du ska prata med chefen för avdelningen/sjukhuset eller be din man göra det om han är bra på sånt. Så att det förstår hur du blev bemött. Det är ju faktiskt inte ditt fel att ingen förklarade det för dig innan och du ska VERKLIGEN INTE behöva googla ingreppet du fick gjort för att få veta hur det gick till!! Under all kritik!
 
Fått ett sjukintyg där det står:
öppen reimsertion av ledband i vä armbåge.

Jag gissar att det ska stå reinsertion? Första gången jag kunnat googla på mer än "operera armbåge" iaf :crazy:
(Jepp, det är så ingreppet har beskrivits för mig konstant, ingenting om vad som faktiskt gjorts mer än "opererats" och så i efterhand "reparerats". Frågade specifikt kirurgen om det betydde att de sytt ihop ledbanden och fick till svar att de sytt på insidan och på utsidan, givetvis med tonfallet att jag var en idiot som frågade och ännu mer en idiot som faktiskt ställde följdfrågor om vilka stygn som behöver tas bort.)

Mår lite bättre nu iaf, även om det gör ont som fan. Är fortfarande lite i chock men känner mig lugnare tack och lov. Katten har legat tillsammans med mig sedan jag kom hem, han tar sitt ansvar och tar hand om matte :heart

306304708_426659692894671_263245960576799265_n.jpg
 
Men fy, din stackare ❤️
Vilken hemsk upplevelse för dig.
Hoppas smärtan ger sig och du kan få svar på dina frågor.

Inför min operation träffade jag kirurgen innan som gick igenom noggrant vad de skulle göra och hur det skulle göras. Jag fick även ställa frågor.Det är väl ändå så det ska vara.
Jag mår alltid skitdåligt efter narkos, tar många timmar innan jag vaknar, fryser, mår illa osv. Därför fick jag sova kvar även om man ska kunna åka hem samma dag. Hade fått stanna ytterligare en natt om jag hade velat.
Så himla synd att det skiljer sig så mycket mellan olika sjukhus 😔
 
De ultraljudade så jag slapp inte undan efter att ha klämt ur mig tre droppar till samma ansträngning som det tog att föda barn :bag:
Men jaaa så jävla mycket enklare att kissa hemma! :o:rofl:
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att just kissa egentligen, men tja, det är ingen enkel sak alla gånger. Det var en bra liknelse med att föda barn faktiskt!
De ultraljudade på mig också och berättade hur mycket som fanns i min blåsa och jag tänkte då "hur ska jag kunna kissa SÅ MYCKET på KOMMANDO?!"
Undrar om de ultraljudar för att folk fuskar och säger att de kissat när de inte kunnat! :rofl:
 
Tack för alla snälla svar hörni, jag uppskattar det verkligen :heart
Jag har vrålont och är fortfarande helt mentalt slut (och fysiskt, sover max 2h i taget för det gör så pass ont att jag vaknar av det), men jag har halvt om halvt bestämt mig för att kontakta vården med synpunkter när jag mår bättre.


Hoppas du får må bättre snart, jag hoppas du hittar styrkan och orken att informera vården om bemötandet som inte är ok nånstans. :heart ta hand om dig.
 
Nu har jag skrivit och skickat en berättelse om mina upplevelser till ansvariga för vårdenheten. Hade ju min man med mig under själva tiden på avdelningen, så kunde bolla med honom vad jag tyckte var de största problemen ur ett mer konkret perspektiv.

Jag identifierade två problem som jag valde att fokusera på:
- kirurgens obefintliga kommunikationsskills och bristen på faktisk information både innan och efter någon skar i mig.

- avdelningens brist på omvårdnad. Jag fick under tiden på avdelningen inte en enda fråga om hur jag mådde, eller ens någon form av kommunikation som syftade till något annat än att jag skulle åka hem så snart som möjligt. I efterhand har jag kommit fram till att jag tycker att det är jäkligt problematiskt att sjuksköterskan gång på gång uppmanade mig att gå (tja rullas ut) från avdelningen för att hon "trodde det var bättre för mig och att jag skulle få enklare att kissa så jag kunde gå hem då".

Hon frågade inte mig om jag vad jag kände eller tyckte om det, utan beordrade helt sonika min man att ta med mig ut i minst en halvtimme och sedan komma tillbaka, även när jag grät av trötthet och inte kunde stå upp (tillbringade typ tjugo minuter sittande på en toalett, hängande över de där handtagen för orkade inte sitta upp). Min man är inte sjukvårdsutbildad kan sägas. Satt även och grät i sjukhusets cafeteria för att jag uppenbart var ett sådant problem. Inser i efterhand att jag på uppvaket fick väldigt mycket medicin (hörde de prata om det och mina värden hade gått ner pga smärtstillande), och att vare sig jag eller min man kunde avgöra vad som är normala reaktioner på mycket medicin. Med det i åtanke känns det ännu mer knäppt att det enda fokuset som fanns var att jag skulle åka hem så snabbt som möjligt.

Och tja, som sagt ... jag var tydligen på avdelningen i sex timmar efter uppvaket (bortsett från att vi var utanför avdelningen vid tre tillfällen på anmodan av sjuksköterskan). Och under den tiden var den enda frågan jag fick om jag hade kissat. Jag fick smärtlindring en gång efter att jag konstaterat att jag hade jätteont, men i övrigt var det ingen som talade med mig. Jag fattar liksom att jag sannolikt mått skit fysiskt oavsett, men att bli behandlad något mer empatiskt hade förmodligen låtit mig slippa den värsta otryggheten.

Det var fruktansvärt utlämnande att skriva om min upplevelse, men ändå skönt att ha det gjort. Kunde ändå känna mig nöjd med att jag fick med vad jag inte hade negativa känslor om med (narkospersonalen och uppvakspersonalen). Som bäst lär jag väl få en halvhjärtad ursäkt, men får jag något otrevligt tillbaka kan jag i alla fall med gott samvete vara en riktig ragata :bag:
 
Nu har jag fått prata med en annan kirurg, som var med på operationen men inte var ansvarig. Självklart asjobbigt att gå igenom allt igen, men han visade väldigt mycket mer empati och kunde (hör och häpna det går tydligen) berätta för mig vad som gjorts och vad det innebar. Han höll med om att de brustit i bemötandet och skulle ta det (tillsammans med mitt brev) vidare till chef inom ortopedmottagning och operation för att försöka undvika att liknande saker händer i framtiden.

Grät en skvätt av anspänning efteråt men känner ändå att jag gjorde rätt. Förhoppningsvis kan de bumpa sina procedurer så att andra slipper känna som jag.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Min ekonomi
  • Att rensa i kalendern

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp