"Jag vill bara vara."

Status
Stängd för vidare inlägg.
Rubriken är en återkommande replik under terapisamtalen. Jag vill bara få vara. Bara få vara, utan prestationsångest och krav. Jag vill bara få vara, utan mina överdrivna rädslor och katastroftankar. Jag vill bara få vara, utan att behöva svara på frågan om vad jag vill göra sen, eller vad jag vill bli. Bara få vara, ifred?

Jag har en fascination för ramar och regler. Normer och strukturer. Men samma fascination är också ett hinder, för jag försöker hela tiden att pressa in mig själv i en given ram, så som "det borde vara". Så som jag borde vara, eller så som min bild av mig själv ser ut. Minsta snedsteg möter jag med självförakt och ångest. "Du måste vara snäll mot dig själv, J" säger min psykolog, inse att jag är utbränd av mitt eget ram-arbete. Ändå fortsätter jag trycka på. Tar inte orden på allvar. Jag måste ju fixa det här, jag måste ju klara av att ha en vardag precis som alla andra? Andra som studerar. Andra som sätter upp mål och når dom. Jag ser mina träningskompisar swischa förbi mig upp i klasserna med sina hundar, "när ska ni tävla nästa klass då?", "sen", svarar jag, och kvar står jag med min ångest. Jag får mina studier ifrågasatta, "jaha, och vad blir man då då? Vad ska du göra sen?" och jag har inget svar, så kvar står jag med min ångest. "När ska ni börja renovera?" frågar folk om nya huset, helt omedvetna om att jag har fullt upp att renovera mig själv, så återigen säger jag "vet inte" och står kvar med min ångest.

Fan, kan jag inte bara få vara? Typ, ifred?

Måste tänka på framtiden, skaffa mig ett jobb, inkomst och pension.
När börjar livet? Har det redan börjat, utan mig?
Jag står kvar på perrongen och ser tåg efter tåg lämna mig bakom.
Borde jag ha hoppat på?
Eller är jag redan på ett tåg och så upptagen med hur saker "borde vara", att jag missar att njuta av färden?
Gissningsvis det senare.

Min sambo fick trösta mig igår, när ångesten och hypokondrin blev för stor. Igen. Det märks att han är trött. Jag kämpar och kämpar med att hänga på i hans tempo, att inte låta min psykiska ohälsa bli en ursäkt, att hålla modet uppe och inte påverka min omgivning. Det funkar tills det brister, så att säga. Då står jag där i hans famn, och gråter. Är rädd. Mår dåligt. Lyssnar på hans mildrande ord medan mitt inre skriker, "men fattar du inte? Hjärtat kan sluta slå när som helst. Varför fattar du inte?".

Men vem fan ska förstå? När jag talar om min ångest och hypokondri låter det fullständigt horribelt. När jag lägger pussel hos psykologen blir det så tydligt. "Det är bara tankar". Bara tankar?! Vill en del av mig skrika tillbaka. Den delen som jagar mig med blåslampa och tänder på alla cylindrar så fort något sker i bröstet. Den delen som sitter och skriker mig i örat om att jag måste vara uppmärksam, oroa mig, förbereda mig. När som helst kan katastrofen ske. När som helst kan hjärtat sluta slå.

I flera år har jag gått omkring och trott att jag varit hjärtsjuk. Att något är fel där inne i bröstet. Nu ska jag acceptera att det inte är något fel, att det "bara" är tankar. Fyfan, vägen är så jävla lång. Krokig. Jag föreställer mig smooth sailing nu när jag tagit hjälp och möter minsta bakslag med självförakt. "Snäll mot mig själv", pfft. Jag är das multi-mensch. Fattar du inte? Jag har kontroll. Jag har principer. Jag har karaktär. Inget kan röra mig. Jag står över ekorrhjulet. Empati och kärlek får du söka någon annanstans. Här möter du endast cynism och sarkasm.

Och ändå letar jag efter ekorrhjulet. Funderar över hur jag passar in. Finns det plats? Den där fyrkanten, kanske kan den passa mig? Kanske om jag hugger av mig ena armen, offrar höger fot? Nej, inte denna gången heller.

Nåväl. Kan ju alltid jaga likes på Instagram och posta en massa hjärtan på Facebook. Det gör ju alla andra.
Fast mest vill jag nog bara få vara ifred.
 

Jag kan relatera, jag har alltid varit rätt hypokondriskt lagd, och är sedan barnsben väldigt katastroftänkande. Och för några år sedan så fick jag "rätt", jag hade mycket riktigt en kronisk sjukdom (multipel skleros). Det är svårt att tygla de där orostankarna under premissen att det just bara är katastroftankar, när de faktiskt inte var det och att jag samtidigt måste vara uppmärksam på nya symtom utifall att det är ett nytt skov som måste behandlas för att minska risken för permanenta men. Sedan kan oro och stress i sin tur trigga skov, om man har otur. Så ett riktigt moment 22.

Verkligen ett moment 22! Det är så otroligt ironiskt, vi som är hypokondriker/hypokondriskt lagda, när vi faktiskt blir sjuka. Mina största farhågor har alltid varit cancer och hjärtproblem. Ironin alltså när jag för tre år sen fick åka in med akut hjärtmuskelinflammation och spendera en vecka på hjärtavdelningen... :meh: det har satt sig något fruktansvärt. Jag är alltid på tårna ifall det skulle komma nya symtom.

Jag hade också problem med katastroftänkande när jag var liten. Var otroligt rädd för allt som hade med vulkaner och asteroider att göra, misstänker att jag fick min första panikångestattack när jag var väldigt liten.
 
Jag tycker det finns så många saker i vårt samhälle som säger emot sig själv. Som ”var dig själv” men sen är du inte accepterad om du gillar bananglass när andra gillar vanilj. Eller ”ta det i din takt” och så står de och stampar otåligt och väntar på att du ska bli klar.
Sen tror jag också att sociala medier/ internet har ökat på stressen och pressen man måste synas, höras och gillas för att vara någon.
Men det är fel, man måste inte synas på internet. Det räcker med att familjen och vänner ser en och att man blir accepterad för den man är. Vill man inte tävla högre - varför kan man inte få vara nöjd på den nivån man är? Varför måste man få högre lön om man har så man klarar sig? Varför kan man bara inte få vara nöjd just där man är?

Nu vet jag inte om mitt svammel blev något klarare men då får det vara så 🙂
 
Verkligen ett moment 22! Det är så otroligt ironiskt, vi som är hypokondriker/hypokondriskt lagda, när vi faktiskt blir sjuka. Mina största farhågor har alltid varit cancer och hjärtproblem. Ironin alltså när jag för tre år sen fick åka in med akut hjärtmuskelinflammation och spendera en vecka på hjärtavdelningen... :meh: det har satt sig något fruktansvärt. Jag är alltid på tårna ifall det skulle komma nya symtom.

Jag hade också problem med katastroftänkande när jag var liten. Var otroligt rädd för allt som hade med vulkaner och asteroider att göra, misstänker att jag fick min första panikångestattack när jag var väldigt liten.
Min största skräck var dock egentligen att någon familjemedlem skulle drabbas av cancer, och mycket riktigt av avled min mamma av sagda åkomma när jag var strax efter 20 och min pappa fick prostatacancer häromåret (det har dock gått ok än så länge). Just MS var kanske inte min största oro för egen del, men det känns så ironiskt att ha drabbats av en så oberäknelig sjukdom. Egentligen så typiskt mig att mitt immunförsvar attackerar mitt centrala nervsystem, lite i led med hur jag satt käppar i hjulet för mig själv hela livet, haha.

Jag var dels rädd för saker som du nämner, men samtidigt också så basic saker som att jag tänkte "jag kanske dör nu" varje gång jag satte mig i en bil. Eller varje gång jag red för den delen. Och jag är tyvärr så fortfarande till stor del.

Och skönt att proverna visar att det är okej nu, men förstår verkligen att det måste vara SJUKT svårt att komma ifrån den rädslan när den varit verklighet ett tag.
 
Jag tycker det finns så många saker i vårt samhälle som säger emot sig själv. Som ”var dig själv” men sen är du inte accepterad om du gillar bananglass när andra gillar vanilj. Eller ”ta det i din takt” och så står de och stampar otåligt och väntar på att du ska bli klar.
Sen tror jag också att sociala medier/ internet har ökat på stressen och pressen man måste synas, höras och gillas för att vara någon.
Men det är fel, man måste inte synas på internet. Det räcker med att familjen och vänner ser en och att man blir accepterad för den man är. Vill man inte tävla högre - varför kan man inte få vara nöjd på den nivån man är? Varför måste man få högre lön om man har så man klarar sig? Varför kan man bara inte få vara nöjd just där man är?

Nu vet jag inte om mitt svammel blev något klarare men då får det vara så 🙂

Jag vill absolut tävla högre. Men jag sätter krokben för mig själv, som är prestationsprinsessa. Blir det inte perfekt är det ett misslyckande. Och jag har väldigt svårt för att ta mig an nya saker - om jag inte redan kan det, så finns det en risk att jag misslyckas/inte blir tillräckligt bra, och då avstår jag hellre. Jag krossade många hinder när jag kämpade mig fram till en kandidatexamen, t ex. Så jag vet ju att det går. Och att jag vill. Men risken för besvikelse är stor, och då vacklar jag.
 
Min största skräck var dock egentligen att någon familjemedlem skulle drabbas av cancer, och mycket riktigt av avled min mamma av sagda åkomma när jag var strax efter 20 och min pappa fick prostatacancer häromåret (det har dock gått ok än så länge). Just MS var kanske inte min största oro för egen del, men det känns så ironiskt att ha drabbats av en så oberäknelig sjukdom. Egentligen så typiskt mig att mitt immunförsvar attackerar mitt centrala nervsystem, lite i led med hur jag satt käppar i hjulet för mig själv hela livet, haha.

Jag var dels rädd för saker som du nämner, men samtidigt också så basic saker som att jag tänkte "jag kanske dör nu" varje gång jag satte mig i en bil. Eller varje gång jag red för den delen. Och jag är tyvärr så fortfarande till stor del.

Och skönt att proverna visar att det är okej nu, men förstår verkligen att det måste vara SJUKT svårt att komma ifrån den rädslan när den varit verklighet ett tag.

Ja, oro för familjemedlemmar (och djur) är också närvarande. Förr mer än idag, dock, vilket är skönt. Jag tänker också som du, "jaha, var ju typiskt att jag skulle bli drabbad av det här!", jag tror det är ganska klassiskt för människor med sådan problematik.
 
Ja, oro för familjemedlemmar (och djur) är också närvarande. Förr mer än idag, dock, vilket är skönt. Jag tänker också som du, "jaha, var ju typiskt att jag skulle bli drabbad av det här!", jag tror det är ganska klassiskt för människor med sådan problematik.
Skönt att den biten blivit lite bättre för dig! Man tjänar ju inget på oron, även om det är svårt att acceptera fullt ut (och delen av mig som alltid vill ha rätt, har idiotiskt nog tänkt "se där, jag hade rätt!" även om jag innerligt önskar att jag hade haft fel, egentligen).

Sedan måste jag väl tillägga att jag haft ganska mycket kontakt med andra i min egen sits, och initialt så verkar smällen blivit hårdare för de som haft en ljusare syn på tillvaron.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag hade inte tänkt starta någon ny tråd. Vill inte det. Vill inte berätta. Men ju mer jag håller saker inom mig ju mer uppäten blir...
9 10 11
Svar
203
· Visningar
20 662
Senast: Gunnar
·
  • Artikel
Dagbok Äntligen tog jag tag i att ringa vårdcentralen och har fått en "akuttid" till psykolog nästa vecka. Jag är alltid lika orolig inför att...
Svar
1
· Visningar
496
Senast: Yeah but
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 650
Senast: Roheryn
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag tog bort mitt förra inlägg för allt bara blev förmycket. Men om jag ska samman fatta det så var det att jag skolkade idag min sista...
2
Svar
29
· Visningar
1 755
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp