Jag vill inte vara så trött 😭

Kan inte göra någonting. Knappt skriva ens. Ångesten sliter mig i stycken för jag blir så arg och frustrerad på mig själv. Fick nyss ett meddelande om ett hundtäcke jag har till salu. Orkar inte ens svara trots att jag vill. Jag orkar ingenting. Hela dagen har jag legat i sängen utom när jag släpat mig upp för att kissa hundarna och mata marsvinen. Jag har flera meddelanden att svara på men jag kan inte. Det är så jävla lätt men jag kan inte
 

Nu har pojkvännen åkt hem och jag mår som vanligt skit 😭 Jag vill kunna träffa honom oftare och ha ett liv ihop men det går inte 😭

Var hos fysioterapeuten med Poppy innan idag och trots att det borde räknas som att det gick bra så mår jag skit för det också. Jag klarar knappt allt att träffa folk längre för det blir alldeles för för mycket hela tiden 😭
 
Nu har pojkvännen åkt hem och jag mår som vanligt skit 😭 Jag vill kunna träffa honom oftare och ha ett liv ihop men det går inte 😭

Var hos fysioterapeuten med Poppy innan idag och trots att det borde räknas som att det gick bra så mår jag skit för det också. Jag klarar knappt allt att träffa folk längre för det blir alldeles för för mycket hela tiden 😭

Du gjorde ju jättemycket i går, så verkligen inte konstigt att det blev för mycket nu, men jag förstår absolut att det känns skit. :heart

Har du och pojkvänen pratat något om att flytta ihop, eller är ni inte helt där än? Ibland kan det ju underlätta att bo tillsammans med någon, om man har bra personkemi och matchar varandras behov av egentid, osv.
 
Nu har pojkvännen åkt hem och jag mår som vanligt skit 😭 Jag vill kunna träffa honom oftare och ha ett liv ihop men det går inte 😭

Var hos fysioterapeuten med Poppy innan idag och trots att det borde räknas som att det gick bra så mår jag skit för det också. Jag klarar knappt allt att träffa folk längre för det blir alldeles för för mycket hela tiden 😭

Jag tror du måste sluta se detta som ett nederlag som du ska fixa att "laga" jag förstår verkligen att det är superjobbigt när man krashar, jag har ME och kraschar regelbundet men jag har slutat se det som att det är mitt fel eller att jag är sämre för att det händer, istället försöker jag tänka att det får va värt det för att kunna leva ibland. Det kan vara värt dåliga dagar för att man haft bättre dagar och istället se dom sämre dagarna som återhämtning utan att man klankar ner på sig själv. Låt inte dina dåliga dagar förstöra det som faktiskt va bra med
 
Du gjorde ju jättemycket i går, så verkligen inte konstigt att det blev för mycket nu, men jag förstår absolut att det känns skit. :heart

Har du och pojkvänen pratat något om att flytta ihop, eller är ni inte helt där än? Ibland kan det ju underlätta att bo tillsammans med någon, om man har bra personkemi och matchar varandras behov av egentid, osv.
Det är mest att det är så jobbigt att träffa folk. Jag går hela tiden och tänker på om jag gjorde något fel eller sa något dumt. Eller som hos fysioterpeuten att Poppy lyckades kissmarkera trots att de inte får det på gården och Pärla kissade inne trots att hon var rastad en kvart tidigare 😞

Pojkvännen vill flytta ihop och jag tror att det hade kunnat funka bra för oss, men det är så mycket som ligger bakom att jag inte klarar det. Ett ex till mig slängde ut mig med ett dygn på mig att flytta alla mina grejer och jag vill aldrig riskera att hamna i den situationen igen. Där jag bor nu är också det längsta jag har bott någonstans i hela mitt liv för mamma och pappa flyttade så ofta och så har jag flyttat några gånger sedan jag flyttade hemifrån också så jag orkar inte flytta igen, speciellt inte när jag känner mig hemma för första gången i mitt liv. Jag har också en stor lokal med verkstad i garaget som jag inte vill riskera att bli av med.
Jag tror du måste sluta se detta som ett nederlag som du ska fixa att "laga" jag förstår verkligen att det är superjobbigt när man krashar, jag har ME och kraschar regelbundet men jag har slutat se det som att det är mitt fel eller att jag är sämre för att det händer, istället försöker jag tänka att det får va värt det för att kunna leva ibland. Det kan vara värt dåliga dagar för att man haft bättre dagar och istället se dom sämre dagarna som återhämtning utan att man klankar ner på sig själv. Låt inte dina dåliga dagar förstöra det som faktiskt va bra med
Fast jag måste lära mig att klara det mest grundläggande oavsett hur jag mår för annars måste jag lämna bort hundarna helt för de ska inte behöva lida för att jag inte klarar att ta mig ut på promenader. Hade jag haft en trädgård som de hade kunnat gå ut i så hade det kunnat funka, men inte nu. Och jag har aldrig bra dagar, bara mindre dåliga 😞 Enda gången jag har mått någorlunda bra är sommaren 2018, men det berodde troligen på en väldigt lång hypomani. Helst hade jag varit utan de minnena helt för då hade jag inte vetat vad jag missar.
Jag klarar nästan ingenting. Idag har jag varit uppe ur sängen i kanske 1-1,5 timme 😞
Det är liksom inga övermänskliga krav jag har alls
 
Det är mest att det är så jobbigt att träffa folk. Jag går hela tiden och tänker på om jag gjorde något fel eller sa något dumt. Eller som hos fysioterpeuten att Poppy lyckades kissmarkera trots att de inte får det på gården och Pärla kissade inne trots att hon var rastad en kvart tidigare 😞

Pojkvännen vill flytta ihop och jag tror att det hade kunnat funka bra för oss, men det är så mycket som ligger bakom att jag inte klarar det. Ett ex till mig slängde ut mig med ett dygn på mig att flytta alla mina grejer och jag vill aldrig riskera att hamna i den situationen igen. Där jag bor nu är också det längsta jag har bott någonstans i hela mitt liv för mamma och pappa flyttade så ofta och så har jag flyttat några gånger sedan jag flyttade hemifrån också så jag orkar inte flytta igen, speciellt inte när jag känner mig hemma för första gången i mitt liv. Jag har också en stor lokal med verkstad i garaget som jag inte vill riskera att bli av med.

Fast jag måste lära mig att klara det mest grundläggande oavsett hur jag mår för annars måste jag lämna bort hundarna helt för de ska inte behöva lida för att jag inte klarar att ta mig ut på promenader. Hade jag haft en trädgård som de hade kunnat gå ut i så hade det kunnat funka, men inte nu. Och jag har aldrig bra dagar, bara mindre dåliga 😞 Enda gången jag har mått någorlunda bra är sommaren 2018, men det berodde troligen på en väldigt lång hypomani. Helst hade jag varit utan de minnena helt för då hade jag inte vetat vad jag missar.
Jag klarar nästan ingenting. Idag har jag varit uppe ur sängen i kanske 1-1,5 timme 😞
Det är liksom inga övermänskliga krav jag har alls
Varför måste du flytta om ni flyttar ihop? Kan ni inte bo tillsammans i din nuvarande lägenhet?
 
Jag måste ned och hämta hundarna och hö till marsvinen. Lämnade dem i lokalen när jag handlade för att det skulle bli lättare att komma ut på en promenad men jag kan knappt stå upp för jag är så trött och skakig. Hade behövt få upp spån också men det kommer att vara helt omöjligt
 
I sängen igen. Hundarna fick kissa på gården och jag lyckades släpa upp en korg hö. Jag glömde tvätta händerna men jag är så omänskligt trött så jag ligger med äckliga händer trots att jag vill tvätta dem. Hur fan lär man sig acceptera ett sådant här liv?!
 
Jag åker inte dit frivilligt oavsett hur dålig jag än blir. Det är i så fall om jag är medvetslös och då kommer jag att vara riktigt riktigt arg på den som tog mig dit. Skulle de lägga in mig kommer jag göra allt jag kan för att ta mig därifrån och om inte det går är självmord den enda utvägen jag kan se. Så rädd är jag för att bli inlåst igen.

Jag har inte pratat med någon förutom 1177 och vårdcentralen. Ringde psykiatrin efter boendestödet varit här men visste inte vilket alternativ jag skulle välja på telefonen för jag var för trött. Fick ta både migräntabletter och stesolid för jag hade så ont i huvudet och var så spänd och trött. Jag brukar aldrig kunna sova på dagen men somnade faktiskt till en stund och nu mår jag lite bättre. Har dock inte provat att resa på mig ännu
Jag känner likadant för psykiatrin, jag får panik på riktigt bara av att tänka på det och jag vet att jag är nära där gränsen går för att få vara hemma men jag kommer inte kunna säga ja om dom säger att jag behöver det. Även om jag riskerar annat. Men vissa verkar ju finna någon sorts lugn där hur dom nu lyckas. Tänkte mest att du kunde rådgöra med dom om medicinen och kanske justera dosen. Inte stanna kvar. Vi har som sagt skött det över telefon. Att psykakuten ringt mig. Inte behövt sätta min fot där när det gällt Litium.
 
Jag skrev innan att jag varit uppe ur sängen 1-1,5 timme och jag vet att jag gjorde något då eftersom jag varit uppe så länge men jag kan verkligen inte minnas. Allt är bara ett tomt töcken
 
Jag känner likadant för psykiatrin, jag får panik på riktigt bara av att tänka på det och jag vet att jag är nära där gränsen går för att få vara hemma men jag kommer inte kunna säga ja om dom säger att jag behöver det. Även om jag riskerar annat. Men vissa verkar ju finna någon sorts lugn där hur dom nu lyckas. Tänkte mest att du kunde rådgöra med dom om medicinen och kanske justera dosen. Inte stanna kvar. Vi har som sagt skött det över telefon. Att psykakuten ringt mig. Inte behövt sätta min fot där när det gällt Litium.
Jag har inte tagit fler blodprov så de kan inte ringa mig om något. Tror jag ska ta nytt blodprov på onsdag så får se hur det ser ut då
 
Jag känner likadant för psykiatrin, jag får panik på riktigt bara av att tänka på det och jag vet att jag är nära där gränsen går för att få vara hemma men jag kommer inte kunna säga ja om dom säger att jag behöver det. Även om jag riskerar annat. Men vissa verkar ju finna någon sorts lugn där hur dom nu lyckas. Tänkte mest att du kunde rådgöra med dom om medicinen och kanske justera dosen. Inte stanna kvar. Vi har som sagt skött det över telefon. Att psykakuten ringt mig. Inte behövt sätta min fot där när det gällt Litium.
Jag har bara varit ”inlagd” (inlåst är ett bättre ord) en gång men det räcker för resten av mitt liv! Det var ingen hjälp överhuvudtaget, bara förvaring och straff. Det var helt outhärdligt och då fick jag ändå särbehandling med att jag fick äta på rummet och ha en tv för jag fick panik av alla människor. Hade jag behövt dela rum med någon så hade jag blivit fullkomligt hysterisk av panik! Det blev jag iofs ändå, vilket ledde till ännu mer straff, men om jag behövt dela rum vet jag inte vad jag hade gjort men troligen hade jag blivit så hysterisk att de fått droga ned mig totalt.
Min förra läkare räddade mig flera gånger från att bli inlåst igen för hon visste hur illa det gjorde mig, men hon har gått i pension. Jag saknar henne jättemycket! Den jag har nu är på sätt och vis bättre, men jag tror aldrig att han hade gjort så mycket som hon gjorde för mig
 
Det är jättefint väder och jag vill verkligen ut och gå! Kroppen och ångesten håller inte med 😞
 
Jag har bara varit ”inlagd” (inlåst är ett bättre ord) en gång men det räcker för resten av mitt liv! Det var ingen hjälp överhuvudtaget, bara förvaring och straff. Det var helt outhärdligt och då fick jag ändå särbehandling med att jag fick äta på rummet och ha en tv för jag fick panik av alla människor. Hade jag behövt dela rum med någon så hade jag blivit fullkomligt hysterisk av panik! Det blev jag iofs ändå, vilket ledde till ännu mer straff, men om jag behövt dela rum vet jag inte vad jag hade gjort men troligen hade jag blivit så hysterisk att de fått droga ned mig totalt.
Min förra läkare räddade mig flera gånger från att bli inlåst igen för hon visste hur illa det gjorde mig, men hon har gått i pension. Jag saknar henne jättemycket! Den jag har nu är på sätt och vis bättre, men jag tror aldrig att han hade gjort så mycket som hon gjorde för mig
Jag vet, jag har skrivit lite i min dagbok om hur jag upplevt det och jag har så mycket rädsla för slutenvården. Jag har svårt att hantera det nu när dom pratar om det som ett alternativ. Det går bara inte. Dom ser fördelar, jag vet att dom fördelarna inte finns utan bara få mig att må sämre. Det är just med mediciner psykakuten hjälpt mig. Som när provsvaren på Litium är farligt högt och när det fattades flera dagar i min apodos fick jag hämta dom mediciner som saknades där. Annars har jag inget positivt att säga om dom. Hoppas ditt blodprov visar hur ni ska gå vidare med Litium, att du ligger i normalvärdet
 
Jag vet, jag har skrivit lite i min dagbok om hur jag upplevt det och jag har så mycket rädsla för slutenvården. Jag har svårt att hantera det nu när dom pratar om det som ett alternativ. Det går bara inte. Dom ser fördelar, jag vet att dom fördelarna inte finns utan bara få mig att må sämre. Det är just med mediciner psykakuten hjälpt mig. Som när provsvaren på Litium är farligt högt och när det fattades flera dagar i min apodos fick jag hämta dom mediciner som saknades där. Annars har jag inget positivt att säga om dom. Hoppas ditt blodprov visar hur ni ska gå vidare med Litium, att du ligger i normalvärdet
Jag hoppas att det går att lösa för dig utan att bli inlagd! Jag kan se vissa fördelar för vissa personer, men om man har så negativa erfarenheter som du och jag så är det svårt att se. Samtidigt så får det ju inte gå så långt att det blir farligt utanför heller. Skitsvår situation 😞

Tack! Jag hoppas verkligen att det ligger okej för jag vill inte sluta nu när det verkar som att det hjälper. Jag har tex kunnat halvera stesoliden! Visst, jag har fortfarande djävulsk ångest ofta men den mesta tiden med ångest numera tror jag beror på frustrationen och hopplösheten som kommer pga tröttheten
 
Kom du ut? Bara ut och sitta lite i solen kan vara bra för kropp och knopp, om en promenad känns för övermäktigt....
Vi kom ut en liten runda. Vet inte hur länge vi var ute men den rundan tar ca 15 minuter om jag går som jag gick innan. Numera brukar den ta ca 30 minuter så jag gissar på något sådant. Vet inte vad det var med hundarna men det var en jäkla massa trilskande och dragande i kopplena åt alla håll så det var inte direkt avkopplande. Men de fick kissa, bajsa och nosa så de verkar nöjda nu.
Bara sitta ute är det tyvärr alldeles för kallt för men jag hoppas att jag ska orka ta med mig marsvinen ut till parken när det blir varmare
 
Jag är så jävla knäpp. Jag hatar minnen och har alltid gjort. Dåliga minnen är ju uppenbart, men jag har alltid också hatat ”bra” minnen (för mig finns inga äkta bra minnen för minnen i sig själva är negativa) för det som minnena baseras på är borta och kommer aldrig mer igen så därför blir jag bara frustrerad och mår dåligt över att minnas det. Men nu när jag inte minns vad som har hänt och vad jag har gjort så blir jag frustrerad och rädd över det istället för att vara glad som jag borde vara 😑
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok En sak som jag inte kan få bort från hjärnan som jag blir så jävla ledsen för är att det är så JÄVLA orätt vist 😭 För att egentligen så...
Svar
18
· Visningar
1 658
Hästvård Vill börja med att jag ska ringa veterinär idag. I våras hade min häst en tydlig beteendeförändring. Hon mådde dåligt och hon visade...
2
Svar
27
· Visningar
2 985
Senast: Twihard
·
  • Artikel
Dagbok Är sällan särskilt tillfredställande? Jag vet inte ens vad jag vill känna, men jag vet att jag inte vill upptäcka att hon som kallade...
Svar
0
· Visningar
1 163
Senast: miumiu
·
  • Artikel
Dagbok Solen lyste säkert på dig Soljävel Och jag skakar sönder Allt jag rör vid Du rör och går Rörochgårutanattfällaentår När du...
Svar
2
· Visningar
1 566
Senast: Tofs
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Ännu en tråd om hundfoder
  • Uppdateringstråd 29
  • Black & tan?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp