Jobbiga bonussyskon..

ponilover

Trådstartare
Ska försöka fatta mig kort men risken är att det ändå blir långt. Jag är uppvuxen med skilda föräldrar och det har funkat fint, jag har haft lite svårt med min "bonus-mamma" då hon ofta har kört över pappa och bestämt över mig och mina syskon. Men det har på äldre dar blivit bättre.

Värre har det varit hos mamma. Hon levde singel länge, fram till jag var 10 (för 12 år sen). Då flyttade hon ihop med en man som hade 2 egna barn. En dotter och en son. Jag har 2 riktigt syskon själv. Jag och mina syskon levde varannan vecka till en början men sedan blev det mestadels hos mamma.
Mannens son levde enbart hos dem och dottern levde med hos sin mamma men kunde komma lite när hon kände fört. Hon har alltid varit en sådan som tar stor plats, är bestämd och vill ha saker på sitt vis. Mamma har från början "fjäskat" in sig hos dessa barn vilket gjorde att jag började avsky min bonussyster, som dessutom verkade avsky mig tillbaka. Sonen var det aldrig några problem med då han alltid höll sig på sitt rum.
Men när väl dottern kom på besök så skulle det fixas, donas och ordnas. Alla skulle vara glad och trevliga och dottern skulle känna sig mer än välkommen. Detta tyckte jag gick till överdrift och jag ville inte låtsas vara någon annan bara för att min styvsyster skulle komma dit några dagar. Så jag sket i det och var precis som vanligt, som man ska kunna vara med sin familj.

Detta fjäskande pågår FORTFARANDE och jag blir tokig! Jag har flyttat hemifrån för 6 år sedan och är lika mycket gäst där som henne när vi kommer dit på middagar tex, ÄNDÅ säger alltid mamma åt sin mans barn att slå sig ner vid bordet medan jag och mina syskon ska springa som betjänter och hjälpa till att plocka fram och plocka undan. Allt kretsar kring dottern när hon kommer, hon gillar att komma sent och när hon väl dyker upp så är det bara henne man lyssnar på och pratar med. Säger jag något eller frågar något till mamma eller någon av mina syskon så "hörs jag inte".

Jag har tagit upp detta med framför allt en av mina riktiga syskon som håller med mig men förklarar att "sån är hon, styvsystern". När jag försöker prata med min mamma om hur jag upplever det att hon behandlar min styvsyster som en jävla drottning och man själv blir till luft har hon inget annat att säga än att hon inte vill prata om det. Jag tycker detta har blivit så jobbigt nu och drar mig för att komma på middagar eller annat där hela familjen ska delta.

Är det någon annan som har erfarenhet av samma sak? Att det fjäskas för bonusbarnen? Jag förstår att man fjäskar i början, för man vill att barnen ska trivas fast ena föräldern har flyttat ihop med en ny och det blir en stor omställning, men det finns väl ändå en gräns? Och nu när vi alla har flyttat hemifrån så borde väl alla behandlas lika?
Hur hade ni gjort i min situation? Eller är det kanske någon förälder som känner sig träffad och kan förklara ut den synvinkeln?
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Varför åker du då dit? Fråga varje gång du blir inbjuden om bonussystern ska komma. Ska hon det så säger du bara att då avstår jag då jag inte ser någon vits med att umgås med er samtidigt som hon är där eftersom jag blir sittandes ensam och totalt ignorerad. Jag kommer dock gärna och besöker er när jag får glädjen att umgås med er.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Det enda du kan göra är att prata med din mamma igen, och igen, och igen om hon inte fattar eller vill fatta eller vill prata.

Jag har tänkt mycket på detta med när barnen flyttar, mina stora har flyttat sedan ett par år tillbaka och det är jätteviktigt för mig att de inte ska känna sig som betjänter här hemma. Å andra sidan så ska de ju också känna sig som *hemma* och inte som främmande i sitt (forna) hem. En liten balansgång.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag tror att ditt eget beteende och dina egna känslor ställer till det för dig.

Du tycker inte om bonussystern, och du tycker inte om att din mamma verkar tycka om bonussystern. De verkar inte ha något problem med sin relation, medan du har väldiga problem med deras relation. Det innebär att du blir den som är bråkig och tråkig när du berättar för din mamma hur du vill att hon ska behandla sin nya (och sin gamla) familj.

Vad händer om du bestämmer dig för att sluta avsky din styvsyster och ger er relation en chans?
Vad händer om du bestämmer dig för att umgås med din mamma när det bara är ni?
Vad händer om du bestämmer dig för att inte vara med på middagarna?
Vad händer om du bestämmer dig för att acceptera relationen mellan din mamma och styvsyster?
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag tänker som så att rättvist är inte lika för alla. Din bonussyster har kanske ett större behov av anpassning än vad din familj tror att du har. Rivalitet mellan syskon är otroligt slitsamt för hela familjen, så tro inte att er konflikt bara påverkar dig. Försök att tänka på din systers behov och fundera på om dina behov är lika stora. ÄR de det, så tycker jag att du sätter dig ner med din familj och förklarar att du känner dig förbisedd och inte lika älskad som systern, och helst också vad familjen ska göra för att uppfylla dina behov av bekräftelse. Men att de ska sluta bry sig om din syster är ju helt orimligt. Du kan inte kräva att de ska ha samma syn på din syster som du har.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Låter som att hon blir behandlad som en gäst (gamla respekterade tant Agda) medan ni blir behandlade som barn i huset. När ni försöker ta uppmärksamhet från tant Agda är ni ouppfostrade och ignoreras.

Säger jag något eller frågar något till mamma eller någon av mina syskon så "hörs jag inte".

Är du för demonstrativ? Säger ngt vid fel tillfälle? Du får kanske prata mer med dina syskon om varför de inte hör dig.

har hon inget annat att säga än att hon inte vill prata om det.
Låter som att det är ett väldigt känsligt kapitel för henne? Eller har du pratat om saken tills hon tröttnat?

När det gäller ditt fall behöver ju inte vara artig alls vara lika med -tycka bättre om. (Hur är mamma mot ev medtagna partners? lika uppmärksam som mot systern?)
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag skulle sluta åka "hem" och istället bjuda över min mamma hem till mig.
gulan
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag tror att ditt eget beteende och dina egna känslor ställer till det för dig.

Du tycker inte om bonussystern, och du tycker inte om att din mamma verkar tycka om bonussystern.

Jag kan säga att de första två åren när allt var nytt försökte jag verkligen, det var jobbig anpassning för mig också att mamma hade träffat en ny som dessutom hade egna barn. Jag mådde inte bra psykiskt då flytten tvingade mig att byta skola och jag blev även utan vänner. Trots det försökte jag verkligen den första tiden att vi skulle känna oss som en familj, men redan från dag 1 klargjorde min bonussyster för mig att jag fick inte vara med och leka osv. Och vid ett senare tillfälle så rotade jag i hennes rum när hon inte var hemma (sånt man gör hos sina syskon när man har chansen som barn..) och hittade en hel bok med dumma anteckningar om mig.
Sen att mamma tycker om bonussystern har jag inga problem med, MEN jag kan erkänna att jag blir svartsjuk när det verkar som om hon tycker om henne mer än mig. Jag vill absolut inte att dom ska hata varandra men jag vill inte att det ska vara någon skillnad på oss 2.
Tex när jag har bett mamma om en tjänst för jag behöver hjälp med något så går det inte. Men ber min bonussyster om samma tjänst så släpper mamma allt hon har i sina händer för att komma till undsättning och gör ALLT för att hjälpa henne, vad det än är. Känner inte att hon stället upp på samma sätt för mig.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Är du för demonstrativ? Säger ngt vid fel tillfälle? Du får kanske prata mer med dina syskon om varför de inte hör dig.

Låter som att det är ett väldigt känsligt kapitel för henne? Eller har du pratat om saken tills hon tröttnat?

Jag försöker vara med i samtalsämnet, som häromdagen när det diskuterades hur min styvbror hade fått ett nytt jobb och dom pratar om att det var på en annan ort, jag får då ögonkontakt med mamma och frågar vad det är för jobb. Då vänder hon sig om till styvsystern och frågar om lägenheten är såld..

Ja jag tror det är ett känsligt kapitel för henne och att hon inte vågar erkänna för mig själv att hon behandlar oss olika. För vi har aldrig pratat ut om saken men jag har nämnt flera gånger hur jag känner men jag hinner knappt avsluta första meningen innan hon blir irriterad och snäser ifrån. Jag skulle gärna vilja att hon lyssnade på min version och hur jag upplever hela situationen.
Sist när jag tackade för kvällen via sms så fick jag tillbaka "hade varit trevligare med lättare stämning". Och då försökte jag förklara att det hade känts trevligare att få vara med i samtalet utan att ignoreras. Då fick jag tillsvar att detta inte var något som hon ville diskutera, trots att det var hon som förde det på tal från början.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Det verkar som att ni alla blivit låsta i era roller och har svårt att få till en vettig kommunikation. Tyvärr kan man ju vilja hur mycket som helst men den enda man kan ändra på är sig själv, inte någon annan. Tillslut får man välja vad som är fungerar för en och det finns inget som säger att man absolut måste ha en relation med sina föräldrar när man blivit vuxen. Tar det bara energi och man känner sig dåligt behandlad av föräldrarna går det att säga upp bekantskapen.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag har svårt att tänka mig att din mamma skulle gilla styvdottern mer än sin egen dotter (även om det naturligtvis kan vara så för vissa). Däremot så skulle det kunna vara så att hon av någon anledning kanske skulle kunna ha dåligt samvete gentemot henne och därför försöker kompensera henne genom att vara lite "övertrevlig"? Att mamma inte vill prata om det skulle kunna tyda på att det ligger mer bakom hennes beteende än vem hon gillar eller inte gillar. Kanske vill din mamma inte dra in dig i någon slags familjekonflikt eller liknande som ligger och pyr nånstans. Observera att jag endast spekulerar, det jag menar med detta är att ibland är inte saker och ting helt och hållet som man tror...
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Jag har haft liknande problem fast med min brors ex fru.

Så jag sa helt enkelt till alla i min familj att kommer brorsans fru kommer inte jag.
Det är bara att välja, träffar gärna min bror men inte om bihanget följer med.
Och så blev det, ville dem umgås med idioten fick de väl göra det bara jag slapp men de behövde ju inte planera in någon familjemiddag där hon ingick om jag skulle pallra mig 30mil hem.
Så under ett par år hade jag och bror min mycket lite kontakt tills han insåg att både han och mina föräldrar hellre hade lillasyster än hans fru så han skiljde sig tack å lov :D
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Det verkar som att ni alla blivit låsta i era roller och har svårt att få till en vettig kommunikation. Tyvärr kan man ju vilja hur mycket som helst men den enda man kan ändra på är sig själv, inte någon annan. Tillslut får man välja vad som är fungerar för en och det finns inget som säger att man absolut måste ha en relation med sina föräldrar när man blivit vuxen. Tar det bara energi och man känner sig dåligt behandlad av föräldrarna går det att säga upp bekantskapen.

Kan bara instämma. Jag är inte uppvuxen med att alla syskon behandlas lika heller, utan att det varit rejäl snedfördelning även ekonomiskt. Min ena förälder började träffa en ny med två barn och då gick de före mig och mitt syskon, kanske för att den nya hade söner och vi var flickor.. vet inte alls. Men det svider. Och beslutet att kraftigt begränsa kontakten med en förälder eller båda kan i vissa fall göra livet lättare, blod är inte alltid tjockare än vatten. Det är bara alla jäkla förväntningar och föreställningar om att man "ska" ha kontakt med familjen som ställer till det. Mår man sämre än bättre när man träffar dem, let it be. Nån gång om året kan ju räcka liksom. Om ens det.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Det verkar som att ni alla blivit låsta i era roller och har svårt att få till en vettig kommunikation. Tyvärr kan man ju vilja hur mycket som helst men den enda man kan ändra på är sig själv, inte någon annan. Tillslut får man välja vad som är fungerar för en och det finns inget som säger att man absolut måste ha en relation med sina föräldrar när man blivit vuxen. Tar det bara energi och man känner sig dåligt behandlad av föräldrarna går det att säga upp bekantskapen.

Absolut, och om man har det måste relationen bli ett vuxet mor - dotterförhållande. Här tycks rollerna ha frusit i de som skapades när familjen vidgades.

TS, det låter som att det vore en god idé att hitta någon att prata med om hur du kan gå vidare för att skapa en fungerande vuxen relation med din familj (d v s om du vill, för det är som flera skrivit inget man måste). Sakerna du tar upp, att du inte fick vara med och leka, att du är svartsjuk - när jag läser dem får jag uppfattningen att du fortfarande är kvar i frustrationen vid den svåra omställningen vid tio års ålder.
 
Sv: Jobbiga bonussyskon..

Håller inte riktigt med alla om att det enda man kan ändra på är sig själv eller säga upp bekantskapen med släkten. Det verkar ju lite underligt att bli rakt av ignorerad, i alla fall om det händer ofta. Ibland kan även en helt vanlig fråga hamna fel i konversationen.

Detektivarbete? Fråga dina syskon helt ärligt vad de tycker, behandlar hon er annorlunda, behandlar hon dig specifikt annorlunda? Fråga plastpappan om din mamma är sur på dig av någon orsak el dyl? Hur är din mamma när det bara är ni två, när det är du och syskonen där bara?

Hur gammal är du?
Mammor är människor som inte är helt ofelbara (även om man inte tror att man tror det kan man upptäcka plötsligt att faktiskt trodde det ändå.). Tänk efter tex, kan det vara så att din mamma får sådant totalt stresspåslag av bonussystern att hon blir helt blockerad. Hon klarar inte av att vara trevlig mot henne och er syskon samtidigt, för ni är ju hennes barn.

Du svarade aldrig på faster Agda frågan, det är det som känns centralt. Om "Faster Agda" var hemma hos oss när jag var liten så kunde man helt glömma att mamma skulle vara gullig mot en en sekund. Så stressblockerad att faster Agda tar all uppmärksamhet, för faster Agda kan vara elak eller bli upprörd om hon inte får allt. Och släkten (plastpappa) blir upprörd om faster Agda blir upprörd. I så fall är det enda man kan göra att stötta sin stackars panikslagna mamma när hon försöker ta hand om gästen.

Det skulle förklara dina syskons reaktioner också, de säger inte äh mamma är sådan. De sa bonussystern är sådan.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en syster som för ett år sedan helt plötsligt sa upp kontakten med vår mamma och började hänga ut henne som narcissist mm på...
2 3
Svar
46
· Visningar
4 356
Senast: kubikmeter
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
933
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 527
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Att bjuda någon?
  • Bra hörlurar

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp