- Svar: 31
- Visningar: 1 832
Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok.
För att göra en lång historia "kort":
Jag har kämpat med dåligt mående i flera år. Blev mobbad som barn och större delen av skolgången, vilket ledde till svår social ångest/social fobi. Lite bättre blev det i gymnasiet, och ännu bättre med KY-utbildningen efter det. Jag fick för första gången uppleva uppvaktning och att ha en pojkvän. Förvisso en kass pojkvän med både fysisk och psykisk misshandel i vardagen liksom övergrepp. Efter två år blev jag fri. Min kropp förträngde händelserna och jag var lycklig i 2-3 år. Livet lekte. Sedan triggades minnet igång av en händelse och livet kraschade.
En lång tids depression tog fart. Livet var nattsvart. Mycket ångest, mycket suicidtankar, mycket hallucinationer, mycket ryggvärk. Kontakt med psykiatrin under delar av den tiden, utredning för autism (men ingen diagnos på det), terapi för social ångest och terapi för övergreppen (som psykologen inte ansåg var övergrepp alls utan bara överreaktion från min sida).
Efter flera år började min depression långsamt försvinna. Men den allmänna ohälsan kvarstod. Som introvert med social ångest passar jag inte in någonstans. Blir sällan omtyckt på arbetsplatser (eller i det privata). Jag är rätt ensam således och det är emellanåt skitjobbigt.
Vid något tillfälle under min "bra-period" fick jag för mig att byta inriktning på jobb och satsa på att arbeta med kundmöten, för det var något jag ville innan mitt liv kraschade innan den destruktiva relationen. Världens sämsta val på många sätt och vis. Jag fick jobb lätt, men samma visa där att jag inte var omtyckt för att jag inte var tillräckligt social i en social bransch. Jag trivdes inte heller med arbetsuppgifterna, men tänkte att jag behövde mer tid att komma in i dem. Av olika anledningar sökte jag annat och fick lätt jobb igen.
Nya arbetsplatsen var mycket större med fler arbetsuppgifter, större kundflöde, större bemanning. Ingen introduktion att tala om utan bara kastas in i arbetsuppgifter man inte kunde med ett "det löser sig". Några månader av det och mitt mående kraschade igen med en sjukskrivning som följd. Kroppsvärk och svår stress var diagnosen.
Två års sjukskrivning följde. Ingen bra kontakt med chefen, som inte trodde på mig och mina besvär. Ingen bra kontakt med kollegor eftersom de var ständigt underbemannade.
Efter många om och men började jag jobba heltid igen, i teorin. I praktiken fixade/fixar jag inte att arbeta så många procent på en arbetsplats som gör mig sjuk. Efterföljande år har således bestått i att försöka hålla mig flytande och inte bli sjukskriven igen, men jag har inte heller klarat av att jobba 100% utan en massa sjukfrånvaro. Jag har hela tiden kämpat mot utmattning.
Jag har varit hos företagshälsovården i omgångar och de tror inte att mitt arbete är grundproblemet till min ohälsa utan snarare att jag har obehandlad PTSD som gjort att jag fått utökad social ångest (framförallt för män) och kroppsvärk, vilket eventuellt utvecklats till fibromyalgi.
Det senaste halvåret har mitt mående rasat ännu mer. Jag orkar inget längre. Sover dåligt. Äter inget. Har ångest, suicidtankar. Panikångest. Hallucinerar, lukt, smak. Utmattning, depression. Sjukanmäler mig hela tiden.
Företagshälsovården kan och har erbjudit sig att skicka remiss till psykiatrin för att jag ska få hjälp med min PTSD. Jobbet har inte fått fullt så ingående info, utan främst att läkaren anser det är det bästa och det är för mitt välmåendes skull. Men HR säger nej, de är enligt uppgift rädda för att det blir en sjukskrivning och det är inte det bästa för mig.
Så ingen remiss från företagshälsovården. Istället har jag pratat mer med vårdcentralen, men de nappar överhuvudtaget inte på att jag kan ha PTSD och mina besvär troligt kommer därifrån. De menar på att jag får säga upp mig om jag mår dåligt. På vad sätt det nu skulle lösa mitt grundmående, jobbstressen blir utbytt i arbetslöshetstress istället. Ekonomin kraschar ännu mer än den redan gjort.
Jag har testat att skicka remiss till både psykiatri och smärtrehabilitering och båda har avslagit för att de vill ha remiss från vården.
En allmän sjukskrivning för vården är inte aktuell. Det går inte att sjukskriva för psykisk ohälsa tydligen, trots utmattning, daglig ångest och suicidtankar. Ingen chans till återhämtning med andra ord. De hänvisade till psykakuten för att lösa min måendeproblematik.
Nu står jag här och vet varken ut eller in. Arbetsgivare och läkare vill att jag säger upp mig själv. Alla andra jag pratar med säger NEJ till det och att arbetsgivaren faktiskt får vara den som tar ansvar med uppsägning.
Jag vill bara hålla mig flytande till hösten när jag hoppas på att komma in på utbildning.
För att göra en lång historia "kort":
Jag har kämpat med dåligt mående i flera år. Blev mobbad som barn och större delen av skolgången, vilket ledde till svår social ångest/social fobi. Lite bättre blev det i gymnasiet, och ännu bättre med KY-utbildningen efter det. Jag fick för första gången uppleva uppvaktning och att ha en pojkvän. Förvisso en kass pojkvän med både fysisk och psykisk misshandel i vardagen liksom övergrepp. Efter två år blev jag fri. Min kropp förträngde händelserna och jag var lycklig i 2-3 år. Livet lekte. Sedan triggades minnet igång av en händelse och livet kraschade.
En lång tids depression tog fart. Livet var nattsvart. Mycket ångest, mycket suicidtankar, mycket hallucinationer, mycket ryggvärk. Kontakt med psykiatrin under delar av den tiden, utredning för autism (men ingen diagnos på det), terapi för social ångest och terapi för övergreppen (som psykologen inte ansåg var övergrepp alls utan bara överreaktion från min sida).
Efter flera år började min depression långsamt försvinna. Men den allmänna ohälsan kvarstod. Som introvert med social ångest passar jag inte in någonstans. Blir sällan omtyckt på arbetsplatser (eller i det privata). Jag är rätt ensam således och det är emellanåt skitjobbigt.
Vid något tillfälle under min "bra-period" fick jag för mig att byta inriktning på jobb och satsa på att arbeta med kundmöten, för det var något jag ville innan mitt liv kraschade innan den destruktiva relationen. Världens sämsta val på många sätt och vis. Jag fick jobb lätt, men samma visa där att jag inte var omtyckt för att jag inte var tillräckligt social i en social bransch. Jag trivdes inte heller med arbetsuppgifterna, men tänkte att jag behövde mer tid att komma in i dem. Av olika anledningar sökte jag annat och fick lätt jobb igen.
Nya arbetsplatsen var mycket större med fler arbetsuppgifter, större kundflöde, större bemanning. Ingen introduktion att tala om utan bara kastas in i arbetsuppgifter man inte kunde med ett "det löser sig". Några månader av det och mitt mående kraschade igen med en sjukskrivning som följd. Kroppsvärk och svår stress var diagnosen.
Två års sjukskrivning följde. Ingen bra kontakt med chefen, som inte trodde på mig och mina besvär. Ingen bra kontakt med kollegor eftersom de var ständigt underbemannade.
Efter många om och men började jag jobba heltid igen, i teorin. I praktiken fixade/fixar jag inte att arbeta så många procent på en arbetsplats som gör mig sjuk. Efterföljande år har således bestått i att försöka hålla mig flytande och inte bli sjukskriven igen, men jag har inte heller klarat av att jobba 100% utan en massa sjukfrånvaro. Jag har hela tiden kämpat mot utmattning.
Jag har varit hos företagshälsovården i omgångar och de tror inte att mitt arbete är grundproblemet till min ohälsa utan snarare att jag har obehandlad PTSD som gjort att jag fått utökad social ångest (framförallt för män) och kroppsvärk, vilket eventuellt utvecklats till fibromyalgi.
Det senaste halvåret har mitt mående rasat ännu mer. Jag orkar inget längre. Sover dåligt. Äter inget. Har ångest, suicidtankar. Panikångest. Hallucinerar, lukt, smak. Utmattning, depression. Sjukanmäler mig hela tiden.
Företagshälsovården kan och har erbjudit sig att skicka remiss till psykiatrin för att jag ska få hjälp med min PTSD. Jobbet har inte fått fullt så ingående info, utan främst att läkaren anser det är det bästa och det är för mitt välmåendes skull. Men HR säger nej, de är enligt uppgift rädda för att det blir en sjukskrivning och det är inte det bästa för mig.
Så ingen remiss från företagshälsovården. Istället har jag pratat mer med vårdcentralen, men de nappar överhuvudtaget inte på att jag kan ha PTSD och mina besvär troligt kommer därifrån. De menar på att jag får säga upp mig om jag mår dåligt. På vad sätt det nu skulle lösa mitt grundmående, jobbstressen blir utbytt i arbetslöshetstress istället. Ekonomin kraschar ännu mer än den redan gjort.
Jag har testat att skicka remiss till både psykiatri och smärtrehabilitering och båda har avslagit för att de vill ha remiss från vården.
En allmän sjukskrivning för vården är inte aktuell. Det går inte att sjukskriva för psykisk ohälsa tydligen, trots utmattning, daglig ångest och suicidtankar. Ingen chans till återhämtning med andra ord. De hänvisade till psykakuten för att lösa min måendeproblematik.
Nu står jag här och vet varken ut eller in. Arbetsgivare och läkare vill att jag säger upp mig själv. Alla andra jag pratar med säger NEJ till det och att arbetsgivaren faktiskt får vara den som tar ansvar med uppsägning.
Jag vill bara hålla mig flytande till hösten när jag hoppas på att komma in på utbildning.
