Kan inte riktigt fatta det!!

[daymint]

Nu är jag i vecka 37, oiiii vad tiden har gått fort, känns som att det bara var ett par månader sedan jag plussade .
Nu börjar jag bli riktigt nervös för allt förlossning, kommer jag klara av detta med att vara en bra förälder, kommer jag och min sambo klara av omställningen som det blir i livet, är det vanligt att känna så här??Samtidigt som jag längtar så efter vårat lilla pyre och se vem det är som gömmer sig där inne och äntligen få krama och snusa på den lilla.Jag har förutom- hemskt illamående i början och en eländig halsbränna som fortfarande håller i sig-mått så bra och inte känt mig klumpig ens trots att jag var överviktig innan.
Men nu börjar det bara kännas tungt och jobbigt, orkar knappt motionera hundarna, och då får man dåligt samvete.
Har dessutom börjat fått symtom till havandeskapsförgiftning så nu kanske det är dax för bebbe att komma.
Berätta gärna hur ni har kännt när det börjat närma sig, har ni haft känslor som åkt upp och ner och många funderingar??

Självklart är det mest positiva känslor måste jag tillägga!!

 

[skogersson]

Sv: Kan inte riktigt fatta det!!

Jag har redan börjat att fundera över detta och jag är i vecka 21. Man som du säger är det spännande och positiva funderingar. Ibland tänker jag på vad jag har gett mej in på, men alla andra fixar det och skaffar flera barn. Tycker det ska bli spännande och förstås nervöst.

 

[daymint]

Sv: Kan inte riktigt fatta det!!

Jo det är nog olika när tankarna börjar flyga omkring. Jag har mest tagit allt med ro tills nu, men försöker behålla lugnet och ta en sak i taget.
Det viktigaste är väl att man inte tror att man ska bli en värdelös förälder.Och att man lär sig nya saker hela tiden.

 

[vindvissla]

Sv: Kan inte riktigt fatta det!!

Man klarar det galant. Enda gången jag minns att jag hade lite "hjälp" funderingar var när jag skulle in till förlossningen. Då var liksom den där 41-veckors tryggheten borta. Helt plötsligt ska ett BARN komma ut från mellan ens ben. Aj och Oj. Men det gick över snart. Jag har i alla fall känt mej väldigt trygg än så länge i föräldrarollen, och de är ju som tur är inte 15 när de föds, man har lite tid på sej att bli tonårsförälder.

 

[Golden_Heart]

Sv: Kan inte riktigt fatta det!!

Har också oro inför förlossningen. Att man ska klara det och klara omgivningens krav på en efteråt. Just nu är jag ordentligt deppig och har ett par månader kvar. Gråtfärdig rätt ofta och känslig! Vill vara nära sambon och han tycker ibland att jag är för pussig eller kelen av mig! Då känner jag mig extra ledsen!
Jag är också glad över kommande lilla pyre, men det finns oerhört mycket i min värld just nu. Känns bara så svårt!

 

[Andorra]

Sv: Kan inte riktigt fatta det!!

Visst klarar man av det. Man har liksom inget annat val. Bebben måste ut.

En gammal jobbarkompis försökte rymma från förslossningssängen när det var dags. Tyckte att "det här är ingen bra idé, vi kan ta det en annan dag...."

Sen att man konstant är orolig för sin bäbis tillhör bara en naturlig skyddsinstikt vi har. Vi vill våra barn det bästa och att inget ont ska hända dom.

Ta det lugnt och bry dig inte om omgivningens krav. Det är du och bebben som gäller.

Tycker det är helt OK om de nyblivna föräldrarna "stänger" inne sig för att lära känna ett nytt litet liv.