Kan man sakna något som man aldrig haft?

Just nu är livet lite kaos igen, mycket som pågår och sömnen har blivit lidande sista veckorna. Jag är hyperkänslig som vanligt när jag inte sover, stressnivåerna är på max men snart är denna termin över. Jag har ännu en gång klarat av att ta mig igenom mina studier.

Men när man inte sover tänker man mycket, och just nu funderar jag över allt mellan himmel och jord och fastnat i de här kan man verkligen sakna något man aldrig haft? Behöver egentligen inte vara något speciellt egentligen men samtidigt så saknar jag uppenbarligen något i mitt liv men jag vet inte vad för om jag visste så skulle jag väl göra något åt de.
Tycker jag har allt, läser på min drömutbildning, har världens finaste unghäst, ett bra vikariejobb som jag gillar osv osv men ändå är jag rastlös och söker något kanske spänning? Vem vet de visar sig väl.

 

[TinyWiny]

Såklart man kan. Jag saknar att ha föräldrar som är föräldrar. Inte lika mycket nu som förr men visst finns det där.

 

[MayGrace]

Ja i för sig tror jag ska bli knäpp faktiskt. Vet ju inte riktigt vad jag saknar egentligen eller jo kanske någon som bara lyssnar på mig och inte har någon åsikt alls om vad jag pratar om. Antagligen därför hjärnan går på högvarv. Trött på att känna ingenting och allt på samma gång..

 

[kryddelydd]

Ja i för sig tror jag ska bli knäpp faktiskt. Vet ju inte riktigt vad jag saknar egentligen eller jo kanske någon som bara lyssnar på mig och inte har någon åsikt alls om vad jag pratar om. Antagligen därför hjärnan går på högvarv. Trött på att känna ingenting och allt på samma gång..

Man kan sakna en förmodad företeelse, tror jag. Men bara det man förmodar att företeelsen skulle handla om.
Jag menar, man har gjort sig en föreställning om hur något är. I mitt fall skulle jag ju kunna sakna egen familj (jag lever ensam) eller partner.
Fast det jag kan sakna, är ju egentligen min bild av hur det är (borde vara) att ha en partner.
Men det är inget som säger att den partner jag eventuellt skulle måla upp för mig och sakna, verkligen finns.

Blev det svamligt?

 

[MayGrace]

Man kan sakna en förmodad företeelse, tror jag. Men bara det man förmodar att företeelsen skulle handla om.
Jag menar, man har gjort sig en föreställning om hur något är. I mitt fall skulle jag ju kunna sakna egen familj (jag lever ensam) eller partner.
Fast det jag kan sakna, är ju egentligen min bild av hur det är (borde vara) att ha en partner.
Men det är inget som säger att den partner jag eventuellt skulle måla upp för mig och sakna, verkligen finns.

Blev det svamligt?

Nej absolut inte svamligt förstår vad du menar! Inget som säger att de blir bättre men samtidigt är de en gnagande känsla helt enkelt som i mitt fall tär på mig. Men jag vet inte, alla strävar väl efter att vara nöjd och lycklig antar jag. Jag kanske inte är lycklig just nu fast jag borde vara de.

 

[TinyWiny]

Nej absolut inte svamligt förstår vad du menar! Inget som säger att de blir bättre men samtidigt är de en gnagande känsla helt enkelt som i mitt fall tär på mig. Men jag vet inte, alla strävar väl efter att vara nöjd och lycklig antar jag. Jag kanske inte är lycklig just nu fast jag borde vara de.

Det finns inga sådana borden. Att känna att man borde vara lycklig gör en bara än mer olycklig. Man känner ju det man känner. Om vi inte hade känt något behov, en önskan, om det vi inte har så hade mänskligheten fortfarande bott i grottor. Jag brukar tänka så när jag önskar mig något, det är en helt naturlig del av att vara människa att tänka så, att vilja förbättra, att sträva framåt.
Sedan kan man självklart vara nöjd i sitt liv som det är men ändå ha den där önskningen om förbättring eller känna att man saknar något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv jag har idag men jag önskar ju samtidigt att det ska förändras, att jag ska bli frisk, bli normalfungerande, kunna jobba och leva på ett helt annat sätt än idag. Det är inga kontraster däremellan såtillvida att jag är mindre nöjd för att jag har den önskan jag har men det är ett mål för mig att komma dit och jag gör allt i min makt varje dag för att komma dit men, och det är kanske där du behöver fundera på vad du ska göra, jag har hittat lugnet i att just nu är det såhär, vad kan jag göra för att förbättra min situation? När jag hittade det som faktiskt hjälper mig att göra kunde jag också se att jag var på den vägen jag ville vara. Tidigare när jag var så fruktansvärt sjuk fanns önskan men ingen väg. Att hitta vägen gav mig lugnet.

 

[MayGrace]

Det finns inga sådana borden. Att känna att man borde vara lycklig gör en bara än mer olycklig. Man känner ju det man känner. Om vi inte hade känt något behov, en önskan, om det vi inte har så hade mänskligheten fortfarande bott i grottor. Jag brukar tänka så när jag önskar mig något, det är en helt naturlig del av att vara människa att tänka så, att vilja förbättra, att sträva framåt.
Sedan kan man självklart vara nöjd i sitt liv som det är men ändå ha den där önskningen om förbättring eller känna att man saknar något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv jag har idag men jag önskar ju samtidigt att det ska förändras, att jag ska bli frisk, bli normalfungerande, kunna jobba och leva på ett helt annat sätt än idag. Det är inga kontraster däremellan såtillvida att jag är mindre nöjd för att jag har den önskan jag har men det är ett mål för mig att komma dit och jag gör allt i min makt varje dag för att komma dit men, och det är kanske där du behöver fundera på vad du ska göra, jag har hittat lugnet i att just nu är det såhär, vad kan jag göra för att förbättra min situation? När jag hittade det som faktiskt hjälper mig att göra kunde jag också se att jag var på den vägen jag ville vara. Tidigare när jag var så fruktansvärt sjuk fanns önskan men ingen väg. Att hitta vägen gav mig lugnet.

Du har rätt, de är väl så att jag just nu är lite vilsen eller vart länge sedan förra sommaren och skutan kom aldrig på rätt köl igen och sen ploppa de upp saker man inte styr över och jag som kontrollmänniska har svårt att släppa att jag inte kunde bestämma.
Självklart kan man vara nöjd med de man har men just nu är jag nog inte de. Slog mig att jag är snart 30 år och ska mitt liv fortsätta i samma gamla lunk resten av tiden? Fast då är vi åter där igen ingen kan göra något åt de förutom jag men man ska våga att kasta sig ut i de nya..

 

[TinyWiny]

Du har rätt, de är väl så att jag just nu är lite vilsen eller vart länge sedan förra sommaren och skutan kom aldrig på rätt köl igen och sen ploppa de upp saker man inte styr över och jag som kontrollmänniska har svårt att släppa att jag inte kunde bestämma.
Självklart kan man vara nöjd med de man har men just nu är jag nog inte de. Slog mig att jag är snart 30 år och ska mitt liv fortsätta i samma gamla lunk resten av tiden? Fast då är vi åter där igen ingen kan göra något åt de förutom jag men man ska våga att kasta sig ut i de nya..

Ja och det är jobbigt att vara vilsen. Lägg då inte på dig själv tanken att du dessutom borde vara lycklig. Ibland är det vilsenhet som krävs ihop med en massa mod för att man ska hitta sin alldeles egna speciella väg. För mig var det faktiskt just tanken, "ska det vara såhär resten av mitt liv?" som gav mig styrkan att fortsätta leta efter min väg. Hoppas det kan bli så för dig med ❤

 

[MayGrace]

@TinyWiny De är väl som du säger man kan aldrig tvinga sig själv att vara lycklig helt enkelt även fast man ibland skulle vilja
Dock så har de dykt upp något/någon som ställt världen lite på ända och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de. Svårt att släppa in människor i mitt liv ..

 

[Oh_really]

Just nu är livet lite kaos igen, mycket som pågår och sömnen har blivit lidande sista veckorna. Jag är hyperkänslig som vanligt när jag inte sover, stressnivåerna är på max men snart är denna termin över. Jag har ännu en gång klarat av att ta mig igenom mina studier.

Men när man inte sover tänker man mycket, och just nu funderar jag över allt mellan himmel och jord och fastnat i de här kan man verkligen sakna något man aldrig haft? Behöver egentligen inte vara något speciellt egentligen men samtidigt så saknar jag uppenbarligen något i mitt liv men jag vet inte vad för om jag visste så skulle jag väl göra något åt de.
Tycker jag har allt, läser på min drömutbildning, har världens finaste unghäst, ett bra vikariejobb som jag gillar osv osv men ändå är jag rastlös och söker något kanske spänning? Vem vet de visar sig väl.

Jag kände ofta sådär när jag var yngre, särskilt mellan 20-30 års ålder. Jag tror hjärnan är programmerad att vara lite rastlös när man är som starkast i livet. Annars så hade människosläktet inte vågat göra sig sårbara för nya potentiella partners, seglat över haven i små bambubåtar, erövrat nya kontinenter, bosatt sig på Grönland, tålmodigt stått i långa köer och betalat 300.000 för att bestiga Mount Everest, eller skaffat sju barn trots påtaglig risk för mödradödlighet innan sjukvård fanns. Man måste vara ganska rastlös i sin natur innan man säger till kompisarna: "Jag vet, vi seglar rakt sydväst tills vi kanske sjunker eller svälter ihjäl och ser om det finns något bakom horisonten?" Själv fann jag lite ro av att hoppa från flygplan ofta.

Jag tror att du går igenom något som majoriteten av människosläktet brottas med, och att du kan ta känslan på allvar och se om du kan hitta något sätt att få utlopp för den. Är det någon kille på gång så är det bara att testa och köra! Det finns nog många vägar och inga tydliga rätt eller fel. För min del blev det bättre när jag blev äldre. Då blev jag lite mer stilla och förnöjsam. Tror inte det hade med personlig utveckling att göra utan bara att hjärnan ställde om sig.

 

[AraSlei]

Det låter hoppfullt att det går över @Oh_really , jag gillade verkligen din beskrivning av fenomenet

Jag har lite samma rastlöshet som du @MayGrace , vilket har resulterat i att jag, lite spontant, sökte en halvårsutbildning i UK till våren. Om jag kommer in tar jag med mig en av hundarna över och lämnar sambo och två hundar hemma. Jag har också allt jag kan önska och borde vara helt förnöjd med världens finaste karl, ett superroligt jobb och fina vänner här hemma, men rastlösheten kröp i varenda cell och lugnade sig direkt när jag skickat in min ansökan. Så nu hoppas jag bara på att jag kommer in!

 

[Lingon]

Jag kan också känna att jag söker något. Mer för några år sen än nu. Att det är något jag vill/når som fattas/nåt jag söker efter trots att jag borde vara nöjd.

När jag återupptog ridningen lugnade det sig. Samt några andra saker som hände. Det får mig att tro att när jag känner så är det något jag behöver. Kombinerat med att jag också behöver bli bättre på att vara nöjd i nuet istället för att tänka framåt hela tiden. Vara lycklig och nöjd i nuet och i det lilla. För mig är det nog en stressreaktion också. I stressen försöker hjärnan lösa problemet och det blir ofta till ett frustrerande sökande efter något som inte finns.

Försöker lära mig att vara här och nu.

 

[MayGrace]

Jag kände ofta sådär när jag var yngre, särskilt mellan 20-30 års ålder. Jag tror hjärnan är programmerad att vara lite rastlös när man är som starkast i livet. Annars så hade människosläktet inte vågat göra sig sårbara för nya potentiella partners, seglat över haven i små bambubåtar, erövrat nya kontinenter, bosatt sig på Grönland, tålmodigt stått i långa köer och betalat 300.000 för att bestiga Mount Everest, eller skaffat sju barn trots påtaglig risk för mödradödlighet innan sjukvård fanns. Man måste vara ganska rastlös i sin natur innan man säger till kompisarna: "Jag vet, vi seglar rakt sydväst tills vi kanske sjunker eller svälter ihjäl och ser om det finns något bakom horisonten?" Själv fann jag lite ro av att hoppa från flygplan ofta.

Jag tror att du går igenom något som majoriteten av människosläktet brottas med, och att du kan ta känslan på allvar och se om du kan hitta något sätt att få utlopp för den. Är det någon kille på gång så är det bara att testa och köra! Det finns nog många vägar och inga tydliga rätt eller fel. För min del blev det bättre när jag blev äldre. Då blev jag lite mer stilla och förnöjsam. Tror inte det hade med personlig utveckling att göra utan bara att hjärnan ställde om sig.

Haha måste börja med att säga att jag gillar din beskrivning av allt, gjorde min dag lite så tack för den
Jag har en sambo sedan 8 år, och livet går väl lite i sina vanliga gamla spår helt enkelt och de kliar i mig
.Och sen dök en person upp som jag vet vem de är, vi har gemensamma intressen osv men vi känner inte varandra. Vi talar på vänskaplig nivå med varandra inget mer en så men samtidigt så kan jag absolut sakna när personen inte hör av sig .. Och det stör mig lite just nu också. Jag håller mig på avstånd helt enkelt för att de inte ska bli något missförstånd mellan oss.

Livet är då inte lätt när de är svårt!

 

[MayGrace]

Det låter hoppfullt att det går över @Oh_really , jag gillade verkligen din beskrivning av fenomenet

Jag har lite samma rastlöshet som du @MayGrace , vilket har resulterat i att jag, lite spontant, sökte en halvårsutbildning i UK till våren. Om jag kommer in tar jag med mig en av hundarna över och lämnar sambo och två hundar hemma. Jag har också allt jag kan önska och borde vara helt förnöjd med världens finaste karl, ett superroligt jobb och fina vänner här hemma, men rastlösheten kröp i varenda cell och lugnade sig direkt när jag skickat in min ansökan. Så nu hoppas jag bara på att jag kommer in!

Roligt med utbildning hoppas verkligen du kommer in om de är de du vill göra Jag läser ju på universitetet, tufft men de går, och ibland tvivlar jag på allt och när dessutom min sambo satte sig på tvären när jag började plugga så har de också gjort de tuffare att försöka vara alla till lags.

 

[MayGrace]

Jag kan också känna att jag söker något. Mer för några år sen än nu. Att det är något jag vill/når som fattas/nåt jag söker efter trots att jag borde vara nöjd.

När jag återupptog ridningen lugnade det sig. Samt några andra saker som hände. Det får mig att tro att när jag känner så är det något jag behöver. Kombinerat med att jag också behöver bli bättre på att vara nöjd i nuet istället för att tänka framåt hela tiden. Vara lycklig och nöjd i nuet och i det lilla. För mig är det nog en stressreaktion också. I stressen försöker hjärnan lösa problemet och det blir ofta till ett frustrerande sökande efter något som inte finns.

Försöker lära mig att vara här och nu.

Så är de nog för mig också, eller jag vet att de är så jag måste lära mig att slappna av, njuta av här och nu och inte stressa över allt jag inte kan kontrollera. Sist jag hade en sån här period slutade de inte bra och jag vet precis vad jag behöver göra men ändå fixar jag de inte.

 

[AraSlei]

Roligt med utbildning hoppas verkligen du kommer in om de är de du vill göra Jag läser ju på universitetet, tufft men de går, och ibland tvivlar jag på allt och när dessutom min sambo satte sig på tvären när jag började plugga så har de också gjort de tuffare att försöka vara alla till lags.

Tack!
Jag har gjort några hundår på universitet innan, men nu är jag sugen på att plugga igen efter att ha jobbat några år

En regel jag försöker att hålla mig till (även om det är svinsvårt) är att faktiskt inte försöka vara alla till lags. Det går inte. Vad är viktigt för dig? Vad vill du?
Min sambo blev inte överlycklig när jag berättade om mina UK-planer, men när vi pratat om det förstår han varför det är viktigt för mig och även om han inte hoppar jämfota av glädje så är han ändå glad för min skull.

 

[MayGrace]

Tack!
Jag har gjort några hundår på universitet innan, men nu är jag sugen på att plugga igen efter att ha jobbat några år

En regel jag försöker att hålla mig till (även om det är svinsvårt) är att faktiskt inte försöka vara alla till lags. Det går inte. Vad är viktigt för dig? Vad vill du?
Min sambo blev inte överlycklig när jag berättade om mina UK-planer, men när vi pratat om det förstår han varför det är viktigt för mig och även om han inte hoppar jämfota av glädje så är han ändå glad för min skull.

Det är väl de som är problemet jag vet inte vad jag vill just nu, jag är jätte splittrad .. Känns som livet håller på att ta en ny vändning och jag vet inte om jag är bredd på att släppa taget och låta skutan vända åt motsatt håll. Samtidigt så förstår jag att man går igenom olika faser i livet, och ibland dyker de upp saker man inte kan styra över men frågan är då ska man låta de få fortgå för att se vart vägen leder eller ska man säga stopp? Åh jag blir knäpp ligger uppe och funderar hela nätterna just nu ...

 

[AraSlei]

Det är väl de som är problemet jag vet inte vad jag vill just nu, jag är jätte splittrad .. Känns som livet håller på att ta en ny vändning och jag vet inte om jag är bredd på att släppa taget och låta skutan vända åt motsatt håll. Samtidigt så förstår jag att man går igenom olika faser i livet, och ibland dyker de upp saker man inte kan styra över men frågan är då ska man låta de få fortgå för att se vart vägen leder eller ska man säga stopp? Åh jag blir knäpp ligger uppe och funderar hela nätterna just nu ...

Det är ju alltid svårt att råda, eftersom man aldrig sitter på facit.
Finns det något sätt att testa att slå in på den ena vägen, utan att behöva göra det hela vägen?

 

[MayGrace]

Det är ju alltid svårt att råda, eftersom man aldrig sitter på facit.
Finns det något sätt att testa att slå in på den ena vägen, utan att behöva göra det hela vägen?

Behöver inte vara omöjligt ibland kanske man måste flyta lite med strömmen helt enkelt och se vart vägen leder.

Därför buke är bra,så många kloka människor ❤