Två bett i munnen kan jag hålla med om att man i de allra flesta fall kan skippa för de flesta hästar har faktiskt inte plats för det. Istället kunde man ha kombinerat det med en kapson (stången alltså).
Det jag tycker är lite märkligt med bestämmelserna om bett när det gäller dressyrtävlan är att upp till msv (ca) så ska man ha ett bett ut hävstångseffelt, vilket är helt vettigt, men sen ska man ha kombinerad bridong och stång hela vägen upp.
Om man tittat på vilka uppgifterna bettena har och hur man använt dem historisk borde det egentligen vara så att man använder kombinationen under msv'a klasser och endast stång under de svåra klasserna.
Och dessutom är det helt värdelöst att sitta och rida på stången med två händer. Läser man lite om bettet och verkligen tittar på det så inser man att det är gjort för att ridas på en hand.
Lite om inverkan också kanske även fast det redan nämnts.
Ett bett utan hävstångseffekt eller en kapson kan man inverka på de olika sidorna i hästens mun utan att den andra inverkas på (om man bortser från de raka tränsbetten), vilket gör att man kan få till ställning och böjning, vilket behövs i början av utbildningen. Tränsbettet ber också hästen att korta sig och sätta sig, vilket också är en fördel i början.
Sedan när vi börja komma runt piaffen så ska hästen vara så välskolad att man med sätet kan be hästen om ställning och böjning. Här börjar också hästena att sätta sig mycket och de får ofta en tendens att korta sin överlinje, vilket man onte vill. Där kommer stången in och ber hästen att länga ut överlinjen. Alltså hålla kvar framåt-nedåt tänkandet.
Betten har alltså två helt olika inverkningar på en häst och därför behöver man dem i olika faser av hästens utbildning. Kombinationen, där jag tycker bäst om stång och kapson. använder man i övergångstadiet emellan eller när man behöver få lite extra hjälp med böjningen.
Men som det rids idag på stången (på tävlingsbanan) så har den förlorat sin funktion. Så där skulle man lika gärna kunna rida på ett tränsbett.
