Känner ni er svikna? Tänker ni på svek?

[BornAgain]

Fast det finns väl de som på alvar tror att de aldrig råkat ut för t.ex. otrohet eller en partner utan koll på ekonomi, en nonchalant lärare eller en försumlig förälder pga sina egna förträffliga förmågor

 

[Voeux]

Känner precis som du angående detta! Det måste finnas någon sorts avsiktlighet för att jag skall uppfatta något som ett svek, och följaktligen känner jag mig oerhört sällan (aldrig?) just sviken. Jag kan såklart bli kortsiktigt arg och ledsen för något som någon gjort (eller inte gjort), men ser det oftast inte som svek.

Verkligen. Jag tänker att det är lite relaterat till respekt för individen? Om man nu behöver ställa in planer, göra slut, begära skilsmässa, bryta vänskaper, blir kär i någon annan eller dylikt så går ju dessa saker att både hantera och förmedla på respektfulla sätt där man tar personens känslor kring det i beaktande och faktiskt bryr sig. Till skillnad från att agera egoistiskt och bara vända ryggen till. I mitt fall med min vän hade jag nog inte sett det som ett svek alls ifall hen hade pratat med mig och sagt att "Jag vet att jag sa att jag stod vid din sida men just nu börjar jag betvivla vad jag tycker och behöver tid själv ett tag för att reflektera kring detta". Det är ju fine, liksom. I stället för att utlova stöd och sedan gå upp i rök och börja säga elaka saker bakom ryggen.

 

[Petruska]

Har upplevt familjerelaterat svek som jag burit på och förträngt under många år som blir svårare och svårare att hantera ju äldre jag blir. Det handlar om övergrepp och hur det hanterats, och senare i livet har känslan av svek spätts på vid familjerelaterad turbulens. Även om de människor jag klandrar för det svek jag upplevde är borta idag är känslan av detta svek otroligt levande och blir ju äldre jag blir än mer obegripligt och smärtsamt. Det är som att bära med sig en burk med svavlande svart os som är en utomkroppskänsla för den är inte relevant för MIN familj idag. Den där burken symboliserar svek för mig och andra 'bumps' i livet sorterar jag i i shit happens för jag litar nog inte på någon här i livet egentligen så jag sätter inte ribban för förtroende så högt att någon kan toppa min erfarenhet och definition av svek.

Just svek i familjer, och särskilt när man är barn, spelar ju i en helt egen liga.

När det gäller att sätta ribban för förtroende som ett sätt att hantera risken att bli sviken, tänker jag att den strategin kan utföras på många vis, kanske?

Jag har som sagt inte funderat så mycket på svek för egen del, men jag skulle nog kunna säga att jag å ena sidan räknar med att både personer och relationer är ganska imperfekta, så att sannolikheten för att någon soppar till det ständigt är ganska hög. Och så lever jag med det, i någon mening. Shit happens, liksom. Jag använder det inte som ett sätt att dra mig tillbaka och gå runt och vara rädd för närhet, tex. (Inte sagt att du gör det, jag spinner mest vidare på vad du skrev.)

 

[Petruska]

Fast det finns väl de som på alvar tror att de aldrig råkat ut för t.ex. otrohet eller en partner utan koll på ekonomi, en nonchalant lärare eller en försumlig förälder pga sina egna förträffliga förmågor

Jag tänker nog snarare att jag har mer eller mindre råkat ut för allt det där, eller liknande, men att jag ser det inte som svek utan mer som att livet inte är perfekt. Jobbigt, kan det så klart vara. Men jag tänker inte på svek i sammanhanget.

Just ordet otrohet är ju intressant på det viset, det passar ju ihop med svek, lite moraliskt i tonen så där. Men jag tänker inte att en partner som har sex med någon annan just sviker. Däremot kan det ju kräva lite krishantering ändå.

 

[karamelldrottningen]

Du förstår mig ungefär rätt, tror jag. Givetvis betvivlar jag inte att det finns människor som beter sig illa, eller i alla fall på sätt man inte hade förväntat sig.

Men det jag funderar på är nog egentligen att det verkar som att en del personer tolkar eller beskriver vissa upplevelser och känslor just i termer av svek, på ett sätt jag inte kan relatera till. Jag tror att jag hade tolkat samma upplevelse - och kanske samma känsla, vad vet man? - i andra termer.

Svek, alltså ordet, känns lite dramatiskt, och framför allt moraliskt laddat. Ordet drar in rätt mycket moraliska normer i de mellanmänskliga relationerna, på ett sätt jag inte riktigt kan orientera i.

Kan tillägga från min tidigare post att jag aldrig nämnt ordet svek/sviken till någon annan. Men känslan är den och då handlar det inte om något trivialt utan om något som påverkat livet i stort.

 

[BornAgain]

Har du lust att utveckla?

Lite slarvigt uttryckt.

Man känner sig sviken när man upplever att en annan person inte lever upp till ens förväntningar. Ofta är det en känsla i viktiga relationer som mellan barn och föräldrar, vänner eller partners. Relationer som man IMNHO måste investera i.

Jag skulle kunna gå in i en relation med tanken på att det var lite kul, men skulle inte bli sambo med någon om jag inte trodde att det var vi som hjälptes åt efter förmåga. Visade sig då att snubben hade en annan familj i Borås och ett konto på kanalöarna där han gömde undan pengar medans vi levde på min lön, då skulle jag känna mig arg och sviken.

Samtidigt säkrar jag inte alla baser innan jag umgås med folk. Och jag tror inte att jag är smartare än alla andra som ibland råkar ut för ett bottennapp - bottennappen brukar vara charmerande med stor övertalningsförmåga. Ibland är inte ansvarskänslan ömsesidig. Ibland förmår människor inte leva upp till sina egna ambitioner. Ibland skiter det sig. DÅ slickar man såren och försöker komma igen.

PS otrohet är något man gemensamt definierar i en relation - jag skulle nog personligen uppleva det som en större grej om en partner hade en hemlig ekonomi ihop med någon annan eller tyckte att det var roligare att hänga med någon annan än om hen emellanåt sexade med någon/några som inte var jag

 

[honung]

Just svek i familjer, och särskilt när man är barn, spelar ju i en helt egen liga.

När det gäller att sätta ribban för förtroende som ett sätt att hantera risken att bli sviken, tänker jag att den strategin kan utföras på många vis, kanske?

Jag har som sagt inte funderat så mycket på svek för egen del, men jag skulle nog kunna säga att jag å ena sidan räknar med att både personer och relationer är ganska imperfekta, så att sannolikheten för att någon soppar till det ständigt är ganska hög. Och så lever jag med det, i någon mening. Shit happens, liksom. Jag använder det inte som ett sätt att dra mig tillbaka och gå runt och vara rädd för närhet, tex. (Inte sagt att du gör det, jag spinner mest vidare på vad du skrev.)

Ja, all typ av relation kan soppa till sig och för mig är närheten i relationer alltid stående på en matta som kan ryckas under fötterna. Vet inte om det påverkar på ett sätt som fjärmar mig från närhet, snarare tvärtom så är jag nog lätt att komma nära, men JAG är känslomässigt förberedd på att det kan soppa till sig och gör att jag släpper relationer ganska lätt.

 

[karamelldrottningen]

Intressant! Vill du utveckla?

Det är svårt (men samtidigt enkelt).
Delar upp dina frågor här:
Tänker ni på svek?
Ja ibland i mina sämre stunder.
Upplever ni svek?
Inte dagligdags. Men jo det har hänt även i vuxen ålder och då blir det som en blixt från klar himmel.
Man kan försöka att förstå och förklara men känslan är just att ha blivit sviken. En ytterst oangenäm känsla som gränsar lite mot självömkan och samtidigt kan skydda en från att se att man själv skulle ha sagt/gjort/agerat på ett annat vis.
Samtidigt är vi bara människor men jag tycker någonstans att man ska stå för det man sagt och sina handlingar. Folk som säger en sak och gör något annat har jag svårt för och de vill jag inte ha i mitt liv.
Känner ni att ni blir eller har blivit svikna?
Inte just nu, men tidigare absolut.
Är tidigare svek fortfarande levande för er?
Som en ständig påminnelse, ja (tyvärr).

 

[Petruska]

Jag tänker att det ändå är en adekvat term för att beskriva någon som kan ske just i mellanmänskliga relationer - när någon inte lever upp till någon annans legitima förväntningar. Jag håller inte med om att det behöver finnas en avsikt att såra eller skada den som man sviker, det kan räcka med att vara tanklös eller indifferent till det hela.

Däremot kan jag hålla med om att ordet överanvänds, vilket kan tänkas bero på att många människor har orimliga förväntningar på andra människor. De orimliga förväntningarna gör att de upplever ett svek som egentligen inte existerar.

Summa summarum så ser jag inte "svek" som ett så dramatiskt ord, utan att det är en beskrivning av vad som händer i en mellanmänsklig relation.

Mot min förståelse av ordet talar dock hur många använder ordet i vardagen, t.ex. "X är en riktig svikare" och "Y är en klippa - hen sviker aldrig" som om det vore något som är kopplat till karaktärsdrag hos personer. Ordet tenderar även att användas för att beskriva känslan hos den som blir sviken av någon, vilket jag tänker är en felanvändning.

Men för att svara på den ursprungliga frågan: Nej, jag upplever inte att jag blir sviken av min omgivning.

Just det där med förväntningar, det är så spännande att jag måste skriva nu fast jag inte hinner!

Nu skriver ju du legitima förväntningar, men vilka är de legitima förväntningarna? De förväntningar som man kan förvänta sig uppfylls av relationens art? Men vilka är då de?

Där blir det ju tydligt med föräldraskapet. Även om små barn inte har några formulerade förväntningar, så är det ju mycket som det är fullt legitimt att kräva av en förälder gentemot ett barn. Och det är ett allvarligt svek när dessa inte uppfylls.

Men andra relationer? Vänner, partners?

 

[Petruska]

Ja, all typ av relation kan soppa till sig och för mig är närheten i relationer alltid stående på en matta som kan ryckas under fötterna. Vet inte om det påverkar på ett sätt som fjärmar mig från närhet, snarare tvärtom så är jag nog lätt att komma nära, men JAG är känslomässigt förberedd på att det kan soppa till sig och gör att jag släpper relationer ganska lätt.

För mig låter det som en lite sorglig hanteringsstrategi? Och kanske riskabel, det är - tror jag- lite farligt att inte vara närvarande i sitt eget liv. Det låter som att du löper risk att inte helt vara det?

Obs, jag funderar bara. Mer på det fenomen du beskriver än på din person.

 

[starcraft]

Först tänkte jag att självklart har jag blivit sviken, men vid närmare eftertanke tänker jag nog inte så ändå. Jag har blivit besviken för att något jag sett fram emot blivit inställt eller för att ett löfte brutits. Jag kan i dessa lägen kanske känna mig bortglömd och/eller bortprioriterad, men känner mig inte sviken egentligen även om det kan vara den initiala tanken. Förstår nog ännu mindre att man kan bli sviken av myndigheter? Men jag tror nog att det har att göra med att jag hyser rätt liten tilltro att myndigheter, samhälle och andra personer ska göra saker FÖR mig. Kan dock själv känna mig som en svikare när jag inte ställer upp för andra människor.

 

[MCP]

Oj, detta är ett intressant ämne, och önskar att jag var bättre på att formulera mina tankar.

Jag gör, som flera andra också nämnt, skillnad på sviken och besviken. Visst har jag upplevt mig blivit sviken i mitt liv, men det var vanligare när jag var yngre. Tror att jag till viss del skulle bli besviken idag i liknande situationer.
Har inte något svek som känns direkt levande, eftersom jag är tvungen att tänka efter för att komma på något.
I mitt tycke så kräver nästan ett svek något typ av uppsåt.

 

[Hyacinth]

Fast det finns väl de som på alvar tror att de aldrig råkat ut för t.ex. otrohet eller en partner utan koll på ekonomi, en nonchalant lärare eller en försumlig förälder pga sina egna förträffliga förmågor

Jodå, men jag ser det inte som svek primärt, utan som rätt vanliga mänskliga misstag. Ska man prata svek ska det banne mig vara extraordinärt.

 

[SaraXX]

Fast det finns väl de som på alvar tror att de aldrig råkat ut för t.ex. otrohet eller en partner utan koll på ekonomi, en nonchalant lärare eller en försumlig förälder pga sina egna förträffliga förmågor

Jag har råkat ut för en del av det där, på ett rätt svinigt sätt dessutom, men jag tänker inte på det i form av att jag var sviken. Jävligt illa behanldad, ja. Sviken, nej det ordet har jag nog aldrig använt om händelserna.

 

[monster1]

Som vuxen över 30 känner jag nog inte att jag blivit sviken särskilt mycket men, visst har jag blivit sviken i livet. Utfryst, illa behandlad och hanterad av en partner på ett sätt som kändes svekfullt. Men som sagt det är lite mer extra ordinära grejer än att någon missar en lunchdejt eller så.

 

[honung]

För mig låter det som en lite sorglig hanteringsstrategi? Och kanske riskabel, det är - tror jag- lite farligt att inte vara närvarande i sitt eget liv. Det låter som att du löper risk att inte helt vara det?

Obs, jag funderar bara. Mer på det fenomen du beskriver än på din person.

Jag vet inte om det är sorgligt att vara krass. Närvarande måste ju inte innebära att man släpper all realism och lever i en rosenskimrande värld där inget ont kan hända? Jag hänger inte kvar i relationer som tar slut, jag deletar de som inte funkar. När man upplevt ett eller flera stora svek som barn som satt ens grundvalar i gungning och det är väl en överlevnadsstrategi att inte låta sig bli sviken igen. Trygghet kommer inifrån mig själv, inte från någon annan. Easy come, easy go. Jag vägrar vara bitter och vill leva här och nu, och finns det inget 'vi' så är det så.

 

[hastflicka]

Känslan av svek placerar påtagligt en själv i första rummet. Att det viktigaste för andra att se, är hur man själv känner.

Det är inte så jag lever och tänker. Andras omsorg behöver inte vara koncentrerad på mitt välmående.
Livet går upp och ner. Människor beter sig olika. Människor beter sig itne heller alltid som man hade förväntat sig. Sånt är livet.
Svek känns rätt melodramatiskt? I alla fall i @Petruska s beskrivning.
Med en doft av offerkofta i vissa fall?

Exact sa! Personligen lever jag aldeles for mycket i nuet och ar for nyfiken pa allt i livet, inclusive manniskor runt omkring mig, for att haka upp mig pa svek och besvikelser.

 

[Ja88]

Ja, av båda mina föräldrar på olika sätt både under barndomen och som vuxen. Det är inget jag går runt och tänker på dagligen precis men jag inser ju att barndomssveken särskilt påverkat och satt vissa spår som hänger kvar.

I övrigt nej.

 

[Philosophia]

Just det där med förväntningar, det är så spännande att jag måste skriva nu fast jag inte hinner!

Nu skriver ju du legitima förväntningar, men vilka är de legitima förväntningarna? De förväntningar som man kan förvänta sig uppfylls av relationens art? Men vilka är då de?

Där blir det ju tydligt med föräldraskapet. Även om små barn inte har några formulerade förväntningar, så är det ju mycket som det är fullt legitimt att kräva av en förälder gentemot ett barn. Och det är ett allvarligt svek när dessa inte uppfylls.

Men andra relationer? Vänner, partners?

Nu tänker jag högt och spekulerar lite - alltså inget genomtänkt.

Jag tänker att det nog är normer som avgör det. Därmed finns också ett stort utrymme för att människor trots allt identifierar olika förväntningar beroende på om man (1) uppfattar att det finns en norm och (2) samtycker till normen. Här kan sådant som skilda värderingar, skilda generationer, osv. spela roll för hur vi ser på normer och därmed vilka förväntningar vi skapar i våra relationer.

Ett förenklat och högst hypotetiskt exempel på det senare: Om normen i en generation är att vuxna barn ska ta hand om sina gamla föräldrar så skapas vissa förväntningar. En förväntan om att det vuxna barnet ska finnas där är därmed i viss mening legitim (egentligen ett mycket dåligt ordval, men jag valde ordet av pragmatiska skäl) i den bemärkelsen att den går att förankra i en norm Huruvida normen är legitim tänker jag mig är en annan fråga. Nästa generation - det vuxna barnet - lever i en annan tid där normen är en annan - att samhället gemensamt sörjer för den äldre befolkningen. Det vuxna barnet uppfattar därför inte att det finns någon sådan norm och uppfattar heller inte någon legitim förväntan om att denne ska ta hand om sin åldrande förälder. Den äldre föräldern kan uppfatta att barnet har svikit, medan det vuxna barnet naturligtvis inte alls ser det på det sättet.

En illegitim förväntning tänker jag mig är när förväntningen inte går att hänga upp på något alls eller att man gör en väldigt avvikande tolkning av en norm.

 

[Petruska]

Nu tänker jag högt och spekulerar lite - alltså inget genomtänkt.

Jag tänker att det nog är normer som avgör det. Därmed finns också ett stort utrymme för att människor trots allt identifierar olika förväntningar beroende på om man (1) uppfattar att det finns en norm och (2) samtycker till normen. Här kan sådant som skilda värderingar, skilda generationer, osv. spela roll för hur vi ser på normer och därmed vilka förväntningar vi skapar i våra relationer.

Ett förenklat och högst hypotetiskt exempel på det senare: Om normen i en generation är att vuxna barn ska ta hand om sina gamla föräldrar så skapas vissa förväntningar. En förväntan om att det vuxna barnet ska finnas där är därmed i viss mening legitim (egentligen ett mycket dåligt ordval, men jag valde ordet av pragmatiska skäl) i den bemärkelsen att den går att förankra i en norm Huruvida normen är legitim tänker jag mig är en annan fråga. Nästa generation - det vuxna barnet - lever i en annan tid där normen är en annan - att samhället gemensamt sörjer för den äldre befolkningen. Det vuxna barnet uppfattar därför inte att det finns någon sådan norm och uppfattar heller inte någon legitim förväntan om att denne ska ta hand om sin åldrande förälder. Den äldre föräldern kan uppfatta att barnet har svikit, medan det vuxna barnet naturligtvis inte alls ser det på det sättet.

En illegitim förväntning tänker jag mig är när förväntningen inte går att hänga upp på något alls eller att man gör en väldigt avvikande tolkning av en norm.

Intressant.

Det betyder ju också att i tider i samhället då normer förändras lite mer än annars, är det svårare att säga vilka förväntningar som kan anses vara legitima?

Sen funderar jag. För egen del blir jag nästan kränkt, eller upprörd, nästan som utsatt för en sorts övergrepp, när jag förväntas leva upp till - mer eller mindre normativa - förväntningar som jag inte uttryckligen har bundit mig till. Jag blir nästan kränkt när någon tänker sig tex att därför att vår relation innehåller någon viss känsla elelr handling, så följer därmed ett slags förväntningar på mig. De är kanske legitima, ofta, enligt ditt resonemang, som jag finner rätt rimligt.

Men min upplevelse är att sådana förväntningar är fullständigt illegitima. Ingen får agera som om jag har avgivit löften som jag inte ens har uttalat, eller löften som pga vissa normer kan antas följa på tidigare handlingar. Implicita löften, liksom. Jag upplever sådana förväntningar nästan som en sorts kränkning av min integritet.

Detta är dock inget som jag har några problem med att klargöra tidigt och vänligt i nya relationer av olika slag. Tvärtom, det är inbyggt på olika vis i väldigt mycket av mitt allmänna pratande med folk.