ako
Trådstartare
Hej igen!
För en vecka sedan fick vi ju hem vår första hund, en fyraårig Springerhane som behövde ett nytt hem p g a skiljsmässa. Han är glad, trevlig och väluppfostrad på alla sätt och vis.
I huset finns sedan tidigare fem vuxna katter (ja, det ÄR mga.. Jag o sambon hade två var när vi träffades, och sedan dog min pappa förra året o vi fick "ärva" hans).
När jag ringde o pratade med hundens numer f d husse frågade jag såklart om han var van vid katter (stod i annonden att han var mkt van vid andra djur) och det var han, sade ex- hussen. Problemet var bara, framkom senare, att han var van vid UTEkatter. Ex- hussen hade tagit för givet att det var sådana vi hade då vi bor på landet (våra katter får visserligen gå ut, men de är i själ o hjärta feta, lata innekatter :smirk: ).
Situationen nu: Barngrind mellan nedervåningen o övervåningen. Vovve nere, kissar mestadels uppe. Första dagarna sprang hunden skällande mot katterna, som flydde. Nu har han inte skällt på dem på flera dagar, och springer inte så snabbt emot dem, men han vill gärna fram till dem. Kissar rädda, och jag lite med, för man VET ju inte vad han vill göra med dem när han kommer fram (ser inte aggressiv ut, utan bara nyfiken men ändå). Det funkar bra om man sitter med hunden, klappar o pratar med honom och katterna är i närheten. Jag har suttit m en katt i taget o sambon med hunden. I går var han med kopplad på övervåningen o kollade på melodifestivalen med oss o kissarna, som låg i soffan eller smög omkring. Planen är att göra så framöver, ha dem tillsammans under uppsikt o åtskiljda när vi inte är hemma (JA; hunden, som är vuxen och väl ensamtränad, ÄR ensam sex timmar tre dagar i veckan - INGA påhopp, tack!).
Alltså: Vad tror ni erfarna bukefalister med både hundar o katter? Tror ni det någonsin kommer att gå att vänja i hop "halvkattvan" Springer Spaniel och hundovana katter till ett fungerande liv i samma hus? De behöver ju inte bli bästisar, men däremot kunna "samexistera" och ha bra liv allihop (läs:katterna; vovven är redan fullt nöjd). Hur lång tid har det tagit för er med liknande erf? Än har vi ju bara haft honom en vecka.
Tycker ni vi verkar göra rätt eller skulle vi göra annorlunda? Vissa säger ju att man ska låta dem sköta det helt själva, men det känner vi inte riktigt funkar; kissarna måste få känna sig trygga, och en av dem (ironiskt nog är hon den tuffaste) är 17 år och kanske inte riktigt lika vig o snabb som i sin ungdom.
Ska på lydnadskurs på ti o hoppas på tips från tränaren hur man ska få hunden att, om möjligt, ignorera kissarna.
Så ni med erfarenhet (alltså av vuxen hund o vuxna katter): Snälla, dela med er av erfarenheter o tips.
Tack,
Anna-Karin o de tusen husdjuren
För en vecka sedan fick vi ju hem vår första hund, en fyraårig Springerhane som behövde ett nytt hem p g a skiljsmässa. Han är glad, trevlig och väluppfostrad på alla sätt och vis.
I huset finns sedan tidigare fem vuxna katter (ja, det ÄR mga.. Jag o sambon hade två var när vi träffades, och sedan dog min pappa förra året o vi fick "ärva" hans).
När jag ringde o pratade med hundens numer f d husse frågade jag såklart om han var van vid katter (stod i annonden att han var mkt van vid andra djur) och det var han, sade ex- hussen. Problemet var bara, framkom senare, att han var van vid UTEkatter. Ex- hussen hade tagit för givet att det var sådana vi hade då vi bor på landet (våra katter får visserligen gå ut, men de är i själ o hjärta feta, lata innekatter :smirk: ).
Situationen nu: Barngrind mellan nedervåningen o övervåningen. Vovve nere, kissar mestadels uppe. Första dagarna sprang hunden skällande mot katterna, som flydde. Nu har han inte skällt på dem på flera dagar, och springer inte så snabbt emot dem, men han vill gärna fram till dem. Kissar rädda, och jag lite med, för man VET ju inte vad han vill göra med dem när han kommer fram (ser inte aggressiv ut, utan bara nyfiken men ändå). Det funkar bra om man sitter med hunden, klappar o pratar med honom och katterna är i närheten. Jag har suttit m en katt i taget o sambon med hunden. I går var han med kopplad på övervåningen o kollade på melodifestivalen med oss o kissarna, som låg i soffan eller smög omkring. Planen är att göra så framöver, ha dem tillsammans under uppsikt o åtskiljda när vi inte är hemma (JA; hunden, som är vuxen och väl ensamtränad, ÄR ensam sex timmar tre dagar i veckan - INGA påhopp, tack!).
Alltså: Vad tror ni erfarna bukefalister med både hundar o katter? Tror ni det någonsin kommer att gå att vänja i hop "halvkattvan" Springer Spaniel och hundovana katter till ett fungerande liv i samma hus? De behöver ju inte bli bästisar, men däremot kunna "samexistera" och ha bra liv allihop (läs:katterna; vovven är redan fullt nöjd). Hur lång tid har det tagit för er med liknande erf? Än har vi ju bara haft honom en vecka.
Tycker ni vi verkar göra rätt eller skulle vi göra annorlunda? Vissa säger ju att man ska låta dem sköta det helt själva, men det känner vi inte riktigt funkar; kissarna måste få känna sig trygga, och en av dem (ironiskt nog är hon den tuffaste) är 17 år och kanske inte riktigt lika vig o snabb som i sin ungdom.
Ska på lydnadskurs på ti o hoppas på tips från tränaren hur man ska få hunden att, om möjligt, ignorera kissarna.
Så ni med erfarenhet (alltså av vuxen hund o vuxna katter): Snälla, dela med er av erfarenheter o tips.
Tack,
Anna-Karin o de tusen husdjuren
Senast ändrad: