Katter och barn.

[SessCa]

Var hos ett par bekanta här för några dagar sen.
Som har en 3årig son och en liten kattfröken. Saken är den att ungen sliter katten i svansen och jagar runt den hela tiden. Nu har katen börjat säga ifrån och fräser och "jabbar" mot pojken.

Pappan i familjen tycker iaf jag hanterar situationen bra. Efter att ha tagit pojken på bar gärning med att lyfta kissen i nacken så slet han tag i pojken och höll fast honom. Reaktionen var ett faktum. Pojken grät i förtvivlan och skrek "släpp mig" då säger pappan : "Det säger katten också när den fräser, och jag tänker hålla fast dig om du håller fast katten"

Vad tycker ni? självklart ska man förhindra att barnen gör så mot djur, men man kan inte vaka varje sekund.
Är det då BRA om ungen får sig ett bett eller ett rivsår från katten/hunden så den lär sig? eller har katten/hunden då tagit ett steg för lång och förtjänar avvlivning?

Vill gärna höra andras funderingar också.

 

[winst]

Barn måste lära sig att umgås med djur. Det är föräldrarna som skall lära barnen det. Lite revor får väl barnen tåla. Blir det för mycket revor och bett så har föräldrarna misslyckats i uppfostran. Barnen är ju inte stygga egentligen, men de måste lära sig att umgås med djur. Häftig pappa!!

 

[bananabambi]

Det där är ju en svår balansgång. Ett rivsår från en katt kan ta väldigt illa, och bett som går genom skinnet är inte bra, då det finns bakterier i munnen på katter som kan ställa till med mycket oreda.

Jag tyckte att pappan handlade rätt, helt klart. Men jag tycker inte att man ska anse det som bra att "ungen lär sig" om katten skulle fräsa ifrån ordentligt. För det är inte alla gånger katten river "litegrann". Tänk om barnet får ett rivsår i ögat.

Jag har ett sår rakt över näsan, som jag fick när min gamla misse skulle åla sig ur ett grepp. Rivmärket var inte djupt, men ack så glad jag var över att inte ha fått det över ögat. Och som sagt, ärret är kvar.

Vet man med sig att barnet inte är snällt mot missen tror jag man får räkna med att ha ett vakande öga över dom så länge de är tillsammans. För både barnet och kattens skull.

Att katten säger ifrån när den blir jagad och provocerad är inte ett skäl till avlivning, men man får se upp så katten inte river barnet oprovocerad, bara för att den är van vid att ungen ger den obehag. Då kanske man ska överväga att hitta ett lämpligare hem åt den, eller om möjligt låta den vara ute så mycket man kan. Men inte avlivning.

 

[kpist]

Jag tyckte papp gjorde rätt. Barn brukar ha lättare att förstå handlingar.

Annars tycker jag att en del rivsår kan de blev, men då ska dom va provocerad. Jag menar alltså inte att jag tycker barnet ska provocera djuret.

 

[Rallebralle]

Jag har en treårig dotter hemma...och jag säger bara NÅDE henne om hon gör katterna nånting......
Det beror på katten i fråga också tycker jag,Solo älskar att bli brutalt buren av barn,när Amanda fyllde tre år så hade hon kalas med sina polare,de satt o hade tårta och grejjs inne på hennes rum,vem satt i mitten och njöt som en gris...jo,Solo.....jag fick stänga in honom då det var två ungar som var livrädda och han skulle bara gosa HELA tiden.
Han och Sparvfen vill bli burna jämt och gärna lite konstigt.
Hon skulle aldrig lyfta dem i svansen eller liknande,men när hon var mindre så orkade hon inte lyfta Sparvfen ,han är ju ganska lång i kroppen ,siames som han är ,så hon tog ena armen runt frambenen o släpade iväg med honom,hade han inte velat så hade han sprattlat men han kurrade och gosade in sig i hennes armhåla.
Solo sitter gärna på hennes axel,det gör Marrakech med men han väger 6,5 kilo...... :smirk:

Häromdagen så skulle hon gå in o titta på kattungarna som har sin bolåda i vårt sovrum,hon får titta när hon är själv därinne men inte röra....vilket hon naturligtvis gjorde.
Då rev Wiola henne på handen och (mörda mig inte nu) men jag tycker att hon ska lära sig att inte pilla på dem alltför mycket,speciellt när det gäller kattungarna.
De vuxna kan ju säga ifrån .

Jag kan också förstå att det är frestande för en treåring med en vecka gamla kattungar,men hon kanske är hårdhänt och det vill man ju inte riskera.

Man måste lära barn att umgås med djur så att inte djuret i fråga kommer i kläm ,de måste respektera varandra tycker jag.
Men jag vet att mina vuxna katter aldrig skulle vara elak mot henne och hon skulle inte vara elak mot dem .
Hon skulle inte vara elak mot ungarna heller men hon är bra sugen på att pilla lite på dem .
Hon får heller inte störa vovven när hon äter eller sover ,då ska de ha lugn och ro .
Hon har tagit ben från jycken ibland,jycken gör ingenting.
Men vi har förklarat att hon har sina leksaker och vovven har sina....om Amanda tar hennes så tar vovven Amandas...och biter sönder dem....
Det vill hon inte så numer låter hon bli hundsakerna.

 

[SessCa]

Kul att höra en Förälders åsikt.

Det är omöjligt för mig att säga hur jag kommer reagera den dag jag får egna barn. Men av den erfarenhet jag har av andras barn så tycker jag att MÅNGA föräldrar är För snälla mot barnen vad gäller hantering av djur.
För ett år sen hade jag två valpar hemma under ett par månaders tid. och en vännina var över med sin 3 åriga dotter.
Och djävulen flög i mig när Ung-pip ställer sig och SLÅR ena valen rakt i ansiktet med en grov halskedja som ja hade liggandes framme. Och jag kommer förmodligen få en hel bunt galna föräldrar efter mig nu, men rent spontant så tar jag kedjan och slår till flickan på armen. (inget hårt slag men jag kan tänka att det kändes) och säger att så gör man inte. och förklarade för henne att valpen också var ett barn, precis som hon själv och frågade om hon tyckte att man fick slå barn. Inget illa med det. hon förstod faktiskt och älskar fortfarande att hälsa på hos "tant iiina".

Förvånad blev jag också när hennes Mamma säger: Hemma bryr vi oss inte om hon slår på djuren, dom måste ju ändå bekanta sig.

 

[Sassy]

Jag tycker att pappan hanterade det helt rätt! Ungen kommer koma ihåg det bättre än 10 tillsägelser, och i längden är det bättre för både katten och barnet.

Jag tycker man ska lära barnen att man är försiktig med djur, men man ska ändå vara försiktig med att lämna dem ensamma. Det är definitivt utvecklande för barn att få växa upp med djur

Min katt är lite rädd för barn, han är skeptisk mot deras lite häftiga rörelser och kan inte riktigt lita på dem. Ska någo liten släkting få hälsa så får de göra det när han sitter i knät på någon vuxen, för då vet jag att han aldrig skulle lyfta en tass även om han blir skrämd.

Att djuret säger ifrån tycker jag man måste acceptera. Det kan ju bli väldigt olyckligt när en hund får nog och biter, en katt brukar ju mest klösa till för att kunna fly fältet.

 

[Heira]

När jag var liten hade vi en hund som var lite speciell. Mina föräldrar hade fått ta hand om henne då hon inte hade haft det så bra i sitt förra hem. Hon var helt apatisk och svår att få kontakt med, och hon satt dagarna i ända i fönstret och tittade ut. Jag var väl kanske 2-3 år och en dag tog jag tag i pälsen på den stackars hunden och rev ner henne från fönstret. Mamma såg det och drog till mig i håret, och jag blev såklart jätteledsen! Men hon förklarade att så känns det på hunden, och efter det så var jag aldrig dum mot hundarna!
Så jag tycker det var helt rätt gjort av pappan. Om man inte lär sina ungar hur man ska behandla djur så kan det hända hemska olyckor... det är faktiskt lite konstigt att hunden inte sa ifrån och bet mig eller något sådant.

 

[kopparberg]

Jag har ringa erfarenhet av hundar, men däremot mer av katter.

Och de enda kommentarer jag hört av föräldrar med barn som fått sig ett "riv" av katten är "det gör inget alls, det är tvärtom bra, för nu lär sig h*n att inte göra så med katten".

 

[kopparberg]

Verkar vara en mkt sund inställning du har!

 

[kopparberg]

Faktum är ju att din mamma säkerligen inte ens drog hårt i ditt hår.
Det var ju själva saken att hon gjorde det som fick dig att förstå.

 

[Heira]

Precis...