Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Badger]

Det är möjligt att de idéerna inte alltid applicerats på ett bra vis eller passat alla barn, men jag måste säga att mina föräldrar gjorde ett väldigt bra jobb - jag minns min barndom som väldigt trygg och harmonisk och jag har alltid kunnat och tillåtits uttrycka min åsikt och argumentera för min sak. Jag var ett verbalt barn som pratade mycket och tidigt så det upplägget - att alltid tillåtas prata, uttrycka sig, fråga och ifrågasätta - passade nog mig väldigt bra. Eller så BLEV jag verbal för att jag tilläts och uppmuntrades att vara det - svårt ibland att veta vad som var hönan och vad som var ägget

Ja precis samma sak här och jag upplever att många andra 70-talistbarn har haft det likadant. Att diskussion kring bordet osv med sina föräldrar har varit en stor del. Ingen auktoritär uppfostran utan autoritativ kanske. Det är dock uhm alla akademikerbarn, utom min mans mamma-som verkar ha ägnat sig åt den mest empatiska uppfostran man kan tänka sig, för att hon nog bara är sådan.

 

[Badger]

Japp precis. Jag var med om att en bekant använde det på sitt barn 2016. Vägrade umgås med dom efter det, bebistortyr.

Uhm ja jag har också varit med om att se det 2011 eller 2012 (och redan då fanns vanliga artiklar i dagspress om att det inte var bra så jag förstår inte.). Jag är dock inte så att jag direkt dömer (man vet ju inte vad man själv kanske gör fel som man inte vet är fel) men jag kände mig inte alls bra under det. Men det är ofta typ omöjligt att lyckas få folk att ändra sig mitt i när de håller på med någonting och är övertygade om att det är rätt

 

[VLMF]

Jag tycker snarare det är många i tråden som normaliserar i så fall. Att ett visst antal utbrott, de kommer vad man än gör osv. Föräldrautbildningarna från kommunerna gör stor skillnad i hur lätt det är att vara förälder vad jag läst, så jag tror inte ett barn blir "skadat" av att ha färre utbrott. Tänker att när de väl skett en kris så kan det väl vara så att det måste vara så och inte mycket att göra utom att vara empatisk, men att det inte alls är något som helst fel i att förvarna, ge mellanmål, förbereda, ge enkla icke frustrerande val osv så att det inte krisar ihop sig jämt.

Det är det min input var. Vi preppade, förberedde barnet, fick i mellanmål innan blodsockret var nere och hade enkla val för barnet. Ändå fick barnet utbrott ibland. På en helt normal nivå, inget extremt verkligen. Nu är vi över puckeln men det gick inte att göra så mycket mer än allt detta och också låta barnet ha sina utbrott. Det föräldrakurserna och böckerna beskriver är att utbrotten ÄR en del av hjärnans utveckling. Barn kommer ha dem. Det var skönt mentalt att påminna sig om.

 

[Dorinda]

Min hade märkbart färre när vi var iväg på andra ställen än hemma. Så ja det sammanföll ju med lediga perioder för vi reser ofta bort då, till kusinen, till mormor och morfar, stugan osv.
Men var vi på hemmaplan, i huset under ledigheten var det samma ändå.

För mitt barn är det tydligt kopplat till förskolan.

Även när den stora fick vara hemma med mig och bebisen lite för länge(strul med förskoleplats) uteblev sammanbrotten. Ensam med två barn kom jag inte längre än till närmaste park och den stora fick anpassa sig lite för mycket efter den pyttelilla bebisen.

 

[strawberrysylt]

@strawberrysylt jag har hunnit lyssna ungefär 2 h av boken och måste säga att den är riktigt bra. Tack för tipset! Önskar att jag läst den tidigare. Även om man redan vet en del så tycker jag att de här författarna förklarar på ett sätt som gör kunskapen väldigt enkel att förankra i vardagen.

Vad roligt att du gillade den!
Toppen för mig att höra att det de säger verkar funka i praktiken också, jag har ju som sagt ingen riktig erfarenhet ännu.
Men har kommit i kontakt med Hejlskov flera gånger tidigare under mina utbildningar och jag tycker han verkar klok och kunnig. Det ska bli spännande att ge sig ut på resan när bäbis kommer.

 

[Badger]

borttaget

 

[Linn-Nora]

Jag har inga bra svar eller tips, det är tufft och har man en "känsligare" variant är det svårt att veta hur man ska lägga ribban..
Jag har en snart sjuårig dotter och hon är världens gladaste och roligaste, men när något går fel för henne går hon bananas. En liten grej (i mina ögon, såklart inte litet för henne) såsom ett nej eller att det inte blir som hon tänkte sig kan sluta med gap och skrik och tårar och ord som att ingen tycker om henne och att hon slår på sig själv.. jag vet inte hur jag ska hantera det...

Som sagt, inga tips, men efter en tuff dag ville jag ventilera mig lite
Förlåt trådkap!

 

[Roheryn]

Jag har inga bra svar eller tips, det är tufft och har man en "känsligare" variant är det svårt att veta hur man ska lägga ribban..
Jag har en snart sjuårig dotter och hon är världens gladaste och roligaste, men när något går fel för henne går hon bananas. En liten grej (i mina ögon, såklart inte litet för henne) såsom ett nej eller att det inte blir som hon tänkte sig kan sluta med gap och skrik och tårar och ord som att ingen tycker om henne och att hon slår på sig själv.. jag vet inte hur jag ska hantera det...

Som sagt, inga tips, men efter en tuff dag ville jag ventilera mig lite
Förlåt trådkap!

Nu är det längesen, men när min dotter var i femårsåldern var hon rent ut sagt asjobbig att hämta på förskolan. Hon hade det jättebra där, trivdes med vänner och fröknar och allt vi fick höra (av både dottern själv och pedagogerna) var positivt. Men så fort jag kom och hämtade henne på eftermiddagen och något minsta lilla gick fel så fick hon totalt sammanbrott. Det kunde liksom räcka att jag var lite för snabb med att be henne ta på sig ytterkläderna eller visade minsta otålighet eller irritation så blev det höga tjut, sprutande tårar och "maaaammaaa du ääääälskaar inte mig läääängre!" Jag kan inte säga att jag var ett under av pedagogik varje gång det hände, men jag försökte ta mig samman och PRATA med henne. Prata om att jag visst älskar henne och att man KAN bli både irriterad och arg på den man älskar (kanske särskilt på den man älskar tänker jag - barn verkar ha en fantastisk förmåga att "trycka på rätt knappar" och trigga sina föräldrar). Jag vet inte om det där pratet hjälpte oss så mycket i stunden men det gjorde nog det på lite längre sikt. Och det satte absolut sina spår hos dottern - hon kan fortfarande, 24 år gammal, när hon gör något som hon vet att jag inte gillar titta på mig med ett retsamt leende och säga "mamma tänk på att du älskar mig"! Vissa saker får man liksom tillbaka med råge som förälder!

 

[strawberrysylt]

Hur går det för er @Midsommarblomster ?

 

[Midsommarblomster]

Hur går det för er @Midsommarblomster ?

Det verkar som att vi nådde någon form av brytpunkt i samband med att jag skrev den här tråden. Jag vet inte om det var jag som fullständigt kapitulerade, vred på perspektivet och gick vidare mer resistent. Eller om dotterns känslor kulminerade där omkring (eller både och). För med lite distans så kan jag se att mycket kring hur situationen blev cirkulerade kring henne. Vi har haft ordentliga sammanbrott dagligen sedan början av det här året, som nu plötsligt upphört, och i dess frånvaro så känns resten plötsligt rätt hanterbart. Sonen är fullkomligt hopplös, han har förvandlats till en åsikts-ninja som gör parkour runt hela huset och skriker ”Nej!” och ”Kan själv!” så fort man närmar sig honom. Han är skitrolig! Man får bara inte ha bråttom. Dottern har blivit lugnare. Hon testar gränser, förhalar, ställer tusen frågor och är som 3-åringar är som mest. Men hon har varit otroligt kärleksfull senaste veckorna, både mot oss och hennes lillebror. Hon har växt mycket på kort tid och slutat sova på dagen, slutat med blöja och lämnat sina nappar. Vi har väntat in henne och gjort saker i den takt som fallit naturligt. Men det blev ändå en del förändringar för henne under samma månader och kanske är det vad hon reagerat på. Jag vet inte. Men det känns väldigt bra att hon verkar må bättre. Jag tror också att vi försökt ställa om rutinerna lite för att underlätta för alla. Allt får ta lite mer tid, för att ge barnen mer utrymme och för att sätta våra egna förväntningar i linje med verkligheten. Det är väl en utav utmaningarna som förälder, att ställa om, och sen ställa om igen, och ställa om igen i takt med att de växer. Just nu känns allting i varje fall väldigt fint, så jag passar på att pusta ut och njuta lite

 

[strawberrysylt]

@Midsommarblomster Så skönt att läsa ❤.