Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

[melinda]

Jag har lite samma problem med min (som trådskaparen i tråden"snart ger jag upp" har), min häst har ändå varit jättetrygg och duktig att rida ut själv på m.m. inna jag köpte henne (och det märkte jag även i början )
Som ni skriver så är det till stor del ryttaren som gör det, och det märker jag, då hon förut även blev tittig i ridhuset ngn gång med mig, men absolut inte med någon anna som red henne, men det jobbade vi bort ganska snabbt genom att jag tog kommandot och heöa tiden koncentrerade mig på att göra saker med henne, inte "lämna henne själv" med en paralyserad ryttare:smirk:
Men när vi rider ut så är hon lite tittig. Vi tränar kortare svängar nu, och jag tänker hela tiden på att vara lugn och snäll mot henne, försöka stärka våran relation (som inte är så bra, hon litar inte riktigt på mig). Nu känns det som att vi bygger lite "kompisrelation" och vi kan ha jättekul och tryggt ibland, oftare än förut. Hon koncentrerar sig endast på mig.
Men det stora problemet är att när min häst blir tittig/stissig så blir jag rädd, och jag vet vad jag är rädd för.
Jag är inte rädd för att hon går snabbt eller något sånt, utan enbart för att hon, när hon blir rädd, sänker ryggen och "taktar" (så som hästarna gör när dom blir stissiga..) Det där momentet att hon sänker ryggen och liksom svankar och går med huvudet som en "struts" är det som jag tycker är jätteobehagligt.. därför blir jag ju lite "paralyserad" och känner mig otrygg, spänd osv.. Det gör ju även att hästen överdriver reaktionen på det farliga..
När vi rider ut med någon kompis och pratar mycket så att jag verkligen kopplar bort det, så går det bättre, men spänningarna sitter ju liksom där, så de kan lite när som helst komma tillbaka och de är inte bra..
Dessutom att jag märker att min häst blir lite knackig efter att ha gått så, inte bärt upp ryttaren med mjuk och avslappnad ryggmuskulatur utan med "skelettet" gör ju att jag tycker att det är ännu värre. Hon är väldigt dåligt musklad i ryggen och även spänd i ryggmusklerna, då hon inte slappnar av när jag rider henne, eftersom jag ofta spänner mig, ibland under hela ridturer..
När jag spänner mig och försöker "undvika", liksom sitter och spänner mig och hoppas på att det farliga och obehagliga inte ska inträffa så lutar jag mig framåt lite, jag "spänner mig upp" från sadeln lite, inte sitter ner tungt och mjukt, eftersom jag tycker att det är så obehagligt.. antagligen gör även det att hon inte höjer ryggen, och slappnar av i de musklerna, då jag är så orolig som ryttare där uppe..
Jag har ibland tvingat mig att försöka sitta ner tungt i sadeln, men det gör bara henne ännu räddare för mig, hon springer och kollar bak och jag känner verkligen att det då är jag som är det farliga, det skulle vara bättre om inte jag var på henne då..
Långt inlägg, men hoppas att någon vill svara

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

En annan sak, vad för tränare kan vara bra till "såna här problem", alltså mycket mentala saker..?
Centrerad ridning?
Mentatränare, hur "fungerar" dessa? Finns det tränare som jobbar med allt det vanliga också, sitsen-formen osv?
Tacksam för svar!

 

[tuffer]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

det verkar som om du bara är rädd för detta när du rider ut?
Och ett stort problem verkar vara just att hästen taktar och att du blir väldigt spänd då?Vad händer om du går ut och går med hästen?
Kanske känner hästen mer trygghet när ngn går framför.
att ut och gå kan ju jälpa er i er relation också Du kanske inte känner dig lika spänd och då slappnar din pålle av....

Du kan säkert få hjälp av ngn tränare. Jag tror inte att det spelar så stor roll vad det är för tränare, eftersom oavsett vad man tränar brukar stärka ens självförtoende och relation till hästen. men annars är ju nh tränare att rekomendera. Ngn som specifikt går in och hjälper till med er relation.

Sedan vill jag ge ett gott råd. När min häst var yngre stissa han massor. tillslut tänkte jag- Det får bära eller brista, ut ska jag. För när det gällde mig blev jag tillslut så spak att jag nästan inte vågade mig ut ngnstans. Så tillslut blev jag så arg på mig själv att jag var sådan fegis och då tog jag mod till mig.

Men jag tog mkt hjälp och red ut med andra lugna hästar och så såg jag till att bli coachad av duktiga människor runt omkring mig!

nu är min häst coollugn och det bästa han vet är att rida ut!

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Ja, om jag går ut och går med henne så går det bättre, hon är jättelugn och fin så länge vi inte störs av t.ex. springande hästar i hagen eller någåt sånt. Däremot så är hon, både när jag leder henne och när jag rider ganska motsträvig och vill inte riktigt följa med mig, hon stannar och nästan väntar på hur jag ska reagera. Jag tror att det är för att hon inte riktigt känner fullt förtroende för mig. Det händer oftast när vi går/rider på nya platser och något farligt händer, jag blir lite osäkrare och då blir hon ofta väldigt stissig och tappar förtroendet för mig känns det som, då vill hon bara fly bort från mig.
Men om jag säger till henne och försöker tvinga fram henne när hon stannar känns inte rätt, hon blir ofta sur och drar bak öronen. Däremot om jag är vänlig och försöker lugnt och mjukt få fram henne, med beröm osv. så går det bättre, men det är mycket som tar emot Ofta är det flera stopp under ridturen.
Men som sagt, om jag går samma runda och det går lugnt och bra, vi kommunicerra lite och hon har det bra, jag och hon är trygga osv. så blir hon bara bättre och bättre, känner sig tryggare och tryggare..
Det är lite svårt bara att styra exakt hur det ska gå under ridturen, för att hon ska känna ännu mer trygghet med mig, eftersom vi faller ifrån varandra då jag liksom "lämnar henne själv" genom att jag också visar rädsla för vissa saker.. (det där att jag blir rädd när hon stissar).
Men om jag bara skrittar lite lugnt och känner att det går rätt till osv. små korta svängar så går det oftast bra, men då gäller det även att jag är nöjd, positiv osv. och inte "hakar upp mig" på att sitta och fundera på om det skulle hända ngt, för då blir det inte bättre vad vi än gör, det var ungefär det som hände när hon några gånger stissade till i ridhuset, men det blev ju bra sen
Det gäller ju liksom att stärka mitt självförtroende och att jag slutar vara rädd för att min häst blir rädd osv, samtidigt som jag måste stärka hästens. Det största problemet ser jag då är att jag är så himla osäker och rädd själv för vissa saker, kan inte visa och känna den trygghet som min häst behöver för att kunna bli starkare..
Varför jag känner sån ångest just nu är ju för att min häst är så himla omusklad, och varje gång vi kommer till det där stissandet så vet jag att hon går fel, att det inte är bra för henne.. Hon är verkligen i jättebehov av att få rätt muskler just nu, så att hon inte bär ryttaren med skelettet, det är just därför hon ibland känns knackig, jag vet ju att det inte är bra för benen.. Det vore mycket enklare om någon annan kunde sköta det där med muskulaturen och formen osv så att hon håller sig bra, att min ridning inte sliter så som den gör nu, men det går ju inte att fixa så lätt
Jag försöker börja tömköra ganska mycket nu, så att hon på så sätt ska få muskler, men det är inte det lättaste, och hon behöver ju träna musklerna även under ryttare..
Jag ska försöka med någon bra tränare, men frågan är bara vart och vem?! Jag tränar för dressytränare just nu, eller ja, jag gjorde, det känns inte bra längre och därför rider jag inte så ofta. Det känns inte som att jag och hästen riktigt är redo för det än
Snälla, svar behövs!

 

[Sparf]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Jag vart nästan lite förvånad när jag läste ditt inlägg för du och jag har enligt det du skrivit väldigt lika hästar och jag hade samma problem förut.

Min häst är lite spökrädd och som du säger din häst gör; svankar och taktar med benen. Fast o andra sidan är det de värsta han gör. det är ytterst sällan han blir så rädd att han vänder om och rusar därifrån. Det han oftast gör är att gå väldigt svängd och titta på det läskiga, såsom hästar gör. Detta händer titt som tätt varje ridtur.
När jag köpte honom så var han från början tänkt som sällskap men han vart utlånad till min kompis som foderhäst, fast han fortfarande stog kvar i mitt stall. Jag red honom alltså inte på flera månader men jag såg hur han beteede sig med min kompis. När sen min kompis sa upp vårat muntliga fodervärdsavtal så skulle jag börja rida honom. Såsom jag hade sett honom bete sig med min kompis såg jag ju inte direkt fram emot att börja rida honom eftersom han ryggade iväg för nästan allt som en häst egentligen inte blir rädd för. typ som ett löv på vägen, ett hålrum i en buske, en liten sten mm....Men inte för saker som fladdrande plast och sånt.
När jag väl red honom så hade jag bomsadel då jag va van vid bomlös och min balans försämrades avsevärt p.g.a. sadelkonstruktionen plus att jag var osäker och han vart rädd för ALLT. det va inte kul. Jag var på helspänn hela tiden och gick hela tiden och tänkte på vad han kunde tänkas bli rädd för. Såklart han vart rädd då. Dessutom så vart jag arg eftersom jag var rädd och trätte på honom och då stressade han upp sig och vart rädd för allt ännumer.
Då kom en lite hästrädd tjej in i bilden Hon ville absolut prova rida även fast hon inte tyckte om hästar sådär jättemycket. Hästen är genomsnäll och hur gullig som helst, och menar verkligen inte att vara dum på något sätt, och det sa den här tjejen dessutom. Detta hade jag inte tänkt på, att han inte menade att bli rädd alltså.
Jag hade varnat henne väldigt mycket innan att han vlir väldigt rädd för allt möjligt och jag ville helst inte att hon skulle rida alls så hon inte ramlade av och skadade sig. Men hon bara skulle upp. Sagt och gjort, jag hjälpte henne upp och vi red iväg. Hon satt avslappnad som en sten, med långa tyglar och lät honom lumma fram som han ville bakom min andra häst. Hon kunde ju inte rida:smirk: Och det roliga var att han inte vart rädd för knappt något jag vart jätteförvånad! Visst han kikade lite misstänksamt på saker och ting men eftersom hon inte brydde sig om detta så struntade han ochså i det. Jag fick mig verkligen en tankeställare här! Hon som inte ens kunde rida kunde få honom hur lugn som helst och jag som hade ridit ett tag va jätterädd Varför blir jag rädd och inte hon? Kan hon, kan jag oxå, tänkte jag Nästa gång jag skulle rida honom så slängde jag på min bomlösa och jag satt jättebekvämt. Hade fått balans och kände faktiskt att dethär kanske kan gå vägen
Vi red iväg och jag försökte bete mig som den här tjejen. Jag satt med långa tyglar var så avslappnad som jag vågade vara och det gick faktiskt mycket bättre. Men jag var fortfarande lite osäker.
Jag tänkte en hel del på det här och kom på att, varför ska jag vara rädd för? Det enda han gör är ju som värst att svanka och takta men det händer ju inget. Varför ska jag vara rädd för sånt som han är rädd för fast jag ändå inte är rädd? Ska jag bli rädd så borde det ju vara för saker som jag verkligen blir rädd för och inte en sten vid vägkanten:smirk:. Jag kämpade på och fortsatte och red och min osäkerhet försvann hela tiden lite mer. Jag fick bättre och bättre balans på honom och då kunde jag också känna mig lugnare (Jag är vanligtvis van vid en bred häst och sitter stadigt som i en fotölj då, och denne häst är väldigt smal mot den andra. stor omställning för mig). Jag märkte också på honom att, som du själv säger, ju mer jag berömmer desto mer säkrare blir han och han vågar gå förbi och frammåt och struntar sen i det som först gjorde honom tittig. Och jag vet inte varför men jag har börjat känna att situationen är ganska komisk. Han blir rädd för ett löv.. Ett LÖV! allvarligt så brukar jag numera sitta och skratta åt honom och det hjälper faktiskt. Han känner att jag inte är rädd och det fixar sig. Även fast han tittar och svänger/svankar med ryggen så koncentrar jag mig verkligen på att vara avslappnad, berömma och inte bry mig. Sen så måste jag ju känna mig avslappnad "inuti" också, eftersom man inte bara spänner kroppen när man blir osäker eller rädd, man andas adrenalin också och det känner hästen på lukten, och det stressar upp också.
Numera rider jag honom så mycket jag kan och jag tycker det han blivit jätteroligt att rida honom och jag känner mig verkligen säker. Och han litar på mig mer också eftersom jag inte är rädd längre.
Och allt detta för tjejen som inte kunde något om hästar
Hon håller för övrigt på att lära sig att rida på hästen och hon gör stora framsteg Och hästen gillar henne med Men när hon inte är här så slänger jag mig upp och tar gärna en tur på honom.

Det vart ett väldigt flummigt inlägg. Jag kan bara tala för mig själv men jag hoppas att jag kanske gav dig ett litet tips iallafall Lycka till med din häst och ge inte upp hoppet!

 

[Sparf]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

långt vart det också

 

[Dan_W]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Hej Melinda!

Stackars dig, jag förstår precis hu du känner. Men lugn bara det kommer att fixa sig om du bara ger det tid.

Det är inte så lätt tyvärr att styra över sina känslor. Mitt råd till dig är att försöka att bara göra saker tillsammans med hästen som du känner dig trygg med. Om hon blir lugnare om du sitter av när det blir otäckt så sitt av och gå före förbi det otäcka. Bry dig inte om hur man "ska" eller "borde" göra. Det viktigaste är att hästen känner att du är lugn o trygg. Öva även gärna på att gå promenader med henne så att hon tycker att du går före är lika normalt som att du rider när ni är ute. Kanske du kan få med dig nån kompis som vill promenera med er ifall det hjälper dig att slappna av.

Om hästen i dagsläget är väldigt omusklad kan det vara en bra ide att bara promenera alt tömköra henne under 2-3 mån så hon får bygga upp sig lite. Gå i skogen och klättra lite ca 1 tim varannan dag så ska du se att ryggmusklerna kommer sig. Kanske är en sån här period av ickeridning vad ni behöver för att stärka ert förhållande. Om du sen lägger in ridning lite gradvis behöver du i alla fall inte oroa dig för hennes rygg. Rid inte oftare än max varannan dag förrän hon har fått sk "dubblerygg" (ryggraden blir ett dike mellan ryggmusklerna).

Allt kommer att ordna sig om du bara har tålamod. Och glöm inte att vara tacksam och ta vara på det du redan har: en häst som du verkligen gillar och antagligen har mycker kul med ändå.

Lycka till!

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Hej!
Ja du, naturligtvis så fick jag mig en liten funderare, precis som du säger att du fick då den "okunniga" tjejen red. Som du säger så är det ju egentligen en väldigt lätt uppgift, det handlar inte om att vara jätterutinerad eller så, utan enbart att slappna av och känna trygghet. Men när man väl har satt sig i den här situationen så tror jag att det är svårare, jag tror att jag liksom ser problemet mycket större och mycket mer svårlöst än vad det egentligen är, eftersom det är svårt att kontrollera sina känslor helt och hållet.
Vissa dagar måste jag säga att det går jättebra för oss, oftast om jag är väldigt positiv (om jag t.e.x haft väldigt kul med en kompis på dagen, eller ska göra något kul efter ridturen m.m) och även när jag inte ridit på ett tag (jag får en viss känsla när jag hoppar upp och inte har ridit henne på ett tag, jag liksom bara sjunker ner och försöker hålla balansen, ha kul.. medans om jag har ridit henne varje dag innan, så kommer alla "problem" när jag sätter mig i sadeln, jag "intar position" (lite spänd och orolig) av ren vana, då är det ännu svårare att släppa det.) så kan det gå jättebra, jag har bara kul när jag rider henne liksom.. men jag vill ju helst att det ska fungera även när jag rider henne konstant men det kanske kommer med tiden, när det går bättre oftare..
Tack för en liten tankeställare

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Jo, som du säger så är det ju ibland svårt att styra över sina känslor
Jag har också funderat på att enbart tömköra och gå med henne under några månader, för att vara säker på att det här med omuskligheten och sänkta ryggen m.m inte går för långt, att hon blir halt eller så, det känns ju lite knackigt ibland (syns ingenting, men då jag varit med om en häst innan som hela tiden fick återkommande kotledsinflammationer så är jag väldigt uppmärksam, och den hästen fick dessa kotledsinflammationer av att hon hela tiden stissade, bärde ryttaren fel och var omusklad..) men det är absolut ingen fara än, hon blir helt fin av att vila eller gå lite mer rätt under en lugn ridtur.. Så det är ganska klart vad hon behöver för att bli lite bättre, inte ha tendens till att bli knackig- hon behöver ridas mer avslappnat, neråt med huvudet (ungefär så nöjd och avslappnad som hästen är när den frustar under ett ridpass) för då känns hon mycket ren iegn
Men det jag är lite rädd för (jag vet, ska inte vara så orolig för allt, men jag måste ändå säga det) är att om jag slutar rida nu och tömkör och går ut och går med henne så kanske jag inte kommer upp på henne igen.. Nu har jag i princip slutat rida lektion och träna så där väldigt mycket, då det känns lite motsträvigt, största anledningen är dock att jag inte vill rida henne ännu mera fel, om jag inte kan slappna av och rida lugnt i skritten, så varför ska jag då köra på fullt i galopp, trav osv? Hon går ju nästan ännu sämre i de gångarterna.. Så därför gör jag, som jag även fick råd av mycket kunnig dressyrdomare på min förra häst att ta det lugnt och bli kompisar, strunt i t.ex. galoppen om det inte ens fungerar bra i skritt och trav..
Men som sagt, det är ju inte helt felfritt att gå ut och gå med henne, ibland kan samma tendenser komma där, men på något sätt känns det ändå lite bättre då jag går, speciellt om jag inte går alltför långa svängar och bara skritt. Det ända som jag vet att jag har tendens till att "skapa?" är att om jag t.ex. gör saker som känns lite jobbiga, t.ex. träna ett dressyrpass med alla gångarter osv. så får jag stor press på mig, jag känner lite prestationsångest innan osv. men sen efter så är jag väldigt nöjd och belåten, lugn, så då skiter jag ärligt talat i hur det går att t.ex. leda henne ut när jag skrittar av, därför går det ju då jättebra, medans om jag istället bara ska gå ut och gå med henne, så ser jag det ibland som en vldigt stor sak och är lite orolig inför detta istället för som jag skrev tidigare, t.ex. ett dressyrpass..
Ja, liksom det känns som att jag hela tiden ser vad uppgiften är, och lite "letar" vad som kan gå snett, och då blir jag lite orolig över själva uppgiften, medans, som jag sa tidigare, om jag gör det farliga först, då brukar allt gå super efteråt! då är liksom faran över..
Hah, ja, jag vet inte vad jag ska säga om mig själv..
Jättetack för svar! Det är jätteskänt att höra att fler har varit med om liknande! Tips och fler svar mottages gärna!

 

[eldhroka]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Jag blir också rädd ibland när jag rider ut, då brukar jag prata högt för mig själv och prata med hästen. Jag kan sitta och prata om vädret eller fåglar jag ser och så..Tex: "Jadu, Zorro. Idag var det vackert väder. Ser du kråkan som sitter i det där trädet. Visst är det härligt att vara ute i skogen." osv osv.. Annars sjunger jag. Det är svårare att spänna sig om man sjunger eller pratar

Har bara blivit rädd på Zorro en gång, jag litar så mycket på gulleponken :-) Förra hästen jag hade bävade jag alltid för att rida ut på, vilket han självklart kände.

mvh Anna

 

[Sparf]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Du verkar veta väldigt mycket själv vad som sker och hur det sker och vad du borde göra. Försök att släppa all press och som den där dressyrdomaren sa; Försök att bli kompisar. Stå och gosa och klia varandra i hagen, kanske träna lite nh (det behöver ju inte vara så mycket, låna en bok från biblioteket och titta på övningar), tömkör, försök att glömma bort din rädsla( tänk på andra saker, som vad du ska göra efter ridturen mm) , och om du känner att det går bättre när du är glad så sitt och le och tänk på något roligt. Bara att dra upp mungiporna så utsöndrar man ett ämne som gör en glad Försök att få situationen lite komisk. typ "Vad knäpp hon måste se ut när hon svankar och trippar lite löjligt med benen" osv. Tänk dig att hon var en människa som sprang på alla fyra så kommer du säkert tycka hon ser iallafall lite löjlig ut. Detta fungade för mig iallafall

Jag ska väl inte säga att våra ridturer men min pålle hemma har blivit kolugna men jag glömmer bort att vara rädd och sitter bara och småskrattar och säger åt honom i samtalston att han ser väldigt löjlig ut och att han är feg som blir tittig för nåt jättelitet. han känner ju också på rösten att jag varken är arg eller rädd/osäker. Och för varje steg han tar för att komma förbi det som ser lite läskigt ut så får han massor med beröm. Det märker man på sin egen häst vad som fungerar bäst på dom. Man kan ju hålla på och testa sig fram.
detta kanske inte löser alla era "problem" på ett klick men det kan bidra. Det är jag säker på:smirk:
Lycka till jättemycket!

 

[oopsie]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Till dej och många andra i samma sitaution. Det är så otroligt mågna när man läser här.


Försök tänka som du gör i ridhuset när du rider ut också.

Luta dej inte fram när det kommer läskigheter utan sitt ner och driiiv med sätet, tänk bort den omusklade ryggen just då. Driv med sätet, inget annat, det bruakr räcka. i värsta fall spöhjälp men är du osäker så undvik det.

Var samtidigt beredd med händerna att parera åt sidorna. Var "vanlig", prata eller sjung eller vad du vill, men låt den inte tro att det är farligt, dvs att du tycker det också.

Tänk likadant som du gjorde när den skyggade inomhus.Försök inte tvinga ner huvudet, låt den höja det och glo bara den går förbi.

Flera av mina hästar, nästan alla, hade kunnat bli såna med "rätt" ryttare. Hästar är lite tittiga och fåniga, och mitt sto blåser och håller på emellanåt. Det är inget konstigt. Dwet gäller att inte låta det blir en grej utan lugnt tala om att "vi går du får lita på mej, det rä inte farligt". I värsta fall med spö om det blir nödvändigt, eftersom det ytterst är olydnad att inte gå när du ber den.

Försök att inte låta rädslan ta över, (mental träning). Välj situationer där du är trygg, porvocera fram beteendet och ta diskussionen då.


Träna gärna in ord du säger när den ska gå fast den inte vill, beröm när den lyssnar och går. tex "fram". Då ska den till slut veta tt säger du så är det helt ok att gå, inget farligt händer.

 

[supergladis]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Jag har ett liknande problem som börjar bli bättre. Men min häst var aldrig bättre tidigare när jag tänker efter. Jag var mest dum och ouppmärksam. När jag tänker efter så sa förra ägaren att jag inte skulle rida för nära öppningen i ridhuset (när jag provred) för det var så längesedan den var öppen och han reagerade lite på den, ljuden där ifrån och solen som sken in och gjorde skuggor.

Jag tror vi som är rädda tänker för mycket. Försök omvandla den energin mot att hitta på uppgifter när du rider. Som tex fokusera dig på att rida tex öppna mot det farliga så du tänker på nått annat.

Vicka på bettet funkar rätt bra också för då kan du lossa spänningen hästen har i Axisleden och få kontakt med hästen igen. Det brukar funka rätt bra på min + en stark skänkel. Du låter liksom inte hästen en sacka lite på steget för då börjar den titta.

Sen funkar det bra att låta en kompis leda hästen eller att rida med en trygg häst med en ryttare som är trygg.

Men försök han nått annat än tittigheten att tänka på.

 

[supergladis]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Träna gärna in ord du säger när den ska gå fast den inte vill, beröm när den lyssnar och går. tex "fram". Då ska den till slut veta tt säger du så är det helt ok att gå, inget farligt händer.[/QUOTE]

Det var ett bra tips!
Det ska jag lära min häst!

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Jo, jag tror faktiskt att du har helt rätt, jag har också funderat så ibland, och även fått kommentaren från tränare att jag tänker för mycket! bara gör istället!
Men det är ju inte det lättaste Det svåra som jag känner att jga hamnar i ibland när jag försöker få bort mina tankar från tittighet m.m. och bara försöker göra något, t.ex. rida lite i form, skänkelvikning eller så är att jag inte längre vet hur jag ska göra.. svårt att förklara, men antagligen blir jag lite ängslig och att saker och ting inte riktigt fungerar, så tänker jag på det och blir negativ istället.. svårt att förklara men det känns ungefär som att jag skulle behöva ngn som bara säger till mig allt det där vanliga för att klara den uppgiften som jag ska göra, vi tar t.ex. gå i form. Då känns det som att jag skulle behöva någon som stod och bara sa: "sätt dig upp i sadeln, driv lite, ta tyglarna" osv, bara självklara saker som gör att jag känner mig säkrare, hittar en väg att följa liksom.. Vi blir nog lite borta både jag och hästen när vi hamnar i en sån där stissig situation och jag känner mig osäker osv..
Men jag ska försöka träna på, jättebra tips jag fått Jag vet att det är jättesvårt att "lära" över nätet Har Centrerad ridning med sånna här mentala saker, och att kunna kommunicera med hästen på bästa sätt? Någon som vet hur man kan komma i kontakt med bra tränare för sånt här?
Som någon sa så kanske det räcker med bara en vanlig tränare, som är bra, och det tror jag faktiskt, någon som har mycket mer kunskap och som jag kan lita på-och då berätta hur jag känner osv. så att jag kan få hjälp..
Dressyrtränaren som jag haft kan jag inte prata med om sånt här-hon förstår liksom inte riktigt.. även om hon gör det så känner jag inte att jag får ut något av henne, mest bara, på ett snällare sätt: "skärp ihop dig" (inte rätt ut, men på ett ungefär..)och det är ju inte det lättaste att göra när man inte vet hur man ska göra för att komma ur det här

 

[supergladis]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Ja jag tror det är bättre om du byter ridlärare. Tjejen jag rider för nu är ingen fin B tränare i dressyr ellr så. Bara en vanlig hederlig utbildad ridskolelärare. Eftersom hon är van att undervisa barn (hur många gånger stöter inte hon på barn som är rädda dagligen) är hon en mästare att vilseleda mig med annat som får mig att slappna av. Sen brukar hon ge mig uppgifter att träna på såväl i ridhuset som på vägarna.
Kanske nått du skulle kunna prova? Jag brukar även berätta första gången jag rider för en ny ridlärare/tränare att jag är rädd för vissa saker också, så att de förstår och gör de inte de så byter jag bara.

 

[melinda]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Okej, jo jag har börjat fundera mer och mer på att faktiskt kolla efter en vanlig ridskolelärare som även instruerar privat då jag tror att det kan vara något för mig, jag känner ju själv att endel av de grunderna som man får på ridskola (har dock aldrig gått på ridskola, har ridit privat och för instruktör) skulle behövas tränas på och stärkas..
Sen som du säger, så förstår nog ridlärare ganska bra att man är rädd och får nog ofta jobba med det (jag säger inte att de på något sätt är bättre än instruktörer, men de kanske oftare får jobba med rädda barn än högt utbildade dressyrinstruktörer, ridskolelärarna kanske iaf. jobbar med rädsla på min nivå, vad gäller så "enkla" saker som att rida avslappnat )
Pm:at till dig Supergladis

 

[supergladis]

Sv: Kopplat till tråden "snart ger jag upp"

Ja det kan vara en bra idé. För det var som när jag spännde mig och började krampaktit dra i inner tygeln på volten trots att jag med intellektet vet hur det ska vara bara sitter där och drar, lyckades hon lura mig att sluta. Hon bad mig bara klappa hästen med inner handen och helt plötsligt gjorde jag ledande tygeltag och bröt spänningarna. Jag blev grundlurad.
Helt klart värt att du testar en "ridlärare" skulle hon/han inte förstå så letar du bara vidare till du hittar rätt.