Kvällens laguppställning blev samma som förra veckan: Dunja (fina mörkbruna fröken långöra) och Sahara (det frissiga kraftiga fuxstoet).
Nog för att jag har ridit fröken Dunja några gånger nu, men hon är ju framförallt min hoppkompanjon, och jag har faktiskt bara dressyrat på henne en enda gång tidigare. Därför blev jag glad över att få möjlighet att prova henne igen i dressyren. Tittar jag på när andra rider henne så är det både socker och salt – hon kan se jätteträlig och motsträvig ut, eller fin och trevlig.
Men fina fröken långöra och jag verkar klicka på ett bra sätt tillsammans, för även i dressyren fick jag en jättebra känsla på henne. Oj vad roligt jag hade!! Hon var superdupertrevlig – mjuk, följsam och lättsam, reglerbar och ”på”, eftergiven och lyhörd i fin form. Men inte gratis! Så jag fick vara noga med att tänka till hela tiden och jobba henne med magmuskler och rätt avvägd hand-skänkel.
Lektionens övningar var tiometersvolter och trav- och galoppregister. Vi snurrade runt på tiometersvolter så jag blev helt yr. Tänkte ”tar det aldrig slut”. Vi skulle lägga en tiometersvolt vid varje bokstav på långsidan, och i vårt stora ridhus är det väl fem bokstäver per långsida (?)... Volt volt volt volt. I skritt ena varvet, trav ena varvet, skritt andra varvet, trav andra varvet. Gaaah. Men det var ändå en bra övning, för den verkade ge en bra respons på hästarna som rent generellt verkade bli mjuka, följsamma, lyhörda och fina i formen . (Och klart att jag hoppade över några volter ibland och skjutsade på framåt emellanåt, annars hade jag blivit tokig
) Sen körde vi ökningar och minskningar av trav och galopp, vilket gick över förväntan.
Ridläraren verkade nöjd med min insats på Dunja, för jag fick jättemycket positiv feedback. Till och med så en av dom andra eleverna efter lektionen sa att hon kanske borde ha kollat mer på mig, eftersom hon hade hört att det bara hade haglat superlativ över mig. Själv strålade jag. Gud så roligt det var att sitta på Dunja. Mer!
Ridläraren var dock på mig om min tygellängd och hand. Hon sa att jag måste ta ett stadigare stöd i tygeln redan från början, hålla hårdare om hästen. Men jag har svårt för det, och det finns en anledning. Jag vill att hästen delvis själv ska bjuda till och komma fram i min hand, det är ju så jag har lärt mig rida. Om hästen drar sig undan min hand i början när den inte är igång och inte balanserad, så vill jag inte i det läget ”ta i” och dra ihop hästen framtill, för i många fall så har jag upplevt att det skapar spänningar hos hästen som jag sedan behöver lägga ner mycket tid på att lösa. Min erfarenhet (åtminstone på den typ av hästar som jag klickar bäst med att rida) är att det är bättre att rida fram hästen in i handen, än att börja med att söka stödet framifrån så att säga. Och då kan det hända att det blir lite glappt till en början, när hästen inte är 100% framme i min hand utan drar sig undan.
I början av lektionen på Dunja var det precis vad som hände. Dunja ger inte formen helt gratis, och hon ville inte helt komma fram till min hand först. Men efter ett tag så hade jag ridit fram henne till den, och då kunde jag ta ett mycket stadigare stöd – eftersom jag då hade något att ta i utan att hon drog sig undan! Och det är samma visa varje gång – ridlärarna klagar på mig i början om att tygeln glappar, sen säger dom ”nu är du MYCKET bättre med handen!” när jag har ridit fram hästen in i handen. Men alltihop är ju helt enligt min plan. Ja – jag kommer att glappa i början, om hästen inte vill ta ett ärligt stöd direkt! Så funkar det ju. Jag förstår faktiskt inte helt kritiken. Eller jo – jag förstår att jag rent generellt kan jobba på att bli stadigare med att sluta handen kring tygeln, och att jag mycket väl nog skulle kunna bli lite tuffare med att korta upp tygeln så att jag rider ihop hästarna mer, mer samling. Men att sätta mig upp på en häst och direkt bryskt dra ihop den – det FÖRSTÅR jag bara inte!
Det hade ju varit en sak om jag aldrig hade kommit vidare utan fastnat i det glappa läget, men nu är det ändå så att jag för det mesta rider fram hästen till handen hyfsat snabbt, och kan bli stadigare efterhand. Vad är då felet med det?
En annan rolig sak var att ridläraren på första lektionen är väldigt bestämd med att vi ofta ska rida hästarna ställda inåt, och att vi nästan ska strunta i yttertygeln bara vi har hästarna med ordentligt stöd på den ställande innertygeln. Och det är också lite tvärtemot hur jag har lärt mig rida, för jag har alltid lärt mig att rida upp hästen på yttertygeln. Och på kvällens andra lektion skulle vi också rida hästarna ställda inåt, men den ridläraren pratade istället om att det var viktigt att vi hade ordentligt stöd på yttertygeln. Ha ha – inte lätt att veta hur man ska göra för att tillfredsställa dom olika ridlärarna när den ena säger si och den andra så...
På kvällens andra lektion skulle jag alltså sitta på Sahara igen – hon som för mig helt obegripligt hade tjurat ihop och tvärstannat för mig på förra veckans lektion.
Jag tycker inte alls om när jag inte förstår varför saker och ting händer. Jag fattade aldrig vad jag gjorde för fel förra gången eller vad Sahara reagerade på, och det gjorde mig väldigt osäker. Jag fick nästan en obehagskänsla av att behöva sitta på Sahara igen, för eftersom jag inte förstod vad hon reagerade på så kände jag mig helt maktlös utan någon plan för hur jag skulle rida henne. Hon gick inte heller på lektionen innan, så jag var tvungen att göra iordning henne, och hon var verkligen inte på något soligt humör om man säger så, mycket värre än jag upplevt henne tidigare. Och det gjorde bara att obehagskänslan växte.
Så i ca 40 minuter satt jag bara och tyckte att livet var jäkligt obehagligt. Men Sahara skötte sig faktiskt utmärkt. Hon var förvånansvärt lättsam och lyhörd. Hon brukar vara en häst som man måste rida ganska fysiskt för att få fram till en början, men inte den här gången. Jag red med väldigt lätta hjälper. Kanske lite för lätta, eftersom jag inte riktigt vågade inverka på hästen för mycket, och jag borde kanske ha krävt lite mer engagemang i steget på henne. Men farten var det inte alls något problem med.
När det var ca 15-20 min kvar av lektionen så började äntligen obehagskänslan släppa tillslut. Hon hade inte totalt tjurat ihop på mig, det hade ju ändå gått hyfsat bra, det enda var ett galopparbete där hon inte hade velat ta min galoppfattning och där jag inte hann få henne i rätt form för ny fattning innan galopparbetet var slut. Men annars hade hon varit ganska bussig, gått i trevlig form, lyhörd som sagt, och tuggade på bettet så det skummade runt munnen på henne. Det hade faktiskt gått helt OK – hade jag inte haft en sån negativ känsla som överröstade allt annat så hade jag nog kunnat vara ganska nöjd med lektionen.
I avslutsfeedbacken på sista lektionen så tog ridläraren upp samma sak med mig som den andra ridläraren hade gjort på första lektionen: mina händer. Att jag behöver bli mer stadig, söka mer stöd och inte låta bli att ta i hästen bara för att det kanske är en seg modell. Och det vet jag att jag gör (jag har för mig att någon annan ridlärare långt tillbaks i tiden tillochmed har lärt mig att göra så) – en häst som inte gärna går framåt tar jag knappt alls i, förrän jag har matat upp en viss fart i den. Först då arbetar jag upp ett stöd framtill. Det har lite att göra med samma filosofi som jag beskrev tidigare – börja rida upp en form och samling bakifrån, inte framifrån. Men enligt ridlärarna här så är det fel väg att gå, utan jag behöver skapa ramar åt hästen och hålla den hårdare framtill för att hästen överhuvudtaget ska gå framåt. Finns inga ramar kanske den inte ens vill gå framåt, för då har den inget att gå framåt till. Och visst, den poängen kan jag väl på sätt och vis förstå.
Sen sa han också att jag är väldigt mjuk och elastisk i min ridning, vilket jag förstås suger åt mig av, eftersom jag tycker att det är en komplimang. Sen att det kanske sades i samband med att vissa hästar behöver fastare ramar, det är en annan femma...
Kanske har det att göra med att det inte längre finns någon häst som är riktigt av min ”typ” på ridskolan? Visst finns det flera som är jättetrevliga och som jag tycker är jätteroliga att rida på, det är inte det jag menar. Men ingen av dom är egentligen den typ av häst som jag är som allra mest förtjust i – den känsliga och springiga typen. Tidigare har det funnits en och annan sån häst på ridskolan, men det verkar inte göra det längre. Det är andra typer av hästar nu, som antagligen kräver en annan typ av ridning.
Jag saknar faktiskt att få rida en häst av den typen som jag gillar.
Att rida två lektioner på samma dag går, som jag har skrivit tidigare, lättare än jag trodde. Men det som är lite dumt är att den första lektionen hamnar lite i skymundan av den andra. Det bli ju känslan från den andra lektionen som jag tar med mig i en vecka. Det hade ju varit trevligare att få ta med mig lyckokänslan från första lektionen på Dunja lite längre än ett par timmar, innan den skrevs över av obehagskänslan på Sahara...
Nog för att jag har ridit fröken Dunja några gånger nu, men hon är ju framförallt min hoppkompanjon, och jag har faktiskt bara dressyrat på henne en enda gång tidigare. Därför blev jag glad över att få möjlighet att prova henne igen i dressyren. Tittar jag på när andra rider henne så är det både socker och salt – hon kan se jätteträlig och motsträvig ut, eller fin och trevlig.
Men fina fröken långöra och jag verkar klicka på ett bra sätt tillsammans, för även i dressyren fick jag en jättebra känsla på henne. Oj vad roligt jag hade!! Hon var superdupertrevlig – mjuk, följsam och lättsam, reglerbar och ”på”, eftergiven och lyhörd i fin form. Men inte gratis! Så jag fick vara noga med att tänka till hela tiden och jobba henne med magmuskler och rätt avvägd hand-skänkel.
Lektionens övningar var tiometersvolter och trav- och galoppregister. Vi snurrade runt på tiometersvolter så jag blev helt yr. Tänkte ”tar det aldrig slut”. Vi skulle lägga en tiometersvolt vid varje bokstav på långsidan, och i vårt stora ridhus är det väl fem bokstäver per långsida (?)... Volt volt volt volt. I skritt ena varvet, trav ena varvet, skritt andra varvet, trav andra varvet. Gaaah. Men det var ändå en bra övning, för den verkade ge en bra respons på hästarna som rent generellt verkade bli mjuka, följsamma, lyhörda och fina i formen . (Och klart att jag hoppade över några volter ibland och skjutsade på framåt emellanåt, annars hade jag blivit tokig
) Sen körde vi ökningar och minskningar av trav och galopp, vilket gick över förväntan.Ridläraren verkade nöjd med min insats på Dunja, för jag fick jättemycket positiv feedback. Till och med så en av dom andra eleverna efter lektionen sa att hon kanske borde ha kollat mer på mig, eftersom hon hade hört att det bara hade haglat superlativ över mig.
Själv strålade jag. Gud så roligt det var att sitta på Dunja. Mer!Ridläraren var dock på mig om min tygellängd och hand. Hon sa att jag måste ta ett stadigare stöd i tygeln redan från början, hålla hårdare om hästen. Men jag har svårt för det, och det finns en anledning. Jag vill att hästen delvis själv ska bjuda till och komma fram i min hand, det är ju så jag har lärt mig rida. Om hästen drar sig undan min hand i början när den inte är igång och inte balanserad, så vill jag inte i det läget ”ta i” och dra ihop hästen framtill, för i många fall så har jag upplevt att det skapar spänningar hos hästen som jag sedan behöver lägga ner mycket tid på att lösa. Min erfarenhet (åtminstone på den typ av hästar som jag klickar bäst med att rida) är att det är bättre att rida fram hästen in i handen, än att börja med att söka stödet framifrån så att säga. Och då kan det hända att det blir lite glappt till en början, när hästen inte är 100% framme i min hand utan drar sig undan.
I början av lektionen på Dunja var det precis vad som hände. Dunja ger inte formen helt gratis, och hon ville inte helt komma fram till min hand först. Men efter ett tag så hade jag ridit fram henne till den, och då kunde jag ta ett mycket stadigare stöd – eftersom jag då hade något att ta i utan att hon drog sig undan! Och det är samma visa varje gång – ridlärarna klagar på mig i början om att tygeln glappar, sen säger dom ”nu är du MYCKET bättre med handen!” när jag har ridit fram hästen in i handen. Men alltihop är ju helt enligt min plan. Ja – jag kommer att glappa i början, om hästen inte vill ta ett ärligt stöd direkt! Så funkar det ju. Jag förstår faktiskt inte helt kritiken. Eller jo – jag förstår att jag rent generellt kan jobba på att bli stadigare med att sluta handen kring tygeln, och att jag mycket väl nog skulle kunna bli lite tuffare med att korta upp tygeln så att jag rider ihop hästarna mer, mer samling. Men att sätta mig upp på en häst och direkt bryskt dra ihop den – det FÖRSTÅR jag bara inte!
Det hade ju varit en sak om jag aldrig hade kommit vidare utan fastnat i det glappa läget, men nu är det ändå så att jag för det mesta rider fram hästen till handen hyfsat snabbt, och kan bli stadigare efterhand. Vad är då felet med det?
En annan rolig sak var att ridläraren på första lektionen är väldigt bestämd med att vi ofta ska rida hästarna ställda inåt, och att vi nästan ska strunta i yttertygeln bara vi har hästarna med ordentligt stöd på den ställande innertygeln. Och det är också lite tvärtemot hur jag har lärt mig rida, för jag har alltid lärt mig att rida upp hästen på yttertygeln. Och på kvällens andra lektion skulle vi också rida hästarna ställda inåt, men den ridläraren pratade istället om att det var viktigt att vi hade ordentligt stöd på yttertygeln. Ha ha – inte lätt att veta hur man ska göra för att tillfredsställa dom olika ridlärarna när den ena säger si och den andra så...
På kvällens andra lektion skulle jag alltså sitta på Sahara igen – hon som för mig helt obegripligt hade tjurat ihop och tvärstannat för mig på förra veckans lektion.
Jag tycker inte alls om när jag inte förstår varför saker och ting händer. Jag fattade aldrig vad jag gjorde för fel förra gången eller vad Sahara reagerade på, och det gjorde mig väldigt osäker. Jag fick nästan en obehagskänsla av att behöva sitta på Sahara igen, för eftersom jag inte förstod vad hon reagerade på så kände jag mig helt maktlös utan någon plan för hur jag skulle rida henne. Hon gick inte heller på lektionen innan, så jag var tvungen att göra iordning henne, och hon var verkligen inte på något soligt humör om man säger så, mycket värre än jag upplevt henne tidigare. Och det gjorde bara att obehagskänslan växte.
Så i ca 40 minuter satt jag bara och tyckte att livet var jäkligt obehagligt. Men Sahara skötte sig faktiskt utmärkt. Hon var förvånansvärt lättsam och lyhörd. Hon brukar vara en häst som man måste rida ganska fysiskt för att få fram till en början, men inte den här gången. Jag red med väldigt lätta hjälper. Kanske lite för lätta, eftersom jag inte riktigt vågade inverka på hästen för mycket, och jag borde kanske ha krävt lite mer engagemang i steget på henne. Men farten var det inte alls något problem med.
När det var ca 15-20 min kvar av lektionen så började äntligen obehagskänslan släppa tillslut. Hon hade inte totalt tjurat ihop på mig, det hade ju ändå gått hyfsat bra, det enda var ett galopparbete där hon inte hade velat ta min galoppfattning och där jag inte hann få henne i rätt form för ny fattning innan galopparbetet var slut. Men annars hade hon varit ganska bussig, gått i trevlig form, lyhörd som sagt, och tuggade på bettet så det skummade runt munnen på henne. Det hade faktiskt gått helt OK – hade jag inte haft en sån negativ känsla som överröstade allt annat så hade jag nog kunnat vara ganska nöjd med lektionen.
I avslutsfeedbacken på sista lektionen så tog ridläraren upp samma sak med mig som den andra ridläraren hade gjort på första lektionen: mina händer. Att jag behöver bli mer stadig, söka mer stöd och inte låta bli att ta i hästen bara för att det kanske är en seg modell. Och det vet jag att jag gör (jag har för mig att någon annan ridlärare långt tillbaks i tiden tillochmed har lärt mig att göra så) – en häst som inte gärna går framåt tar jag knappt alls i, förrän jag har matat upp en viss fart i den. Först då arbetar jag upp ett stöd framtill. Det har lite att göra med samma filosofi som jag beskrev tidigare – börja rida upp en form och samling bakifrån, inte framifrån. Men enligt ridlärarna här så är det fel väg att gå, utan jag behöver skapa ramar åt hästen och hålla den hårdare framtill för att hästen överhuvudtaget ska gå framåt. Finns inga ramar kanske den inte ens vill gå framåt, för då har den inget att gå framåt till. Och visst, den poängen kan jag väl på sätt och vis förstå.
Sen sa han också att jag är väldigt mjuk och elastisk i min ridning, vilket jag förstås suger åt mig av, eftersom jag tycker att det är en komplimang.
Sen att det kanske sades i samband med att vissa hästar behöver fastare ramar, det är en annan femma... Kanske har det att göra med att det inte längre finns någon häst som är riktigt av min ”typ” på ridskolan? Visst finns det flera som är jättetrevliga och som jag tycker är jätteroliga att rida på, det är inte det jag menar. Men ingen av dom är egentligen den typ av häst som jag är som allra mest förtjust i – den känsliga och springiga typen. Tidigare har det funnits en och annan sån häst på ridskolan, men det verkar inte göra det längre. Det är andra typer av hästar nu, som antagligen kräver en annan typ av ridning.
Jag saknar faktiskt att få rida en häst av den typen som jag gillar.
Att rida två lektioner på samma dag går, som jag har skrivit tidigare, lättare än jag trodde. Men det som är lite dumt är att den första lektionen hamnar lite i skymundan av den andra. Det bli ju känslan från den andra lektionen som jag tar med mig i en vecka. Det hade ju varit trevligare att få ta med mig lyckokänslan från första lektionen på Dunja lite längre än ett par timmar, innan den skrevs över av obehagskänslan på Sahara...
