Min första lärare sa åt en förälder i min klass att jag inte borde ha fötts när vi gick i trean. Min mellanstadielärare kallade mig aggressiv när jag tittade honom i ögonen vid samtalen han höll med mig (jag var mobbad sedan åk 2 och föremål för EVK:er osv). Jag var lärd att talar man med någon håller man ögonkontakt. Det gjorde att jag fortfarande har svårt för att titta folk i ögonen.
Vårterminen i sjuan fick jag min första ångestattack och fick undervisning i ett litet grupprum några dagar i veckan, annars pluggade jag hemma. Efter ett tag kom rektorn upp (på den tiden var rektorerna lärare också) och sa att jag var tvungen att gå tillbaka till klassen, de hade inte råd att fortsätta så här (utan någon av mina föräldrar närvarande). När hon gått ut kastade jag mig hem, ringde mamma och fick ännu en ångestattack. Det är nog första och enda gången min mor var riktigt vansinnig och skällde ut rektorn (som också var hennes chef, min mamma var speciallärare).
Två klassföreståndare på högstadiet såg till att klassen fick kompanibestraffning när jag opponerade mig mot en orättvisa. Ni kan tänka er vad klassen gjorde mot den som redan var mobbad.
Den ende lärare som jag gillade på högstadiet (SO-lärare) förlorade all min respekt vid betygssamtalet i nian. Jag hade sökt till jordbruksgymnasiet och han frågade rent ut varför jag slösade min talang på något sådant.
SO-läraren var pappaledig en period så hans fru vikarierade för honom. Hon sänkte mitt betyg när det visade sig att jag kunde mer än henne om andra världskriget (morfar drillade mig sedan jag var typ 7 år om kriget). Jag var ju dum nog att ifrågasätta varför jag fick poängavdrag på några frågor som jag var helt säker på jag svarat rätt på (lätt att verifiera från seriös litteratur dock inte den skolan använde). Kärringjäveln fick iaf inte sätta slutbetygen eftersom hon inte hade oss så länge.
Slöjdkärringen lät de andra tjejerna mobba mig helt öppet på slöjden, hon brydde sig inte ett skit.
Jag kan något och är något trots mina lärare i skolan. Den ende lärare jag fortfarande har respekt för är min mattelärare på högstadiet som jag också träffat i vuxen ålder. Vi har diskuterat hur det var på högstadiet här och han visste det var illa men inte så här illa.
Alla lärare är givetvis inte så här dåliga men jag kan säga att det är en yrkesgrupp som jag är skeptisk inför och jag är generellt tveksam för hur deras organisation fungerar. Det har inte funnits en vettig rektor på skolan här så länge jag var i kontakt med skolan. Mammas sista kollegor och chef mobbade henne så jävligt att hennes läkare tror den stressen bidrog till att hon utvecklade Alzheimers.
Jag kan pga mina upplevelser inte vara objektiv men för mig är lärare ett pack med individuella guldkorn (som jag är säker på att du är
@tanten 
). Att en lärare skulle var någon form av halvgud som formar sina elever tror jag är en utopi. I bästa fall tillägnar man sig kunskap, i sämsta fall har man en upplevelse liknande min.
Tillägg: Jag kallsvettas (bokstavligen) var fjärde år när jag måste gå in i skolan igen för att rösta. Jag ljuger inte.