Småbarn Låta 5åring se sin döda farmor

Jag var lite äldre än ditt barn när min farfar dog, TS. Tror jag var runt tio år.
Jag ville först inte åka med när farmor och pappa åkte för att se farfar innan begravningen, men sedan ändrade jag mig av någon anledning och åkte ensam med mamma. Det var inte alls dramatiskt och såhär i efterhand är jag rätt glad både att de frågade och att jag fick ändra mig.
Har ingen aning om varför jag ville åka eller om det egentligen gjorde ett särskilt stort intryck på mig.
Jag tycker inte att man ska skydda barn från döden och egentligen gör det väl ingenting om det blir en mardröm eller två heller? Det är ju ett sätt att hantera upplevelser på det också. En mardröm är inte lika med ett trauma liksom.

Damen på begravningsbyrån låter himla klok!
 

Energi

Trådstartare
Nyfikenhet är inget konstigt, särskilt inte sådana tankar hos en 5-åring. Barn tänker på döden, för det ingår som en naturlig del i barnets utveckling. Att titta på en död människa behöver varken vara hemskt eller otäckt om kroppen är iordninggjord och det sker respektfullt. Om föräldrarna är med och lugnt visar barnet hur ett avsked av kroppen kan ske med respekt för den döda, så ser jag inget fel med det. Det kan till och med bli till något fint med ett eget farväl. Även om banden inte var de starkaste. Men ni känner förstås barnet bäst vad gäller känslighet osv.

Sen är frågan om ni som föräldrar vill hälsa på och se den döda, vill ni inte det så blir ju svaret på frågan ganska enkel.
Pappan vill se henne och ta farväl men inte jag. Om barnet ska göra det så kommer jag också göra det, jag vill inte att pappan ska behöva tänka på att ta hand om barnet när han själv med stor sannolikhet kommer bli väldigt ledsen.

Vad bra att du sa det om att göra det till en fin grej, det ska jag verkligen tänka på om vi låter barnet se farmor.

Jag själv hade de senaste åren en väldigt liten kontakt med henne i och med hennes missbruk, och jag kommer inte bli så panikledsen som jag vet att pappan kommer bli. Vi ska prata igenom det här tusen gånger till innan det är dags, men det är skönt att få höra andras tankar.
 

Energi

Trådstartare
Jag var lite äldre än ditt barn när min farfar dog, TS. Tror jag var runt tio år.
Jag ville först inte åka med när farmor och pappa åkte för att se farfar innan begravningen, men sedan ändrade jag mig av någon anledning och åkte ensam med mamma. Det var inte alls dramatiskt och såhär i efterhand är jag rätt glad både att de frågade och att jag fick ändra mig.
Har ingen aning om varför jag ville åka eller om det egentligen gjorde ett särskilt stort intryck på mig.
Jag tycker inte att man ska skydda barn från döden och egentligen gör det väl ingenting om det blir en mardröm eller två heller? Det är ju ett sätt att hantera upplevelser på det också. En mardröm är inte lika med ett trauma liksom.

Damen på begravningsbyrån låter himla klok!
Nej du har nog rätt, det gör antagligen inte så stor skada om hen får lite mardrömmar. Men min instinkt säger ju direkt att neeej gör inget som kan göra barnet rädd!

Barnet var dessutom med när polisen kom och knackade på dörren och fick där uppleva den totala sorgen och chocken som sköljde över alla. Kanske att den upplevelsen gör det viktigt att hen får se farmor, att det inte är så dramatiskt.
 
Nej du har nog rätt, det gör antagligen inte så stor skada om hen får lite mardrömmar. Men min instinkt säger ju direkt att neeej gör inget som kan göra barnet rädd!

Barnet var dessutom med när polisen kom och knackade på dörren och fick där uppleva den totala sorgen och chocken som sköljde över alla. Kanske att den upplevelsen gör det viktigt att hen får se farmor, att det inte är så dramatiskt.

Jag är säker på att det kommer att gå bra vilket beslut ni än fattar, men om barnet är nyfiken och begravningsbyrån tycker att det är okej låter ju planen att låta barnet åka in med dig som en utmärkt idé.
Det hjälpte nog mig att få åka in med mamma som dels inte var lika ledsen som pappa, men som också hanterar väldigt mycket död i yrkeslivet. Hon var lugn och saklig och lät mig röra vid farfar om jag ville. Jag minns att jag lämnade en liten vitklöver eller något. :)
Att se pappa gråta på begravningen var oändligt mycket mer traumatiskt än att se en död kropp, men sådant bör man inte heller skydda barnen ifrån tycker jag. :heart
 
Barnens farmor dog plötsligt dagen före julafton. Plötsligt men inte oväntat, hon var alkoholist, hade KOL och vägrade äta. Vi vet inte ännu om hon dog av naturliga orsaker eller om hon tog en överdos, vilket hon gjort tidigare.

Äldsta barnet var där och fikade någon gång i månaden men de hade ingen nära relation. Hen vill absolut följa med på begravningen och det får hen såklart. Däremot vill hen också se farmor innan dom stänger igen kistan. Både jag och pappan är väldigt tveksamma till det.

Hen är 5.5 år och väldigt intresserad av döden just nu. Jag vill inte göra det till en stor grej men samtidigt vet vi inte alls hur farmor ser ut nu, eftersom hon legat på rättsmedicin hela tiden.

Hur hade ni gjort och resonerat?
Mitt barn såg sin morfar- typ 6.5 år då. Inte planerat egentligen.
Inget hon drömde om eller haft några men av men kanske inget som var nödvändigt heller....
 
Min dotter var sex år när hennes ena gammelmormor dog. Hon ville följa med och titta på henne innan begravningen och för mig var det självklart att säga ja.
När min morfar dog var jag med och tog farväl innan begravningen. Jag var förvisso elva år men mina kusiner, tio och åtta år, var också med.

Ganska ofta tycker jag att man gör en stor grej av något som inte behöver vara en stor grej. Det är trots allt bara en död kropp, ett lik. (Undantaget om kroppen av någon anledning är sargad, till exempel efter trafikolycka eller dylikt.)
 
Nej du har nog rätt, det gör antagligen inte så stor skada om hen får lite mardrömmar. Men min instinkt säger ju direkt att neeej gör inget som kan göra barnet rädd!

Barnet var dessutom med när polisen kom och knackade på dörren och fick där uppleva den totala sorgen och chocken som sköljde över alla. Kanske att den upplevelsen gör det viktigt att hen får se farmor, att det inte är så dramatiskt.
Det har blivit så onaturligt nu förtiden. Det är viktigare än man tror att ta avsked.
Det "värsta" har ju barnet redan varit med om, den direkta chocken.

Jag förstår barnet. Lyssna på begravningsentreprenören. Jag har aldrig träffat något barn som har blivit rädd. Dessutom finns erfaren personal i närheten.
Jag vet ett par barn som har haft med sig sina kompisar. För att kompisarna haft en nära relation till barnets anhöriga. Det har varit jättefint.

Förbered barnet på att du inte vet hur du eller andra vuxna reagerar. Ni kanske gråter, ni kanske inte gråter, ni kanske vill gå ut genast, ni kanske vill sitta där länge, ni vill kanske prata lite, läsa något, spela något, lämna något. Allt är ok. För barnet med.
 
Såklart att det i många fall finns ett syfte med att låta barnet se den avlidne och ta ett sista farväl, men här verkar inte barnet ha nån direkt relation med den avlidna, utan enda syftet är att man är nyfiken och vill se nån som är död.
Det hade jag inte backat som förälder, tycker det är respektlöst mot den avlidne.
 

Energi

Trådstartare
Såklart att det i många fall finns ett syfte med att låta barnet se den avlidne och ta ett sista farväl, men här verkar inte barnet ha nån direkt relation med den avlidna, utan enda syftet är att man är nyfiken och vill se nån som är död.
Det hade jag inte backat som förälder, tycker det är respektlöst mot den avlidne.
Fast de har visst en relation, det är hens farmor som hen träffat minst en gång i månaden hela sitt liv.
 
Fast de har visst en relation, det är hens farmor som hen träffat minst en gång i månaden hela sitt liv.
Ok, du skrev att de inte hade en nära relation och att du dessutom tror barnet vill se den döda av nyfikenhet och inte för att ta farväl.

Det hade jag som förälder avstyrt av respekt för den döda.
 
Såklart att det i många fall finns ett syfte med att låta barnet se den avlidne och ta ett sista farväl, men här verkar inte barnet ha nån direkt relation med den avlidna, utan enda syftet är att man är nyfiken och vill se nån som är död.
Det hade jag inte backat som förälder, tycker det är respektlöst mot den avlidne.
Fast om barnet är nyfiket och kanske kan få hjälp att hantera frågor om döden, förlust, sorg och vad det innebär - varför är det respektlöst mot den som är död? Det är ju inte något fult spratt som spelas.
 

Energi

Trådstartare
Ok, du skrev att de inte hade en nära relation och att du dessutom tror barnet vill se den döda av nyfikenhet och inte för att ta farväl.

Det hade jag som förälder avstyrt av respekt för den döda.
Nä, dom hade ingen nära relation, farmor var missbrukare, men de träffades regelbundet.

Senare i tråden skrev jag också att hen berättat idag att det både är spännande och att hen vill säga hejdå.
 
För att det känns respektlöst att kolla bara för kollandets skull.

Det lär komma tillfällen i livet där man kan se en avliden i det känslomässiga sammanhang det normalt är och inte för att enbart stilla sin nyfikenhet.
 
För att det känns respektlöst att kolla bara för kollandets skull.

Det lär komma tillfällen i livet där man kan se en avliden i det känslomässiga sammanhang det normalt är och inte för att enbart stilla sin nyfikenhet.
Det kan ju hända att det här sammanhanget är betydligt mer känslomässigt än en själv och/eller barnet tror när det väl händer... eller också är det inte det och barnet får lära sig att en död mäniska inte är någonting som är vare sig farligt, spännande, obehagligt eller ens särskilt fint egentligen. Jag ser verkligen inte vilken skada det kan göra. Det är en femåring och en farmor. Att en femåring känner mer nyfikenhet än sorg tycker jag inte är det minsta konstigt eller respektlöst (om det nu är så.).

Jag tycker som sagt att personalen på begravningsbyrån verkar resonera jäteklokt.
 
Såklart att det i många fall finns ett syfte med att låta barnet se den avlidne och ta ett sista farväl, men här verkar inte barnet ha nån direkt relation med den avlidna, utan enda syftet är att man är nyfiken och vill se nån som är död.
Det hade jag inte backat som förälder, tycker det är respektlöst mot den avlidne.
Döden kan vara alltför abstrakt för en 5-åring att ta till sig. Att någon kan försvinna för alltid. Att någon först finns, man hälsar på hemma hos, och som sedan inte existerar. Det är ganska obegripligt.

Att förvänta sig att ett barn i den åldern uttalat vill genomföra ett respektfullt farväl är att hänga på barnet en vuxenkostym. Det är i det här sammanhanget gissningsvis fullt av frågor och tankar som bubblar runt hos barnet. Sannolikt tankar av en helt annan karaktär än det som hos vuxna klassas som vördnad och respektfullhet inför döden. Men som för den skull inte alls betyder att barnet kommer att sakna någotdera av det, varken som vuxen eller nu. Det finns ingen anledning att kväsa barnet om det visar avsaknad av tillräckligt med respekt inför döden, eller avkräva rätt svar för att åka. Barnet är för litet för att på egen hand klura ut vad ett respektfullt avsked är.

Med det sagt så är det inget måste att se en död människa, men nyfikenhet (på t.ex. döden) är något positivt som man i alla fall kan prata med sina barn om. Och om det känns rätt inom familjen så kan man göra ett sista besök.
 
Barnens farmor dog plötsligt dagen före julafton. Plötsligt men inte oväntat, hon var alkoholist, hade KOL och vägrade äta. Vi vet inte ännu om hon dog av naturliga orsaker eller om hon tog en överdos, vilket hon gjort tidigare.

Äldsta barnet var där och fikade någon gång i månaden men de hade ingen nära relation. Hen vill absolut följa med på begravningen och det får hen såklart. Däremot vill hen också se farmor innan dom stänger igen kistan. Både jag och pappan är väldigt tveksamma till det.

Hen är 5.5 år och väldigt intresserad av döden just nu. Jag vill inte göra det till en stor grej men samtidigt vet vi inte alls hur farmor ser ut nu, eftersom hon legat på rättsmedicin hela tiden.

Hur hade ni gjort och resonerat?
Efter så här lång tid och efter en rättsmedicinsk obduktion så hade jag sagt nej. Det hade varit skillnad om hon nyligen avlidit och sonen haft en relation. Inget lämpligt tillfälle att få en bild av döden och kanske bära med sig resten av sitt liv. Skulr råda till att prata om döden och läsa böcker istället.
 
Barnens farmor dog plötsligt dagen före julafton. Plötsligt men inte oväntat, hon var alkoholist, hade KOL och vägrade äta. Vi vet inte ännu om hon dog av naturliga orsaker eller om hon tog en överdos, vilket hon gjort tidigare.

Äldsta barnet var där och fikade någon gång i månaden men de hade ingen nära relation. Hen vill absolut följa med på begravningen och det får hen såklart. Däremot vill hen också se farmor innan dom stänger igen kistan. Både jag och pappan är väldigt tveksamma till det.

Hen är 5.5 år och väldigt intresserad av döden just nu. Jag vill inte göra det till en stor grej men samtidigt vet vi inte alls hur farmor ser ut nu, eftersom hon legat på rättsmedicin hela tiden.

Hur hade ni gjort och resonerat?
Tycker absolut att barn kan se döda släktingar. Det jag undrar över är om kroppen är i tillräkligt bra skick efter så lång tid.
 

Hästfolk

Häst

  • Mögligt hö

Hästavel och Grenar

  • Betäckningar 2020

Allmänt

Fritid

  • Tittar in i ditt kök del 24

Barn

  • Höstföräldrar 2020

Hund

Katt

  • Kattbilder #5

Andra Djur

  • Fjärilar

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp