Livet går vidare

[nyttnick]

Ett år har gått. Visserligen är det några timmar kvar, för det hände på kvällen, men idag är det ett år sen jag blev lämnad. Jag kommer aldrig att sluta vara tacksam för alla här på buke som slöt upp och stöttade och utmanade mig till nya tankebanor.

I mångt och mycket mår jag otroligt mycket bättre. Nu ges jag utrymme att vara mig själv och oavsett om det blir rätt eller fel så är det jag som håller i trådarna. Jag har återupptäckt musiken, tagit upp mitt gitarrspelande och faktiskt även köpt ett piano ( trots att det var 20 år sen jag spelade). Jag kan nu köpa eko-mat utan att få arga ögat över kostnaderna och nu källsorteras allt. Det ger mig lugn i själen.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att jag måste missa halva barnens uppväxt. Jag mantrar för mig själv att det är för barnens bästa och att vara en bra förälder innebär att sätta deras behov framför mitt eget ego. Men barntomma dagar är inte min grej. Jag har visserligen roligt, ser till att göra saker och träffa folk, sova och träna. Ingen idé att sitta och sura, men jag saknar barnen trots allt. När vänjer man sig egentligen?

Exet har träffat en ny. Fast det har han inte vågat erkänna. Han blockade mig på Facebook ( jag hade inte raderat, för det var lite kul att följa barnen via bilderna han lade upp) men glömde bort att han hade fler i min familj som vänner. Dessutom verkar han ha glömt att vi har en 4,5-åring som berättar allt som händer. Jag gjorde honom tjänsten att ta bort honom som vän, eftersom han inte vågade det själv. Det känns helt fint.
Jag gick innan och funderade på hur det skulle kännas när han träffade någon ny. Jag var lite förvånad över att det inte gick fortare än det gjorde. Det lustiga är att det kändes ingenting. Jag trodde kanske att jag skulle känna en lättnad, men inte ens det. Det kändes lika mkt som om jag skulle läst en skylt som sa att Coop hade nedsatt pris på leverpastej. Helt ointressant.

Själv då? Ja, hade jag velat hade jag lätt kunnat ha ett nytt förhållande vid det här laget. Men jag orkar inte gå all-in än. Jag är fortfarande trött efter de senaste åren och helt ointresserad av att anpassa mig till någon annan. Jag är alldeles för ego just nu och de flesta jag träffar ser en framtid där man gör allt tillsammans och är som siamesiska tvillingar. Jag vill vara ego ett bra tag till och hinna landa i vem jag är och vad som är viktigt för mig och jag vill aldrig bli en siamesisk tvilling till någon. Jag saknar dock vuxet sällskap och närheten, intimiteten, men har känt att de få riktigt fina män jag träffat har velat så mycket mer än att bara ställa upp på det när andan faller mig på. Det vill jag helst inte utsätta dem för.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Vet inte om jag ska skåla i champagne ikväll eller om jag ska ta en funderare över allt som inte blev som det skulle. Det pendlar väldigt i humöret och känslorna fortfarande och jag önskar att det kunde stabiliseras så att allt som finns är nuet och framtiden.

 

[Sleepy]

idag är det ett år sen jag blev lämnad... Vet inte om jag ska skåla i champagne ikväll eller om jag ska ta en funderare över allt som inte blev som det skulle.

Vad du ska göra är väl att ta bort markeringen på den här dagen i almanackan?

Skönt att höra att livet är gott. Kram.

 

[nyttnick]

@Sleepy
Måste jag det? Nu har jag ju inte skrivit upp datumet, men hjärnan minns det ändå. Kan det inte vara en dag för att påminna mig själv om att inte tappa bort mig själv igen. Det är väl inte helt osannolikt att det skulle kunna komma situationer igen där jag tappar fotfäste och riktning.

Kram

 

[Lovisaleonora]

Precis så. Gör något positivt eller neutralt av datumet. Kanske en tid för reflektion och lite bokslut? Vad har hunnit hända sedan dess? Känner jag nu som jag gjorde då?

Det tycker jag är en bra tanke, att stanna upp och reflektera.

 

[Sleepy]

@Sleepy
en dag för att påminna mig själv om att inte tappa bort mig själv igen.

Bifalles.

 

[Lejonelle]

Kan det inte vara en dag för att påminna mig själv om att inte tappa bort mig själv igen.

Vilken bra idé. Dagen då du frågar dig själv: lever jag det liv jag vill leva? Är jag en god vän åt mig själv? Finns det något jag ska ändra på?

 

[nyttnick]

Vilken bra idé. Dagen då du frågar dig själv: lever jag det liv jag vill leva? Är jag en god vän åt mig själv? Finns det något jag ska ändra på?

Lite som den här dagen varit. Och det finns nog ett och annat att jobba på

 

[Jannice]

Jag kände precis som du verkar göra, angående barnen. Helt ärligt så är det fortfarande, 5 år senare, lika jobbigt att veta att jag kommer missa nästan halva deras uppväxt. Det enda som blivit bättre är att jag hunnit vänja mig vid det... Jag har lyckats övertala exet till att barnen ska vara med mig efter skolan och tills han slutar jobbet på hans fredagar, då får både jag och barnen ett avbrott i en vecka som annars känns alldeles för lång och det hjälpte mycket. Det kanske vore nåt för dig också?

 

[nyttnick]

Jag kände precis som du verkar göra, angående barnen. Helt ärligt så är det fortfarande, 5 år senare, lika jobbigt att veta att jag kommer missa nästan halva deras uppväxt. Det enda som blivit bättre är att jag hunnit vänja mig vid det... Jag har lyckats övertala exet till att barnen ska vara med mig efter skolan och tills han slutar jobbet på hans fredagar, då får både jag och barnen ett avbrott i en vecka som annars känns alldeles för lång och det hjälpte mycket. Det kanske vore nåt för dig också?

Vi har ju kortare byten fortfarande, så inga hela veckor än ( jag bävar för det, för det närmar sig med stormsteg) men jag ska fundera på den saken. Kan vara bra att bygga upp lite tankar och strategier för att hantera det som komma skall.

 

[Petruska]

Måste jag det? Nu har jag ju inte skrivit upp datumet, men hjärnan minns det ändå. Kan det inte vara en dag för att påminna mig själv om att inte tappa bort mig själv igen. Det är väl inte helt osannolikt att det skulle kunna komma situationer igen där jag tappar fotfäste och riktning.

Det jag tänker är att det inte verkar vara ett bra datum för att fira att du återtagit makten över dig själv och över ditt liv. För det förstår jag det som att du inte alls gjorde den dagen? (Utan snarare en aning motvilligt lite senare.)

Tappar riktningen, gör nog de flesta då och då genom livet. Det är väl så det är, och då är det väl åtminstone bättre att fatta att det är vad man har gjort och så leta upp en bättre riktning, än att envist försvara sig och inte ändra på något trots att man borde. På den punkten är du ju en förebild.

 

[Jannice]

Vi har ju kortare byten fortfarande, så inga hela veckor än ( jag bävar för det, för det närmar sig med stormsteg) men jag ska fundera på den saken. Kan vara bra att bygga upp lite tankar och strategier för att hantera det som komma skall.

Ja det tycker jag. Mitt ex krävde veckovis från start och jag var alldeles för mycket av en pushover för att säga ifrån. Sen ville han ha tvåveckorsintervaller men det vägrade jag, då jag tyckte det var tillräckligt hemskt att vara ifrån dem en vecka!

Hur långa perioder kör ni med idag då? Har ni sagt något datum när ni ska börja med varannan vecka? Är barnen ok med det här med två hem och hanterar de bytena bra?

För övrigt tycker jag att det är jättebra att du verkar må mycket bättre utöver det här med tiden du förlorar med barnen Jag hade heller inga speciella tankar när mitt ex träffade en ny, så att du inte reagerade på det har jag full förståelse för. Var lite udda när han berättade att de skulle ha barn, men det var bara för att det kändes konstigt att mina barn skulle få ett syskon som inte var "släkt med mig".

Sen tar det, för vissa av oss, otroligt lång tid att bearbeta att ens familj och framtid splittras, för har man barn ihop så har man oftast haft lång tid på sig att bygga upp allt hopp, alla drömmar och alla tankar om framtiden. Då tycker jag att det får ta tid att komma över det och bygga upp nytt hopp, nya drömmar och nya tankar. Första året grät jag jättemycket, säkert första två åren. Varje gång jag lämnade barnen hos sin pappa kom tårarna i bilen på väg därifrån... Jag har aldrig känt mig så usel som jag gjort när jag fått lämna mina barn gråtande och bara åka därifrån, det har blivit många gråtande telefonsamtal till min sambo, mina syskon och mina föräldrar i sådana lägen. Man är inte så resonabel just då, det är bara massor av känslor, så jag behövde att någon bara lyssnade på mig och hade förståelse för ens känslor, även om de inte alltid var så befogade. Jag var ju ingen usel mamma även om jag kände mig så och det tror jag är viktigt att komma ihåg:

Det finns inget att göra åt det efter att familjen splittrats upp, det är bara att försöka göra det bästa av den nya situation man hamnar i. Ta tillvara den släkt och de vänner du har och känner dig trygg med att öppna upp dig för.

Jag vet inte om du någonsin kommer känna dig okej med att bara ha barnen halvtid, jag gör det inte än i alla fall, men förhoppningsvis kommer du komma till en punkt då du känner att du kan leva med det.

Förstår också att du bävar för det om ni har kortare perioder idag. Jag kan dock lindra min ovanstående text med att det finns en positiv sak med längre perioder också (speciellt om man som i mitt fall kan bryta av den med en dag tillsammans med barnen) och det är att barnen har mer tid på sig att landa innan de ska iväg igen. De hinner boa in sig innan de ska åka iväg. Sambon hade sina barn i tredagarsperioder i början och de hann ju knappt förstå att de var hos oss innan det var dags att åka till sin mamma. Vi fick aldrig till några riktiga rutiner heller. Så det finns ju inte bara negativa saker med varannan vecka. Även om jag, och säkert du också, gärna skulle ha de jättelånga perioder om jag bara slapp vara ifrån de långa perioder!

 

[nyttnick]

Det jag tänker är att det inte verkar vara ett bra datum för att fira att du återtagit makten över dig själv och över ditt liv. För det förstår jag det som att du inte alls gjorde den dagen? (Utan snarare en aning motvilligt lite senare.)

Tappar riktningen, gör nog de flesta då och då genom livet. Det är väl så det är, och då är det väl åtminstone bättre att fatta att det är vad man har gjort och så leta upp en bättre riktning, än att envist försvara sig och inte ändra på något trots att man borde. På den punkten är du ju en förebild.

Fast jag tror att det är ett nog så gott datum. Dels för att det var uppstarten och ögonöppnaren (att det var motvilligt får jag väl skylla lite på den initiala chockreaktionen), dels för att det faktiskt inte finns något annat datum där jag kan peka på att just DÅ återtog jag kontrollen. Det var en gradient med tre steg fram och två eller fyra steg tillbaka. Jag jobbar ju fortfarande med mig själv och även om huvudriktningen är någorlunda rätt, så faller jag in på onödiga sidospår och återvändsgränder då och då.

 

[nyttnick]

@Jannice
Känner igen en hel del av vad du skriver. Jag tycker att det hela med hur bytena ser ut är ett jäkla moment 22. Även för att barnen är olika i ålder och har olika behov. Just nu har vi nog för situationen bästa möjliga lösning, men barnen utvecklas ju så snabbt såna får vara snabb i svängarna och kunna anpassa sig när förutsättningarna ändras.

 

[alazzi]

För min del så närmar sig årsdagen när jag fick veta med stormsteg. Datumet när jag blev lämnad ligger längre fram i tiden men allt känns fotfarande som ett öppet sår. Jag trodde att jag hade lyckats gå vidare, men jag är i sämre form än när han lämnade oss.

 

[Kjerulfia]

@nyttnick Jag var en av dem som läste varenda inlägg från förra året, men kände att jag inte hade så mycket mer att tillföra än de kloka personer som skrev då.
Vad skönt för dig att du hittat tillbaka till dig själv och att du vågar vara ego. Jag tror det är jätteviktigt för sin egen skull att man vågar det. Att tappa sig själv i ett förhållande är inte nyttigt.