Markerande hund

Enya

Trådstartare
Jag har upptäckt att min hund, som inte alls är en vaktig ras, har börjat bete sig lite vaktigt mot/för mig.

Han vaktar mig mot barnen (tonåringar), inte alltid och inte kraftigt, men han gör det, vilket räcker för att jag ska tycka att vi behöver komma på hur vi ska hantera det.

Egentligen vill jag inte skriva tråden. Jag utelämnar mig själv, mina barn och vår situation, och tänker att jag skulle uppskatta att inte bli dömd här.

Lite bakgrund:
Vi har haft hunden i 2 år. Han har resursvaktat sina ben alltid, var ganska kraftigt när jag köpte honom, men vi har arbetat på den biten så han är lite lugnare nu, mest med mig, på andra plats kommer dottern på snart 16 år och tredje plats sonen på 19 år. Detta är enda "felet" hunden alltså har trots att vi köpte honom som knappt 10 månader gammal och är hans femte hem. Med tanke på åldern på mina barn så har jag aldrig sett det som ett problem, det har inte heller varit det. Det har som sagt blivit mycket bättre under den här tiden.

Jag och sonen har svårt för att komma överens. Det är mycket bråk och det är inte bara tonårstjafs. Jag försökte få hjälp av socialen pga honom men det gick inte, så jag fick ett annat ställe att göra en anmälan dit med hänsyn till den minderåriga dottern- pga att vi har så mycket tjafs. Jag beskriver det som psykisk misshandel från hans sida. Det har alltså gått ifrån tonårsbråk till något allvarligare, och jag försöker ändå hålla på regler och gränser i hemmet och för mig och dottern. Man får inte göra och säga vad som helst för att man är tonåring, över 18 osv. Mitt i det här finns hunden. För ett tag sedan noterade jag att han gärna är där jag är mer än tidigare, han verkar inte otrygg alls, tvärtom ser han trygg och lugn ut, han har bara blivit mer min liksom, men kan tala om för barnen att hålla avståndet till mig, tex om jag sitter vid skrivbordet så ligger han nedanför och tycker att de kan hålla sig på sin kant. Även dottern, men mest sonen. Då hade jag mat så vi kopplade det till maten. För dottern handlar det nog alltid om när jag har mat, men för sonen har det blivit så många fler gånger. Ligger jag i sängen ligger hunden ofta nedanför och då markerar han att sonen ska hålla avstånd, samma när jag sitter vid skrivbordet eller i soffan. Ingen mat inblandad och har inte varit så kan inte misstolka situationen.

När det händer dottern har hon gjort på två olika sätt. Är det en mild markering från hunden har hon ignorerat och fortsatt med sitt utan att ens kika på honom- och det har lagt sig. Har det varit lite mer har hon skickat bort honom en liten bit bort, så att hon själv hamnar mellan mig och honom, hämtat min tallrik med mat tex, ignorerat hunden medan hon gör allt det, och sedan pratat med honom när ingen mat är inblandad, inget överdrivet, översvallande, inget beröm, utan lite klappar som för att visa att ingen är arg. Det verkar ändå fungera.

Sonen däremot, som gör som han själv vill och vägrar lyssna på någon annan, han är rätt ointresserad av hundar, hundars känslor, hur hundar fungerar osv, reagerar med att stirra stint, höja rösten och ryta "Vad fan gör du?! Håll käften, annars!", måttar ett låtsasslag i luften med armen och ett med foten och glor fortsatt på honom. Han skulle aldrig på riktigt slå honom, han har aldrig slagit ett djur alls och det ligger inte för honom. Men stor i orden är ju väldigt mycket lättare att vara.
Jag blir förbannad på min son och ber honom sluta hota hunden och får till svar "Kräket ska sluta bete sig så mot mig, det är inte han som bestämmer här" varpå jag brukar svara att det är jag som bestämmer i det här hemmet och jag bestämmer att han inte ska hota hunden för det kommer INTE att få hunden att sluta vakta mig och markera mot sonen, tvärtom eldar han bara upp situationen. Inte en enda gång har hans beteende varit till hjälp, medan dotterns sätt har fungerat mycket bättre. På det örat lyssnar dock inte sonen, nästa gång hunden markerar är det samma visa.

Hur ska jag hantera detta? Det är inte en farlig hund jag har. Risken att han biter är minimal, men jag förstår, givet hur det är mellan mig och sonen, att han känner ett behov av att vakta mig. Hur ska jag få hunden att vakta mig mindre? Är det som dottern gör rätt? Jag har tänkt att jag vill inte lägga mig i eftersom det kan förstärka situationen, utan mer tänkt att om man dels ignorerar och fortsätter som vanligt och dels vid behov att dottern markerar- och jag fortsätter som vanligt, så får hunden ingen uppmärksamhet för sitt beteende. Ska vi göra på annat vis?
 
Tänker också att din dotter verkar hantera situationen fint. Din son däremot ger ju faktiskt hunden rätt i sin känsla, han beter ju sig rent krasst hotfullt så hunden får vatten på sin kvarn. Med dottern känns det ju som om hennes strategi säkert kommer göra att hunden slutar bry sig om just henne, medan sonen nog mest riskerar att göra det värre för varje gång. Jobbig situation! :heart

Och ja kanske också se över fysiska motionen så att hunden blir ordentligt trött och kanske funderar lite mindre över sådant hemma när han ligger och vilar? Nu kanske han redan får en massor med motion och drag osv men värt att se över. :)
 
I det här fallet med alla problem runt om som du @Enya har (usch verkligen en mardröm, beklagar verkligen) så hade jag minimerat kontakten mellan hunden och sonen så mycket det bara går. Hålla de två åtskilda helt enkelt. Det här är inte hundens fel på något sett och han borde inte hamna i en situation han inte klarar av att hantera. Risken är stor att detta kommer spåra ut helt.
 
Är det kanske dags för sonen att flytta hemifrån? Han är ju myndig och om han inte funkar hemma så är det kanske bättre för alla om han flyttar. Nu finns det kanske ingen möjlighet för det ekonomiskt eller bostadsmässigt men nåt att fundera på kanske?

Jag hade inte varit så förtjust i om mitt myndiga barn bott kvar hemma och bråkat en massa. Då hade jag velat att hon skulle flytta faktiskt. Om inte annat för att rädda vår relation. Jag och min mamma fick direkt en bättre relation när jag flyttade hemifrån när jag var 19 år. Jag var helt enkelt trött på att bo hemma och det ledde till bråk mellan oss.

Hunden verkar ha en logisk reaktion även om den naturligtvis inte är önskvärd.
 
Jag har en som gärna "tar hand om mig" om han tror att nått är galet. Han morrar aldrig, men ligger nära och är väldigt mammig. Han blir klart lugnare av att man "tappar" godis på honom i de spända situationerna. Du kan ju tappa godis på hunden även när sonen stökar - inte för att belöna vaktandet men för att ändra känslan.

Situationen med sonen låter förjäkla tung för dig, beklagar att ni har det så.
 
Jag hade verkligen inte låtit hund och son lösa det själva - det kommer bara skapa mer osäkerhet/vaktande hos hunden eftersom den får vatten på sin kvarn.
Jag hade hellre skickat bort den på kommando istället (typ gå och lägg dig i din korg), inte för att den gör fel utanför att den ska slippa vara kvar i situationen.
Optimalt är ju såklart att det aldrig uppstår sånna situationer men så länge sonen bor hemma så får man ju förhålla sig till det.

Jag tycker överlag att det är ens ansvar som hundägare/förare att styra upp situationen istället för att någon annan ska göra det (dvs jag hade inte överlåtit det till dottern heller).
Men jag har ju o andra sidan en hund där det faktiskt kan smälla så.
 
Tack för svar!

Vi har kontakt med socialen angående barnen. Allt är frivilligt för barnen vilket innebär att det finns inte mycket att göra åt 19 åringen. Jag har försörjningsskyldighet, de står stenhårt vid det, vilket på riktigt håller på att knäcka familjen. Dottern har stuckit till sin pojkvän och vägrar komma hem. Frivilligt det med tydligen. Vi hade en handlingsplan, dottern bröt den strax före mötet var över och sonen dagen efter eftersom han nu inte ser någon anledning till att följa den- jag kan inte slänga ut honom och dottern är ändå inte hemma, varför ska han sköta sig ens lite? Varför ens bry sig, han har all makt i sin hand! Han kan bo här, äta här, göra precis som han vill och jag kan inte göra någonting eftersom jag bara har skyldigheter mot honom. Hade min son varit en pojkvän till mig, sambo, som betett sig så hade socialen bett honom flytta, för dotterns bästa. Nu gäller inte det eftersom det är min son och jag är försörjningsskyldig. Dottern vill inte vara hemma, har ångest, går knappt i skolan alls, långa väntetider till vc och bup för att få hjälp, medan sonen kan bete sig hur som helst. Jag kan se vad problemet är i familjen och vad som är symptom på problem....

Hunden får motion, jag och dottern stod för det tidigare, 4 timmars rastning totalt, tidigare sprang hon med honom i stort sett varje dag och vi hade honom i rastgården några gånger i veckan, utöver skogspormenaderna. Hon cyklade även tidigare men blev rädd. Nu är hon ju inte hemma och jag kan inte springa. Fortfarande generellt totalt 4 timmar per dag. Jag springer ju inte, men har ersatt så han är mer i rastgården och får springa av sig pga det, där jagar jag lite honom också. Han tycker inte om träning så för att göra det roligt har vi alltid tränat honom i smyg, tex i skogen genom att söka godis på marken och på stubbar, leta efter oss, klättra över träd, gå balansgång, krypa under, sitta och vänta på kommande och sedan komma i raketfart för att få korv osv. Träning är hans värsta fiende, men han verkar inte fatta att han tränas på detta vis heller.... Hemma gör vi likadant varje dag, har matta vi gömmer godis i, leksaker till sådant. Gömmer godis i rum och kallar in honom , han får leta efter oss osv. Om han bara visste hur mycket mental träning/lydnad han sysslar med... hahaha då hade han vägrat! :D Nosework vägrar han, har försökt några gånger och han har inget tålamod alls för det. Agility och han fungerar inte, totalt ointresserad. Cykling var inte heller jättekul, mest jobbigt, men han föredrar att springa framför att dra cykel. Därför har dottern fortsatt med det.

Barnen har vuxit upp med dobermann och är vana vid hundar. Sonen är ointresserad, visade sig efter vi köpt denna hunden så han tar inget ansvar över honom, det är dottern och jag som gör det, hon har hundintresse och gillar träning och liknande. Anledningen till att hon är den som säger till honom och skickar bort honom vid behov när han vaktar mig för henne är för att hon ska kunna hantera sådana situationer också, och jag ser ju att det fungerar, hon och jag har pratat mycket om hur man gör- tonläge, att inte glo hunden stint utmanande i ögonen så där, att inte tillrättavisa hunden vid fel i 18 miljoner år som är så vanligt i min familj att man gör (hon har lärt sig skillnaden- min familjs hundar kryper ihop och blir osäkra och rädda när familjen skäller på dem, medan vår hund och tidigare hundar släpper situationen och går vidare i livet). Jag har gått in någon gång för att påminna hunden om att jag håller med dottern och då kan vi båda två se på honom att förstår det. Det är kul att se hur hon utvecklas och förstår och även kul att se hur han lyssnar på henne, hon blir också själaglad när det faktiskt sker. I det här fallet ser både jag och dottern att hon är hundägare/hundförare hon också, även om jag förstås har huvudansvaret.

Hade hunden varit en dobermann hade jag låtit dottern vara precis lika delaktig i det här, både hon och hunden ska ju lära sig vad som är ok och att det dottern säger är det som gäller. Jag är ju dessutom där och ser. Sonen är en helt annan femma, dottern lyssnar och tar till sig allt jag säger, ser att mina råd fungerar osv. Sonen gör tvärtom och allt värre. Hade det varit en dobermann hade han blivit biten istället. Jag tycker inte att sonen ska lösa situationen med hunden själv, problemet är att jag faktiskt inte vet hur jag ska lösa den. Jag anser att sonen gör fel, jag anser att hunden inte ska vakta mig, men jag förstår att han gör och jag vill inte att hunden tolkar min reaktion att jag straffar honom samtidigt som sonen inte lär sluta med sitt när hunden reagerar. Då blir det hans reaktion, hotfull som den är, plus då att jag reagerar och skickar bort hunden, som någon slags tillrättavisning. Det känns jättefel mot hunden.

Vad gäller sonen lämnade jag tillbaka en 15 veckors valp pga att valpen på valpars vis var en bitmaskin, mest på sonen och sonen hanterade det helt fel. När jag, min familj, hans syskon och en tränare berättade hur han skulle hantera det sa han bara "fuck you jag gör som jag vill" och gjorde raka motsatsen. Jag kände att jag mycket väl hade kunnat få hunden good enought liksom men när hon hade blivit ett år och testat gränser på riktigt och han råkat stå i vägen en dag, så hade hon nog bitit honom. Den risken ville jag inte ta så jag lämnade tillbaka hunden.

Denna gången gör jag inte av med min hund. Han och hunden är rätt avskiljda från varandra ändå egentligen. Dels därför att han inte gör mycket med hunden, rastar honom vid behov när jag inte är hemma, men hunden har inte honom som favoritperson, huskysar må älska alla men han lyfter inte alltid ens på huvudet när han hör att han kommer hem så intresset från hunden sida är inte asstort och intresset från sonens sida är lika svalt. Dels därför att jag håller gärna hunden från honom eftersom jag tycker att det är trist att han inte rättar sig efter mina regler- matar honom från bordet oavsett om hunden är dålig i magen eller ej, låter honom tigga hur som, busar med honom på totalt olämpliga tillfällen, när hunden fäller plockar han päls från honom och slänger på golvet där han står trots att jag nyss städat osv.

Hunden har förresten ingen specifik plats. Han har haft men ville inte ha den, så hans plats är ju egentligen där han oftast är - på matten bredvid min säng, hans matta kallar vi den, han har plats framför balkongdörren också, så egentligen två då. Och det är antingen där som han vaktar mot sonen eller när han ligger vid mina fötter vid skrivbordet en bit bort. Dottern brukar skicka honom till mattan. Ibland innan han hinner reagera själv, hon säger att hon ser lite i ögonen vad hon tänker. Vilket jag tycker är superbra!

Situationen uppstår från intet så att säga. Han skulle häromdagen lämna nycklar till mig till förrådet. Inget bråk just då, hade varit en stund tidigare, jag låg i sängen och vilade, hunden på sin runda matta bredvid mig, sonen kommer och ska ge mig nycklarna och hunden marker mot honom utan att sonen ens titta på honom, han sträckte bara fram handen med nycklarna mot mig. Detta är en helt normal livssituation, det hade kunnat skett om jag stod i köket och tog ett glas och han låg bakom mig, om jag satt i soffan och kollade igenom papper och han låg vid mina fötter. Det sker inte när han bara går förbi hunden eller mig eller så, utan just när han närmar sig mig och kommunicerar med mig på något vis samtidigt.
 
Jag har en som gärna "tar hand om mig" om han tror att nått är galet. Han morrar aldrig, men ligger nära och är väldigt mammig. Han blir klart lugnare av att man "tappar" godis på honom i de spända situationerna. Du kan ju tappa godis på hunden även när sonen stökar - inte för att belöna vaktandet men för att ändra känslan.

Situationen med sonen låter förjäkla tung för dig, beklagar att ni har det så.
Jag brukar klappa honom lite när det är bråk, han söker sig till mig då, men det är kanske lite fel? Ska testa godis istället!
 
I det här fallet med alla problem runt om som du @Enya har (usch verkligen en mardröm, beklagar verkligen) så hade jag minimerat kontakten mellan hunden och sonen så mycket det bara går. Hålla de två åtskilda helt enkelt. Det här är inte hundens fel på något sett och han borde inte hamna i en situation han inte klarar av att hantera. Risken är stor att detta kommer spåra ut helt.
Kontakten dem emellan är redan på låg nivå, men jag vill inte behöva stänga in hunden när sonen är hemma bara för detta, hunden skulle sörja ihjäl sig då. Han är ju min svans. Och det är väl just det, han är ju där jag är så kontakten är inte speciellt stor ändå. Han tycker om min son för att han tycker om att bli klappad liksom, men samtidigt, han struntar i om han kommer hem rätt ofta, så de söker sig inte till varandra heller.
 
Tack för svar!

Vi har kontakt med socialen angående barnen. Allt är frivilligt för barnen vilket innebär att det finns inte mycket att göra åt 19 åringen. Jag har försörjningsskyldighet, de står stenhårt vid det, vilket på riktigt håller på att knäcka familjen. Dottern har stuckit till sin pojkvän och vägrar komma hem. Frivilligt det med tydligen. Vi hade en handlingsplan, dottern bröt den strax före mötet var över och sonen dagen efter eftersom han nu inte ser någon anledning till att följa den- jag kan inte slänga ut honom och dottern är ändå inte hemma, varför ska han sköta sig ens lite? Varför ens bry sig, han har all makt i sin hand! Han kan bo här, äta här, göra precis som han vill och jag kan inte göra någonting eftersom jag bara har skyldigheter mot honom. Hade min son varit en pojkvän till mig, sambo, som betett sig så hade socialen bett honom flytta, för dotterns bästa. Nu gäller inte det eftersom det är min son och jag är försörjningsskyldig. Dottern vill inte vara hemma, har ångest, går knappt i skolan alls, långa väntetider till vc och bup för att få hjälp, medan sonen kan bete sig hur som helst. Jag kan se vad problemet är i familjen och vad som är symptom på problem....

Hunden får motion, jag och dottern stod för det tidigare, 4 timmars rastning totalt, tidigare sprang hon med honom i stort sett varje dag och vi hade honom i rastgården några gånger i veckan, utöver skogspormenaderna. Hon cyklade även tidigare men blev rädd. Nu är hon ju inte hemma och jag kan inte springa. Fortfarande generellt totalt 4 timmar per dag. Jag springer ju inte, men har ersatt så han är mer i rastgården och får springa av sig pga det, där jagar jag lite honom också. Han tycker inte om träning så för att göra det roligt har vi alltid tränat honom i smyg, tex i skogen genom att söka godis på marken och på stubbar, leta efter oss, klättra över träd, gå balansgång, krypa under, sitta och vänta på kommande och sedan komma i raketfart för att få korv osv. Träning är hans värsta fiende, men han verkar inte fatta att han tränas på detta vis heller.... Hemma gör vi likadant varje dag, har matta vi gömmer godis i, leksaker till sådant. Gömmer godis i rum och kallar in honom , han får leta efter oss osv. Om han bara visste hur mycket mental träning/lydnad han sysslar med... hahaha då hade han vägrat! :D Nosework vägrar han, har försökt några gånger och han har inget tålamod alls för det. Agility och han fungerar inte, totalt ointresserad. Cykling var inte heller jättekul, mest jobbigt, men han föredrar att springa framför att dra cykel. Därför har dottern fortsatt med det.

Barnen har vuxit upp med dobermann och är vana vid hundar. Sonen är ointresserad, visade sig efter vi köpt denna hunden så han tar inget ansvar över honom, det är dottern och jag som gör det, hon har hundintresse och gillar träning och liknande. Anledningen till att hon är den som säger till honom och skickar bort honom vid behov när han vaktar mig för henne är för att hon ska kunna hantera sådana situationer också, och jag ser ju att det fungerar, hon och jag har pratat mycket om hur man gör- tonläge, att inte glo hunden stint utmanande i ögonen så där, att inte tillrättavisa hunden vid fel i 18 miljoner år som är så vanligt i min familj att man gör (hon har lärt sig skillnaden- min familjs hundar kryper ihop och blir osäkra och rädda när familjen skäller på dem, medan vår hund och tidigare hundar släpper situationen och går vidare i livet). Jag har gått in någon gång för att påminna hunden om att jag håller med dottern och då kan vi båda två se på honom att förstår det. Det är kul att se hur hon utvecklas och förstår och även kul att se hur han lyssnar på henne, hon blir också själaglad när det faktiskt sker. I det här fallet ser både jag och dottern att hon är hundägare/hundförare hon också, även om jag förstås har huvudansvaret.

Hade hunden varit en dobermann hade jag låtit dottern vara precis lika delaktig i det här, både hon och hunden ska ju lära sig vad som är ok och att det dottern säger är det som gäller. Jag är ju dessutom där och ser. Sonen är en helt annan femma, dottern lyssnar och tar till sig allt jag säger, ser att mina råd fungerar osv. Sonen gör tvärtom och allt värre. Hade det varit en dobermann hade han blivit biten istället. Jag tycker inte att sonen ska lösa situationen med hunden själv, problemet är att jag faktiskt inte vet hur jag ska lösa den. Jag anser att sonen gör fel, jag anser att hunden inte ska vakta mig, men jag förstår att han gör och jag vill inte att hunden tolkar min reaktion att jag straffar honom samtidigt som sonen inte lär sluta med sitt när hunden reagerar. Då blir det hans reaktion, hotfull som den är, plus då att jag reagerar och skickar bort hunden, som någon slags tillrättavisning. Det känns jättefel mot hunden.

Vad gäller sonen lämnade jag tillbaka en 15 veckors valp pga att valpen på valpars vis var en bitmaskin, mest på sonen och sonen hanterade det helt fel. När jag, min familj, hans syskon och en tränare berättade hur han skulle hantera det sa han bara "fuck you jag gör som jag vill" och gjorde raka motsatsen. Jag kände att jag mycket väl hade kunnat få hunden good enought liksom men när hon hade blivit ett år och testat gränser på riktigt och han råkat stå i vägen en dag, så hade hon nog bitit honom. Den risken ville jag inte ta så jag lämnade tillbaka hunden.

Denna gången gör jag inte av med min hund. Han och hunden är rätt avskiljda från varandra ändå egentligen. Dels därför att han inte gör mycket med hunden, rastar honom vid behov när jag inte är hemma, men hunden har inte honom som favoritperson, huskysar må älska alla men han lyfter inte alltid ens på huvudet när han hör att han kommer hem så intresset från hunden sida är inte asstort och intresset från sonens sida är lika svalt. Dels därför att jag håller gärna hunden från honom eftersom jag tycker att det är trist att han inte rättar sig efter mina regler- matar honom från bordet oavsett om hunden är dålig i magen eller ej, låter honom tigga hur som, busar med honom på totalt olämpliga tillfällen, när hunden fäller plockar han päls från honom och slänger på golvet där han står trots att jag nyss städat osv.

Hunden har förresten ingen specifik plats. Han har haft men ville inte ha den, så hans plats är ju egentligen där han oftast är - på matten bredvid min säng, hans matta kallar vi den, han har plats framför balkongdörren också, så egentligen två då. Och det är antingen där som han vaktar mot sonen eller när han ligger vid mina fötter vid skrivbordet en bit bort. Dottern brukar skicka honom till mattan. Ibland innan han hinner reagera själv, hon säger att hon ser lite i ögonen vad hon tänker. Vilket jag tycker är superbra!

Situationen uppstår från intet så att säga. Han skulle häromdagen lämna nycklar till mig till förrådet. Inget bråk just då, hade varit en stund tidigare, jag låg i sängen och vilade, hunden på sin runda matta bredvid mig, sonen kommer och ska ge mig nycklarna och hunden marker mot honom utan att sonen ens titta på honom, han sträckte bara fram handen med nycklarna mot mig. Detta är en helt normal livssituation, det hade kunnat skett om jag stod i köket och tog ett glas och han låg bakom mig, om jag satt i soffan och kollade igenom papper och han låg vid mina fötter. Det sker inte när han bara går förbi hunden eller mig eller så, utan just när han närmar sig mig och kommunicerar med mig på något vis samtidigt.

Fy vad det låter jobbigt! Och så dåligt av socialen att vidhålla ditt försörjningsansvar oavsett vad sonen gör. Men det kan väl inte gälla hur länge som helst? Det gäller väl bara så länge han studerar (gymnasiet) eller tills han fyller 21 år? Eller har jag missuppfattat det?
 
Usch vad jobbig situation, hur länge är du försörjningsansvarig för sonen? Trodde det upphörde när de fyllde 18 om de inte fortfarande går i gymnasiet.
 
Fy vad det låter jobbigt! Och så dåligt av socialen att vidhålla ditt försörjningsansvar oavsett vad sonen gör. Men det kan väl inte gälla hur länge som helst? Det gäller väl bara så länge han studerar (gymnasiet) eller tills han fyller 21 år? Eller har jag missuppfattat det?
Det gäller om han studerar mellan 18-21 år, dvs myndig och inget studerande så har man som förälder inget juridiskt försörjningsansvar, moraliskt däremot är en annan sak.

Har han inget jobb blir det svårare med bostad. Allt går att lösa mer eller mindre smidigt såklart, men det förutsätter ju att han vill flytta också..
 
Det gäller om han studerar mellan 18-21 år, dvs myndig och inget studerande så har man som förälder inget juridiskt försörjningsansvar, moraliskt däremot är en annan sak.

Har han inget jobb blir det svårare med bostad. Allt går att lösa mer eller mindre smidigt såklart, men det förutsätter ju att han vill flytta också..

Moraliskt tycker jag att det slutar (efter att det juridiska ansvaret slutat) när det vuxna och myndiga barnet beter sig alldeles för illa och förstör för resten av familjen och inte respekterar de hen bor med. Men det är oväsentligt eftersom TS fortfarande är försörjningsskyldig för sin son. Jag menade bara att det kommer inte vara för evigt. Nån gång (hyfsat snart) kommer försörjningsplikten sluta.
 
Fy vad det låter jobbigt! Och så dåligt av socialen att vidhålla ditt försörjningsansvar oavsett vad sonen gör. Men det kan väl inte gälla hur länge som helst? Det gäller väl bara så länge han studerar (gymnasiet) eller tills han fyller 21 år? Eller har jag missuppfattat det?
Det är lite olika diskussioner där. Olika regler i olika kommuner också. Vi ska få veta exakt vad som gäller på något möte. Han går sista året på gymnasiet men pratar om att börja om...
När socialen hävdade att han inte kan flytta så tittade han bara på mig och flinade.
VAD händer med dottern de närmaste tre åren för att min skyldighet att försörja honom är viktigare än min skyldighet att se till att hon mår bra?
 
Det är lite olika diskussioner där. Olika regler i olika kommuner också. Vi ska få veta exakt vad som gäller på något möte. Han går sista året på gymnasiet men pratar om att börja om...
När socialen hävdade att han inte kan flytta så tittade han bara på mig och flinade.
VAD händer med dottern de närmaste tre åren för att min skyldighet att försörja honom är viktigare än min skyldighet att se till att hon mår bra?

Fy fan rent ut sagt vilken jobbig situation!

Gör han något som är olagligt? Jag menar, det finns olaga hot, trakasserier osv som är straffbart och om han som vuxen och myndig gör sånt mot sin syster eller dig så kanske du för er skull ska anmäla det? Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att behöva välja på det sättet mellan sina barn. Du har min största sympati! Stor kram!
 
Det är lite olika diskussioner där. Olika regler i olika kommuner också. Vi ska få veta exakt vad som gäller på något möte. Han går sista året på gymnasiet men pratar om att börja om...
När socialen hävdade att han inte kan flytta så tittade han bara på mig och flinade.
VAD händer med dottern de närmaste tre åren för att min skyldighet att försörja honom är viktigare än min skyldighet att se till att hon mår bra?
Fast han kan väl faktiskt flytta om du kan hjälpa att betala hyran?
 
Fy fan rent ut sagt vilken jobbig situation!

Gör han något som är olagligt? Jag menar, det finns olaga hot, trakasserier osv som är straffbart och om han som vuxen och myndig gör sånt mot sin syster eller dig så kanske du för er skull ska anmäla det? Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att behöva välja på det sättet mellan sina barn. Du har min största sympati! Stor kram!
Det har förekommit enstaka verbala hot, en gång hotade han mig med kniv, han skulle aldrig göra något, men han är stor i orden, är väl ett år sedan det skedde. Då talade jag om för honom att den dagen han slår mig (han pratade om att slå mig då också, och jag tog förstås kniven) så slår jag tillbaka utan att bry mig om att han är mitt barn för ingen slår mig och självförsvar är tillåtet och att jag anmäler all form av hot. han är mycket försiktig, mycket medveten om vad han säger. Talar ofta om för mig "du kan ju försöka anmäla mig, jag har inte hotat dig" trots att själva situationen faktiskt är hotfull. Det är svårt att ta på helt enkelt.
Finns inget konkret. han är som en man som sysslar med psykisk misshandel. Det finns liksom inget att anmäla. Tonårsbråk? Tja, överkänslig förälder? Jag ses lite som det. Dottern använder ord som "han trycker ner mamma. Det är obehaglig stämning när han är hemma. Vi får göra saker som han inte blir arg över, tex fixa maten så att han kan äta den eller om han ska göra maten ska den vara "bebismat" så att den är lätt för honom att göra och går fort, annars bråkar han. Det ska vara millimeterrättvisa. Mamma får välja vad hon ska säga till om när han medvetet gör fel med saker han vet är fel, annars blir det stora bråk eftersom han anser att han aldrig gör fel. Mamma får fundera på hur hon uttrycker sig annars vänder han på orden mot henne istället för att lyssna på vad som sas egentligen, och så får han anledning att bråka över det också." osv.

Inget att ta på, bara våra känslor.
 

Liknande trådar

Hundträning Hej! Har nån haft en hund med resursförsvar (mot andra hundar) som blivit bättre med träning? Och isf vad för träning? Jag har en tik...
Svar
8
· Visningar
622
Senast: Emmi
·
Övr. Hund Hej på er! Jag har en hane på ett år, kastrerad blandras beagle som jag tyvärr har allvarliga problem med. Har haft flertalet hundar...
2
Svar
29
· Visningar
2 539
Senast: jemeni
·
Hundträning Hej, Vi hämtade hem vår lilla Australian Shepherd för fem veckor sedan. Hon är jätteduktig vid hundmöte, inkallning, lärde sig "sitt" på...
7 8 9
Svar
167
· Visningar
13 294
Hundträning Min 4,5 månader gammal fralla tik håller på med mkt resursförsvar mot andra djur. Finns det mat framme och andra hundar i närheten hemma...
Svar
7
· Visningar
1 192
Senast: lilstar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 16
  • Uppdateringstråd
  • Hingstval 2024

Omröstningar

Tillbaka
Upp