Måste sport innebära tävling?

[Amanda_F]

När jag läste TS inlägg så läste jag rubriken så annorlunda mot de flesta svaren. Mitt svar är ja: Sport är tävling. Annars är det idrott. Så var definitionen på 70-80-talen när vi gick från amatöridrott till sport för proffs, med möjlighet att tjäna pengar.

 

[Inte_Ung]

@Inte_Ung Jag tror förresten att reaktionerna kom av att trådstarten ganska tydligt (kanske oavsiktligt?) signalerar att tävlingsmomentet är något dåligt och obegripligt

Helt oavsiktligt.
Man måste inte hugga på allt.
Det går att reda ut frågan i stället.
Framför allt när jag försöker förklara mig.
Jag har själv tävlat mycket aktivt upp till SM-nivå inom min sport där jag även har verkat som domare under en period.
Men min drivkraft har alltid varit känslan i ridningen.
Det har varit lika fantastisk med ett dressyrmoment som sitter där det skall som med en tävling med all den fest som det innebär.
Jag gillar att titta på tävling där de tävlande visar upp sig från sin bästa sida hela vägen ner till mascaran.
Det är ju show och underhållning och fest.

 

[MayGrace]

Har ju bara travhäst kvar och för mig är de ett kvitto på när han tävlar om jag tränar honom rätt eller inte. Sen gillar jag att göra i ordning och pyssla innan de är väl lite av grejen med att visa upp honom i topp skick. Men alla är olika.

 

[Amanda_F]

Helt oavsiktligt.
Man måste inte hugga på allt.
Det går att reda ut frågan i stället.
Framför allt när jag försöker förklara mig.
Jag har själv tävlat mycket aktivt upp till SM-nivå inom min sport där jag även har verkat som domare under en period.
Men min drivkraft har alltid varit känslan i ridningen.
Det har varit lika fantastisk med ett dressyrmoment som sitter där det skall som med en tävling med all den fest som det innebär.
Jag gillar att titta på tävling där de tävlande visar upp sig från sin bästa sida hela vägen ner till mascaran.
Det är ju show och underhållning och fest.

Drömmen är ju att kunna prestera och ha kul när en gör det. Jag är domare och träffar många som är så rädda att misslyckas så de har glömt bort att ha kul på vägen. Därför frågar jag oftare mina elever vad som var roligast, varför, och om de kommer ihåg känslan i kroppen, vad som gjorde att det var kul. Tror de kommer komma längre om de lär sig kopiera det lyckade och sen bygger på det till ett program. Lär de sig göra bra hörn med känslorna på rätt ställe kommer de skapa förutsättningar för bra moment på långsidan.

 

[Inte_Ung]

Jag skulle säga precis samma sak, fast utan ”Hög nivå”. Jag hade inte haft häst, hur mycket jag än älskar hästar och gillar att ha dem från början att utbilda själv, om det inte var för tävling som mål.

Hög nivå är en önskan men kanske inte målet i sig.

Det som gjorde mig fundersam var faktiskt just "Hög Nivå".
Det handlade om att satsa precis allt, annars så fick det vara.
Häst till skogsbruk var totalt ointressant, de skulle skaffa 4-hjuling till det.
För vissa verkar det vara skillnad på att älska hästar och att älska sporten.
Det samma gäller hundar eller kaniner och katter för utställning.

 

[athena_arabians]

Jag bryr mig helt ärligt inte om vad som motiverar andra när det gäller deras djur så länge djuren mår bra. Gillar man att ha tävling som mål är väl det jättekul för dem som blir motiverade av det.

Personligen tävlar jag bara mot mig själv oavsett vad det gäller. Jag har aldrig förstått poängen med att visa att man är bättre än någon annan (jag lägger ingen värdering i det, det är bara hur jag fungerar).

 

[inverterad]

För mig handlar inte tävling om att prestera MOT någon annan, utan att prestera MED min hund för att nå våra uppsatta mål. Jag motiveras av tävling, det är en rolig upplevelse där jag och min hund är ett team som jobbar tillsammans, i en lite pressad situation som utmanar oss. Jag hade ju haft hund även utan tävling men jag hade inte tränat, gått kurser, åkt på läger osv utan tävling. Så för mig är tävlande (och allt som hör ihop med det såsom planering, träning, träningskompisar, nya vänner, nya insikter, att lära sig saker tillsammans med sin hund, etc etc) en viktig, men inte den enda, delen av att leva med hund.

 

[__sofia__]

Jag gillar att titta på tävling där de tävlande visar upp sig från sin bästa sida hela vägen ner till mascaran.
Det är ju show och underhållning och fest.

Tillägg på min egen förklaring av hur jag ser på tävlingar, att den biten med visa upp sig och show är inte något jag gillar. Jag har väldigt svårt för reglerna i många hästgrenar att man måste ha specifika kläder på sig, eller specifika sadlar eller liknande. Jag har aldrig förstått poängen med vita ridbyxor, vita schabrak, kavaj, knoppande, putsande etc. - nej, inte min grej. Jag är inte intresserad av att något ska vara snyggt och showigt utan tävling för mig är fokuserat på prestationen och inte saker omkring. Det är en av de delarna som jag uppskattar med hundtävlingar (exkl. utställningar) - det är ingen som bryr sig särskilt mycket om hur du är klädd eller vad du har för halsband/koppel till hunden eller hur hunden är klippt. Det känns som om det är mycket mer utseende/utrustningshets i hästvärlden.

 

[Efwa]

Det som gjorde mig fundersam var faktiskt just "Hög Nivå".
Det handlade om att satsa precis allt, annars så fick det vara.
Häst till skogsbruk var totalt ointressant, de skulle skaffa 4-hjuling till det.
För vissa verkar det vara skillnad på att älska hästar och att älska sporten.
Det samma gäller hundar eller kaniner och katter för utställning.

Jag tycker i och för sig att det ena inte behöver utesluta det andra. Är man en prestationsmänniska så ska det också vara värt att satsa. Man kan älska sporten och älska hästar Men tycka det är onödigt att äga ett djur som hagprydnad bara för att jag älskar djuret.

Kan tycka den frågan är mer relevant när det gäller djur som ska röra sig många kilometer per dag och hur folk har hagprydnader i allmänhet.

Jag älskar tillexempel hundar men jag vill verkligen inte ha en. För mig är det inte värt ”besväret” just nu.

Att det är för vissa så att de kan älska sporten men inte djuret, det kan självklart vara sant. Det torde dock vara ganska sällsynt men för det inte fel. Så länge det inte är på bekostnad av djuret så ser jag inga problem med det.

 

[ekra]

Det som gjorde mig fundersam var faktiskt just "Hög Nivå".
Det handlade om att satsa precis allt, annars så fick det vara.
Häst till skogsbruk var totalt ointressant, de skulle skaffa 4-hjuling till det.
För vissa verkar det vara skillnad på att älska hästar och att älska sporten.
Det samma gäller hundar eller kaniner och katter för utställning.

Man kan fortfarande älska hästar även om man inte finner tillräcklig motivation i hästlivet om man inte har möjlighet att hålla hästen i den trim som den behöver vara i för tävling på hög nivå, och inte kan delta i det liv och gemenskap som tävlandet ger.

Många finner glädje och motivation i att tillsammans med hästen vara en atlet.

Och många andra är fullständigt till freds även om tid och andra omständigheter i hästhållningen gör att hästen är smällfet och inte ens orkar galoppera en minut i sträck. Och så finns ju alla andra varianter mellan dessa två.

Det kräver två helt olika insatser av hästägaren och det blir två helt olika upplevelser.

Det beror ju på vilka förutsättningar man har och vilken typ av hästliv man vill ha. Det är ju väldigt stor skillnad på att vara en del i en tränings- och tävlingsgemenskap runt hästen mot att ha en häst till skogsbruk på den egna gården.

Jag tycker ju inte mindre om hundar för att jag skaffar en aktiv ras som kräver mycket träning för att må bra (och kanske ställer upp i tävlingar och går kurser för gemenskap och utvecklings skull) än om jag köper en lugn ras som är nöjd med korta promenader. Det är bara olika aktivitetsnivåer, och två olika sätt att leva sitt liv.

Jag förstår inte varför man måste försöka mäta andra personers eventuella kärlek till sina djur utifrån hur de väljer att träna dem. Nu menar du kanske inte så. Det är min tolkning utifrån att jag själv generellt inte är ett fan av polarisering och att dela in folk i fack.

 

[Efwa]

Tillägg på min egen förklaring av hur jag ser på tävlingar, att den biten med visa upp sig och show är inte något jag gillar. Jag har väldigt svårt för reglerna i många hästgrenar att man måste ha specifika kläder på sig, eller specifika sadlar eller liknande. Jag har aldrig förstått poängen med vita ridbyxor, vita schabrak, kavaj, knoppande, putsande etc. - nej, inte min grej. Jag är inte intresserad av att något ska vara snyggt och showigt utan tävling för mig är fokuserat på prestationen och inte saker omkring. Det är en av de delarna som jag uppskattar med hundtävlingar (exkl. utställningar) - det är ingen som bryr sig särskilt mycket om hur du är klädd eller vad du har för halsband/koppel till hunden eller hur hunden är klippt. Det känns som om det är mycket mer utseende/utrustningshets i hästvärlden.

I det stora hela kan jag förstå vad du menar men jag är säker på att man i många fall tänker att folk ska vara klädda på ganska kontrollerade sätt i bedömningssporter endast för att personen i sig ska stå ut från andra i så liten utsträckning som möjligt.
Det vill säga, att prestationen ska bedömas så rättvist som möjligt.

Det är ju anledningen till att vi som kuskar ska vara ganska neutralt klädda och inte avleda uppmärksamhet från hästen, t.ex.

Att slippa ha så strikt klädsel i t.ex agility eller hästhoppning spelar således ingen roll.

Men hel, ren och fint klädd ger också sporten en klass som jag kan tycka har en plats I sammanhanget.

 

[hastflicka]

Jag ar inte alls fortjust i att tavla, men nar min forsta Rottis, hon som absolut maste ha ett jobb for att inte bli farlig, plotsligt var sa duktig att vara tranare insisterade att vi skulle stalla upp (och vi vann) och hon tyckte det var sa himla KUL med det storsta leendet och extra skutt rakt upp i luften var var tavlings kompisarna ett faktum.
Hon gillade miljon helt enkelt, alla hundar och manniskor, matte som var glad och skrattade nar vi tranade tog med skrattet till tavling (och ja ... jag skrattade sa jag grat ibland pa lydnadstavling ) och har fatt avdrag mer an en gang.

Da det inte ar nagra tavlingar har i Oregon nu kan jag ocksa meddela att mina nuvarande hundar och jag tranar mycket, mer sallan ... Har om dagen skamdes jag riktigt nar Mallen skrek av gladje nar jag tog pa mig traningsvasten. Det roligaste som finns ar att trana, men det blir mer sallan (I vanliga fall har vi tranat dagligen), mindre langa pass och framfor allt mindre intensivt, sa i vart fall gillar mina hundar helt klart att tavla.

 

[Efwa]

Och många andra är fullständigt till freds även om tid och andra omständigheter i hästhållningen gör att hästen är smällfet och inte ens orkar galoppera en minut i sträck.

Jag håller med dig i allt men tänker att just detta är lika fel som att ha en för mager häst bara för att omständigheterna i hästhållningen lider.

 

[Lattematte]

Jag är ingen tävlingsmänniska, med det menar jag inte att jag blir obehagligt nervös eller lider av prestationsångest, utan att jag inte blir taggad av tävling, och inte tycker det är spännande. Dessutom hatar jag att gå upp tidigt på lediga dagar. Ändå tävlar jag med min hund.

Anledningen är att utan tävling blir det mycket mindre träning, och i varje fall min hund älskar som de flesta hundar att göra meningsfulla aktiviteter med matte. Dessutom skulle vi inte bli bättre i vår kommunikation och kontakt, om vi inte spände bågen mer och mer, vilket man gör när man klättrar i klasserna, och ekipaget ska klara svårare och svårare moment.

För mig är det alltså så att träningen inför tävling gör att jag och min hund uppnår det där nästan telepatiska samspelet som är ett av de stora glädjeämnena med att ha hund. Utan en deadline (tävlingsdatum) när även moment som egentligen varken passar eller roar oss, ska fungera skulle jag inte träna de momenten. Och jag misstänker mer och mer att det är just det nötandet och den problemlösningen som gör att hunden och jag lär känna varandra bättre, och blir mer och mer samspelta.

Det är mycket möjligt att att andra hundägare brottas med sina och hundens svårigheter på träning utan att ha en tävling som mål, men jag vet att jag är för lat för att orka bry mig om jag inte var tvungen att visa upp hur jag och hunden har lyckats.

 

[Happimess]

Hästsport, hundsport, löpning o.s.v. är ju trevliga saker att ägna sig åt, men måste man absolut tävla för att det skall vara värt besväret?i
Duger det verkligen inte med bara själva känslan av ett bra dressyrpass, en härlig promenad med hunden eller en skön löprunda?
Nej det skall tävlas i allt, högt och lågt och sällskapsdjur skall ställas ut. Det tävlas i musik, matlagning och allt annat både möjligt och omöjligt.
Varför fungerar vi så?

Jag håller inte med dig alls i den observation. Ur mitt perspektiv verkar de flesta uttövare av både hästsport, hundsport och löpning inte syssla med tävlingsmomentet. Tävling är inte alls normen.
Det är ju en skala. I ena ändan finns rena rekreationssyftet, lågintensiva utövandet, små ambitioner, där hästen eller hunden endast är sällskap och familjemedlemmar och löpningen bara är ett tidsfördriv. I andra änden finns de som sätter höga mål och vill stå på pallen och vill utmana sig själva konstant.
Vi är olika. Vi drivs av olika saker. Inom olika områden. Och är vi riktigt duktiga på något och har tagit oss upp i nivåerna - varför skulle vi inte tävla, om det är det vi vill?
De som tävlar höga nivåer hoppning kanske absolut njuter av rena rekreativa löprundor utan några som helst krav. Och den som tävlar löpning kanske älskar kravlösa hopplektioner på ridklubben. Det är en jättemärklig generalisering du gör, med slutsatsen att det inte verkar som folk tycker att det går att njuta av själva känslan av olika aktiviteter.

 

[Happimess]

Min undran startade när jag fick svaret:
"Jag är inte intresserad av att ha häst om jag inte kan tävla på hög nivå"
Som svar på frågan:
"Skall ni ha häst nu när ni har skaffat gård?"

(Det var några år sedan.)

Jag är inne på jag vet inte vilken år i ordningen av bara skogsridning och lättare träningspass och jag kan absolut relatera. Nästa gång jag köper häst blir det definitivt för att komma upp lite i klasserna och jag väntar hellre till jag har råd att komma dit än traskar vidare i samma spår. Därmed inte sagt att jag inte njutit av alla tusentals skogsrundor.
Din undran borde ju vara varför den här personen inte kan njuta av hästliv utan tävling, men det blir ju knepigt om du grundar hela ditt resonemang på samtalet med en person?