- Svar: 6
- Visningar: 2 660
I oktober 2007 så kom en liten ljusbrun kille med fyra vita tassar hem till mig, fyra månader gammal! 
Imorgon fyller samma kille - som med åren har blivit allt mer svartpälsad - hela 12 år! Det hade jag faktiskt aldrig kunnat gissa…
Vi köpte vår Shetland Sheepdog via en annons på Blocket. Han var den sista valpen kvar av kullen, 4 månader gammal. Vi hälsade på uppfödaren en gång, men fick inte träffa mamman/tiken, för hon var “så ful i pälsen” så hon var instängd i något annat rum. Precis så som det INTE ska gå till att köpa hund… Men den lilla valpen tydde sig till oss, lekte med oss, sov en stund på mina fötter, och verkade trevlig. “Oj han verkar redan ha valt er!” sa uppfödaren, och vi bestämde oss för att köpa honom.
Ganska snart efter att valpen hade flyttat hem till oss så insåg jag att den här killen nog hade en del problem... Han var rädd. Jätterädd. Hypernervös. Han kunde stå i ett hörn av rummet och bara stormskälla mot väggen. När vi skulle gå ut på promenad så snurrade han runt som en hysterisk vindsnurra i änden av kopplet. Stannade jag och pratade med någon granne stretade och kastade han sig allt vad han kunde åt andra hållet i kopplet. Jag var tvungen att ha både halsband och sele på honom, för hade han bara det ena så lyckades han alltid krypa ur. När han gick in i sin rädsla (vilket var ofta) så var han som okontaktbar, som att han stängde av allt och bara gick upp i hysteri. Han överreagerade på nästan allt, det var som att alla intryck var gigantiskt stora för honom.
Hundkunniga förståsigpåare sa att en sån hund inte ska behöva leva och det kommer aldrig bli nåt bra av honom, så jag fick rådet att ta livet av min valp. Andra sa att det viktigaste med en rädd hund är att skjuta den ifrån sig och vara stenhård mot den - aldrig klappa den eller låta den söka närhet när den är rädd. Uppfödaren (som jag fick kontakt med först några år senare) sa “oj, nä det är inget problem som nån annan i kullen haft vad jag vet, och jag trodde att det skulle bli bra eftersom pappan var så stabil och social”.... (underförstått: mamman var alltså… hurdå??.... )
Jag var själv ganska okunnig om denna typ av problematik. Jag har visserligen alltid haft god hand med häst- och hundindivider som är av det känsligare slaget och jag är bra på att lugna, men det här var på en nivå som jag aldrig tidigare hade stött på. Efter att ha varit förvirrad ett tag och gråtit en del, så beslutade jag mig för att ge den lilla killen en chans. Emellanåt, mellan hans rädsleanfall, så var han en jättetrevlig, mjuk, välvillig och tillgiven kille. Det glimmade fram en individ där bakom all nervositet - en individ som jag ville ge en chans.
Jag sökte hjälp, men råden jag fick var som sagt att antingen ta bort honom eller vara stenhård mot honom, och inget av det kändes rätt. Jag bestämde mig för att följa min egen logik och magkänsla. Jag förkastade rådet om att vara stenhård och skjuta hunden ifrån sig. Jag märkte att fysisk kontakt mildrade nervositeten något. När han var rädd och kom och sökte kontakt så gav jag honom stöd. Inte att jag plockade upp honom och ojade mig, men jag satt brevid och klappade och masserade. Och då lugnade han sig faktiskt något. (här tänker jag: oxytocinfrisättning…)
Och så satte jag igång projekt miljöträning. Jag började med att bara gå fram och tillbaks till närmsta pendeltågsstation (vi bodde lugnt, lummigt och lite avskilt). I början kastade han sig bara hysteriskt åt alla håll i kopplet i försök att fly ju närmare stationen vi kom och ju mer liv och rörelse det blev runt omkring oss, men efter ett antal gånger så märkte jag att han lugnade sig något och det gick allt bättre. Jag gick upp tidigt på helgmorgnarna och åkte till öde förortscentrum och gick fram och tillbaks över tomma torg, och satt där en stund tills den värsta hysterin lagt sig. Jag åkte till närmsta stormarknad och satte mig utanför entrén och bara satt (detta var innan tiggarnas tidsålder, så det var ledigt där då ). Först började jag med att sitta 20 meter bort från entrén och bara sitta en stund, sen åkte vi hem. Nästa gång vi kom tillbaks satte jag mig lite närmare entrén, sedan ännu lite närmare, och sådär höll vi på tills vi kunde sitta några meter ifrån entrén utan att bli alltför hysteriska.
Det föll sig så att jag alltid bad honom sätta sig ner när han gick upp för mycket i varv. Och då satt vi bara ner brevid varandra en stund och försökte vänta ut hysterin. Efter ett tag tog han det faktiskt till sig, och när han blev ytterligare lite äldre såg jag att han självmant satte sig ner, i situationer där han började gå upp i nerv.
Jag fortsatte envetet med miljöträningen, samtidigt som han fick gå på hunddagis. Jag märkte att han ofta blev lugnare med andra hundar omkring sig, och hunddagiset bjöd också på en hel del liv och rörelse, och det verkade helt klart som att han behövde utsättas för den sortens stimulans så mycket som möjligt. Ju mer och oftare han hade liv och rörelse runt omkring sig - under trygga former - desto mindre verkade han hoppa högt och överreagera på minsta stimuli. Lite som att det handlade om vana, och lite som att han blev så trött på att överreagera på intryck om han ständigt hade massa intryck omkring sig, att han då automatiskt föll in i ett lugnare tillstånd.
Efter att kunna sitta och sedan gå i lite stimmigare miljöer, så började jag ge mig in på att åka med kollektivtrafik. Först bara en station, sen lite fler stationer. Minst 2-3 dagar i veckan hade jag schemalagt för miljöträningsaktiviteter. Jag tog det i myrsteg, men envisa myrsteg. Samtidigt gjorde jag även en hel del kroppskontroll- och balansövningar med honom. Efter något år lyckades vi faktiskt genomföra eldprovet ett par gånger - att från förorten åka pendel och tunnelbana in till först T-centralen och sedan Gärdet i Stockholm, och promenera rätt över Gärdet (jag vet inte hur det är nu, men på den tiden var Gärdet ett helt galet plejs och laglöst land rent hundmässigt, där alla hundar sprang lösa om vartannat oavsett om de var aggressiva eller ej och många ägare hade totalt noll koll).
När han var 1½ år gammal så blev jag alldeles överlycklig och helt varm i hjärtat när han för första gången kunde sänka huvudet under en promenad och nosa på marken! Innan dess hade hans huvud snurrat åt alla håll på varje promenad, och han hade aldrig ro att slappna av och släppa kollen. Men nu började han kunna nosa på marken, och jag kände att det kanske inte är helt kört med den här killen ändå!
Det som satt i mest var hans rädsla för människor. Det var ibland ganska knepigt att hantera det faktum att han blev superuppjagad och nervös av att det var andra människor runtomkring. Det var svårt att ta hem vänner och bekanta på middag, då fick vi helt enkelt stänga in hunden i ett rum. Ute på aktiviteter och miljöträning fick jag hela tiden försöka planera var vi befann oss och se till att hans kontakt med människor blev “lagom”.
När han var 3 år reste vi på en semesterutflykt i Sverige, som innebar en jubileumsklubbträff där vi bodde på camping med många människor runt omkring oss hela tiden. Det gick över förväntan, och för första gången kände jag att jag hade kontakt med honom i stort sett hela tiden, istället för att han titt som tätt gick in i sitt okontaktbara rädsletillstånd.
Med åldern så blev han bara allt lugnare, tryggare och mer harmonisk. Även om han aldrig blivit översvallande intresserad av okända människor så är han inte längre rädd för dem. Vid 6 års ålder så var de flesta nervositetsproblem helt borta, och kvar var den underbara individen som jag sett några glimtar av när han var ung. En enormt personlig, klurig, glad, trevlig, lättsam, följsam, lyhörd och härlig hund som går att ta med sig överallt och som jag älskar av varenda mikromillimeter av mitt hjärta!!!
Förutom de mentala problemen så har han även haft fysiska hälsoproblem större delen av livet… Astma, förträngning i luftstrupen, allergier mot framförallt vete men även damm, tål inte någon form av fästingpreparat, tål inte rökt mat… Plus att han alltid har varit enormt infektionskänslig, speciellt på vintrarna. Efter hans första två vintrar med konstanta problem av ögoninflammationer, förkylningar, lunginflammationer, mm, så hittade jag ett immunförsvarsstärkande kosttillskott för hundar som jag har gett honom varje vinter sedan dess. Detta kosttillskott har faktiskt hållit honom frisk alla år (ända fram till nu den senaste vintern)! Och även de andra problemen har vi hittat sätt att hantera på så att de märks minimalt.
Han är en kämpe, mitt lilla lejonhjärta! Det kändes faktiskt som att han inte heller gillade sina rädslor, utan hela tiden försökte allt vad han kunde att kämpa mot dem. Och han lyckades!
På grund av hans historia med både psykisk och fysisk påfrestning så trodde jag inte att hans lilla kropp skulle hålla så länge rent hälsomässigt, men nu fyller han alltså TOLV år, min fina älskade tasseman! Jag är så oändligt glad och tacksam för alla fina år tillsammans, för allt han har lärt mig, och för att jag kunde ge denna underbara solstråle en chans och ett liv som har blivit tryggt och fyllt av livslust och glädje!
Imorgon fyller samma kille - som med åren har blivit allt mer svartpälsad - hela 12 år! Det hade jag faktiskt aldrig kunnat gissa…Vi köpte vår Shetland Sheepdog via en annons på Blocket. Han var den sista valpen kvar av kullen, 4 månader gammal. Vi hälsade på uppfödaren en gång, men fick inte träffa mamman/tiken, för hon var “så ful i pälsen” så hon var instängd i något annat rum. Precis så som det INTE ska gå till att köpa hund… Men den lilla valpen tydde sig till oss, lekte med oss, sov en stund på mina fötter, och verkade trevlig. “Oj han verkar redan ha valt er!” sa uppfödaren, och vi bestämde oss för att köpa honom.
Ganska snart efter att valpen hade flyttat hem till oss så insåg jag att den här killen nog hade en del problem... Han var rädd. Jätterädd. Hypernervös. Han kunde stå i ett hörn av rummet och bara stormskälla mot väggen. När vi skulle gå ut på promenad så snurrade han runt som en hysterisk vindsnurra i änden av kopplet. Stannade jag och pratade med någon granne stretade och kastade han sig allt vad han kunde åt andra hållet i kopplet. Jag var tvungen att ha både halsband och sele på honom, för hade han bara det ena så lyckades han alltid krypa ur. När han gick in i sin rädsla (vilket var ofta) så var han som okontaktbar, som att han stängde av allt och bara gick upp i hysteri. Han överreagerade på nästan allt, det var som att alla intryck var gigantiskt stora för honom.
Hundkunniga förståsigpåare sa att en sån hund inte ska behöva leva och det kommer aldrig bli nåt bra av honom, så jag fick rådet att ta livet av min valp. Andra sa att det viktigaste med en rädd hund är att skjuta den ifrån sig och vara stenhård mot den - aldrig klappa den eller låta den söka närhet när den är rädd. Uppfödaren (som jag fick kontakt med först några år senare) sa “oj, nä det är inget problem som nån annan i kullen haft vad jag vet, och jag trodde att det skulle bli bra eftersom pappan var så stabil och social”.... (underförstått: mamman var alltså… hurdå??....
)Jag var själv ganska okunnig om denna typ av problematik. Jag har visserligen alltid haft god hand med häst- och hundindivider som är av det känsligare slaget och jag är bra på att lugna, men det här var på en nivå som jag aldrig tidigare hade stött på. Efter att ha varit förvirrad ett tag och gråtit en del, så beslutade jag mig för att ge den lilla killen en chans. Emellanåt, mellan hans rädsleanfall, så var han en jättetrevlig, mjuk, välvillig och tillgiven kille. Det glimmade fram en individ där bakom all nervositet - en individ som jag ville ge en chans.
Jag sökte hjälp, men råden jag fick var som sagt att antingen ta bort honom eller vara stenhård mot honom, och inget av det kändes rätt. Jag bestämde mig för att följa min egen logik och magkänsla. Jag förkastade rådet om att vara stenhård och skjuta hunden ifrån sig. Jag märkte att fysisk kontakt mildrade nervositeten något. När han var rädd och kom och sökte kontakt så gav jag honom stöd. Inte att jag plockade upp honom och ojade mig, men jag satt brevid och klappade och masserade. Och då lugnade han sig faktiskt något. (här tänker jag: oxytocinfrisättning…)
Och så satte jag igång projekt miljöträning. Jag började med att bara gå fram och tillbaks till närmsta pendeltågsstation (vi bodde lugnt, lummigt och lite avskilt). I början kastade han sig bara hysteriskt åt alla håll i kopplet i försök att fly ju närmare stationen vi kom och ju mer liv och rörelse det blev runt omkring oss, men efter ett antal gånger så märkte jag att han lugnade sig något och det gick allt bättre. Jag gick upp tidigt på helgmorgnarna och åkte till öde förortscentrum och gick fram och tillbaks över tomma torg, och satt där en stund tills den värsta hysterin lagt sig. Jag åkte till närmsta stormarknad och satte mig utanför entrén och bara satt (detta var innan tiggarnas tidsålder, så det var ledigt där då
). Först började jag med att sitta 20 meter bort från entrén och bara sitta en stund, sen åkte vi hem. Nästa gång vi kom tillbaks satte jag mig lite närmare entrén, sedan ännu lite närmare, och sådär höll vi på tills vi kunde sitta några meter ifrån entrén utan att bli alltför hysteriska. Det föll sig så att jag alltid bad honom sätta sig ner när han gick upp för mycket i varv. Och då satt vi bara ner brevid varandra en stund och försökte vänta ut hysterin. Efter ett tag tog han det faktiskt till sig, och när han blev ytterligare lite äldre såg jag att han självmant satte sig ner, i situationer där han började gå upp i nerv.
Jag fortsatte envetet med miljöträningen, samtidigt som han fick gå på hunddagis. Jag märkte att han ofta blev lugnare med andra hundar omkring sig, och hunddagiset bjöd också på en hel del liv och rörelse, och det verkade helt klart som att han behövde utsättas för den sortens stimulans så mycket som möjligt. Ju mer och oftare han hade liv och rörelse runt omkring sig - under trygga former - desto mindre verkade han hoppa högt och överreagera på minsta stimuli. Lite som att det handlade om vana, och lite som att han blev så trött på att överreagera på intryck om han ständigt hade massa intryck omkring sig, att han då automatiskt föll in i ett lugnare tillstånd.
Efter att kunna sitta och sedan gå i lite stimmigare miljöer, så började jag ge mig in på att åka med kollektivtrafik. Först bara en station, sen lite fler stationer. Minst 2-3 dagar i veckan hade jag schemalagt för miljöträningsaktiviteter. Jag tog det i myrsteg, men envisa myrsteg. Samtidigt gjorde jag även en hel del kroppskontroll- och balansövningar med honom. Efter något år lyckades vi faktiskt genomföra eldprovet ett par gånger - att från förorten åka pendel och tunnelbana in till först T-centralen och sedan Gärdet i Stockholm, och promenera rätt över Gärdet (jag vet inte hur det är nu, men på den tiden var Gärdet ett helt galet plejs och laglöst land rent hundmässigt, där alla hundar sprang lösa om vartannat oavsett om de var aggressiva eller ej och många ägare hade totalt noll koll).
När han var 1½ år gammal så blev jag alldeles överlycklig och helt varm i hjärtat när han för första gången kunde sänka huvudet under en promenad och nosa på marken! Innan dess hade hans huvud snurrat åt alla håll på varje promenad, och han hade aldrig ro att slappna av och släppa kollen. Men nu började han kunna nosa på marken, och jag kände att det kanske inte är helt kört med den här killen ändå!
Det som satt i mest var hans rädsla för människor. Det var ibland ganska knepigt att hantera det faktum att han blev superuppjagad och nervös av att det var andra människor runtomkring. Det var svårt att ta hem vänner och bekanta på middag, då fick vi helt enkelt stänga in hunden i ett rum. Ute på aktiviteter och miljöträning fick jag hela tiden försöka planera var vi befann oss och se till att hans kontakt med människor blev “lagom”.
När han var 3 år reste vi på en semesterutflykt i Sverige, som innebar en jubileumsklubbträff där vi bodde på camping med många människor runt omkring oss hela tiden. Det gick över förväntan, och för första gången kände jag att jag hade kontakt med honom i stort sett hela tiden, istället för att han titt som tätt gick in i sitt okontaktbara rädsletillstånd.
Med åldern så blev han bara allt lugnare, tryggare och mer harmonisk. Även om han aldrig blivit översvallande intresserad av okända människor så är han inte längre rädd för dem. Vid 6 års ålder så var de flesta nervositetsproblem helt borta, och kvar var den underbara individen som jag sett några glimtar av när han var ung. En enormt personlig, klurig, glad, trevlig, lättsam, följsam, lyhörd och härlig hund som går att ta med sig överallt och som jag älskar av varenda mikromillimeter av mitt hjärta!!!
Förutom de mentala problemen så har han även haft fysiska hälsoproblem större delen av livet… Astma, förträngning i luftstrupen, allergier mot framförallt vete men även damm, tål inte någon form av fästingpreparat, tål inte rökt mat… Plus att han alltid har varit enormt infektionskänslig, speciellt på vintrarna. Efter hans första två vintrar med konstanta problem av ögoninflammationer, förkylningar, lunginflammationer, mm, så hittade jag ett immunförsvarsstärkande kosttillskott för hundar som jag har gett honom varje vinter sedan dess. Detta kosttillskott har faktiskt hållit honom frisk alla år (ända fram till nu den senaste vintern)! Och även de andra problemen har vi hittat sätt att hantera på så att de märks minimalt.
Han är en kämpe, mitt lilla lejonhjärta! Det kändes faktiskt som att han inte heller gillade sina rädslor, utan hela tiden försökte allt vad han kunde att kämpa mot dem. Och han lyckades!
På grund av hans historia med både psykisk och fysisk påfrestning så trodde jag inte att hans lilla kropp skulle hålla så länge rent hälsomässigt, men nu fyller han alltså TOLV år, min fina älskade tasseman! Jag är så oändligt glad och tacksam för alla fina år tillsammans, för allt han har lärt mig, och för att jag kunde ge denna underbara solstråle en chans och ett liv som har blivit tryggt och fyllt av livslust och glädje!
